Ridå för GM - del 2

.
I mitt förra blogginlägg återknöt jag till en text jag skev om General Motors (GM) för ett halvår sedan och beskrev sedan de sista månaderna och vägen mot konkurs. Denna text handlar framför allt om efterspelet och framtiden för "nya GM".


Måndagen den 1 juni 2009 lämnade General Motors (GM) in sin konkursansökan. För mindre än ett år sedan, under firandet av GMs hundraårsjubileum, sa VDn Rick Wagoner "We’re a company that’s ready to lead for 100 years to come". Förra sommaren sade han också att man kanske måste sälja av varumärket/värstingbilen Hummer men att resten av bolaget var säkert. Vid årsskiftet sade han istället ”bankruptcy is not a viable option” - men att överhuvudtaget behöva yttra sådana ord är förstås i sig ett tecken till oro. Och allt detta sades innan han avgick som VD för GM i slutet av mars på begäran av Vita huset…

En intressant fråga i sammanhanget är hur ett företag kan ha 600 miljarder kronor mer i skulder än i tillgångar (31 december 2008) utan att redan ha gått i konkurs för länge sedan? (När man lämnade in konkursansökan hade siffran hunnit stiga till över 650 miljarder kronor. I DN står det 700 miljarder men vad är 50 miljarder hit eller dit?) En del av svaret ligger i ”too big to fail”. Men det går ju inte heller att komma ifrån att GM har sålt väldigt många bilar och tjänat mycket pengar på detta – även om man inte har lyckats göra någon vinst.

Förra året hade GM intäkter på över 900 miljarder dollar, men kostnaderna var alltså ännu större. Men man kan uppenbarligen leva länge på lånad tid och på förhoppningar om att det ska gå att skära kostnaderna, öka marginalerna och så småningom också gå med vinst. Fast till slut tar det stopp. Under årets första kvartal sålde GM bilar för över 160 miljarder kronor men gjorde samtidigt en förlust på över 40 miljarder kronor. I takt med att pengarna rann ur kassan såg man sig om efter nya lån men nu ville ingen (inte ens USAs regering) låna ut mer pengar. Ingen trodde helt enkelt att det var en bra idé att låna ut (nya) pengar till ett företag som inte lyckas tjäna några.

Exakt så slut som det kan tänkas låta är dock inte historien om GM, för det är skillnad på att gå i konkurs respektive alternativet – att omedelbart likvidera företaget. Planen nu är att dela GM i två bolag där man stoppar in det som är ”bra” (Chevrolet, Cadillac, Buick och GMC) i det ena bolaget och ger det en ny chans. De dåliga delarna (Pontiac, Saturn, Hummer, Saab och Opel) lägger man istället ner eller säljer. Redan dagen efter GM lämnade in sin konkursansökan kungjordes det att man hade en preliminär överenskommelse om att sälja värstingmärket Hummer till ett kinesiskt bolag, Sichuan Tengzhong Heavy Industrial Machinery Co.

Man skulle kunna tro att det var svårt att få en positiv spinn på en konkursansökan, men GM gör tappra försök. GMs ekonomichef sade i samband med att man lämnade in konkursansökan att ”We see the path to the future for G.M. This is a once in a lifetime opportunity to get our balance sheet healthy. I feel very blessed to have this opportunity. It’s a huge responsibility”. I SvD säger GMs Kina-chef att det går lysande där och att man har siktet inställt på att fördubbla försäljningen på fem år. Och redan dagen efter konkursen kom GM påpassligt ut med en reklamfilm för att berätta att GM inte är dött och för att markandsföra ”nya” GM. Det dröjde dock inte länge förräns filmen blev "kidnappad" och fick en ny speakerröst som drev å det grymmaste med GM och den ursprungliga film:

”We at GM have been screwing your tailpipe for a hundred years. Now, with your help, and the inefficiency of the American government, we’re gonna screw you again. So here’s what the new GM is going to be. New, efficient ways to ignore the customer. A new, leaner, meaner workforce. Or at least angrier.”

Förutom de 20 miljarder dollar som USAs regering redan har gått in med gick man i samband med konkursen in med ytterligare 30 miljarder dollar mot att få 61% av ägandet. Lägger man till pengar man slängt in GMs finansiella bolag GMAC blir det ytterligare 15 miljarder dollar. Sammanlagt blir det alltså 65 miljarder dollar och detta kan jämföras med den tiden när GM fortfarande tjänade pengar (förra årtusendet) och bolaget som mest var värderat till 60 miljarder dollar. Även om ett nytt GM någon gång i framtiden kan sälja bilar och gå i vinst är det svårt att se något scenario där dessa pengar kommer att visa sig vara ”väl investerade”. Man kan alltså med stor sannolikhet bryskt säga att amerikanska skattebetalare har slängt en hel del pengar i sjön: ”GM will never be a powerhouse again. So Americans can kiss their bailout money goodbye.”

Robert Reich kliar sig i huvudet och frågar sig vad syftet egentligen är med att skjuta till mer pengar till GM. Det kan rimiligtvis inte vara att man förväntar sig att tjäna pengar eller ens få tillbaka allt man stoppat in. Det kan inte vara för att rädda jobb, eftersom signalen samtidigt är att GM måste skära ner. Det kan inte vara för att skapa bränslesnåla bilar, det har GM redan fått pengar för att göra och dessutom har regeringen sagt att de inte har något intresse av att ratta bolaget och bestämma över vilka bilmodeller man ska bygga:

"The only practical purpose I can imagine for the bail-out is to slow the decline of GM to create enough time for its workers, suppliers, dealers and communities to adjust to its eventual demise. Yet if this is the goal, surely […] The funds would be better spent helping the Midwest diversify away from cars. Cash could be used to retrain car workers, giving them extended unemployment insurance as they retrain. But US politicians dare not talk openly about industrial adjustment because the public does not want to hear about it. […] the Obama administration […] is not telling anyone the complete truth: GM will disappear, eventually. The bail-out is designed to give the economy time to reduce the social costs of the blow."

Det är högst osäkert vad GM visar sig vara värt när man om 6-18 månader har gått igenom alla papper och det är tänkt att företaget ska återintroduceras på börsen igen. Hösten 2007, innan det långa fallet påbörjades, var GM värt 25 miljarder dollar. Om (ett stort ”om”) företaget visar sig vara värt det igen (vilket många tvivlar på) så betyder det att de amerikanska skattebetalarna har betalt 50 miljarder dollar för att äga 61% av ett bolag som är värt 25 miljarder dollar. Att mer än 2/3-delar av pengarna då skulle vara borta är trist - men chansen är fortfarande betydligt större att man får något för pengarna man stoppar in i GM än att få ut något av de ofattbara 170+ miljarder dollar som USAs skattebetalare (hittills?) har ”investerat” i ”too-big-to-fail-” försäkringsbolaget AIG…

Ilargi på Automatic Earth kommer till ungefär samma slutsats som Robert Reich genom att berätta en historia om när han i sin ungdom åkte på semseter till kommunistiska Rumänien. På en bussresa mitt under värsta spöregnet åker han förbi en fotbollsplan där det står en gammal hopkurad och mycket dyblöt man med en trädgårdsslang i handen och vattar gräsmatten. Varför vattna gräsmattan samtidigt som det regnar? Jo, för att det var det som var hans jobb. Och kopplingen till GM är att ”Whether it’s the European workers at Opel, or the Americans in Michigan, all these multi-tens-of-billions of dollars deals serve one purpose only: to keep and set up people in jobs producing things nobody needs or wants.”

Nu hukar sig alla biltillverkare i USA och hoppas på det bästa. Under 2005-2007 såldes det 16-17 miljoner bilar i USA per år. I år räknar man med att siffran landar på 9-10 miljoner bilar och i april i år sjönk försäljningen av bilar i USA för 18:e (!) månaden i rad. Årets siffra ligger flera miljoner bilar under det antal som skrotas så i år kommer det totala antalet bilar på vägarna i USA att minska - efter att ha ökat från 68 miljoner 1960, 98 miljoner 1970, 140 miljoner 1980, 179 miljoner 1990, 200 miljoner år 2000 och ända till förra årets 245 miljoner bilar. Även om konjunkturen skulle vända finns det en rad orostecken för biltillverkare och -försäljare i USA:

- Kommer amerikaner att börja köpa nya bilar igen eller kommer de att dra slutsatsen att de inte behöver äga och köpa så himla många bilar? (Det finns 3 bilar för varje 4 amerikaner - inklusive barn - och det finns 10% fler bilar än körkortsinnehavare i USA.)
- När den stora och förhållandevis rika gruppen ”baby boomers” nu börjar gå i pension minskar deras behov av nya, stora, fina, dyra bilar.
- När huspriserna går ner har människor mindre pengar att köpa bilar för (eftersom många lånade till bilköpet med huset som säkerhet).
- När bankerna fått kalla fötter är det svårare att få lån för att finansiera ett bilköp.
- När fler flyttar från stora hus i förorten till staden har man plats för en parkerad bil istället för tre (och bättre tillgång till kommunaltrafik).

I USA har medelklassen fram tills nyligen varit fångade av tanken på att köra nya bilar. Vanligtvis köper man en ny bil genom att byta in sin gamla (som säljs vidare begagnad). Trots att bilarna har en garanti på sju eller tio år var mer än hälften av inbytesbilarna förra året max fem år gamla. Ungefär en av tio inbytesbilar var max två år gamla. Extrema bilköpare, som Michael Underwood, har vid 53 års ålder köpt runt 75 bilar i sitt liv, och ofta flera nya varje år.

Min egen uppfattning angående bilar är att det byggs för många bilar, att vi äger för många bilar och att vi kör för mycket bil. Jag har själv en bil men använder den sparsamt. Personligen skulle jag föredra att vi inte lade ner en massa pengar på att köpa nya bilar och bygga fler vägar, utan att vi istället investerade dessa pengar i infrastruktur för kollektivtrafik och cykel och på mindre bil- och mer människovänliga städer.

Jag ser gärna att vi gradvis fasar ut, eller åtminstone minskar vårt bilägande och vårt bilåkande av många olika skäl; miljö, hälsa, klimatmål, olyckor, markanvändning, kostnader och inte minst, som ett framsynt och vettigt sätt att förbereda oss inför en kommande oljetopp. Många skulle lida av högre kostnader för att äga och köra bil, men (t.ex.) högre skatt på drivmedel skulle kunna finansiera att andra skatter sänktes så att det gick på ett ut för genomsnittshushållet. Att gradvis genomföra sådana förändringar skulle ge oss möjlighet att tackla problemen med en viss framförhållning istället för att bli tagna på sängen den dagen bensinen helt plötsligt har blivit väldigt dyr eller i värsta fall inte finns att uppbringa.

Jag tycker att regissören och provokatören Michael Moore sammanfattar situationen bra. Det tycker man även i denna artikel om GM, Obama och det amerikanska bilsamhällets problem:

"What Obama cannot say, though he has in fact talked all around it, is that we will no longer be a privatized commuter society where driving a private car and living in a detached house is the norm. What Obama cannot say, though it is implicit, is that the design of our schools, of our hospitals, of our human settlements is a problem, because it is all predicated on the car and cars are going to be less and less the norm."


PS. Nu är det sommar. Jag kommer att dra ner på takten och publicerar en ny text var tionde dag fram tills augusti.
.