Bilindustrins stålbad

.
I min förra text skrev jag om bilindustrins och speciellt GMs prekära situationa just nu. Många saker har "konspirerat" mot de amerikanska biltillverkarna och inte minst deras egen kortsiktighet. De har levt gott i nästan 15 år på att tillverka och sälja stora blaffiga bensinslukande stadsjeepar och pickup trucks och kunna tjäna 10 000 eller till och med 15 000 dollar eller mer per såld "gas guzzler". Småbilar har sålts med marginell vinst i USA eller ibland till och med till förlust: "For nearly 30 years, Detroit's auto producers have sold small cars for two reasons -- to attract young buyers with inexpensive options and to increase their fleet average fuel economies to meet federal standards". Av anledningar som jag inte förstår är "samma" bil substansiellt billigare i USA än i Europa - inte riktigt 50% billigare men inte heller långt därifrån.

Även om de amerikanska biltillverkarna nu lyckas effektivisera produktionen och tjäna 1000 dollar per småbil (vilket alltså ännu inte är fallet) - måste man sälja många småbilar för att väga upp för varje utebliven försäljning av en stadsjeep. I ärlighetens namn verkar det dock också som att de amerikanska biltillverkarnas fackanslutna arbetares högre löner (puh) gjort en skillnad när marginalerna är små jämfört med de japanska bilartillverkarnas icke-fackanslutna arbetare i USA.

Det är i vilket fall tydligen inte helt trivialt att ställa om en fabrik till att tillverka småbilar. Åtminstone inte för Ford som betalar 75 miljoner USD för att ställa om en fabrik i Michigan från SUVar till Ford Focus, en process som tar åtminstone några månader och eventuellt upp till ett år (olika källor har olika uppgifter). Detta beskrivs dock som en "relativt liten utgift" som möjliggörs av en större investering i flexibel tillverkning på 300 miljoner USD i samma fabrik år 2005 (därför kan 80% av maskinerna i fabriken står kvar/omprogrammeras). GM pungar ut med mer än 350 miljoner USD för att ställa om en fabrik i Ohio där produktionen av bränslesnåla Chevrolet Cruze väntas komma igång 2010. Undantaget är Honda, som investerade i flexibilitet för ett decennium sedan och som kan ställa om produktionen mellan två modeller i sin fabrik i Ohio på 5 minuter (!). Förr i tiden byggde man nya fabriker för varje enskild bilmodell, men Hondas nyaste fabrik i Indiana kan tillverka alla Hondas modeller.

Den biltillverkare som hittills har klarat sig – jag kan inte skriva ”bäst”, men minst dåligt - är just Honda som överhuvudtaget inte tillverkar några jättebilar med jättemotorer. Japans näst största biltillverkare har istället hela tiden konsekvent och långsiktigt satsat "rätt", på små bilar med bränsleeffektiva motorer. För tillfället lider alla biltillverkare, men under årets första 8 månader ökade fortfarande Honda sin försäljning i USA vid en tidpunkt där alla andra biltillverkare minskade. Om bilförsäljningen vänder kan man också förvänta sig att Honda kommer att kapa åt sig marknadsandelar (vilket de faktiskt gör redan idag eftersom Honda minskar mindre än andra). Kanske har Honda nu gått om Ford i USA och är trea efter GM och Toyota?

Det går ofta att åka längre med sin ”gamla” bil – människor köper vanligtvis inte nya bilar för att den 3 (eller 6 eller 9) år gamla bilen kollapsade utan för att man vill och för att man har råd (nåja - fick lån kanske man snarare ska säga). Allt jag skrev i förra texten (rasande försäljning, svårigheter att få lån) är dåliga nyheter för biltillverkarna, men det finns fler dåliga nyheter. I kombination med överkapacitet i produktionen och ett på detta följande priskrig så förutspår nu internationella valutafonden (IMF) en global recession nästa år (det vill säga negativ tillväxt för världen som helhet). Och som om detta inte vore illa nog så ställs det också hårdare bränsle- och miljökrav på bilarna – ett område där just de amerikanska biltillverkarna ligger sist och är de som har sämst förutsättningar att hantera detta.

I ett utspel från Vita huset förra veckan kan nu biltillverkare ansöka om fördelaktiga lån med låg ränta från Energy Department för att ställa om sina fabriker till att bygga mer energieffektiva bilar som ska klara de federala reglerna. Kongressen gav i september sitt godkännande till att ställa 25 000 miljoner USD till förfogande för att "utveckla eller tillverka" bilar som är minst 25% mer energieffektiva än den genomsnittliga bilen av samma typ. Pengarna kommer att användas mindre till att utveckla helt nya fantastiska bilar och lösningar och mer till att skynda på och skala upp produktionen av bilar som är färdiga eller nästan färdiga men som ännu inte massproduceras. Lånen är konstruerade på ett sådant sätt att de gynnar en omställning av äldre fabriker och därmed också företrädesvis de amerikanska biltillverkarna (surprise, surprise ;-). Det är väl just en sådan omställning som jag i min enfald trodde att Marknaden var menad att klara av själv, men så ser det tydligen inte ut idag och de amerikanska biltillverkarna har i dagarna svarat med att be om att få låna ytterligar 50 000 miljoner USD som inte knyts till några miljömål. Eftersom läget är så kritiskt kan de inte låna dessa pengar på den öppna marknaden till en vettig ränta - förutom det faktum att banker överhuvudtaget är tveksamma till att låna ut pengar till någon för något just nu.

Bilindustrin ser med viss tillförsikt på att Obama, en demokrat, blivit vald till president. Då ökar chansena att bilindustrin får hjälp jämfört med en republikansk president - inte minst för att det står så många jobb på spel. Frågan är dock om de ens kan vänta tills Obama kliver på presidentämbetet i slutet av januari? En rapport från The Center for Automotive Research menar att om en av de tre stora biltillverkarna stänger dörrarna skulle detta leda till 3 miljoner förlorade jobb i USA (jag har på andra håll sett siffror som varierar mycket). Enligt Wikipedia har det amerikanska bilarbetarfacket 465 000 medlemmar men samtidigt har över 100 000 jobb i bilindustrin gått förlorade bara i år. En stängning får dock effekter som ringar på vattnet - jag har för mig att jag tidigare har läst att ca 10% av BNP och 10% av alla jobb på ett eller annat sätt är knutna till, eller beroende av, bilindustrin. Varför då implicit ge sitt stöd till åratal, eller decennier av misskötsel? Jo för att det kan hända att "the consequences of a major failure in the automotive industry far outweigh the cost of keeping the major automotive companies going"

Man får en inblick i den historiskt mycket starka kopplingen mellan federala myndigheter och bilindustrin i USA om man erinrar sig Charles Wilsons 50 år gamla uttalande. Wilson var VD för General Motors i mer än 10 år och när han skulle tillträda som försvarsminister 1953 fick han en tillspetsad fråga som handlade om intressekonflikter: kunde Wilson ta ett beslut som låg i nationens intresse ifall det samtidigt gick emot GMs intressen? Han svarade "I cannot conceive of one because for years I thought what was good for our country was good for General Motors, and vice versa. The difference did not exist. Our company is too big" (Black, p.249). Kanske är det just precis så att när företag blivit för stora och viktiga sätts marknadens spelregler ur spel. Samma år som Wilson tillträdde 14-dubblade han för övrigt budgeten för att bygga federala motorvägar i USA...

Dessvärre är det inte många som tror att GM eller Ford har speciellt stora möjligheter att bli "bäst i klassen" även om de får öronmärkta lån, no-strings-attached, på tiotusentals miljoner dollar. Att ställa ut sådana lån kan alltså vara att slänga pengarna i sjön och bara temporärt skjuta upp en konkurs några år. Detta inte minst utifrån att det kan finnas rejäl överkapacitet i bilindustrin i många år framöver och att utmaningen kommer att ligga i att kapa åt sig marknadsandelar på en krympande marknad. Det är svårt att se exakt vad som kan göras för att vända utvecklingen och just nu ser inte bilar direkt ut att vara någon framtidsbransch. Kanske borde man inte ge pengar till biltillverkarna utan istället försöka använda dessa pengar till att skapa nya jobb?

Ingen kan i alla fall anklaga Volvoarbetaren Lars Henriksson för att inte tänka nytt. Han pekar på att bilar förstör miljön och att bilindustrin befinner sig i en kris och förespråkar att i Sverige borde staten ta över Volvo och sedan ställa om produktionen till något helt annat, t.ex. förnyelsebara energikällor eller spårbilar. Under andra världskriget gick det - då ställde biltillverkarna om produktionen och började tillverka bombflygplan på bara några månader.

Med undantag för Lars Henriksson har hela denna text utgått från att vi visserligen kommer att möta stora förändringar men att framtiden ändå i huvudsak kommer att bli en förlängning av nutiden - fast med mindre, bensinsnålare bilar. Jim Kunstler ger uttryck för ett mer radikalt alternativ när han skriver: "Personally, I believe the age of Happy Motoring is over. Many Americans have already bought their last car -- they just don't know it yet". Här kommer en vacker bonusbild som fångar flera saker; USA, bilindustrins skymning (?), bensinbrist och inte minst, en Volvo (bilden är från 1974 - första oljekrisen).

.