måndag 31 oktober 2011

Perspektivskiften

.Bild: Denna Necker-kub är en fixeringsbild eller "puzzle picture".


Jag är väldigt förtjust i paradoxer och motsägelser. Jag har två pärlor i min mail-signaturfil: ”At least the leak isn’t at our end of the boat” och ”There are two sorts of people – those who divide people into two sorts and the others”. Jag är också förtjust i fixeringsbilder – två bilder i samma, och där ögonen pendlar mellan att se först den ena och sedan den andra, men aldrig båda samtidigt. Också tautologier och plattityder är trevliga och alltid lika tacksamma att använda: ”bollen är rund och allt kan hända”, "om gud vill och skorna håller" och ”vi vill ha Europas bästa skola” (vilket politiskt parti går man i polemik mot, vilket parti vill inte ha Europas bästa skola?).

Därför finner jag ett extra stort nöje i överraskande och kontraintuitiva tolkningar som går emot det allmänna förnuftet (”common sense”). Nästan oberoende av om jag personligen håller med eller inte så är det ett rent nöje att ta del av en intelligent och väl underbyggd (världs-)bild som går helt på tvären mot det som är allmänt accepterat som vedertagen sanning(TM) av såväl mannen på gatan som TPTB (ungefär ”de som har makten”).

Min förra text handlade om Alf Hornborgs bok ”Myten om maskinen” och det är just en sådan där motvalls-bok som inget annat gör än att ifrågasätta vedertagna sanningar. Alf ifrågasätter idén om att tekniska framsteg verkligen utgör framsteg som vi alltid bör sträva efter, och som så småningom kommer alla tillgodo. Han fråga är istället ”om maskinen till själva sitt väsen primärt är ett medel inte för att bespara men för att förskjuta uttaget av tids- och rumsresurser till svagare samhällsgrupper?” Tanken bokstavligen svindlar – tänk om han har rätt? För att citera (Martin Saar som i en kommentar till den förra texten hänvisade till) Sverker Lenas recension av boken i DN förra året: ”Från och med Alf Hornborg blir man aldrig riktigt densamma”.

Jag får själv lite ”sense of wonder” av Alfs bok, något som jag i min ungdom kunde uppleva titt och tätt när jag läste spektakulära science fiction-romaner. Jag läser fortfarande science fiction-romaner, men det är sällan som jag numera läser något som ger motsvarande upplevelser av att ha fjärilar i magen och av att vara tyngdlös högst upp i åkattraktionen precis innan man vänder tillbaka mot jorden. Det är snarare från ”non-fiction” som jag nuförtiden ibland (sällan) kan få sådana kickar.

En bok som gav många sådana upplevelser var Dmitry Orlovs bok ”Reinventing collapse” som jag skrev om för nästan två år sedan. Till skillnad från Hornborg (seriös akademiker) lät Orlov (rysk-amerikansk ingenjör med utpräglat svartsynt sinnelag) sin underfundiga svarta humor lysa igenom på var och varannan sida så att man ibland inte kunde känna sig helt säker på om det han skrev var på skämt eller på allvar (men skämtsamt (?)). Ett exempel som lurifaxen Orlov gav handlade om önskvärdheten av fler ”boondoggles” (”a project that is considered to waste time and money”). Så här skrev jag i min text:

-----

“En återkommande tes som Dmitry driver är att en kollaps tenderar att göra (ekonomiska) svagheter till styrkor och vice versa (matproduktion, konsumentprodukter ovan). Han driver denna linje till dess logiska slutpunkt där den blir helt absurt – eller inte. Det är inte så lätt att avgöra om man ska ta hans förslag på allvar, för perspektivet är så ovant och kontraintuitivt:



"It is not necessary for the United States to embrace the tenets of command economy and central planning […] We have our own methods that are working almost as well. I call them ”boondoggles.” They are solutions to problems that result in more severe problems than those they attempt to solve. […] The combined weight of all these boondoggles is slowly but surely pushing us all down. If it pushes us down far enough, then economic collapse, when it arrives, will be like falling out of a ground-floor window."



Om jag tolkar Dmitry rätt borde han tycka att den ekonomiska krisen och dess effekter i USA på det stora hela är av godo. Utifrån att Dmitry menar att en ekonomisk kollaps är oundviklig tolkar jag det som att han borde föredra att ”några i taget” (krisens alla förlorare) får ”möjligheten” att hantera en sönderfallande tillvaro och ”förmånen” att som föregångare (på den väg som många fler kommer att vandra) uppfinna kreativa sätt att klara sig med mindre resurser. För det är i vilket fall mycket bättre än att precis alla samtidigt måste göra detta och då med total anarki och kaos lurandes bakom hörnet.”

-----

I resten av denna text ska jag ge exempel på två andra perspektivskiften som man lätt kan bli yr av.

I början av september var jag på en tvådagars konferens i Norrköping på temat ”Green futures: From utopian grand schemes to micro-practices”. På väg mot hotellet för att sova efter konferensens första dag lyssnade jag på ett avsnitt av radioprogrammet ”This American life” som handlade om ”patent-troll” (jag rekommenderar denna podcast, "When patents attack!"). Jag utesluter inte möjligheten att även Marcus Jarräng på IDG/Computer Sweden lyssnade på samma radioprogram/podcast eftersom han skrev ett helt uppslag om just patenttroll (och även fick framsidan) i Computer Sweden den 18 oktober:

De kallas för patenttroll. De beskylls för att kosta it-företagen hundratal miljarder kronor. De anklagas för att hämma innovationen. Själva hävdar de att de är uppfinnarnas bästa vänner.”

Det handlar alltså om lömska företag som köper upp, och sedan sitter tysta och håller på luddiga-men-potentiellt-vidsträckta-och-långtgående patent. Dessa troll gömmer sig (om än inte under broar) och dyker upp när du minst anar det för att hävda patentintrång och hota att stämma skiten ur dig ifall du inte hostar upp mången kosing. Inte sällar precis så mycket pengar att det lovande företaget där de driftiga ingenjörerna och entreprenörerna har lagt några år av sina liv med nöd och näppe överlever. Eller så begär de fantasibelopp av Stora Företaget som ersättning för intrång i deras intellektuella rättigheter.

Trollen fungerar med sina krav som en våt filt på små innovativa företag, eller som en straffskatt på innovationer som görs av Stora Företaget. Om, säg, Apple måste betala ut en massa licenspengar för att få använda ”banbrytande” (not very!) patent, så kan du vara helt säker på att det i slutändan är du som konsument som får betala för dessa ökade omkostnader.

Riktigt retsamt är dessutom det faktum att de företag som äger patenten kan vara rena rama ”luftföretag” som inte forskar eller tillverkar något själva, utan vars verksamhet endast består av att köpa upp och ”förvalta” (sitta på) en portfölj av patent – i väntan på att någon ska göra intrång (eller ”intrång”) på deras så kallade intellektuella rättigheter. Den tekniska termen för denna typ av företag är Non-Practicing Entity (NPE) och själva gillar de förstås inte termen "patenttroll". De är i vilket fall lite som spindeln som sitter och väntar på att en liten men smaskig fluga ska fastna i deras fint spunna (osynliga) nät.

Håll med om att det låter fullkomligt vanvettigt! Men, det är på riktigt och det är stora pengar i rullning. För bara några månader sedan bjöd jättarna över varandra innan Google – för att stärka sin patentportfölj – köpte Motorola Mobility för 12.5 miljarder dollar!

On August 15, 2011, Google announced that it would acquire Motorola Mobility for $12.5 billion subject to approval from regulators in the United States and Europe. In a post on Google's blog, Google Chief Executive and co-founder Larry Page revealed that Google's acquisition of Motorola Mobility is a strategic move to strengthen Google's patent portfolio. […] This purchase was made in part to help Google gain Motorola's considerable patent portfolio on mobile phones and wireless technologies to help protect it in its ongoing patent disputes with other companies, mainly Apple and Microsoft and to allow it to continue to freely offer Android.”

Nå, åter till den där kvällen när jag lyssnade på "When patents attack!" och blodet långsamt började koka av återhållen vreden över det totalt idiotiska i att låta patentlagstiftning och advokater få löpa amok bland unga innovativa teknikföretag (våra hjältar!). De större företagen klarar sig alltid (de kan ju slanta upp och föra kostnaderna vidare), men att krossa människors drömmar just när deras företag är på väg att slå igenom (fint porträtterat i radioprogrammet) kändes oerhört grymt, onödigt och kontraproduktivt.

Jag behövde dock inte vänta längre än till dagen efter innan perspektivskiftet inträdde. Under konferensens andra dag presenterade (ingen mindre än) Alf Hornborg sitt bidrag ”Why solar panels don't grow on trees: The Cartesian roots of technological utopianism”. Hans presentation följdes av en animerad diskussion om önskvärdheten av att sakta ner den teknologiska innovationstakten för att (bland annat) bättre utnyttja och hushålla med ändliga resurser. Nya datorer, nya mobiltelefoner, ny programvara (som inte funkar på hårdvara som är äldre än två år) och ett nytt 4G-nät som ska täcka hela Sverige (igen) gör att vi konsumerar prylar och resurser i en allt snabbare takt. Vilket slöseri med resurser, och vad kan man göra åt det?

Just slog det mig att ur detta perspektiv är patenttrollen en välsignelse. De gör exakt samma sak som Ludditerna gjorde i början av 1800-talet. De sätter käppar i hjulen och saktar ner farten (eller höjer priset) på teknologisk utveckling och på spjutspetsteknologier. Till skillnad från Ludditerna försöker patenttroll inte förstöra maskinerna rent fysiskt (ordet sabotage kommer eventuellt från ordet "sabot" - träskon som användes för att förstöra Maskinen). Men patenttrollen slänger likväl grus i det kapitalistiska maskineriet och denna gång är drivkraften mer fokuserad - det rör sig inte om något luddigt ofokuserat motstånd mot teknologisk utveckling, utan om en ren och skär profithunger som verkar med stöd av, och inom ramen för det kapitalistiska systemet. Kanske kan man se patenttrollen som en slags femtekolonnare som med systemets egna vapen (främst kapitalstarka profithungriga lagvrängare) bekämpar systemet inifrån?

Till skillnad från Ludditerna (som numera utgör en parentes i historieböckerna) är dagens patentrollen mycket framgångsrika (som sagt, 12.5 miljarder dollar för Motorolas mobiltelefontillverkning). Bäst av allt är dock att patenttrollen är mycket miljövänliga då deras hantlangare (horderna av advokater) för sitt värv inte gör anspråk på några större mängder ändliga fysiska resurser. De utkämpar sina strider i långa rader av rättegångssalar, och de enda resurser som går åt är advokaternas tid och stora mängder pengar som skyfflas in i dessa års- eller decennielånga svarta-hål-processer. Se där, ytterligare en boondoggle!

Den något överraskande slutsatsen är alltså att ur ett Orlovskt/”grönt” perspektiv kan det hända att man borde älska patenttroll och de ”tjänster” de utför!? Vad patentrollen gör är att omfördela pengar och att sätta käppar i hjulen i det innovationsdrivna globala kapitalistiska ekonomiska systemet. Hurra!?


Mitt andra exempel är ständigt aktuellt och handlar om den rad av finans-, bank- och förtroendekriser (eller –farser) som vid det här laget har utspelat sig framför våra ögon under en längre tid. Gudars skymning vad ineffektivt och idiotiskt det är att gång på gång få se dessa (kanske ”olösliga”) problem bli ”lösta” igen och igen av Borg, Merkel, Sarkozy, EU, ECB och IMF – bara för att de efter en förvånansvärt kort tid återkommer från andra sidan graven (igen och igen). ”Vad är det som går och går och aldrig kommer fram till dörren? Vad kan man döda igen och igen utan att den går i graven? En zombie? Nej, den europeiska skuldkrisen”! Senast i torsdags (27/10) skrev Patricia Hedelius i SvD (finns ej på nätet) att det var dags för börsen att ”sluta tro på tomten”:

Hur gärna världens politiker och börsens investerare önskar sig en mirakelkur eller uttrycker hot, böner eller ånger så kvarstår faktum. Det finns inga snabba enkla lösningar på den europeiska skuldkrisen […]

Bakom tre veckors kursuppgångar ligger ökat förtroende för att politikerna ska lösa de statsfinansiella problemen i Grekland och andra skuldsatta euroländer. Marknadens tilltro eller vilja att tro att världens statsöverhuvuden har kontroll över situationen är förvånande. De politiska hot och uppläxningar som föregått toppmötet har snarare signalerat en stämning av att befinna sig i en sandlåda med ett gäng trotsiga treåringar. EU-politikerna visar med all tydlighet att de är långt ifrån enande och att de tillsammans är redo att metodiskt bocka av impopulära åtgärder för att få ordning på skuldkrisen.”

Snart sagt varje (icke-)beslut som våra europeiska ”topp”-politiker tar verkar handla om att fördröja, men samtidigt försäkra oss om en än större framtida kris som i slow-motion är i antågande. Kartan tappade vi för länge sedan (om det ens funnits någon).

Det är ju nästan som om makthavarna vill att det ska skita sig, eller hur? Om deras agenda hade varit att framkalla en global kris (kollaps?) för det nuvarande politiska och ekonomiska systemet så har de gjort allt rätt! Våra systemförvaltande politiker kan helt enkelt vara samhällsomstörtarnas bästa vänner! De som tror att systemet är ohållbart, och som av det ena eller det andra skälet önskar dess undergång (eller tillbakagång) kunde inte önska sig ”bättre” politiker än de vi har just nu. Alla deras krampaktiga och senfärdiga försök att bevara systemet utgör i själva verket systemets dödskyss! För att citera Alf Hornborg från min föregående text:

Samhälleliga sammanbrott är kanske trots allt inte så skräckinjagande som vi har inbillat oss. De handlar ju egentligen om att avveckla onödigt komplex och dyrbar infrastruktur: byråkrati och teknik som kostar mer än vad de ger.”


För att sluta där jag började väljer jag ytterligare till citat från min text om Orlovs bok ”Reinvening collapse” (som för övrigt kom ut i en ny reviderad upplaga i våras):

“För Dmitry är de fattiga och de som lyckas leva på marginalerna (”conscientious economic underachievers and various categories of the creatively underemployed”) våra osjungna hjältar. Vi behöver hämta inspiration från dem och från 'Those parts of the population that have recent or continuing experience with circumstances that have forced them to provide for their mutual welfare – recent immigrant groups, minorities and the poor'“.

För Orlov visar de marginaliserade och de fattiga - som biter ihop och hankar sig fram en dag i taget - vägen in i framtiden. För honom har vi mer att lära av dem än av samhällets toppar. Av samma skät tycker jag att det är oerhört intressant att läsa ett reportage om högutbildade greker som ger sig iväg från Aten, bor i stenhuset som farfar byggde, och som försöker skapa sig ett liv på landsbygden som bygger på småskalig biodling.

Har du skänkt det perspektivet någon tanke? Har du kanske någon annan spännande paradox eller ett saftigt perspektivskifte att bjuda på?
.

7 kommentarer:

Martin Saar sa...

Daniel, glad att du går vidare på Alf-spåret. Och ditt citat av Alf H om vägen mot förenkling på alla plan och perspektiv, säger mycket.

Jag har många gånger tagit upp och kritiserat massmedias sätt att förmedla teknikens lov och frälsning. Framför allt när jag jobbade på SVT och då tillhörde Vetenskapsredaktionen.
Mycket av det som skrivs och sägs är så naivt och helt utan eftertanke och visar brist på kritiskt tänkande. Trots att dessa vetenskapsjournalister borde veta bättre. De liksom andra journalister gömmer sig ofta bakom vad en forskare sagt eller kommit fram till. Och kan därmed gå fria som avsändare!

Det vi läser och hör är oftast sant i någon mening men knappast alla gånger relevant. Och det är dessa två hörnstenar som ska vägleda journalisten. I kombination med att kritiskt granska och värdera t ex en nyhet.

Nu senaste var det Erica Bjärström i SVT:s Korrespondenterna och i Aktuellt. Det handlade om hur Storbritannien storsatsar på el och elbilar. Och de tuffa klimatmål man ställt upp. Detta reportage var sant men knappast relevant, då Erica B borde veta eller tagit reda på hur elen produceras och vad det kommer att innebära (är det möjligt i sinnevärlden) att byta till 30 milj nya elbilar i Storbritannien. Nog borde termodynamikens huvudsatser finns med i journalistens handbagage!? Annars blir det bara att sprida floskler osanningar. Och vilseleda TV-tittare.

Anonym sa...

Det är alltså lättare för en kamel att ta sig igenom ett nålsöga än för en nyrik man att med bibehållen rikedom ta sig till hållbar utveckling samhället?

Frågan är i så fall om inte gamla pengar/Ancien régime är med och drar i trådarna.

Tobias Wallin

ylven sa...

Jag råkade själv bli endel av Googles uppköp av Motorola Mobility, som just hade köpt upp det mindre svenska företag jag jobbade på. Sett från insidan så är det verkligen inte en passiv hög med patent som Google fick, utan framför allt möjligheten till fullständiga produkter mha både Googles och Motorolas tekniker inom bl.a. mobiltelefoni och iptv.

Sedan kan man ju fråga sig hur länge sådan teknik är intressant i en värld av krympande ekonomi, minskande komplexitet och avtagande energiförbrukning, men något ska man ju göra fram tills man blir arbetslös ;-)

Osunt sa...

Återigen tankeväckande text, tack!

Ville Nilsson sa...

Tack för ditt utförliga inlägg.
För mig är kollapsen av vår västerländska civilisation kanske det mest spännande möjlighet vi människor haft på väldigt länge. Inget dör utan att något nytt föds och det spännande är ju vad som komma skall.
Men innan dess är frågan inte vad vi ska göra åt saken, för det spelar egentligen ingen roll, utan vilka vi är när vi gör dom.

Överlevare sa...

Välskrivet som vanligt. Reagerade på "Det är ju nästan som om makthavarna vill att det ska skita sig, eller hur? ". Det finns väldigt mycket skrivet på det temat. Texterna avnjuts bäst med en klädsam hatt av aluminiumfolie... Vaken.se är knökfullt med sådana teorier.

Tobias Lindberg sa...

Mycket bra inlägg!

Jag gillar verkligen din blogg och håller på och "betar" mig igenom dina inlägg bakifrån, från de äldsta till de nyaste.

En sak jag undrar över är detta med Hydraulic fracturing eller "fracking" som det kallas. Den senaste tiden har det låtit i tidningarna som om detta skulle vara något nytt när det gäller naturgas. Vad jag har för mig har väl denna teknik använts länge för att kunna öka mängden olja och gas som man kan få upp.

I tidningarna låter det även som att man nu tror att "fracking" kommer att göra att det inte kommer att bli någon brist på naturgas eller att priserna på naturgas inte kommer bli så höga som man tidigare trott.

Vad har du för syn på detta? Stämmer det tidningarna säger eller har journalisterna bara "gått på" olje- och gasindustrins försök att övertyga världen om att vi inte behöver oroa oss för peak oil?