"A thousand barrels a second" av Tertzakian (2007)

.
Peter Tertzakian har en dubbel utbildning inom geofysik och ekonomi och är ”Chief Energy Economist” på ett Kanadensiskt energi-investmentbolag. Hans bok ”A thousand barrels a second: The coming oil break point and challenges facing an energy dependent world” kom ut 2007 men skrevs gissningsvis färdig år 2005. Bokens titel, ”A thousand barrels a second” hänvisar till den takt som vi globalt utvinner och konsumerar olja idag; tusen fat motsvarar 159 000 liter olja per sekund - eller 86 miljoner fat olja (över 13 000 000 000 liter) per dag. Av dessa ofattbart stora volymer hamnar nästan hälften av världens oljeproduktion i en bensintank nära dig.

Peter pratar inte om ”Peak Oil” (oljetoppen) utan om ”the coming oil break point”. Exakt hur dessa termer skiljer sig från varandra är inte helt lätt att veta och exakt varför Tertzakian distanserar sig från den mer vedertagna termen kan man fundera över. Min gissning är att det sitter långt inne för någon som jobbar i energibranschen - och som blir rikligt belönad för sin insats - att undergräva eller skapa för stor misstro kring det nuvarande systemet. Man får diskutera kommande utmaningar i termer av ”enorma förändringar”, men man måste samtidigt anstränga sig för att hitta rätt anslag och en balans mellan oro och tillförsikt om att vi kan klara av dessa problem.

Lite underligt är det dock eftersom Peter tecknar exakt samma bistra bild som mer konventionella oljetoppsförespråkare när han pratar om dagens energi-realiteter; att oljeproduktionen i USA nådde sin topp 1970, att vår oljetörst är osläcklig och ohållbar, att alla de största oljefälten på jorden redan är upptäckta och att trenden är att vi upptäcker mindre och mindre olja varje år. Ett nyupptäckt ”stort” oljefält idag tillfredsställer bara jordens behov av olja i några dagar eller en vecka. Ett exempel är oljefältet Hibernia utanför Newfoundland, Kanada. Det är ett av de större oljefälten som upptäckts den senaste 30 åren men det tillfredsställer bara världens behov av olja i 11 dagar.

Den brytbpunkt (”break point”) som Peter hänvisar till är en av fyra faser i den cykel som byggs upp kring varje dominerande energikälla; Pressure buildup, Break point, Rebalancing och Growth and dependency. 1970-talets oljekriser innebar en brytpunkt som tvingade fram en nästan femton år lång period av rebalansering. Vi är nu, sedan 2001, i fasen ”pressure buildup” och denna gång kommer brytpunkten och rebalanseringen att bli mer dramatisk, längre och svårare då det inte finns några lätta lösningar, nya teknologier eller lämpliga energisubstitut som kan lösa våra nuvarande problem.

Ett genomgående tema i Peters bok är att förändringar vad beträffar vår energi-infrastruktur tar tid. Infrastrukturen och energi-industri ser ut som den gör idag utifrån beslut som togs för en eller flera generationer sedan. Han jämför med den ”abrupta” och smidiga övergången från valolja till fotogen som gick på "bara" 20 år under andra halvan av 1800-talet:

"Changes in the world of energy are measured not in months, not in years, but often in decades. The abrupt transition from whale oil to kerosene took less than two decades. In the history of energy substitutions, that’s a duration of time akin to an eye blink"

Detta kan jämföras med övergången från trä till kol som tog hela 75 år (1825-1900) trots att kol på många sätt är överlägset trä då det innehåller mer energi per volymenhet, brinner varmare och inte ruttnar. Ju mer vi bygger och filar på nuvarande lösningar (fasen ”Growth and dependency”), desto tuffare blir omställningen:

”Recasting consumer habits is a large undertaking, but the primary obstacle to real change comes from the inflexibility of the technological standards and physical infrastructure that are placed up and down the energy supply chain. For example, our oil-fed energy supply chains have developed over a 145-year-old growth cycle […] We are dependent on this multitrillion dollar global infrastructure as much as we are dependent on the petroleum that feeds the entire supply chain.”

Eftersom utveckling av ny teknik och nya energikällor inom energi-området tar decennier från experiment till tillämpning uttalar sig Peter tvärsäkert om att det inte finns någon radikal ny teknik (”magic bullet”) som under de närmaste 10-20 åren kan lösa de problem som vi står inför.

Tvärtom har olja många attraktiva egenskaper som ingen annan energikälla har. Olja innehåller till exempel mycket energi per volymenhet, är lätt att lagra, lätt att transportera och lätt att skala upp. Till skillnad från tidigare övergångar måste vi alltså denna gång ”byta ner” till energikällor som i ett eller flera avseenden är ”sämre” än olja. Detta gör problemet med att hitta ersättare ännu mer utmanande och övergången mer problematisk, utdragen och svårare att få igång. Just för att olja är en så flexibel och kraftfull energikälla har vi hittat så många användningsområden för den och samtidigt gjort oss helt beroende av den. Bensin och diesel beskriver Peter som inget mindre än ”the Microsoft Windows operating system of the transportation world”.

”the better and more robust a fuel is, the more we put it to work in our daily lives. In turn, the more successful a fuel is, the more necessary it becomes to the well-being of the overall economy. This creates a dependency that grows deeply rooted over time”

Peter återger ett i sammanhanget ”lustigt” och grymt imperialistiskt citat av Richard Nixon från mitt under brinnande oljekris 1973. Nixon prickar in de positiva aspekterna av ökad energianvändning (som går hand i hand med ökad ekonomisk tillväxt), men missar helt de negativa aspekterna av ökat beroende och ökad sårbarhet:

”There are only seven percent of the people of the world living in the United States, and we use thirty percent of all the energy. That isn’t bad; that is good. That means we are the richest, strongest people in the world and that we have the highest standard of living in the world. That is why we need so much energy, and may it always be that way.”

Det enda Nixon glömde för att citatet skulle vara fulländat - helt uppdaterat och Bush-anpassat - var att be gud att välsigna USA... I början av 1970-talet importerade USA 10% av sin olja, men 35 år senare har den siffran stigit till över 65% och man sitter nu så fast i rävsaxen att man måste dra ut i krig (Irak) för att säkra sin oljeimport.

Hur många nya energikällor har introducerats under det senaste 100 åren frågar Peter retoriskt. Svaret är en (1) och det är kärnkraften som idag står för ca 6% av jordens totala energiproduktion (ungefär en sjättedel av oljans andel). Förnyelsebara energikällor (sol, vind, geoenergi, vågor) är ännu så länge insignifikanta och är förknippade med teoretiska och praktiska problem som gör det svårt för dem att spela någon större roll i de industrialiserade ländernas energimix under åtminstone de närmste 10 åren. Peter menar att de kan vara till nytta i rebalanseringsprocessen efter en brytpunkt, men att de inte på något meningsfullt sätt kan ersätta oljan och avvärja denna brytpunkt. Ett annat exempel på långa ledtider för att utveckla nya energikällor är Kanadas oljesand. Från denna bok lärde jag mig något nytt för jag hade ingen aning om att man började exploatera oljesanden i Alberta för hela 40 år sedan - även fast man först helt nyligen nått upp till substansiella volymer.

Peter berättar i bokens första kapitel om jakten på valar. 1751 kom man på att man kunde ha användning av spermacetiolja från Kaskeloten (och senare valolja). Varje Kaskelot kan ha upp till två ton spermacetiolja i huvudet och man vet fortfarande inte exakt vad valen har denna substans till. Men vi människor vet vad vi kan ha den den till - nämligen till att tillverka ljus. Eftersom dessa ljus var bättre än alla jämförbara alternativ expanderade valindustrin under de efterföljande decennierna. 100 år senare började det bli ont om valar och man var tvungen att bege sig till jordens ände och tillbaka på resor som sträckte sig upp till fyra år för att jaga valar (ett kapitel i boken heter just ”to the ends of the earth”). Precis i tid innan valarna tog slut, i mitten på 1800-talet, tog det fossila bränslet fotogen över uppgiften att belysa våra hem och våra framväxande storstäder.

Peter gör en poäng av att påpeka att vår jakt på olja idag är lika desperat som jakten på valar var några decennier in på 1800-talet. Vi jagar idag efter olja i jordens alla hörn och vi beger oss till de mest ogästvänliga miljöer, de djupaste haven och de politiskt mest korrumperade och osäkra länder i vår jakt på mer olja. Den bra oljan, ”light sweet crude” börjar ändå dessvärre bli svårare att få tag på:

”For light sweet crude, the evidence strongly suggests that we are very close to Hubbert’s peak, and that we have reached the stage […] where we must start exploiting secondary and synthetic sources to prolong the onset of the overall oil peak”.

Närmare än så kan man inte ansluta sig till teorin om oljetoppen (peak oil) utan att anamma den. Eftersom bra olja börjar bli knapp måste vi nu gå över till sämre, ”sur” olja som innehåller mer svavel, kostar mer att raffinera och är sämre för miljön. Andra ännu sämre alternativ är till exempel Kanadas oljesand – en energikälla som inte skulle komma på tal ifall inte de bättre alternativen började blir knappa. När den lägst hängande frukten är plockad kan vi se fram emot dyrare olja. Detta har konsekvenser långt bortom dyrare transporter eftersom hela samhället och allt vi konsumerar direkt eller indirekt är beroende av olja och produkter gjorda av petroleum (till exempel plast).

Det är för Peter alltså uppenbart att vi nu närmar oss Brytpunkten med stort B och att konsekvenserna kommer att nå in i varje hushåll och varje hem. Brytpunktens fyra faser är 1) klaga och betala, 2) effektivisera och hushålla, 3) anamma alternativa energikällor och 4) omställningar i livsstil, samhälle och näringsliv. Denna process kan lätt ta flera decennier. Angående det faktum att vi inte gör något för att förbereda oss inför den kommande brytpunkten skriver Peter:

”At a break point […] lifestyle changes can seem like painful sacrifices until we readjust. It is the pain of those sacrifices that makes any political administraion reluctant to tell the whole truth about our energy situation. Until the evidence of the need for change is more obvious to all citizens, it will be difficult politically to make the necessary tough choices.”

Peter konstaterar krasst att dagens politiker inte har något att vinna, men mycket att förlora på att försöka agera proaktivt. Eftersom det inte finns några snabba lösningar som har omedelbara positiva effekter och inte heller några politiska vinster av att ta beslut som är vettiga först på lång sikt föredrar politiker (icke-)strategin att vänta-och-se. Ett exempel på detta är frågan om att höja skatten på bensin i USA. Ett sådant beslut skulle vara mycket vettigt för att ”uppmuntra” människor till att ta ”rätt” privatekonomiska beslut, men samtidigt också politiskt självmord. Individens rätt att köpa vilken bil (eller SUV) hon känner för är i USA lika laddad som vapenfrågan - men det finns många fler som äger bilar än vapen i USA… Dessutom finns det många rent praktiska problem med en hög bensinskatt. För att den ska fungera måste det finnas alternativ till att åka bil i form av fungerande kollektivtrafik. Förutom höga kostnader för att bygga ut kollektivtrafiken är det svårt att få den att fungera i USA efter 20+ år av utflyttning till förorter som breder ut sig åt alla håll runt städerna.

I slutet av boken slår Peter knut på sig själv i sina försök att å ena sidan föreslå lösningar som ska ha någon effekt, men som å andra sidan samtidigt ska vara ”lifestyle neutral”. Det finns stora besparingarna att göra inom persontransporter (bilar), men det hela rinner ut i några slappa förslag om mindre och lättare bilar, lägre hastighet på vägarna och andra plåster på såren. På det stora hela är dock boken bra. Behållningen är framför allt att den ger en förståelse för hur svårt och tidskrävande det är, och hur stor utmaningen är att ställa om från den olje-infrastruktur vi har snickrat på i över 100 år. Peters analys är bra men hans slutsatser är lite för veka för att stå i paritet med storleken på problemen. En recension av boken som fäster uppmärksamheten på helt andra aspekter finns att läsa här.

Sedan jag köpte denna bok har Peter kommit ut med en ny bok, "The end of energy obseity: Breaking today's energy addiction for a prosperous and secure tomorrow". Vi får se om jag köper den.
.