Perspektivskiften

.Bild: Denna Necker-kub är en fixeringsbild eller "puzzle picture".

Jag är väldigt förtjust i paradoxer och motsägelser. Jag har två pärlor i min mail-signaturfil: ”At least the leak isn’t at our end of the boat” och ”There are two sorts of people – those who divide people into two sorts and the others”. Jag är också förtjust i fixeringsbilder – två bilder i samma, och där ögonen pendlar mellan att se först den ena och sedan den andra, men aldrig båda samtidigt. Också tautologier och plattityder är trevliga och alltid lika tacksamma att använda: ”bollen är rund och allt kan hända”, "om gud vill och skorna håller" och ”vi vill ha Europas bästa skola” (vilket politiskt parti går man i polemik mot, vilket parti vill inte ha Europas bästa skola?).

Därför finner jag ett extra stort nöje i överraskande och kontraintuitiva tolkningar som går emot det allmänna förnuftet (”common sense”). Nästan oberoende av om jag personligen håller med eller inte så är det ett rent nöje att ta del av en intelligent och väl underbyggd (världs-)bild som går helt på tvären mot det som är allmänt accepterat som vedertagen sanning(TM) av såväl mannen på gatan som TPTB (ungefär ”de som har makten”).

Min förra text handlade om Alf Hornborgs bok ”Myten om maskinen” och det är just en sådan där motvalls-bok som inget annat gör än att ifrågasätta vedertagna sanningar. Alf ifrågasätter idén om att tekniska framsteg verkligen utgör framsteg som vi alltid bör sträva efter, och som så småningom kommer alla tillgodo. Han fråga är istället ”om maskinen till själva sitt väsen primärt är ett medel inte för att bespara men för att förskjuta uttaget av tids- och rumsresurser till svagare samhällsgrupper?” Tanken bokstavligen svindlar – tänk om han har rätt? För att citera (Martin Saar som i en kommentar till den förra texten hänvisade till) Sverker Lenas recension av boken i DN förra året: ”Från och med Alf Hornborg blir man aldrig riktigt densamma”.

Jag får själv lite ”sense of wonder” av Alfs bok, något som jag i min ungdom kunde uppleva titt och tätt när jag läste spektakulära science fiction-romaner. Jag läser fortfarande science fiction-romaner, men det är sällan som jag numera läser något som ger motsvarande upplevelser av att ha fjärilar i magen och av att vara tyngdlös högst upp i åkattraktionen precis innan man vänder tillbaka mot jorden. Det är snarare från ”non-fiction” som jag nuförtiden ibland (sällan) kan få sådana kickar.

En bok som gav många sådana upplevelser var Dmitry Orlovs bok ”Reinventing collapse” som jag skrev om för nästan två år sedan. Till skillnad från Hornborg (seriös akademiker) lät Orlov (rysk-amerikansk ingenjör med utpräglat svartsynt sinnelag) sin underfundiga svarta humor lysa igenom på var och varannan sida så att man ibland inte kunde känna sig helt säker på om det han skrev var på skämt eller på allvar (men skämtsamt (?)). Ett exempel som lurifaxen Orlov gav handlade om önskvärdheten av fler ”boondoggles” (”a project that is considered to waste time and money”). Så här skrev jag i min text:

-----

“En återkommande tes som Dmitry driver är att en kollaps tenderar att göra (ekonomiska) svagheter till styrkor och vice versa (matproduktion, konsumentprodukter ovan). Han driver denna linje till dess logiska slutpunkt där den blir helt absurt – eller inte. Det är inte så lätt att avgöra om man ska ta hans förslag på allvar, för perspektivet är så ovant och kontraintuitivt:



"It is not necessary for the United States to embrace the tenets of command economy and central planning […] We have our own methods that are working almost as well. I call them ”boondoggles.” They are solutions to problems that result in more severe problems than those they attempt to solve. […] The combined weight of all these boondoggles is slowly but surely pushing us all down. If it pushes us down far enough, then economic collapse, when it arrives, will be like falling out of a ground-floor window."



Om jag tolkar Dmitry rätt borde han tycka att den ekonomiska krisen och dess effekter i USA på det stora hela är av godo. Utifrån att Dmitry menar att en ekonomisk kollaps är oundviklig tolkar jag det som att han borde föredra att ”några i taget” (krisens alla förlorare) får ”möjligheten” att hantera en sönderfallande tillvaro och ”förmånen” att som föregångare (på den väg som många fler kommer att vandra) uppfinna kreativa sätt att klara sig med mindre resurser. För det är i vilket fall mycket bättre än att precis alla samtidigt måste göra detta och då med total anarki och kaos lurandes bakom hörnet.”

-----

I resten av denna text ska jag ge exempel på två andra perspektivskiften som man lätt kan bli yr av.

I början av september var jag på en tvådagars konferens i Norrköping på temat ”Green futures: From utopian grand schemes to micro-practices”. På väg mot hotellet för att sova efter konferensens första dag lyssnade jag på ett avsnitt av radioprogrammet ”This American life” som handlade om ”patent-troll” (jag rekommenderar denna podcast, "When patents attack!"). Jag utesluter inte möjligheten att även Marcus Jarräng på IDG/Computer Sweden lyssnade på samma radioprogram/podcast eftersom han skrev ett helt uppslag om just patenttroll (och även fick framsidan) i Computer Sweden den 18 oktober:

”De kallas för patenttroll. De beskylls för att kosta it-företagen hundratal miljarder kronor. De anklagas för att hämma innovationen. Själva hävdar de att de är uppfinnarnas bästa vänner.”

Det handlar alltså om lömska företag som köper upp, och sedan sitter tysta och håller på luddiga-men-potentiellt-vidsträckta-och-långtgående patent. Dessa troll gömmer sig (om än inte under broar) och dyker upp när du minst anar det för att hävda patentintrång och hota att stämma skiten ur dig ifall du inte hostar upp mången kosing. Inte sällar precis så mycket pengar att det lovande företaget där de driftiga ingenjörerna och entreprenörerna har lagt några år av sina liv med nöd och näppe överlever. Eller så begär de fantasibelopp av Stora Företaget som ersättning för intrång i deras intellektuella rättigheter.

Trollen fungerar med sina krav som en våt filt på små innovativa företag, eller som en straffskatt på innovationer som görs av Stora Företaget. Om, säg, Apple måste betala ut en massa licenspengar för att få använda ”banbrytande” (not very!) patent, så kan du vara helt säker på att det i slutändan är du som konsument som får betala för dessa ökade omkostnader.

Riktigt retsamt är dessutom det faktum att de företag som äger patenten kan vara rena rama ”luftföretag” som inte forskar eller tillverkar något själva, utan vars verksamhet endast består av att köpa upp och ”förvalta” (sitta på) en portfölj av patent – i väntan på att någon ska göra intrång (eller ”intrång”) på deras så kallade intellektuella rättigheter. Den tekniska termen för denna typ av företag är Non-Practicing Entity (NPE) och själva gillar de förstås inte termen "patenttroll". De är i vilket fall lite som spindeln som sitter och väntar på att en liten men smaskig fluga ska fastna i deras fint spunna (osynliga) nät.

Håll med om att det låter fullkomligt vanvettigt! Men, det är på riktigt och det är stora pengar i rullning. För bara några månader sedan bjöd jättarna över varandra innan Google – för att stärka sin patentportfölj – köpte Motorola Mobility för 12.5 miljarder dollar!

“On August 15, 2011, Google announced that it would acquire Motorola Mobility for $12.5 billion subject to approval from regulators in the United States and Europe. In a post on Google's blog, Google Chief Executive and co-founder Larry Page revealed that Google's acquisition of Motorola Mobility is a strategic move to strengthen Google's patent portfolio. […] This purchase was made in part to help Google gain Motorola's considerable patent portfolio on mobile phones and wireless technologies to help protect it in its ongoing patent disputes with other companies, mainly Apple and Microsoft and to allow it to continue to freely offer Android.”

Nå, åter till den där kvällen när jag lyssnade på "When patents attack!" och blodet långsamt började koka av återhållen vreden över det totalt idiotiska i att låta patentlagstiftning och advokater få löpa amok bland unga innovativa teknikföretag (våra hjältar!). De större företagen klarar sig alltid (de kan ju slanta upp och föra kostnaderna vidare), men att krossa människors drömmar just när deras företag är på väg att slå igenom (fint porträtterat i radioprogrammet) kändes oerhört grymt, onödigt och kontraproduktivt.

Jag behövde dock inte vänta längre än till dagen efter innan perspektivskiftet inträdde. Under konferensens andra dag presenterade (ingen mindre än) Alf Hornborg sitt bidrag ”Why solar panels don't grow on trees: The Cartesian roots of technological utopianism”. Hans presentation följdes av en animerad diskussion om önskvärdheten av att sakta ner den teknologiska innovationstakten för att (bland annat) bättre utnyttja och hushålla med ändliga resurser. Nya datorer, nya mobiltelefoner, ny programvara (som inte funkar på hårdvara som är äldre än två år) och ett nytt 4G-nät som ska täcka hela Sverige (igen) gör att vi konsumerar prylar och resurser i en allt snabbare takt. Vilket slöseri med resurser, och vad kan man göra åt det?

Just då slog det mig att ur detta perspektiv är patenttrollen en välsignelse. De gör exakt samma sak som Ludditerna gjorde i början av 1800-talet. De sätter käppar i hjulen och saktar ner farten (eller höjer priset) på teknologisk utveckling och på spjutspetsteknologier. Till skillnad från Ludditerna försöker patenttroll inte förstöra maskinerna rent fysiskt (ordet sabotage kommer eventuellt från ordet "sabot" - träskon som användes för att förstöra Maskinen). Men patenttrollen slänger likväl grus i det kapitalistiska maskineriet och denna gång är drivkraften mer fokuserad - det rör sig inte om något luddigt ofokuserat motstånd mot teknologisk utveckling, utan om en ren och skär profithunger som verkar med stöd av, och inom ramen för det kapitalistiska systemet. Kanske kan man se patenttrollen som en slags femtekolonnare som med systemets egna vapen (främst kapitalstarka profithungriga lagvrängare) bekämpar systemet inifrån?

Till skillnad från Ludditerna (som numera utgör en parentes i historieböckerna) är dagens patentrollen mycket framgångsrika (som sagt, 12.5 miljarder dollar för Motorolas mobiltelefontillverkning). Bäst av allt är dock att patenttrollen är mycket miljövänliga då deras hantlangare (horderna av advokater) för sitt värv inte gör anspråk på några större mängder ändliga fysiska resurser. De utkämpar sina strider i långa rader av rättegångssalar, och de enda resurser som går åt är advokaternas tid och stora mängder pengar som skyfflas in i dessa års- eller decennielånga svarta-hål-processer. Se där, ytterligare en boondoggle!

Den något överraskande slutsatsen är alltså att ur ett Orlovskt/”grönt” perspektiv kan det hända att man borde älska patenttroll och de ”tjänster” de utför!? Vad patentrollen gör är att omfördela pengar och att sätta käppar i hjulen i det innovationsdrivna globala kapitalistiska ekonomiska systemet. Hurra!?


Mitt andra exempel är ständigt aktuellt och handlar om den rad av finans-, bank- och förtroendekriser (eller –farser) som vid det här laget har utspelat sig framför våra ögon under en längre tid. Gudars skymning vad ineffektivt och idiotiskt det är att gång på gång få se dessa (kanske ”olösliga”) problem bli ”lösta” igen och igen av Borg, Merkel, Sarkozy, EU, ECB och IMF – bara för att de efter en förvånansvärt kort tid återkommer från andra sidan graven (igen och igen). ”Vad är det som går och går och aldrig kommer fram till dörren? Vad kan man döda igen och igen utan att den går i graven? En zombie? Nej, den europeiska skuldkrisen”! Senast i torsdags (27/10) skrev Patricia Hedelius i SvD (finns ej på nätet) att det var dags för börsen att ”sluta tro på tomten”:

”Hur gärna världens politiker och börsens investerare önskar sig en mirakelkur eller uttrycker hot, böner eller ånger så kvarstår faktum. Det finns inga snabba enkla lösningar på den europeiska skuldkrisen […]

Bakom tre veckors kursuppgångar ligger ökat förtroende för att politikerna ska lösa de statsfinansiella problemen i Grekland och andra skuldsatta euroländer. Marknadens tilltro eller vilja att tro att världens statsöverhuvuden har kontroll över situationen är förvånande. De politiska hot och uppläxningar som föregått toppmötet har snarare signalerat en stämning av att befinna sig i en sandlåda med ett gäng trotsiga treåringar. EU-politikerna visar med all tydlighet att de är långt ifrån enande och att de tillsammans är redo att metodiskt bocka av impopulära åtgärder för att få ordning på skuldkrisen.”

Snart sagt varje (icke-)beslut som våra europeiska ”topp”-politiker tar verkar handla om att fördröja, men samtidigt försäkra oss om en än större framtida kris som i slow-motion är i antågande. Kartan tappade vi för länge sedan (om det ens funnits någon).

Det är ju nästan som om makthavarna vill att det ska skita sig, eller hur? Om deras agenda hade varit att framkalla en global kris (kollaps?) för det nuvarande politiska och ekonomiska systemet så har de gjort allt rätt! Våra systemförvaltande politiker kan helt enkelt vara samhällsomstörtarnas bästa vänner! De som tror att systemet är ohållbart, och som av det ena eller det andra skälet önskar dess undergång (eller tillbakagång) kunde inte önska sig ”bättre” politiker än de vi har just nu. Alla deras krampaktiga och senfärdiga försök att bevara systemet utgör i själva verket systemets dödskyss! För att citera Alf Hornborg från min föregående text:

”Samhälleliga sammanbrott är kanske trots allt inte så skräckinjagande som vi har inbillat oss. De handlar ju egentligen om att avveckla onödigt komplex och dyrbar infrastruktur: byråkrati och teknik som kostar mer än vad de ger.”


För att sluta där jag började väljer jag ytterligare till citat från min text om Orlovs bok ”Reinvening collapse” (som för övrigt kom ut i en ny reviderad upplaga i våras):

“För Dmitry är de fattiga och de som lyckas leva på marginalerna (”conscientious economic underachievers and various categories of the creatively underemployed”) våra osjungna hjältar. Vi behöver hämta inspiration från dem och från 'Those parts of the population that have recent or continuing experience with circumstances that have forced them to provide for their mutual welfare – recent immigrant groups, minorities and the poor'“.

För Orlov visar de marginaliserade och de fattiga - som biter ihop och hankar sig fram en dag i taget - vägen in i framtiden. För honom har vi mer att lära av dem än av samhällets toppar. Av samma skät tycker jag att det är oerhört intressant att läsa ett reportage om högutbildade greker som ger sig iväg från Aten, bor i stenhuset som farfar byggde, och som försöker skapa sig ett liv på landsbygden som bygger på småskalig biodling.

Har du skänkt det perspektivet någon tanke? Har du kanske någon annan spännande paradox eller ett saftigt perspektivskifte att bjuda på?
.

Oljan i golfen (del 11) – moratorium

.
Den föregående texten om oljeolyckan i Mexikanska golfen förra året finns här.

Som en direkt konsekvens av oljeolyckan i Mexikanska golfen förra året utlystes ett moratorium mot djuphavsborrning i den Mexikanska golfen från den 30 maj och sex månader framåt. Det var en slags timeout för att implementera nya säkerhetskrav och ”försäkra sig om” att inga nya olyckor skulle inträffa. Det var också ett sätt för USAs regering att visa sig vara handlingskraftig genom att stänga ladugårdsdörren efter att kossan rymt.

Borrning på mindre än 500 fot påverkades inte, så moratoriet påverkade bara 33 platser för djuphavsborrning/testborrning av de mer 3600 produktionsplattformarna i Mexikanska golfen. Eftersom många plattformar är obemannade och andra bara har en handfull personal är detta dock lite missvisande då det befinner sig betydligt fler människor på just dessa 33 plattformar (hundratals och inte sällan över 1000 personer inklusive olika stödfunktioner). Bortom själva moratoriet (oljeborrstoppet) i sig själv fick moratoriet (symbolhandlingen) en stor roll i spelet kring olyckan. Vilka tankar och känslor kan man projicera på ett moratorium? Många.

En part i målet är staten Louisiana med sina 58 000 jobb inom oljeindustrin och ytterligare 260 000 oljerelaterade jobb (andra uppskattningar är högre). Detta motsvarar sammanlagt 17% av alla arbetstillfällen i delstaten och oljebranschen bidrar med inte mindre än 1/3 av delstatens inkomster. Fast det kan hända att det ”bara” är 10 000 personer som jobbar på just djuphavsriggarna i Mexikanska golfen (plus 25 000 ”stödjande” jobb). Eller fler (se nedan). I vilket fall kom det snabbt signaler från Louisiana att ett moratorium skulle vara en ”gross over-reaction”, att det var för tidigt för att uppskatta effekterna av oljeolyckan och att Katrina i vilket fall var mycket värre för delstaten.

Som jag skrivit tidigare har delstaten Florida helt motstående intressen. Utan en egen oljeindustri men med många turister och långa stränder krävde Floridas senator, Bill Nelson, ett omedelbart stopp för all djuphavsprovborrning bara en vecka efter att Deepwater Horizon sjönk. I Florida är det turismen som drar in de stora pengarna till staten (60 000 miljoner dollar per år).

Journalisten och oljeförfattaren Margonelli (”Oil on the brain”) är initialt positiv till idén om ett moratorium, men påpekar samtidigt att det är poänglöst om USA inte i samband med detta också minskar den mängden olja man konsumerar. I annat fall betyder det bara att man tar sin olja från andra ställen i världen, och eftersom dessa andra ställen ofelbart har sämre miljöskydd än USA så betyder det att man importerar olja i samma takt som man exporterar oljeutsläpp. Vilket alltså betyder att hon i slutändan är negativ till ett moratorium – men hon får förstås mothugg direkt.

Här har vi alltså inte mindre än två exempel på meningsmotståndare med helt olika syn på hur man ska ställa sig till ett moratorium. Rent generellt verkar debatten har varit som mest högljudd innan och precis i början av det sex månader långa moratoriet. Anklagelserna och överdrifterna haglade från båda sidorna. Tidsskriften The Economist presenterar en ganska balanserad bild av de olika positionerna:

”There are strong arguments on either side about the fairness of the ban. Those who oppose it note that a plane crash does not lead government regulators to ban flying, and say the same logic should prevail in this case. Evidence is also mounting, they say, that BP cut corners on Deepwater Horizon, suggesting that the accident was an aberration. A number of experts who helped Mr Salazar prepare his recommendations to the president have come out against his moratorium, calling it “punishing the innocent”.

Those who support the ban, though, point out that the disaster has also proved that the Minerals Management Service, the federal agency that oversees offshore drilling, was more a paper tiger than an assiduous regulator. And if another disaster occurred, they ask, would the government or the industry be able to fight an oil war on two fronts?”

De som var mot ett moratorium hade några väldigt enkla argument som de förde fram och hamrar in gång efter annan; tänk på jobben och tänk på ekonomi! Tidiga uppskattningar från moratorium-motståndare menade att det skulle skjuta hela oljesektorn och flera delstaters ekonomier i sank. Redan 10 dagar efter att moratoriet infördes skrev en lokalblaska att ”Louisiana's economic pain from President Obama's moratorium on oil drilling becomes more acute with each passing day”.

Nästan alla de oljeriggar som påverkades låg utanför delstaten Louisianas kust och tiotusentals jobb (”crewmen, deck hands, engineers, welders, ROV operators, caterers, helicopter pilots, and others who operate and service these vessels”) uppskattades ligga i riskzonen. Jag är inte säker på att jag får ihop matematiken - siffrorna angående hur många som berördes skiljde sig väldigt mycket beroende på källa och tidpunkter för uttalandet. Slutsatsen får vara att ingen hade någon direkt koll och man drog till med siffror som stödde eller som stöddes av de övriga argument man förde fram. Precis som med overksamma fiskare fick dock även enskilda oljearbetare ekonomisk ersättning under moratoriet från en särskild ersättningsfond.

Situationen är ju egentligen absurd. Vissa pratar om en ”symbios” mellan fiske- och olje-branschen. Att många fiskare använder sin båt för att förse oljeplattformarna med transporttjänster när fiskesäsongen är över och att ”oljespillet” visserligen var dåligt, men att de ekonomiska konsekvenserna av moratoriet är värre både för enskilda individer och hela delstater.

I verkligheten finns det ingen symbios, utan snarare två industrier (tre med turismen) som fångat många lokalsamhällen och vissa stater i ett järngrepp - och med utspilld olja går precis allt åt helvete samtidigt. Att vara så beroende av business-as-usual visade sig i detta fall vara oförståndigt och jag tror att vi framöver kommer att få ser fler exempel på detta i vår (över-)specialiserade värld. Detta till trots visade det sig att just de som moratoriet var tänkt att skydda; yrkesfiskare, de som bodde vid kusten och alla andra som drabbades av oljekatastrofen tillhörde de mest högljudda kritikerna av ett moratorium.

Kongressledarmöter från oljestaterna Texas, Louisiana och Mississippi menade att moratoriet var för långt (6 månader) och att de negativa ekonomiska konsekvenserna av moratoriet kunde bli värre än de ekonomiska konsekvenserna av själva oljeolyckan. I staten Louisiana genererar fiskeindustrin inkomster till staten på 3 000 miljoner dollar per år och turismen 8 000 miljoner dollar per år, men oljeindustrin drar in hela 70 000 miljoner dollar per år. Även om moratoriet bara handlade om nya källor på över 500 fots djup, gavs det (åtminstone initialt och av okänd anledning – ”för säkerhet skull”?) inga nya tillstånd för att borra på grundare vatten heller och osäkerheten om vilka regler som gällde spred sig i branschen.

Det fanns också en oro för att ägare till oljeplattformar i Golfen skulle flytta på dem och därigenom göra den ekonomiska skadan permanent eller åtminstone långvarig:

“Once a rig moves, it tends to stay put, fulfilling multiyear contracts. Lower-level jobs are normally filled using the host country’s work force.”

Prislappen på en oljeborrningsplattform (djuphavsmodellen) ligger på uppåt 1 000 miljoner dollar och det kostar knappt 2 miljoner dollar per vecka att driva den. Kanske är det en bättre idé att baxa iväg den till Nordsjön, Västafrika eller Brasilien istället för att låta den stå overksam i ett halvår? (Så blev det dock inte, nästan alla plattformar stod lydigt kvar och väntade.)

Jag känner en viss sympati med porträttet av en 29-årig blue-collar worker som kommer från en fattig håla i södern med 4 000 invånare. Han jobbar på en oljeplattform två veckor i stöten, har ledigt i två veckor och som tjänar 150 kronor i timmen. Det är tillräckligt för att försörja fru och tre barn i åldrarna 1 till 5 år. Om jobbet på oljeplattformen fryser inne finns det inte många andra jobb att välja mellan och alla som går att uppbringa är i vilket fall betydligt sämre. Det får mig att tänka på alla människor vars uppehälle är knutet till fossilsamhället och alla jobb som kommer att förtvina bortom oljetoppen. Jag minns att jag hört att inte mindre än 10% av alla jobb i USA på något sätt är knutna till och beroende av bilar, bildindustrin och bilismen (inklusive transporter, försäkringar, semestrar, reparationer, snabbmat och så vidare). Vad jobbar du själv med?

Utifrån Margonellis argument ovan och många andra ”signaler” känns moratoriet som ett kraftfullt slag i luften. Grundproblematiken, USA beroende av (importerad) olja och oljetoppens ostoppbara logik påverkas inte alls av ett moratorium. Däremot kan det tänkas att det ser bra ut att göra något istället för att göra inget, och varför då inte lägga en kontroversiell verksamhet på is för att ”gå igenom” och ”kvalitetssäkra” den?

“The moratorium 'seems to assume that because one rig failed and although no one yet fully knows why, all companies and rigs drilling new wells over 500 feet also universally present an imminent danger' ”

På det stora hela känns moratoriet som samma typ av klimat-teater som Earth Hour (”rädda världen genom att stänga av all elektricitet en timme om året”). Det handlar mindre om att lösa problem, och mer om att skicka ut lugnande signaler och få det att se ut som om man löser problem. Att "försäkra sig om" att det aldrig kommer att ske en olycka igen genom att man ”går igenom” rutiner och processer är värre än teater – på teater vet både skådespelarna och publiken om att det är teater, men sådana uttalande rör sig antingen om självbedrägeri eller ren och skär cynism.

I mitten av oktober tog USAs inrikesminster ett beslut om att avbryta moratoriet. Vid denna tidpunkt hade läckan blivit tilltäppt ”för länge sedan” och frågan hade inte samma brännande aktualitet längre. Då kan man lite lättare och ”i skymundan” avbryta sitt tilltag, hävda att genomlysningen gick fortare än planerat och att man nu ”försäkrat sig om” att inga olyckor kommer att hända i framtiden. Sedan kan man luta sig tillbaka, hålla tummarna och hoppas på det bästa.

Något gott kom i alla fall ur moratoriet. I juli förband sig fyra av världens största oljebolag (Exxon Mobil, Chevron, ConocoPhillips och Royal Dutch Shell) att lägga 1000 miljoner dollar på att (något sent, men ändå) ta fram ett ”rapid-resonse system” som kan ta hand om, tja, den typ av olycka som inträffade förra året… ifall den skulle inträffa igen, vilket förstås inte kommer att hända eftersom just dessa företag har så mycket bättre säkerhetstänkande än BP. Eller…? Motsägelserna finns ständigt där under ytan. Exxons styrelseordförande sade att:

“It’s doubtful we will ever use it, but this is a risk-management gap we need to fill in order for the government and the public to be confident to allow us to get back to work"

Bara några veckor dessförinnan hade toppchefer inom oljeindustrin erkänt att även ”their spill response plans were outdated and woefully inadequate” när de blev utfrågade av kongressen.

Systemet i sig själv låter nästan lite för bra för att vara sant, det ska kunna vara på plats inom 24 timmar, kunna fånga upp 100 000 fat olja per dag och klara av att hantera oljespill på upp till 3 000 meters djup. Förslaget var frivilligt men säkert också resultatet av en avvägning; hur mycket är den positiva PR som denna nyhet genererar värd? Går det att på detta sätt övertyga Obama och hans administration om att häva oljeborrstoppet? Går det på detta sätt att "mota Olle i grind" och förhindra att kongressen tar beslut om hårdare regler som vissa kongressledamöter försöker baxa igenom? Drygt ett halvår efter detta utspel meddelade i vilket fall The Marine Well Containment Company att systemet är färdigt och att vi kan sova lugnt på nätterna igen - god natt!

Literature:

The New York Times, "A spill of our own" (2010-05-01)

The Washington Post, "In defense of a moratorium on offshore oil drilling" (2010-05-04)

Reuters, "Louisiana warns of over-reaction to Gulf spill" (2010-05-12)

Nola.com, "Louisiana's economic hurt from drilling moratorium warrents action" (2010-06-09)

Rigzone, "NOIA members Cos feel drilling moratorium impacts" (2010-06-11)

Voice of America, "Experts: Drilling moratorium may do more economic damage than oil spill" (2010-06-16)

The New York Times, "Drill ban means hard times for rig workers" (2010-06-17)

CNN Money, "Drilling ban: The jobs at stake" (2010-06-24)

The Economist, "Sue, baby, sue" (2010-07-01)

CNN Money, "Offshore drillers want their jobs back" (2010-07-03)

The New York Times, "4 oil firms commit $1 billion for Gulf rapid-response plan" (2010-07-21)

Inform.com, "Lift 'reckless' oil drill ban, Gulf residents plead" (2010-07-29)

The Washington Post, "Interior considers first deepwater drilling permits since BP spill" (2010-10-22)

USA Today, "Oil companies say they're ready for new spills" (2011-02-17)


.

"Tillväxt till döds" av Tengroth (2010)

.
Som jag har nämnt ligger jag efter med att skriva om de böcker jag har läst här på bloggen. Senaste gången jag skrev var för ett år sedan (Maass, "Crude world"). Jag har nu en så stor ”backlog” av lästa böcker att jag får börjar skriva om böcker som jag läste för mer än ett år sedan. En sådan bok (som jag läste förra våren) är Stellan Tengroths nätta (150 sidor långa), självutgivna pocketbok ”Tillväxt till döds”.

En central del av Stellans bok handlar om människors oförmåga att förstå exponentiell tillväxt (ränta-på-ränta). Vi kan förstå detta matematiska fenomen i ytlig bemärkelse, men här handlar det alltså om att förstå exponentiell tillväxt på riktigt, djupt i våra hjärtan och i ryggmärgen. Vår oförmåga att greppa innebörden av exponentiell tillväxt är begränsad trots, eller kanske på grund av mer än 100 år av ekonomisk och teknologisk tillväxt. Jag har skrivit om det tidigare, till exempel i texten "Inga träd växer till himeln". Ett exempel:

Om det var praktiskt och ekonomiskt möjligt att utvinna precis all koppar som fanns i jordskorpan så skulle den räcka i 125 miljoner år utifrån dagens utvinningstakt. Men om man istället skulle öka utvinningen med bara 1% per år så tar kopparn istället ta slut på 1400 år!

Med exponentiell tillväxt (ränta-på-ränta) sker den en fördubbling på 72 år ifall man har 1% tillväxt, på 36 år (72/2) med 2% tillväxt, på drygt 14.5 år (72/5) med 5% tillväxt och 7 år (72/10) med 10% tillväxt per år. Under tiden mellan idag och nästa fördubbling av resursuttaget gör vi av med lika mycket koppar som under alla år dessförinnan i världshistorien sammanlagt. Att vi för närvarande använder relativt lite av en sällsynt resurs (till exempel någon ovanlig metall) är alltså till liten tröst ifall exploateringen ökar i snabb takt. Om det istället rör sig om resurs som vi redan utnyttjar hårt och som vi skulle vilja använda ännu mer av (olja, koppar, energi) utgör denna matematik en uppförsbacke som blir svårare och svårare att betvinga för vart år som går.

Tillväxt i naturen kan se ut på endast tre olika sätt. Snabb tillväxt som senare bromsas (vår längd), tillväxt som (sam-)varierar över tiden (antal kaniner och rävar), eller ohämmad tillväxt ända fram till kraschen (cancer-tumören tillväxt).

Trots att vi till mans inte på djupet förstår matematiken och dess implikationer så lever vi numera i en värld av tillväxt. Alternativen till stigande ekonomisk standard, större boendeyta fylld med fler prylar och över tiden gradvis större ”extra large” på McDonalds är ovana, nästan otänkbara. Att tänka bortom ramarna – på en värld utan ekonomisk tillväxt – har blivit hart när omöjligt, trots att detta är mer nödvändigt än någonsin eftersom en sådan värld är på väg till en framtid nära oss vare sig vi vill det eller inte. Det är just denna uppgift - att förklara varför evig tillväxt är omöjlig på enklast möjliga sätt och med enklast möjliga språk - som Stellan Tengroth tar sig för i sin bok.

I Stellans bok blandas ett liv av tankar och funderingar med ett praktiskt bond- (eller snarare ingenjörs-)förnuft. Han vrider och vänder ut och in på fakta, berättelser, resonemang och sina egna erfarenheter och har en fantastisk förmåga att exemplifiera och konkretisera. När han vill förklara tidens förlopp för sin (då) 7-årige son tar han fram en linjal. Varje år får motsvara en millimeter på linjalen; den industriella revolutionen började för två decimeter sedan, vikingarna levde rövare för en meter sedan, våra och schimpansernas vägar skiljdes åt för mellan 6 och 8 kilometer sedan och dinosaurierna (sonens intresse) levde för 65 kilometer sedan.

Även om perspektivet är ödmjukt och genomsyrat av en slags naiv förundran inför hur världen fungerar, så leder det ofelbart till kritiska perspektiv på mycket av det vi idag tar för givet. Boken är lågmäld, förnuftig och resonerande. De senaste decennierna har vi blivit allt duktigare på att spara på resurserna genom att globalt klämma ur mer BNP ur varje krona. Dessvärre har vi under samma period varit ännu duktigare på att både föröka oss och på att öka vår konsumtion (och därmed vårt ekologiska fotavtryck) per person. De besparingar vi har gjort på gungorna står sig slätt mot de förluster vi gjort på karusellerna.

Tankarna är djupa, men texterna är lätt att förstå. Detta är helt enkelt boken att sätta i händerna på en vetgirig tonåring. Den borde utgöra obligatorisk läsning i grund- eller gymnasieskolan som motvikt till gratis läroböcker sponsrade av Svenskt Näringsliv. Till skillnad från många andra som skriver om dessa ämnen (jag själv till exempel) är allt, inklusive (övesatta) citat på svenska.

Med en förtjusning för exempel och vardagliga liknelser plockar Stellan ner abstrakta resonemang till en nivå som är så konkret att en 10-åring – eller för den delen både en ekonom eller en politiker – kan se det ohållbara i vårt sätt att leva och i vårt nuvarande tillväxt-beroende ekonomiska system. När Stellan 2/3-delar in i boken konstaterar att ”det inte går ihop” är det svårt att se vilka argument som skulle kunna övervinna Stellans jordnära resonemang och hans slutsats. Stellan är ingenjör och räknenisse när han inte får ihop matematiken och konstaterar att det inte går ihop så beror det inte på att han inte har försökt...

Hur kan vi då förändra vårt samhälle och vad finns det för vägar framåt? Att sätta upp mål som ligger decennier framåt vad beträffar minskningen av CO2-utsläpp är riskfritt för en politiker. Mycket vatten kommer att rinna under broarna fram tills dess, och ingen idag levande beslutsfattare kommer att hållas personligt ansvarig för en bristande måluppfyllelse som ligger 20 eller 40 år i framtiden.

Stellans förslag är därför lika elegant ur både ett politiskt och ett matematiskt perspektiv. Om vi ska lyckas minska våra CO2-utsläpp med 75% fram till 2050, så får vi helt enkelt bryta ner målen med hjälp av ”milstolpar”. Ett lämpligt intervall för dessa är var fjärde år, för då kan vi ställa våra politiker till svars för varje gången period.

På samma sätt som har haft en exponentiell tillväxt av våra CO2-utsläpp, får vi framöver istället vänja oss vid en spegelvända strategi som består av en exponentiell minskning av våra utsläpp (och därmed även våra resursuttag). För att nå upp till politiska mål om en minskning med 75% fram tills 2050 måste vi från och med nu och under varje fyraårsperiod framöver minska våra utsläpp med inte mindre än 13%. Om målet istället är en minskning av våra CO2-utsläpp med 95% fram till 2050 blir målet desto tuffare – då måste vi minska våra utsläpp med 26% under varje mandatperiod. Smärtsamt – ja. Nödvändigt – ja. Inga eller mer blygsamma minskningar idag måste i annat fall kompenseras av tuffare mål och större umbäranden för våra barn och barnbarn imorgon.

”Tillväxt till döds” handlar främst om olika samband mellan diverse faktorer i vår omvärld, inklusive matematiska sådana; tillväxt, antal människor på jorden, vår resursförbrukning per capita och vår totala resursförbrukning etc. Men boken tassar också in på frågor som handlar om normer och om våra sätt (eller vår oförmåga) att resonera om sådant som hotar den bekväma tillvaro vi (i väst) idag lever i.

De som bor omedelbart nedanför en stor vattendamm är mindre oroliga än de som bor nedströms. Bor man nedanför dammen gör man bäst i att förtränga alla tankar på att den kan gå sönder. Av precis samma skäl fastslår politiker och ekonomer trovisst att ”när ekonomin vänder upp igen…” istället för att tänka tanken ”om ekonomin vänder upp igen…”.

”de förtränger en obehaglig möjlighet [för] om hotet är övermäktigt är det en överlevnadsstrategi att förtränga. […] man [kan] tänka sig några andra förklaringar till att nästan ingen ställer de viktiga men obehagliga frågorna:

- Kan det vara så att de inte är medvetna om problemet? Det finns tjocka böcker om ekonomisk tillväxt som avfärdar konflikten med miljöproblem med några få meningar om att tekniken har löst tidigare problem och kommer att göra det även i framtiden. Och en eventuell brist på naturresurser, det fixar marknaden med sina prismekanismer på ett elegant sätt. […]

- Eller är det så att de inser motsättningen mellan ekologi och ekonomi, men att de inte upplever det som ett akut bekymmer? Som vi har sett går det att för en tid att leva över de gränser naturen sätter. […] Har man inte tagit till sig budskapet […] kan man leva i övertygelsen att det finns gott om tid.

- Om de som styr inte själva drabbas av problemen är det måhända lätt att ligga lågt med obekväma beslut. […] om sociala motsättningar blir tydliga går det kanske att bygga ett högre staket eller hyra in några säkerhetsvakter till. Eller det kan vara på global nivå där effekterna av ett varmare klimat i första hand drabbar länder längre bort.”

Eftersom boken är självutgiven är den inte helt lätt att få tag på, men den går att beställa för endast 35 kronor på adlibris.se. Själv var jag så förtjust i den att jag faktiskt beställde 10 exemplar för att dela ut som present till vänner och bekanta…

Bokens i mitt tycke största problem är titeln. “Tillväxt till döds” är för konfrontatoriskt och kan verka avskräckande. Hade den istället hetat “Tillväxtens villkor” skulle detta ligga bättre i linje med innehållet och dessutom ha chans att locka fler (inte stöta bort potentiella) läsare.

En intressant aspekt kring boken är dess tillkomst. Om jag själv någonsin får tummen ur (när barnen växt upp?) är jag inte oäven för idén att skriva en bok. Men för Stellans del började det med viljan att skriva en bok och bloggen/websajten tillväxtreflektera.se kom till senare som en plattform på nätet och för att marknadsföra boken. Alla aspekter av boken är bekostad av Stellan själv, inklusive tjänsten att knyta till sig en ”författarcoach” som har färdiga coachnings-paket. Hela processen finns beskriven på Stellans websajt, inklusive hans beslut att självpublicera efter att genomlevt diskussioner och en del strul fram och tillbaka med några olika förlag:

”Efter bokmässan mognade beslutet att utgivning i egen regi är det som får gälla. Jag inser att marknadsföring och att nå ut i mediebruset:
 Här är jag! Jag har något att säga! 
Det är det allra svåraste. 
Därav min närvaro på nätet. Sociala medier är inte min starkaste gren, men det är bara att ge sig i kast med det. Jag känner åtminstone två personer som är både duktiga och intresserade. Jag får lära av dem.”

Eftersom Stellan har koll på min blogg antar jag att det bara är en tidsfråga innan han citerar och länkar till denna text på sidan där han samlar på recensioner av sin bok. Därmed blir denna text inlemmad i ett nät av länkar som (för närvarande!) växer exponentiell ute på Internet. Är det hållbart?
.

Oljetoppens första offer (del 1)

.Bild: I kön till bensinpumpen - ögonblicksbild från Libyen.

Det har blivit en lång frånvaro. Jag jobbade järnet innan sommaren och sedan tog jag semester. Dessutom måste jag erkänna att motivationen att sätta igång och skriva igen har sviktat lite, så vi får se hur det blir med texter framöver, under hösten.

Ett skrivprojekt framöver (ifall jag får tummen ur) är i vilket fall att beta av alla oljetopps-relaterade böcker jag har läst men inte skrivit om här på bloggen. Jag läser ungefär en blogg-relaterad bok i månaden och jag har en ”backlog” på ett år att beta av vid det här laget (samtidigt som jag löpande läser nya böcker – ett av höstens projekt är att läsa några böcker om 30-talets depression i USA). Alla lästa-men-ej-bloggade böcker befinner sig i ett slags limbo i min bokhylla och ger mig en aning dåligt samvete. Jag tillåter mig inte att sortera in dem bland mina lästa böcker förrän jag skrivit om dem på bloggen och det börjar bli besvärande många böcker där nu. Dock tänkte jag skriva om något annat här och nu.


Som var och en förstår betyder inte en nedgång på börsen att alla bolag går ner lika mycket utan det är också ett tillfälle när agnarna sorteras bort från vetet. Företag med högtflygande framtidsplaner men obefintliga intäkter får mattan undanryckt, emedan som de företag som tuffar på och som fortsätter att tjäna pengar står väsentligt bättre rustade att möta stormarna på börsgolven även om intäkterna och vinsterna minskar.

På motsvarande sätt går inte priserna på bostäder ner lika mycket överallt när en bostadsbubbla börjar pysa i kombination med (eller som effekt av) att räntorna blir högre, jobben färre och tiderna sämre. Jag skrev om detta ur ett amerikanskt perspektiv för två år sedan i några olika bloggposter, till exempel i en text som utgick från James Kunstlers bok ”The geography of nowhere: The rise and decline of America’s man-made landscape”:

"Gårdagens splitternya förorter (de senast byggda som ligger längst ifrån städerna) är på väg att bli att bli spökstäder där ”squatters” och kriminella gäng flyttar in i takt med att husägare flyttar ut och lämnar tomma hus efter sig."

Jag skrev om det igen i en bloggpost om att den amerikanska versionen av suburbia var ohållbar och att de senast byggda områdena (exemplifierade av Windy Ridge i North Carolina och Lehigh Acres i Florida) i snabb takt höll på att förvandlas till slumområden. Jag skrev också om bostadsbubblans ojämnt fördelade effekter i en text som handlade om ”extreme commuting” – om pendlare som bor billigt i stora hus långt bort, men som i gengäld måste lägga mer än tre timmar på att resa från och till sina jobb varje dag:

"Det är förstås just de hus som ligger allra längst bort (från allt) som har förlorat mest i värde när priserna på bostäder faller:


'houses priced the same in 2006 [...] but in different parts of a city were selling for dramatically different amounts a year later depending on their distance from the center of town' ".

På motsvarande sätt kommer effekten av oljetoppen – dyr energi – att slå ojämnt och olika hårt mot olika länder. De länder som ligger sämst till och som analogt med ovanstående resonemang är fattigast, ”sämst byggda” och ligger ”längst ifrån stan” (i det globala ekonomiska systemets periferi) kommer att få känna av effekterna av dyr energi tidigare och hårdare än mer välbeställda och centralt placerade länder som Sverige. Rika och förhållandevis väl fungerande länder som Sverige har betydligt bättre möjligheter att inte tappa hela värdet ”på sina aktier”. Det blir förstås tufft även i Sverige, men vi ligger i vilket fall mycket bättre till än de länder vars aktier kommer att krascha och få hela sitt värde utraderat. Stater som Somalia, Sudan och Haiti - nummer 1, 3 och 5 på Foreign Policys ”Failed States Index 2011” – är antingen på väg dit eller i princip redan där.

I Sverige finns det – framtida nedskärningar till trots – gott om resurser för att kontra, fördröja och mildra effekterna av oljetoppen och för att i (jämförelsevis) maklig takt röra sig mot att leva i en värld av dyr energi. Det finns, eller det skulle i alla fall kunna finnas tid för att observera, tänka efter, förstå, agera och ställa om. Hur vi kommer att lyckas med det är en annan fråga. När den vise mannen pekar på månen stirrar dåren på fingret. Om vi som samhälle kommer att envisas med att stirra på fingret (missförstå skeenden, vidta fel åtgärder) spelar det förstås ingen roll hur mycket tid och resurser vi har till vårt förfogande…

Vi har vid det här laget tvingats att börja lära oss att leva med dyrare olja. Så sent som år 2002 var priset på olja fortfarande 20 dollar per fat, men sedan dess har priset på olja stigit (och fallit, och sedan stigit igen). Efter att ha toppat på 145 dollar per fat år 2008 föll priset handlöst, men har sedan dess repat sig. För ett halvår sedan pressade oroligheter i arabvärlden upp priset till över 100 dollar per fat igen. Ingen vet om det nya ”normal-priset” på olja är 60 eller 80 dollar per fat eller mer, men om flödet av billig olja nu sinar kan det hända att det inte finns något nytt ”normal-pris”, utan bara en trend där priset pressas upp till en nivå där enskilda människor eller hela nationer prisas ut från marknaden. Termen är ”demand destruction” och jag har skrivit om det tidigare (i samband med Egyptens problem):

"Demand destruction is an economic term used to describe a permanent downward shift in the demand curve in the direction of lower demand of a commodity […] induced by a prolonged period of high prices or constrained supply."

Efter denna långa introduktion kommer jag slutligen fram till dagens ämne. Det jag skriver om ovan behöver inte hänvisa till abstrakta skeenden som kommer att hända i framtiden. Att inte ha råd med olja/bensin/diesel/drivmedel/energi kan vara något som fattiga människor och fattiga länder lever med redan nu. Det behöver inte heller alltid vara just olja (drivmedel) som kniper, för högre priser på olja kommer också att pressa upp priserna även på andra energikällor som i vissa situationer kan ersätta oljan. Oljedrivna elkraftverk kan (dessvärre) ersättas av koldrivna kraftverk och bensin kan ersättas av syntetiska drivmedel framställda av kol, naturgas eller biomassa.

Sedan i våras har jag hållit ögonen öppna efter texter som indikerar att oljan har blivit för dyr för de som bor i land X. Det handlar definitivt inte om en heltäckande inventering utan tvärtom bara just att jag hållit ögonen öppna när jag snubblat över historier från långtbortistan om vad som händer där när energin tryter. Men kanske utgör dessa historier ändå ett tecken i tiden? Kan dessa historier utgöra ”skriften på väggen” och en vägvisare mot framtiden? Jag är själv osäker. Kanske har dessa problem funnits länge på olika platser i världen, kanske är det enda som har förändrats att jag nu börjat spana efter denna typ av texter? Den som söker skall finna, liksom…?

Även om jag hållit ögonen öppna brukar jag snabbt hoppa över alla faktafyllda men telegrafkorta notiser som inte ger en kontext som kan bidra till att man förstår det man läser. Ibland stöter man istället på motsatsen; långa haranger som är skrivna för de som bor i landet ifråga och som förutsätter en massa bakgrundskunskap som jag inte har. Efter en beskrivning av det akuta problemet uttalar sig en minister och sedan följer invecklade utläggningar om vems fel det är (denna eller förra regeringens, giriga oljebolag eller distributörer osv.). Sedan kan texten gå över till att detaljerat göra nedslag i situationen i olika provinser eller i landets infrastruktur samt lite mer övergripande hänvisa till bristande investeringar, krångliga regler för att få olika tillstånd och till en dignande byråkrati. Gäsp.

Vad jag främst har hållit utkik efter är istället berättelser. Vad händer när ”två hål i väggen” förblir just bara ett par hål i en vägg? Vad händer när drömmen om att sätta sig i sin bil och köra mot horisonten ersätts av bensinpumpsköer som sträcker sig mot horisonten? Nedan och i den efterföljande texten ger jag er en handfull ögonblicksbilder från Afrika, Mellanöstern och Sydasien. Det finns många att välja mellan men de blir å andra sidan snabbt repetitiva. En standardhistoria kan se ut så här:

När tillgången på bensin i Kenya akut och utan förvarning sinade i början av maj kryssade desperata bilägare runt mellan bensinstationerna i jakt på de dyra dropparna. Bussar drogs in och de bussar som fortfarande rullade passade på att höja priserna med upp till 70%. Hundratals pendlare fastnade i stadens centrum. Regeringen skyllde incidenten på ”giriga oljebolag”:

"the Government came out in its defence, saying the shortage was unrealistic and blamed it on greedy oil companies determined to subject Kenyans to unwarranted suffering by causing artificial fuel shortage in anticipation of price hikes."

Jag har läst flera liknande historier och finner dessa intressanta då det tydligen oftast inte är så att bensinpriset höjs och bara de rikaste har råd att tanka bilen, utan att bensinbristen ”demokratiskt” drabbar alla – såväl fattiga som rika och såväl privatbilister som de som kör yrkesmässigt. Denna situation kan uppkomma när ett (ibland statligt) oljebolag inte har råd att betala räkningarna för de importerade oljeprodukterna (till exempel bensin och diesel) och de helt enkelt inte får kredit. Vid de tillfällen när priserna istället höjs utifrån någons beslut (eller subventioner tas bort) blir många vanliga medborgare extremt sura och går ut och protester och demonstrerar på gatorna. Ibland våldsamt.

Det borde egentligen rent logiskt vara lättare att anpassa sig till (kanske långsamt) höjda priser eller en ransonering av drivmedel än till oförutsägbar och plötslig brist. Den senare lamslår direkt stora delar av samhället och får snabbt konsekvenser för hela ekonomin. I värsta fall säger detta något om människans psyke. Kanske föredrar vi att köra på och hoppas på det bästa fram till den punkt när hela systemet brakar samman, hellre än att på förhand vidta nödvändiga men smärtsamma åtgärder?


Jag har tidigare skrivit två texter om Jemens dystra situation. Av allt jag har läst står bensinbristen i Jemen i en klass för sig. Efter att stammedlemmar attackerade Jemens största pipeline i mitten av mars gick den extrema bensinbristen i juli in på sin andra raka månad:

"Streets are empty as hundreds of thousands of vehicles are off the roads. Thousands of cars line up in front of petrol stations waiting for their turn at the pump. […] Yemenis are forced to either wait more than a week in front of petrol stations or buy it for six times the price on the black market."

Köerna framför bensinstationerna kunde tidvis bli inte mindre än 5 kilometer långa! Jag antar att motorerna är avstängda och att man rullar fram sin bil några meter i taget. Notera det ironiska i att din bil inte längre transporterar dig, utan att du transporterar din bil. En köande bilägare klagar över att bensinpriset är bland de högsta i världen samtidigt som Jemen är ett av de fattigaste länderna i världen, och att landets politiker inte ”arbetar för folket”.

Samtidigt som många förlorar de jobb som de inte längre kan ta sig till dyker det upp nya affärsmöjligheter; ”Families able to get large quantities of petrol force their children to sell it in the black market for substantial profits. Sana'a streets are filled with children under age 13 selling petrol to the highest bidder”. Ett sjukhus i huvudstaden Sana ställde in alla operationer för att de inte hade tillräckligt med elektricitet för att driva sjukhusets maskinpark.

Om det rådde en större samsyn om vari problemet bestod kunde energiproblematiken möjligtvis vara lösningsbar, men så är inte fallet. Vicepresidenten skyller på den islamistiska oppositionen vars supportrar blockerar viktiga vägar. Oppositionen kontrar med att regeringen inte är lämpad att styra landet och måste bytas ut omgående. Protesterande ungdomar på gatan ”believe that the government is creating the petrol and electricity shortage to broaden the Yemeni crisis and weaken the position of the protesters”.

Med andra ord en stor oreda och noll förståelse för att landet ligger riktigt risigt till när den (tidigare) viktigaste exportvaran olja sinar och det fattiga landet istället måste börja importera sin olja. Oljan har dessutom tidigare av förståeliga men likväl oförståndiga skäl varit kraftigt subventionerad. Hur det förhåller sig nu vet jag inte då jag noterar att bilägaren ovan klagade över det höga bensinpriset.

Även om en förlamad transportinfrastruktur är illa nog så nödgas jag ändå dra slutsatsen att brist på elektricitet är värre. I vissa länder bränner kraftverk olja för att generera elektricitet, och när elektriciteten i kraftledningarna fallerar slås en armé av små dieselgeneratorer på för att ersätta bortfallet. I den nästföljande texten går jag vidare med exempel på elbrist.

.

Resursförbannelsen

.
Bild: "Blood and oil ... farmers in the Niger delta slaughter animals poisoned by local refineries."


Lika mycket som den förra texten handlade om Libyen, så handlade den också om resursförbannelsen (”the resource curse”). I denna text tänkta jag förklara vad resursförbannelsen innebär. På sätt och vis kan denna text ses som en fristående fortsättning av den text jag skrev om boken ”Crude world” av journalistern Peter Maass i höstas. Redan då tänkte jag att denna utmärkta men skrämmande bok förtjänade en fördjupande text eller en spin-off i form av en text om resursförbannelsen (vilket jag något förhastat nämnde i texten som jag skrev för över 7 månader sedan...). Börja gärna med att läsa den tidigare texten, här kommer en liten aptitretare från den:

”I ”Crude world” uppmärksammas de företrädesvis negativa effekterna av att bo i ett land som påträffar olja. Med oljeinkomsterna följer inte sällan skriande ekonomiska orättvisor, korruption och politisk repression. […] Låt mig repetera; för alla andra länder [utom Norge och Kanada] har oljan varit till mer skada än till nytta. I denna text kommer jag, utifrån Maass bok, att gå igenom en mängd destruktiva effekter som följt av att ha funnit olja i sitt land och under sin mark. Ett exempel är den strukturella tragedi som består av att oljeindustrin klarar sig med så få anställda och att välståndet som skapas av den därmed inte kommer flertalet till nytta i form av arbetstillfällen.”


Resursförbannelsen hänvisar alltså till det faktum att länder med ymniga naturresurser detta till trots vanligtvis inte blomstrar ekonomiskt eller på något annat sätt över huvud taget. Istället tenderar de att (endast-men-massivt) berika en mycket liten del av landets befolkning. Egentligen är det till och med värre än så, för länder med ymniga resurser tenderar (kontraintuitivt) att ha en sämre ekonomisk utveckling än länder med färre resurser.

Resursförbannelsen har egentligen inget specifikt att göra med just olja – det kan röra sig om vilken naturresurs som helt – men i denna text kommer jag ändå att koncentrera mig på och använda olja som det främsta exemplet (”the oil curse”). Bara för att förtydliga så handlar det alltså inte om att dessa länder hamnar på obestånd när oljan (eller vilken resurs det nu må vara) börjar sina, utan om att rikedomarna inte kommer landet och de breda befolkningslagren till nytta ens under utvinningens glansdagar.


Jag börjar med att knyta an till de alltid lika aktuella arabländerna under denna den mest arabiska av vårar. Redan för ett år sedan påpekade den engelskspråkiga Dubai-baserade dagstidningen Khaleej Times i artikeln ”Spillage of the oil curse” att det inte finns en enda demokratisk stat bland de 23 länder vars exportinkomster till största delen kommer från olja och naturgas:

“Especially in Arab countries, the fabulous riches that come from under the ground tend to create overbearing governments with apathetic citizens. “In these systems, the state is large, centralised, and repressive,” [Stanford professor Larry] Diamond wrote [in an essay earlier this (2010) year].

Societies are usually “intensely policed” because “there is plenty of money to lavish on a huge and active state-security apparatus,” and bureaucracies are “profoundly corrupt.” They tend to see the money that pours into state coffers as everybody’s and nobody’s, and therefore more or less free for the taking. The public pays no taxes in the richer states, and in the view of the entrenched potentates no taxation means no need for representation.”

Diamond har blandade känslor inför t.ex. landet Iraks framtid. Även om han medger att landet lider av en skenande korruption (samtidigt som han uppenbarligen utgår från att det inte går att undvika resursförbannelsen), så menar han ändå att det finns så mycket olja i Irak att ”there will be plenty to steal and still some for development”. Detta är alltså ett best-case scenario i ett land som välsignats med mycket rikliga oljeresurser, men med svaga demokratiska institutioner och traditioner! Journalisten Maass (som besökt Irak flera gånger och många andra oljeproducerande länder därtill) har en mer pessimistisk syn på Iraks framtid:

”[Iraq] has too much [oil] for its own good. It seems reasonable to consider that the fighting may not stop until the wells run dry.”

Jag vet att det kan uppfattas som kontraintuitivt, men olja och demokratisering framstår som lika omöjliga att blanda som olja och vatten. Inte nog med att få oljeexporterande länder är demokratiska, efter att ett land har hittat olja så är steg i en demokratiseringsprocess (fria val, yttrandefrihet, ökad politisk frihet etc.) betydligt mindre sannolika att inträffa. Som jag påpekade i min förra text har Libyen en hel drös med egenskaper som gör det ytterst osannolikt att landet inom en överskådlig framtid kommer att bli demokratiskt. Man måste nog vara väldigt naiv för att tro att bevekelsegrunderna för västvärldens militära engagemang i Libyen kommer sig av ”välvilliga” snarare än ekonomiskt kalkylerande skäl:

”Libya’s oil reserves are among the largest and most valuable in the world, and that alone is a big obstacle to democracy. […] regardless of whether Libya’s next leader arises from a democracy movement, at some point he is likely to consider political oppression as a survival strategy that helps hold back all his competitors.”


Skriver man om resursförbannelsen finns den en lång rad sorgliga exempel från Afrika att välja mellan (Kongo, Liberia, Elfenbenskusten, Sierra Leone, Gabon, Angola, Mocambique) och man är på intet sätt begränsad till att peka ut oljan som ensam ansvarig (”blodsdiamanter” har bekostat fler än ett krig i Afrika). Men på få ställen har oljan under så lång tid lett till mer misär och större orättvisor än i Nigeria:

"It's hard to imagine a starker illustration of getting it wrong than an oil shortage in one of the world's biggest oil producers. But that's exactly what regularly happens in Nigeria, as gas stations run dry and thousands of motorists and truckers jam driveways and spill out onto freeways. Partly this is a question of how Nigeria messes up its oil industry — rotting refineries, poor distribution, price-hiking hoarders — and partly it's a sign of how oil messes up Africa.

[…] Our oil powers the world. But in Africa, it creates places [in which] no longer do people think about how to build a nation, only how they can steal from it."

Jag skrev en hel del om Nigeria i min föregående text om resursförbannelsen så det kan räcka med att konstatera att Nigerias centralbank beräknar att oroligheterna i Nigerdeltat (där oljan finns) kostar landet 1000 miljoner USD per månad i minskad export och uteblivna intäkter. Bortom dessa uteblivna inkomster finns det många fler kostnader som är svårare att beräkna men inte desto mindre verkliga för det; miljömässiga, psykologiska, sociala, kostnader för hälsa och för lidande, den höga frekvensen av beväpnade gäng, rån och kidnappningar etc. För den som vill veta lite mer om just Nigeria kan man till exempel titta på ”Vital oil: Photographer Ed Kashi captures Nigeria’s toxic legacy” (Guardian mars 2010) och ”Death and oil in Niger delta’s illegal refineries” (CNN aug 2010)

Konkurrensen från en del andra länder i Afrika är hård, men av Maass bok förstår man att det mycket väl kan hända att Ekvatorialguinea tävlar i en helt egen division i kleptokrati-VM. …Vilket inte betyder att det på något sätt är ”bra” på andra håll och kanter; i Angola kommer 90% av statens inkomster från skatter och avgifter på (utländska) energibolag. År 2005 stod exporten av olja och diamanter tillsammans för 99.3% av Angolas exportinkomster. Trots att Angola tillsammans med Nigeria är Afrikas största oljeproducerande länder så hankar två tredjedelar av befolkningen sig fram på mindre än 2 USD per dag. Angola ligger nära botten (plats 168 av 178) på Transparency Internationals Corruption Perception Index från 2010.

Även om det finns vissa lovande undantag (Botswana, Ghana), så har de naturresurser som många afrikanska länder blivit välsignade (?) med - åtminstone fram tills nu - snarare varit att betrakta som en förbannelse. Jag har förstått att resursförbannelsen inte handlar om någon enskild (lagbunden) faktor, utan om ett knippe av olika symptom som i sin tur är effekter av olika handlingar och strategier som (eventuellt utifrån olika bevekelsegrunder) i slutänden ändå har haft liknade effekter.

Ofta börjar det med att man i ett fattigt land plötsligt upptäcker en värdefull resurs (olja, koppar, guld). Det nyvunna välståndet föredelas inte bland befolkningen, utan koncentreras istället i händerna på några få. Korruptionen breder ut sig och en repressiv regering klänger sig fast vid makten för att monopolisera exportinkomsterna - samtidigt som en redan fattig befolkning blir alltmer utarmad. Ett stort beroende av (e.g. stora inkomster från) en enskild resurs skuggar och skadar den övriga ekonomin och landets inkomster kan dessutom göra oförutsägbara och tvära kast i takt med att råvarupriserna på världsmarknaden stiger och sjunker. Utifrån detta händelseförlopp följer inte sällan skador på miljön, ekonomisk instabilitet och interna konflikter och motsättningar (och i värsta fall ”eviga” inbördeskrig).


På något sätt – jag är inte helt på det klara med exakt hur – hänger också resursförbannelsen ihop med den ”holländska sjukan”. Även i de fall när exporten av naturresurser kommer folket lite mer (eller rent utan mycket mer) till godo kan det leda till icke-intuitiva negativa ekonomiska effekter för landet ifråga. Ett stort inflöde av pengar gör att landets valuta stiger i värde. Allt som produceras i andra länder blir plötsligt billigare att köpa, samtidigt som alla inhemska (jordbruks- eller industriella) produkter får svårt att konkurrera med billiga importprodukter och blir dessutom omöjliga att exportera. Detta leder i sin tur till att landet blir än mer beroende av exporten av naturresursen ifråga (och priset på denna på världsmarknaden). Landet blir "naturligtvis" också sårbart på nya och ”intressanta” sätt när det nyvunna välståndet slår undan benen för (all) annan produktions i landet.

Det var det som hände i Spanien när de skeppade in galjon efter galjon med guld från Sydamerika på 1500-talet och pengarna utan ansträngningar rullade in. Namnet "den hollänska sjukan" kommer sig av att det hände också i Holland efter att man upptäckte gas-fyndigheter där i slutet av 1950-talet (termen myntades dock inte förrän 1977). Och det händer just nu i Kanada:

I takt med att oljepriset stiger förvandlas Kanada till en energi-supermakt och den kanadensiska dollarn till en petro-valuta. Men, som Jeff Rubin påpekar, ju mer olja Kanada exporterar till USA, desto högre stiger den kanadensiska valutan mot den amerikanska dollarn och desto mindre stål, maskiner, bilar och ost kommer Kanada att producera och sälja till sin stora granne söder om gränsen. På sikt kan det bli svårt att sälja någonting alls till USA – förutom olja.

Det sätt på vilket Norge och andra oljeländer har löst detta problem är genom att investera oljepengarna i en statlig investeringsfond (Sovreign Wealth Fund) för att därigenom ”hindra” oljeinkomsterna från att översvämma landets ekonomi och snabbt spenderas. Sådana fonder har funnits i decennier (”the Kuwait Investment Authority” bildades 1953 – redan innan landet blev självständigt från Storbritannien), men antalet har ökat kraftigt under det senaste decenniet.

I Norge upprättades ”Statens petroleumsfond” 1990 och dess efterföljare är numera en av världens allra största statliga fonder. Av okänd anledning har jag aldrig sett alternativet att istället ”spara oljan i marken” läggas fram. I backspegeln kan man ju konstatera att det var ganska dumt av Norge att pumpa upp så mycket olja de kunde och sälja denna för 20 dollar per fat för 10 år sedan eftersom priset på olja nu återigen står i 100+ dollar per fat… Det kan hända att oljefondens investeringar (trots finanskrisen 2008-2009) har gett en bra avkastning, men när det fortsätter att storma i världsekonomin och börserna kan sjunka som en sten (igen) kanske den retroaktiva bedömningen av gjorda val blir annorlunda…

Visa av andras länders taskiga erfarenheter är en del länder nu betydligt mer eftertänksamma innan de huvudstupa börjar exploatera sina naturresurser i högsta möjliga takt. Ett exempel på detta är Mongoliet som sitter på koppar-, guld-, uran- och kolreserver som uppskattas vara värda tusentals miljoner dollar. I ett land som är 3.5 gånger större än Sverige men som har mindre än 3 miljoner invånare, där 40% av invånarna bor på stäppen, där över 20% lever på 1.25 USD eller mindre per dag (år 2005) och där 29% av befolkningen är undernärd förväntas BNP flerfaldigas på kort tid. President Tsakhia Elbegdorj har en examen från Harvards Kennedy School of Government och hoppas kunna styra sitt land förbi båda Skylla och Karybdis – resursförbannelsen och holländska sjukan. Jag håller tummarna och hoppas att jag slipper skriva om förväntningar som kommit på skam vid ett senare tillfälle…

Mitt allra sista exempel är den djupa skepsis jag känner mot att de naturrikedomar (koppar, järn, guld, kobolt, lithium) som det rapporterades om från Afghanistan för ett knappt år sedan någonsin kommer att komma folket till godo - om de överhuvud taget kommer att kunna exploateras i detta karga och otillgängliga land som plågats av krig och av strider non-stop under de senaste 32 åren…

En lång (lång lång) lista på utmaningar som står mellan dagens Afghanistan och extraktionen av de underjordiska rikedomar som det rapporterades om finns bra beskrivna i en knappt ett år gammal utmärkt artikel från New York Times, ”Next for Afghanistan, the Curse of Plenty?”. Och då valde jag mycket medvetet att i den föregående meningen endast beskriva extraktionen av underjordiska rikedomar som det hägrande slutmålet. Om det mot förmodan skulle gå att utveckla den infrastruktur som är nödvändig samt uppbåda de finansiella muskler och den uthållighet som skulle behövas för att göra någon vinst på hela operationen, så är det en helt annan fråga om huruvida detta skulle komma landet och hela befolkningen tillgodo, eller bara en liten klick av lokala, hänsynslösa krigsherrar samt ”i bästa fall” några utländska gruvbolag:

”Because it takes up to 20 years for a mine to start earning profits and Afghanistan has been a battleground for 31 years, ’no mining company in its right mind would go into Afghanistan now,’ ” – det sista citatet sagt av en amerikansk professor i ”ekonomisk geologi”. [...]

Afghanistan [is] like eastern Congo: home to diamonds and coltan — another mineral vital to modern electronics. Both are full of warring tribes, illiterate populations, corrupt governments and brutal warlords. And both are rugged and remote, far from coastlines and with few roads or railroads, making it hard to get minerals out and policing forces in. Rich as eastern Congo is, the lot of its population for the last 15 years has been disease, starvation and massacres at the hands of local militias and invaders from Rwanda, Angola and Zimbabwe.”

Tar man ett steg tillbaka kan man lika gärna börja med att ifrågasätta om de (av Mainstream Media så okritiskt) rapporterade resurserna över huvud taget existerar, eller om det snarare rör sig om spekulationer, förhoppningar och glädeprognoser. Bloggaren Cornucopia klär effektfullt och förtjänstfullt av SvD inpå bara skinnet här och här.

Ytterligare en cynisk och brutal sanning från samma artikel i New York Times får bli slutorden i denna långa text. Det rör sig om ett konstaterande om att vinsten och nyttan vanligtvis tillfaller något helt annat land än det som "råkar" sitta på den attraktiva resursen ifråga:

”The great empires of the world were built thanks to gold mines, not atop them. It’s the little mercantile nations with their cohesive political systems and fierce navies that have looted the big feudal ones paved with rubies.”
.

Energi och mat (och Egypten)

.Bild: Where the action is. Här bor det 80 miljoner egyptier.

För nytillkomna läsare är det kanske inte helt uppenbart vad fyra texter om Egypten (Egypten och avgrunden, Egypten och köttet, Egypten och brödet samt den kommande Egypten och militären) har med energi och Livet efter oljan att göra. För mig och för många andra läsare är kopplingen istället självklar och jag tänkte klargöra och utveckla den här. Sedan jag startade bloggen har de ämnen jag skriver om breddats, och det är kanske inte alltid uppenbart för nya läsare hur allt hänger ihop.


Om vi skalar bort lager av komplexitet och börjar från början så hänger mat och olja (energi) intimt samman. Redan innan vi började använda oss av fossila energikällor (kol för några hundra år sedan, senare olja) var sambandet mellan mat och energi benhårt. Solen badar vår planet i solljus (energi) och en del av denna energi fångas upp och omvandlas till levande materia genom växternas fotosyntes. Alla djur får i sig energi genom att äta växter eller genom att äta djur som äter växter.

Vår mat är alltså lagrad energi vare sig det rör sig om spannmål, frukter, grönsaker, bär eller kött. Alla djur behöver energi och djurens kroppar utgör i sin tur energi som andra djur (köttätare) kan tillgodogöra sig. Vi kan mäta matens energiinnehåll (till exempel i kalorier eller kilojoule). Vi som är rika äter mycket och får inte sällan i oss mer energi än vi gör av med på en dag. Över tiden tenderar vi då att bli tjocka (fett = lagrad energi).

När vi människor började bruka jorden för cirka 10 000 år sedan ökade vi våra jordbruksrelaterade ansträngningar (energi från våra muskler), samtidigt som vi inte var tvungna att anstränga oss för att jaga och samla in lika mycket mat från ”naturens skafferi”. Jordbruk handlar om att få vissa saker att växa (till exempel vete och ris) istället för andra (ogräs, träd). Vi människor vill självklart få sådant att växa som vi kan äta – och naturligtvis sker detta på bekostnad av de behov som andra djur har (”ogräs”, utrymme etc.).

Den areal (territorium) som en grupp jägare-samlare tidigare behövde ta i anspråk kunde genom jordbrukande föda många gånger fler människor och vi blev (långsamt) fler människor på jorden. Huruvida jägare-samlare var friskare och starkare och mest umgicks och festade, eller om detta liv istället var "solitary, poor, nasty, brutish and short" (Thomas Hobbes) och kännetecknades av endemiska lågintensiva konflikter med fientliga grannar finns det olika åsikter om. Gissningsvis handlar det lika mycket om vad vi projicerar på vår förhistoria och vilka berättelser vi som lever nu vill höra som hur det faktiskt förhöll sig.

I och med att vi människor blev jordbrukare började vi i vilket fall anstränga oss och använda mer energi (i form av muskelkraft) för att bruka jorden, men vi fick å andra sidan tillbaka energi i överflöd (i form av mat). ”Energy Return on Energy Invested” (EROEI) var gynnsam – med solens och jordbrukets hjälp vann vi (mat-)lotteriet varje gång (med vissa variationer för missväxtår etc.). Lindkvist menar att småskaligt kretsloppsjordbruk kan leverera 10 gånger mer energi ut i form av mat än den energi människor och djur levererar in i form av arbete och svett. Denna grundläggande och benhårda koppling mellan energi, mat och befolkning kommer från flera olika källorr, men främst från min läsning av Jared Diamonds ”Guns, germs and steel” och Richad Heinbergs ”The party’s over”).


De senaste århundradena och inte minst de senaste 50 årens ”gröna revolution” har gradvis skruvat upp vår matproduktion (både vad beträffar brukad areal, men främst avkastningen) och vi har också snabbt blivit fler och fler människor på jorden. Den ökade matproduktionen har dock hela tiden skett till priset av en ökad energianvändning. På mindre än 100 år har traktorn ersatt hästen i jordbruket och oljan ersatt fysiska ansträngningar från människor och djur.

Eftersom energi i det närmaste har varit gratis under de senaste 50 åren har vi kunna kosta på oss att slösa med den i vår stävan att höja jordbrukets avkastning per arbetad timme. Detta har dessvärre inneburit att det moderna industrialiserade jordbruket inte längre är energimässigt fördelaktigt och att det idag går flera gånger mer energi in i jordbruket än vad som kommer ut ur jordbruket i form av mat. Den energi vi trycker in i det globala (och globaliserade) jordbruket kommer dessutom till allra största delen från fossila energikällor (olja och naturgas). Albert Bartlett har kärnfullt sammanfattat kopplingen mellan energi och mat i det moderna industrijordbruket: “Modern agriculture is the use of land to convert petroleum into food”.

Det globala jordbrukets produktionsvolymer är nuförtiden helt beroende av industrijordbruket, och fossila energikällor utgör essentiella (oersättliga, ej utbytbara) insatsvaror till industrijordbruket. Eftersom de fossila energikällorna är ändliga är våra nuvarande jordbruksmetoder (och de mängder mat som produceras globalt) per definition ohållbara.

I takt med att oljan blir dyrare stiger industrijordbrukets kostnader. Maten blir dyrare och fler människor faller under fattigdomssträcket och har inte längre råd med de (stigande) priser som industrijordbruket "måste" ta för att täcka sina ökande kostnader. Helt plötsligt ser det "inproduktiva" men energieffektiva småskaliga jordbruk som många fattiga nyligen flydde från (i hopp om ett bättre och rikare liv i storstaden) inte så dåligt ut. Det fanns visserligen inget större utrymme för konsumtion, men förhoppningsvis mättade den egna familjens jordbruk i alla fall den egna familjen. Som en av många miljoner fattiga och arbetslösa i Afrikas största stad, Kairo, är din överlevnad idag helt beroende av det extremt generöst prissatta och subventionerade bröd som håller nästippen på en stor del av Egyptens fattiga ovanför vattenytan. Dina möjligheter att odla mat som tätt- och trångbodd (fattig) storstadsbo är självklart minst sagt begränsade.

Oljetoppen (peak oil) transformeras alltså till att också bli en global mattopp (peak food). Fast sambandet är hårdare än så för det är inte bara en fråga om pris och pengar. Betänk igen att ifall "Modern agriculture is the use of land to convert petroleum into food" så är även kopplingen mellan oljetoppen och mattoppen benhård: mindre olja in i jordbruket = mindre mat ut. Trots detta kommer vi framöver att få se fler och fler exempel på rapporter om matkriser på olika håll i världen som (självklart) inte kommer att göra denna koppling. Vi i Sverige kommer att få gräva lite djupare i plånboken för matkassen emedan fler och fler av jordens fattiga blir utprisade från marknaden för ”handelsvaran” mat. I klartext kommer fler att riskera att svälta. Veckans ord är (ännu en gång) ”demand destruction”:

Demand destruction is an economic term used to describe a permanent downward shift in the demand curve in the direction of lower demand of a commodity […] induced by a prolonged period of high prices or constrained supply.

Matsystemets kris kommer alltså som ett brev på posten när oljan (energin) är dyr – vilket den är den idag. I min föregående text om Egypten skrev jag att FAOs matprisindex nu har överstigit de toppnivåer som gjorde att matkravaller exploderade i flera olika länder år 2008. Det verkar dock som de värden på mat-index som jag tidigare hänvisade till var förskjutna en månad. Eller något.

Toppnivån från sommaren 2008 (213.5) passerades i slutet av förra året och priserna för november - februari var enligt FAO själva 213 - 223 - 231 - 236. Matprisindex låg förra månaden alltså mer än 10% högre än den matkravall-inducerande toppnivån från 2008. Att vi inte sett matkravaller explodera ännu (antar jag) beror på att stater – även fattiga – är medvetna om det hot som stigande matpriser utgör för landets stabilitet och att man därför gör vad man kan för att skydda den egna befolkningen. Kanske är denna vilja att ”säkra upp” sina matförråd i sig ett av skälen till att matpriserna gått upp så kraftigt de senaste året - bortom översvämningar, bränder och den spekulation som inte sällan anförs som en stor del (eller hela) förklaringen till stigande globala matpriser?

En sak som är säker är dock att när skörden väl är inne är det just bara den skörden (plus undanlagda lager) som finns att tillgå fram tills nästa skörd - oberoende av hur högt priset klättrar. Det går inte att trolla fram mer spannmål med kort varsel (det vill säga innan nästa skörd bärgas) bara för att priset stiger just nu. Lester Brown har alltså påpekat att världen numera bara är "one poor harvest away from chaos". Utifrån resonemanget ovan vill jag återknyta till Egypten och de problem landet delar med många andra länder i arabvärlden. Ovan har jag alltså reducerat dessa problem till att handla endast om två faktorer: befolkning och mat.


För två hundra år sedan (år 1800) bodde det 3 miljoner människor i Egypten. Befolkningen femdubblades på 140 år och nådde 16.5 miljoner människor år 1939. Idag, 70 år senare, har befolkningen femdubblats igen och det bor närmare 80 miljoner människor i Egypten idag. Nästan alla bor längsmed en smal landremsa kring Nilen, längs kusterna och framför allt i det bördiga Nildeltat (se bilden ovan). Numera bor ungefär hälften av alla egyptier i stora städer och resten bor i småstäder och på landsbygden.

Sverige är med europeiska mått mätt ett stort land (450 000 km2). Egypten är större (1 000 000 km2). Med sina 80 miljoner invånare är landet tättbefolkat, men inte extraordinärt så. I en lista på alla världens länder ligger Egypten ungefär i mitten vad beträffar befolkningstäthet (80 människor/km2 jämfört med Sveriges 20). Men det finns ett stort aber, och det är att landets yta till 96% består av öken där det knappt bor någon alls. Nästan hela Egyptens befolkning på 80 miljoner människor är alltså ihopträngda på mindre än en tiondel av Sveriges yta. ”Nearly everyone in the country lives in a 15,000 square miles [knappt 40 000 km2] of arable land around the Nile Delta.”

Titta på kartan högst upp igen fast nu i uppförstorad version. Den mörkröda färgen står för en densitet på mellan 1000 och 5000 människor/km2. Här bor större delen av Egyptens befolkning. Orange och brandgult betyder 25 till 100 människor/km2 (Egyptiskt genomsnitt - inklusive öknen) och ljus- och mellangul färg betyder 5 till 25 människor/km2 (Svenskt genomsnitt - inklusive landet utanför).

Det tättbefolkade Nildeltat är förstås samma bördiga mark som Egyptens jordbruksmarker finns på. När matproduktion och människor med behov av att ha någonstans att bo konkurrerar om samma mark brukar matproduktionen få ge vika. Speciellt i en globaliserad värld där man fram tills nu har kunna importera mat från ”någon annanstans” för en relativt billig penning.

Egyptens jordbruksmark räcker alltså inte längre till för att förse den fortfarande snabbt växande befolkningen med mat. Egypten importerar idag hälften av all sin mat, och ekvationen ändras hela tiden till det sämre (fler människor, mindre jordbruksmark, lägre matproduktion = större matimport = ökat ohållbar situation, större sårbarhet, mindre marginaler, större social oro etc.). Egypten finns mycket riktigt både på en lista med "10 countries on the verge of a crippling demographic crisis" (januari 2010) och "The 25 goverments that could get crushed by food price inflation" (januari 2011). (Andra länder som finns med på båda listorna är Pakistan och Ukraina.)

Som om denna negativa spiral inte var illa nog blir det dessutom värre om man tar hänsyn till statens budget och de fallande exportinkomsterna. En del av statens inkomster har tidigare kommit från oljeexporten, men nu (typ detta år) går Egypten från att vara en oljeexportör till att bli en oljeimportör. Samtidigt har mat- och bränslesubventionernas andel av BNP exploderat och tredubblats från 3% till 9% bara sedan 2004. Hur man rent ekonomiskt ska få ihop detta framöver är ytterligare en fråga som är både obesvarad och starkt oroande.

Ovan har jag skissat på sambandet mellan främst två faktorer; mat och olja (energi). Vill man fördjupa och problematisera denna bild kan man lägga till andra faktorer så som ekonomi, levnadsstandard, demografi, tillgång till vatten, styrelseskick, islamism, militären, relationerna till andra länder (Israel, USA, arabländer) och så vidare.


Mitt intresse för Egypten kan knytas till oljetoppen på endera av två olika sätt; det går att stipulera en hård respektive en mjuk koppling. En hård koppling ger att den nuvarande ordningen (en värld av möjligheter, ekonomisk tillväxt, ökad befolkning, ökad ekonomisk standard, ökad matproduktion etc.) kan fortgå endast så länge som den billiga energin flödar. När den globala oljeproduktionen inte längre ökar så manifesteras detta inte enbart i form av högre priser på olja (energi), utan i Egyptens fall också i form av ökande matpriser, minskade inkomster från en fallande oljeexport, ökade kostnader för import av mat (och bränsle), en stagnerande ekonomi, försämrad ekonomisk standard och krympande hopp om en bättre framtid. Allt detta resulterar ofelbart i ökad social oro och i Egyptens fall med en revolution. Exakt hur direkt eller indirekt koppling är mellan olja och revolutionen är kan man diskutera, men enligt detta synsätt är revolutionen i Egypten en effekt av att mänsklighetens smekmånad med den billiga oljan är slut.

En mjukare koppling utgår istället ifrån att ursprunget till revolutionen i Egypten inte direkt har något att göra med olja eller andra biofysiska begränsningar. Läser man MSM (main-stream media) är det till exempel lätt att tro att Egyptens revolution var resultatet av en plötslig och häftigt uppflammande önskan om ökad demokratisering hos det egyptiska folket. Jag vill i det sammanhanget passa på att tillägga att jag är mäkta imponerad av att det gick så lugnt till på gatorna och att regimskiftet gick så smidigt (och på bara drygt tre veckor). Efter att det hela var över gick människor till och med ut och började sopa och städa på gatorna! Men, rensopade gator är en sak och det går dessvärre inte lika lätt att sopa alla andra problemen som Egypten har under matten…

Nästa steg i resonemanget om en mjuk koppling är att hävda att även om revolutionen i Egypten inte direkt hade något att göra med oljetoppen, så ger händelseutvecklingen där (och annorstädes) ändå viktiga insikter i sönderfallets dynamik och i den samhälleliga upplösningens fysionomi. Vad händer när ett land tvingas äta de hårda tidernas medicin; när hjulen börjar snurra långsammare, när maten inte räcker eller bensinen i bensinpumparna tar slut, när elektriciteten regelbundet går ner, när handel och transporter utmanas och den nuvarande världsordningen börjar krackelera i kanterna? Även om Egyptens problem inte skulle gå att knyta till oljetoppen, så kommer oljetoppen (och de ekonomiska kriser som kommer i dess kölvatten) att vara den rykande pistolen (”smoking gun”) bakom ett flertal kriser framöver.

Även om jag tror mer på den hårdare kopplingen mellan oljetoppen och å andra sidan ekonomiska vedermödor och samhällelig instabilitet, så kan man hävda att det i slutändan inte spelar så stor roll. Det som är intressant är hur individer och hela samhällen hanterar de kriser de ställs inför. Genom att förstå det kan vi också lättare upptäcka, förstå och kanske till och med förutspå en del av oljetoppens konsekvenser framöver.

För att vara ett land med svaga demokratiska traditioner har maktskiftet i Egypten gått smidigt, men det är inte säkert att oroligheter på andra platser och i andra länder kommer att lösas riktigt lika smidigt (sa någon Bahrain eller Libyen?). Jag tror helt enkelt att bortom produktionskurvor, BNP, importkvoter och annat man kan räkna på så är människor den oförutsägbara faktorn X när ett samhälle förändras (till det sämre) mycket och plötsligt.

En sådan händelseutveckling är inte begränsad till överbefolkade eller oljefattiga diktaturer i arabvärlden, utan är i sann demokratiskt anda öppen för alla som ansöker om medlemskap i denna snart inte lika exklusiva klubb. Händelseutvecklingen kan studeras på närmare håll i europeiska länder som håller på att genomgå sina respektive stålbad (till exempel Grekland, Estland, Island och Irland).

Michael Lewis har kallat sig själv för en "financial distaster travel journalist" och hans långa lands-portätt är extremt läsvärda. På Irland, på Island och i Estland accepterar de flesta stoiskt att de levt över sina tillgångar under ett antal guldår och ångrar sig djupt både å sina egna och nationens vägnar.

I Grekland blir det istället våldsamma protester och upplopp vid varje försök till ”korrigering” av en ohållbar situation. Det är hart när omöjligt att uppbringa en enda individ som är beredd att acceptera eller ta personligt ansvar för något alls, då allting är någon annans fel och tilltron till staten är så bottenlåg att människor inte ser några skäl till att överhuvudtaget betala skatt (sjukvård, utbildning, försvarsmakt?). USA är inte heller någon tebjudning och retoriken hos te-bjudarna (Tea Party) är stundvis extremt Obama-fientlig och hätsk. Lewis nästa "rese-reportage" kommer för övrigt att handla om Kalifornien - håll utkik efter det!

Trots att det är så utomordentligt icke-intuitivt kan det mycket väl vara Dmity Orlov som har rätt när han hävdar att vid en kollaps tenderar svagheter att bli till styrkor och styrkor till svagheter. Vilka länder kommer att klara sig bäst om hela den globala lånekarusellen rasar och alla överutlånade banker (det vill säga alla banker) kraschar? Kan det tänkas att "vinnarna" blir just de länder som idag är de allra mest perifera och ointressanta? Länder som är fattiga, långsamma, omoderna och som knappt har något av värde att erbjuda resten av omvärlden.

Mer specifikt tänker jag på en Molvanien (”just north of Bulgaria and downwind from Chernobyl”). Förlåt, det ska förstås vara Moldavien. En artikel jag läste för något år sedan om detta Europas fattigaste land gjorde ett visst intryck på mig. Frågan var hur de drabbats av den globala finanskrisen och det korta och kärnfulla svaret var ”knappt alls”. Vad spelar global finanskris för roll i ett land där ingen har kreditkort och den genomsnittlige moldaven knappast har några lån? Vad spelar det för roll att världsekonomin går ner för räkning när landet redan befinner sig på en låg (men stabil) ekonomisk nivå och är självförsörjande på mycket som behövs för att överleva (om än inte för att kreti och pleti ska kunna njuta av weekend-resor utomlands)? Att bo i Molvanien när världen står i lågor är, för låna Orlovs liknelse, som att ramla från balkongen när man bor på bottenvåningen. Det är bara att resa sig upp och borsta av sig. Skrattar bäst som skrattar sist?
.