fredag 12 mars 2010

"Rädda världen" eller "sköt dig själv och skit i andra" - del 1

.

Vilken är din ryggmärgsreaktion när du ställs inför energi- eller klimat-utmaningar som verkar svåra eller nästan omöjliga att lösa? I denna text tänkte jag ta upp en kontroversiell fråga, kanske den mest kontroveriella hittills? Om nivån på diskussionen blir för låg kan det hända att jag rensar en del bland kommentarerna. Alltså, kommentara gärna men försök att inte gå i de vanliga fällorna som drar ner en diskussion i dyn. Min blogg = mina regler.

Frågan jag tar upp utgör ett moraliskt dilemma och målsättningen är inte nödvändigtvis att komma fram till något ”svar” (om det enkelt gick att hitta ett svar skulle det ju inte vara ett dilemma). Som varje vettig människa som ställs inför en svår fråga som inte är färdigdiskuterad (eller ens påbörjad) är jag själv kluven. Utgångspunkten i resonemanget är dock att vi står inför flera svåra dilemman och predikament framöver och att de kommer att framträda tydligare i takt med att fler och fler inser att vi lever i en värld med begränsade resurser (olja, vissa metaller, vatten, matjord, fosfor etc.). Eftersom oljetoppen knappt diskuteras i det offentliga utgår jag i resonemanget nedan istället från ett mat- respektive ett klimat-scenario, men de underliggande tankesätten är precis lika tillämpliga för ett oljetoppsbaserat energi-scenario.


Jag har ofta slagits av att många, ja defintivt de flesta ”officiella”, politiskt korrekta lösningar som föreslås som svar på de monumentala (klimat-, miljö-, resurs- eller finansiella) utmaningar vi står inför, utgår från att vi måste lösa problemen så att de tillfredsställer alla, nord som syd, fattiga som rika i världen. Denna observation är giltig för säkert 49 av 50 texter jag läser och för en ännu högre andel av de politiska utspel som görs.

Ett exempel är de resonemang som gör gällande att Europa och andra delar av världen måste sätta sitt hopp och sin tilltro till ett mer effektivt industrijordbruk och genetiskt modifierade (GM) grödor. Sådan argumentation tar inte sällan avstamp i hur många personer på jorden som svälter idag. Tanken är att om bara mer effektiva metoder för att bruka jorden spred sig skulle inte lika många behöva svälta, och eftersom jordens befolkning förväntas öka med 2+ miljarder de närmaste 40 åren har vi helt enkelt inget val annat än att slänga oss i famnen hos de multinationella storföretag som idag uppfinner "framtidens lösningar" för jordbruket.

Denna typ av resonemang karaktäriserar jag här alltså som inkluderande – som förslag på en solidarisk och heltäckande lösning på en av de utmaningar som mänskligheten står inför. Den bakomliggande tankefiguren i just detta fall är att med en större global matproduktion kommer vi att en gång för alla kunna ”utrota” svält i världen - eller åtminstone skjuta upp den en generation. Att problemet är lite svårare än så och att jordbruket faktiskt redan har ökat sin avkastning enormt under 1900-talet - samtidigt som fler personer än någonsin idag svälter - blir ofta genast för komplicerat att resonera om. Det jag tar till fasta på när jag pratar om en inkluderande lösning är inte i första hand hur realistisk eller bra lösningen är, utan att intentionen är att solidariskt lösa problemet för alla, på en global nivå.

Om jag ändå tillåter mig att raljera lite över detta lösningsförslag så har jag personligen aldrig förstått varför så många kan tro att de enorma agroindustriella företag ("Big Ag") som vill driva på GM- och industrijordbrukets utveckling och som redan idag kontrollerar en betydande del av den globala matproduktionen skulle ha något intresse av att producera mat till människor som inte har råd att betala för den? Företag som Cargill och Monsanto sysslar inte med välgörenhet och deras första och viktigaste uppgift är förstås inte att lösa samhälleliga eller globala problem, utan att på kort och på lång sikt maximera vinsten till sina aktieägare.

De flesta har säkert hört det kinesiska ordspråket (ibland attribuerat till Lao Tzu) "Give a man a fish and you have fed him for today. Teach a man to fish and you have fed him for a lifetime"? Men visste ni att Karl Marx sa "Sell a man a fish and he can eat for a day. Teach a man to fish and you lose a great business opportunity". Big Ag har självklart siktet inställt på "great business opportunities" och ingenting annat. Andra aktörer på marknaden försöker förstås tjäna pengar på andra sätt ("Give a man a fish and you have fed him for today. Teach a man to fish and you can sell him fishing equipment") - men det ligger i sakens natur att det ligger mer pengar i att sälja fisk varje dag än att sälja fiskespön!

Redan här är det på sin plats att gå händelserna i förväg och hänvisa till texten av Garett Hardin (nedan) i vilken han hänvisar till skapadet av FNs världslivsmedelsprogram (”World Food Programme”). När det begav sig, på 60- och 70-talet, var rubriken i affärstidningen Forbes inte ”äntligen kan vi utrota världssvälten”, utan ”Feeding the World's Hungry Millions: How It Will Mean Billions for U.S. Business”.

Man kan förstås förkasta mina misstänkliggöranden av Big Ag och deras intentioner, men sammanfattningsvis kan vi några decennier senare egentligen bara vara säkra på två saker: världslivsmedelsprogrammen har inte utrotat svälten i världen - men de gödde de amerikanska agroindustriella företagen och dessa företags räckvidd och makt är idag större än någonsin. På samma sätt som de som investerar i land kan rättfärdiga sin investering utifrån Mark Twains råd ("Buy land, they're not making it any more!") är mat nog också en ganska bra produkt att ringa in marknaden för ("Food. You just gotta have it!").

Om man verkligen ville minska svälten tror jag att en bättre inkluderande lösning skulle vara arbeta för att jämna ut köpkraften och minska de globala inkomstklyftorna och sedan släppa marknadskrafterna fria att matcha tillgången till efterfrågan. När inte-längre-lika-fattiga människor har köpkraft nog att konkurrera med biobränsleslukande motorfordon skulle svälten i världen minska radikalt. Nästa steg är att de inte-längre-lika-fattiga börjar konkurrera med oss rika om huruvida man ska använda jordbruksmarken till att odla grödor som mättar tio fattiga människor eller för att producera mat till en kossa som sedan mättar en enda rik människa? Är du själv beredd att avstå från bilen och biffen för att utrota världssvälten? Om vi verkligen letade efter inkluderande lösningar på global nivå är det svårt att hoppa över det grundläggande faktum att de ekonomiska resurserna är extremt ojämnt fördelade.

Ett annat slagfält uppenbarar sig när länder som ligger pyrt till vid klimatförändringar (till exempel Maldiverna, Bangladesh och delar av Afrika) nu ställer krav på ”klimat-kompensation” – att rika, industrialiserade länder ska ta ansvar för och betala för de åtgärder som behövs för att kompensera för mer än hundra år av växthusgas-utsläpp som de (vi) fyllt atmosfären till bredden med.

Även detta resonemang utgår från att vi borde hitta lösningar utifrån ett inkluderande ”vi” som omfattar alla människor på jorden, det vill säga att vi kan och att vi vill ”rädda världen” tillsammans. Det var utifrån sådana premisser som världens ledare möttes i Köpenhamn i december. Men vi vet ju alla hur det slutade och man kan också fråga sig om alla aktörer verkligen hade ”ärliga intentioner” inför mötet (och här bortser jag från Saudi-Arabien som definitivt inte hade ärliga intentioner att ”komma till rätta” med CO2- och klimatproblematiken).

Eftersom kostnaden för att vidta ”nödvändiga” åtgärder är substansiell vill inget land ta första steget. Jag avför här förstås orealistiska tankar om en ekonomisk ”win-win-situation” som uppstår genom att vi ”växlar upp” till ett grönt samhälle. Om det skulle vara så enkelt skulle inga nationer släpa fötterna efter sig. Varje stort steg i en avveckling av fossil-samhället är dyrt och varje steg för att uppfylla ett "framgångsrikt" Köpenhamnsavtal skulle avspegla sig i minskat utrymme för konsumtion och ovälkomna och påtvingade förändringar av våra livsstilar. Istället utgår jag ifrån att vi i den rika delen av världen (eller åtminstone våra politiska ledare) antar – eller åtminstone hoppas - att det ännu finns gott om tid, eller att problemen i vilket fall inte kommer att drabba just oss så hårt eller så tidigt. (Detta resonemang fungerar lika braför en matproduktions-, klimat- och oljetopps- och energi-problematik.)

Även om en folkvald politiker i Sverige aldrig skulle tala om det öppet utgår jag från att de implicit resonerar utifrån en övertygelse om att ett svenskt liv är värt X (många fler) människors liv i Syd. Att inte åsamka en svensk obehag, till exempel genom att personen ifråga förvägras löneförhöjning, en platt-TV eller en semesterresa per flyg – ja, att man helt enkelt kallsinnigt här-och-nu förvägrar en svensk möjligheten till en stigande levnadsstandard, är även det – implicit – mer värt på den nationella politiska markanden än en fattig människas liv i ett klimat-utsatt land.

En förmildrande omständighet är måhända att våra svenska politiker är just svenska politiker, framröstade för att sörja för det svenska folkets väl och ve, och därmed tillsatta just för att sätta våra intressen före de intressen som befolkningarna i alla andra länder har. I korthet: det svenska folket har inte röstat fram Reinfelt för att lösa jordens problem på bästa sätt, utan för att lösa Sveriges problem på bästa sätt.

Vad jag så här långt vill säga är alltså att den officiella retoriken på alla nivåer alltid är inkluderande och utgår från att vi-på-jorden tillsammans strävar mot att lösa de problem vi gemensamt står inför, men, att vi i våra handlingar istället i praktiken agerar exkluderande och utgår från att Sveriges, eller åtminstone EUs välbefinnande är viktigare än mycket annat. Detta är samma typ av motsägelse som när Björn Forsberg i sin bok "Tillväxtens sist dagar" påpekar att vi i högtidliga politiska tal framhåller miljöns viktighet, men att miljön regelmässigt får stå tillbaka så fort den kommer i konflikt med ekonomiska mål om ökad tillväxt.

"Sverige först" (eller "Europa först") är ett exempel på det jag här vill kalla ett exluderande resonemang. Sådana "själviska" mål kan i en officiell retorik aldrig klara en konfrontation mot inkluderande argument, men när politik omsätts från ord till handling är det ingen tvekan om vilket sätt att resonera som får ge vika och vilket som vinner på knock-out.

Om man drar ett exkluderande sätt att resonera till sin spets finner man en betydligt mer kallsinnig (men kanske mer explicit och intellektuellt hederlig?) variant av detta tänkande i Garett Hardins ”Lifeboat ethics” från mitten av 1970-talet (kärnfullt formulerad i texten ”Living on a lifeboat” från 1974). Hardin är annars mest känd för att ha formulerat idén om allmänningens dilemma (”Tragedy of the commons”) som går ut på att den individuella frestelsen att överutnyttja gemensamma resurser leder till att dessa resurser utarmas. Allmänningens dilemma är också en problematik som årets ekonomipristagare Elinor Ostrom studerat i sitt arbete - även om hon i sitt mer praktiskt orienterade arbete rört sig mot helt andra, mer samarbetsinriktade och praktiska svar än Hardin gjorde när han mer matematiskt-teoretiskt-filosofiskt identifierade problemet några decennier tidigare och (återigen mer teoretiskt) beskrev - eller spekulerade kring - dilemmat och dess ofta olyckliga utgång.

I "Living on a lifeboat" tecknar Hardin en situation där det finns 50 personer i en livbåt, men 100 personer som ramlat ur andra överbefolkade livbåtar i närheten och som nu simmar mot och vill bli upplockade i den mindre fulla livbåten. Hur många (och vilka) ska man då plocka upp? Hardins livbåt är förstås en metafor för ett rikt land i Nord. Kanske finns det plats för tio personer till i livbåten (10 miljoner fler personer i landet) – men vem vet hur många som säkert får plats i båten utan att man komprometterar dess sjövärdighet och säkerhetsmarginalerna? Hardin fastslår att om båten hyser 50 personer, rymmer 60 personer, men vi beslutar oss för att ta ombord alla 100 personer som simmar i vattnet så kommer livbåten obevekligen att sjunka och vi kommer alla att dö (”Complete justice, complete catastrophe”). Att situationen är totalt orättvis är Hardin den förste att erkänna, men detta faktum gör honom ändå inte benägen att ändra på sitt principiella resonemang.

Livbåten kan också vara en metafor för 50 rika nationer på jorden och de 100 i vattnet är jordens fattiga nationer. Utifrån sin livbåts-metafor resonerar därefter Hardin för en begränsad befolkningstillväxt i såväl rika som fattiga länder och mot immigration (speciellt när befolkningstillväxten skiljer sig mycket mellan rika och fattiga länder som inte "tar ansvar" för sin befolkningstillväxt).

Hardins livbåt är en reaktion mot, och ett bistrare alternativ till en annan 1970-talsmetafor - det inkluderande ”Spaceship Earth” där vi alla inkluderande och gemensamt måste lära oss att leva med de begränsningar som gäller för oss alla tillsammans. Hardin påpekar att ett rymdskepp har en kapten som tar bindande beslut som gäller alla – det fungerar inte att framföra ett rymdskepp om besluten ska tas av en kommitté med varierande och motstridiga intressen. Även om många – kanske de flesta - personer (och politiker) instinktivt skyggar och vill ta avstånd från livbåtstänkandet vill jag hävda att det ändå är detta tänkande som just nu/fortfarande (fast implicit, genom vår ovilja att ta itu med svåra globala utmaningar) formar dagens realpolitiska överväganden – till exempel i samband med det strandade Köpenhamnsavtalet i julas.

Hardins resonemang leder honom till slutsatsen ”var man för sig själv”, eller snarare ”varje nation för sig själv”. Det betyder också att han kallt argumenterar mot katastrofhjälp i samband med misslyckade skördar och andra naturolyckor. ”A world food bank coupled with sovereign state irresponsibility in reproduction is an example of a [continually worsening] system”.

Hardin ser överbefolkning som det överskuggande problemet och menar att varje land måste pricka sin nivå av hållbart resursutnyttjande (en funktion av befolkningsstorleken) och sedan hålla sig på denna nivå antingen med hjälp av kloka ledare - som också lägger undan resurser under goda år - eller genom att genomlida återkommande (svält-) och andra katstrofer som "korrigerar" befolkningsstorleken.

För att förtydliga så är min poäng här inte att hålla med eller att ta avstånd från Hardin, utan att påpeka att vi genom underlåtenhet att tackla globala utmaningar tyst väljer att anamma en (måhända mildare, låt-gå variant av en) Hardinskt exkluderande ”lösning” på de problem vi står inför. Jag kan dock 35 år i efterhand reflektera över en del aspkter som Hardin inte tänkte så mycket på men som är mer uppenbara idag:

- Hardin tänkte inte på att befolkningsökningen i fattiga länder kan matchas eller till och med överskuggas av en formidabel konsumtionsökning i de rika länderna - även utan att befolkningen nämnvärt ökar i dessa länder. Eftersom människor i rika länder förbrukar många gånger fler resurser under sin livstid än fattiga människor kanske det ur ett resursförbrukningsperspektiv i första hand är vi som ska hålla efter och begränsa vårt barnafödande?

- Hardin tänkte inte heller så mycket på att ”deras” problem också lätt kan bli ”våra” i en globaliserad värld. Det är svårt att stänga ute terrorister och än mindre miljoner desperata människor (politiska, humanitära eller ekonomiska flyktingar och snart kanske också klimatflyktingar i ansenliga mängder) när rörligheten hela tiden har ökat och även många av jordens fattiga kan skrapa ihop ekonomiska medel för att företa en resa över halva klotet.

- Till sist så har globaliseringsprocessen i ökande grad också gjort ”oss” beroende av ”dem” för att få (importerad) mat på våra bord, (importerad) bensin i våra bränsletankar, (importerade) kläder i butikshyllorna och (importerade) prylar i vår shoppingbag. Det är svårt att stänga gränserna för vi är beroende av dem och vice versa. Sverige råkar i detta sammanhang dessutom vara ett extremt exportberoende land.

Vi lever idag i en hårt integrerad värld som gör det svårt för ett land att isolera sig och ”stänga dörren” till omvärlden. Inom Europa råder det fri rörlighet för arbetskraft och vi i Sverige kan inte längre bestämma allt själva då det finns överstatliga strukturer som begränsar oss men också knyter oss närmare våra "EU-grannar". Hur bra allt fungerar när systemet prövas på riktigt vet vi inte ännu, även om vi nu får känna av en försmak när Grekland och andra länder prövas ekonomiskt. Vi får se hur långt den inkluderande europeiska solidariteten sträcker sig, men Tyskland verkar ju i dagsläget inte direkt vara nödberedda att komma till Greklands hjälp annat än med ord och fina fraser.

Utifrån ett inkluderande perspektiv resonerar min oljetopps-medvetna och klimat-oroade vän Tomas om hur ett relativt rikt och sparsamt befolkat Sverige snart kan stå inför utmaningar förknippade med en fördubblad befokning (eller mer) när klimatflyktingarna från Syd (vilket även kan inkludera människor i gradvis mindre beboeliga länder i Sydeuropa) anländer. Ett exkluderande perspektiv utgår istället från att EU kommer att bryta samman innan vi når denna punkt och att vi därefter kommer att göra vårt bästa för att hålla klimatflyktingarna borta och mota dem tillbaka över sundet – på samma sätt som länderna i Sydeuropa idag gör sitt bästa för att ”stänga dörren” och mota fattiga afrikaner tillbaka över Medelhavet.

Vad tycker du själv? Är du en naiv inkluderare eller en cynisk exkluderare?


PS. I dagens DN Debatt (14 mars 2010) finns (faktiskt) en text som trevande försöker ta sig an de svåra frågor jag skriver om ovan, kombinationen av konsumtionstillväxt och befolkningstillväxt. I texten står det: "Om vi vill undvika konflikter om krympande naturresurser måste befolkningstillväxten, även i industrivärlden, begränsas. [...] Den stora utmaning [...] är hur vi inom ramen för politisk demokrati kan genomföra institutionella reformer som får människor att på frivillig väg välja att skaffa så få barn att jordens befolkning börjar minska. [...] Ett oangenämt alternativ är att befolkningar minskas genom frivillighetskränkande åtgärder". Jag kan tänka mig andra, mer oangenäma alternativ på väg mot 134 000 miljarder människor (en extrapolering fram till år 2300 med dagens globala födelsetal - 2.6 barn/kvinna). Texten undviker (säkert klokt) att ta sig an de riktigt svåra frågorna men för i alla fall upp frågan på agandan och påpekar att den borde uppmärksammas av politiskt ansvariga.
.

17 kommentarer:

Anonym sa...

Jag önskar att jag kunde säga att jag var naivt inkluderande - men om det handlar om mina barns mat så är jag nog lika exkluderande som de flesta andra. Jag vill helst att samhället ställer om så snabbt som möjligt så jag inte behöver uppleva mig själv i en situation där jag finner mig försvara mina barn. JAg tror inte jag skulle tycka om mig själv då.

Anonym sa...

Härligt inlägg! Tydligt och beskrivande.
Jag tror EU kommer krackelera över tid.

Så problemet, På flyget säger de att i händelse av nödläge hjälp dig själv först (på med syrgasmasken) innan du hjälper barn och andra. Dvs du måste vara fit för att över huvud taget kunna hjälpa andra. Detsamma gäller oss som land och nation.

Att vi därutöver lever i den överkonsumerande delen av världen är ett moraliskt dilemma. Där anser jag det vara vår skyldighet att minska vår belastning på resurserna och överföra vårt överflöd till behövande i form av självhjälp.

Jag tror att en sådan förändring av vårt samhälle innebär att det blir mer lokalt igen och mindre globalt. Detta samtidigt som vi med ny teknologi kan sysselsätta och utveckla oss själva samtidigt som det ger oss exportmöjligheter.

Naiv? Kanske, men definitivt optimist om det görs målmedvetet och med fast hand från den politiska ledningens sida. Pessimist just nu för det syns inga tecken på sådant därifrån.

Tror således att man på sätt och vis måste vara exkluderande för att alls kunna vara inkluderande. Annars blir det som med livbåten. Alla går under.
/Morfar

Anonym sa...

Tror inte ens vi behöver fundera över dilemmat. Jag har inte den människosynen att jag tror att man skulle acceptera att t.ex. hjälpa så många som möjligt beroende på hur vårt lands bärkraft ser ut.

Långt innan dess så har vi fått krig och uppror över oss och befolkning kommer därmed minska.

Det bästa vore ju naturligtvis att dra ned på resursanvändadet redan nu och begränsa barnafödandet både hos oss som hos utvecklingsländerna. Men det kommer aldrig ske på frivillig väg.

Jag har som mål att personligen dra ned på mitt resursutnyttjande. Exempelvis åkte jag buss från Östersund till Stockholm när jag skulle ned genom jobbet istället för att flyga som alla "normala" människor. Att säga att man inte tog flyget pga att vi passerat peak oil eller pga miljön så blir man inom mitt jobb bara dumförklarad, så man får helt enkelt säga att man är flygrädd för det är acceptabelt. Den respons jag fick av min syster när jag förklarade för henne var: "vem tjänar på att du tar bussen?"

Så sammanfattningsvis för att svara på ditt filosofiska dilemma. Det är bara att skita i världen och tänka på sig själv, för det fåtal som inte gör det kommer inte ha någon chans att påverka.

Fast hoppet är väl det sista som överger en, så jag kommer fortsätta min väg mot mindre resursutnyttjande, men då med det egoistiska motivet att det är lika bra att vänja sig.

Anonym sa...

Först och främst har jag ett ansvar för mig och min familj. Därefter ger jag gärna till fattiga, men verkligt fattiga, inte bidragstagare i Sverige.

Som enskild kan jag inte rädda världen. Inte heller tror jag på någon socialistisk lösning (Tobinskatt o.dyl.).

Världens tillgångar är inte ett nollsummespel: Om jag väljer att odla potatis på 100 kvadratmeter så lider ingen risbonde i Kina av det.

Ivan L sa...

Precis som tidigare läsare så säger jag: både och. Det bästa vi kan göra för tredje världens hungriga är att bli självförsörjande på mat. Då skulle vi eliminera en marknad som gör att det lönar sig bättre att odla haricot verts än hirs. Däremot behöver vi exportera kunnande och teknik, och importera sådana varor som inte går att odla här.

Urban sa...

Som du nämner - vi är en globaliserad värld och det kommer inte funka att skita i de fattiga. Det blir terrorism, pirater, krig och elände (och de drabbas av svält, HIV och sånt).

För min del känns det mest relevant att främja någon slags utveckling i u-länder. Akut hjälp med mat och mediciner är ju (enligt min känslokalla mening) bara ett uppskjutande av problemet. Jag tror du skrev något sånt också.

Apropå det - kan du svara på en fråga jag grunnar på? Var sjutton kommer befolkningsexplosionen i u-länderna under 1900-talet ifrån? Har den något med oljan att göra? De har ju levt i århundraden med jordbruk, utan preventivmedel menar jag.

Daniel sa...

Ni har alla förstås rätt i att problemet *egenligen* är lite mer komplicerat än antingen-eller. Men i ett principiellt resonemang får man ju hårddra alternativen så att de syns bättre...

Extremt insiktsfullt om att flygrädsla är giltigt skäl till att inte flyga, men att oro/omsorg om miljö/energi/resurser inte är det (då blir man stämplad som extremist). Det är ju upp-och-ner-vända världen, det är ok att hänvisa till vad som "känns bra för mig" men inte ha ett samvete som sträcker sig bortom sig själv...

Befolkningsexplosionen beror i huvudsak på förbättrade sanitära förhållanden, färre epidemier och sjukdomar, grundläggande sjukvård och sådant.

Det där med att det inte går att isolera sig i en globaliserad värld håller jag med om, jag undrar när de första klimat-terroristerna dyker upp - de som förlorat sitt hemland och vill hämnas på de länder med stora utsläppsskulder och där det är mycket snack och lite verkstad?

Men jag kan också tänka mig att globaliseringen "går bakåt", att världen blir större igen och att avstånden växer. Då blir det svårare för fattiga att korsa en världsdel - som för 50 eller 100 år sedan. Min pappa korsade Atlanten på 50-talet och det gjorde han per båt - inte flyg!

Catarina sa...

som ett levande exempel på svårigheterna som kan uppstå när man blir medveten om förändringarna vår värld står inför, så tänker jag delge er min situation.

jag är ung (28), har tre barn, varav det yngsta är sjukt, och måste resa över hela sverige för att få vård några gånger varje år. Vi flyger då. Det har jag rättfärdigat inför mig själv, med att jag tycker att det är berättigat när det handlar om allvarlig sjukdom.......men när man tänker på det...nog skulle jag väl kunna åka tåg istället....och tänker man ännu mer på saken ur ett glodalt perspektiv på en överbefolkad planet, så varför bekymra sig om att hålla liv i ett sjukt barn....som dessutom är nr:3 i syskonskaran. Men efterosm det är MITT barn, så kan jag inte på någon punkt förlika mig med tanken på att han inte skulle finnas.

För att göra saken ännu mer komplicerad, så är jag gravid igen (trots peventivmedel)...och överväger abort. Men....det bor ett liv i mig, som inte bett om att få finnas till. Oskyldigt. Så även fast det enbart finns argument för en abort så är jag inte säker på att jag klarar av det.

...och hur ska jag då kunna säga att kvinnor på andra platser på jorden ska göra det inte jag mäktar med?

Detta med överbefolknnig är ett problem som jag bara inte ser någon lösning på.....annat än massdöd. Men jag vill ju själv inte vara orsaken till den.

Daniel sa...

Massdöd som uppskjuten effekt av höga födelsetal är just ett exempel på "allmänningens tragedi" som Hardin formulerade.

Frågorna är förstås mycket svåra. Vill man undvika att besvara de svåra frågor som Catarina väcker kan man förstås glida undan och hänvisa till att vi hela tiden pratar om genomsnitt, dvs att en kvinna i Japan med fyra barn utgör ett mindre problem eftersom befolkningen där redan minskar (1.32 barn/kvinna).

Men det är att komma undan lite för lätt. Miljöaktivisten Bill McKibben skrev boken "Maybe one: A case for smaller families" om hur han själv resonerade kring dessa frågor på det personliga planet. Ett barn är tillräckligt (för honom) menade han.

I mina egna tankar om vad som är "hållbart" gör jag ibland tankeexperimentet att fråga hur en viss situation skulle ha lösts (eller inte) för, säg, två generationer sedan, i ett samhälle med knappare resurser.

ylven sa...

Catarina: Vill bara delge dig den lättnad jag själv känner efter att ha steriliserat mig. Det är inte omöjligt att få fler barn, om jag absolut skulle vilja, men då kräver det ett aktivt beslut (eller snarare flera) istället som idag tvärt om.

När det gäller befolkningsexplosion, så kan jag bara inte tänka mig att kvinnorna i de länder där man föder många barn själva skulle välja att skaffa så många barn om de hade makten att avstå. Preventivmedel är ju dock inte heller någon enkel fråga, med tanke på hormoner i miljön och så. Min personliga åsikt är att mycket lidande skulle kunna sparas om det uppfanns något enklare sätt att göra kvinnor ofruktsamma, som inte förutsätter kirurgi.

Jörgen sa...

Uj uj uj! Här var det mycket att bita i Daniel.

Jag väljer en sak i hastigheten.

Konflikten mellan Hardin och Ostrom är livsavgörande för den grundläggande frågeställningen.
I den gömmer sig det inkluderandes möjlighet att kombinera det bästa för alla med det bästa för individen.

Ostroms viktiga slutsats är att hög effektivitet, mätt som hållbar välfärd per hektar innehåller Cargills m.fl konkurs som en förutsättning och, "skönt nog" som en naturlig konsekvens.

De stora företagens och de stora staternas ineffektivitet kunde bara upprätthållas så länge tillväxtekonomin kunde underhållas med tillräckligt billig energi

Anonym sa...

Frågeställningen är naturligtvis mycket intressant, men eftersom vi alla redan sitter med båda händerna i syltburken och innehållet i burken minskar snabbt så kommer nog frågan tyvärr att lösa sig av sig själv i en kombination av "sköt Dig själv och skit i andra". Man måste komma ihåg att i ett globalt pérspektiv så befinner sig många mmänniskor redan idag i en situation där de tvingas försvara sina barn och deras mat.

Att själv minska sitt oljeberoende av "egoistiska skäl" - då det är lika bra att redan nu vänja sig vid mindre är en god grundinställning. Denna inställning skapar bara fördelar för alla, må vara att den naturligtvis inte löser hela problemet.

Vi har onekligen tuffa tider framför oss och det är nog bara att "åka med" och hoppas att nedgången i utvinningstakten inte blir alltför rask. Personliga livsöden kommer nog i många avseenden att avgöras av tillfälligheter.

Anonym sa...

Att rädda andra länder är ett I-landsproblem. Om vi alla blir fattiga så blir problemet snarare om vi gör något för grannen eller för de kringdrivande fattiga skaror som tigger. Att hjälpa grannen kan vi göra, då kan vi förvänta oss hjälp från honom. Men att svälta för att hjälpa en främling gör man inte. Och inte låter man sina barn svälta så att man kan ge mat till en främling. Man har ansvar för sin egen familj först och främst.

Födelsetalen går ner globalt. Även i strängt katolska Filippinerna skaffar man sig 1-2 barn mot 5-6 för 30 år sedan. Men vad händer om 20 år?

FredrikN

Anonym sa...

Jag är övertygad om att Carl Bildt, som går oljeföretagens intressen, lobbade för kriget i Irak och är aktiv medlem i Bilderbergruppen, är väl insatt i vad vi har framför oss. Han har ju dessutom avstått från att skriva under FN:s nya protokoll som säger att regeringar ska kunna ställas till svars för att de låter sina invånare svälta.
http://www.etc.se/23694/-skamligt-att-sverige-inte-undertecknar/

Anonym sa...

Skönt att det finns fler som tänker och funderar på det jag funderar på, och som har mycket mer fakta än vad jag har :) Hoppas vi hinner vända skutan i tid, det är inga lätta frågor det här. Jättebra att du har en sån här blogg, viktigt!
Appropå aktuellt blogginlägg: Jag kan nog offra en hel del av konsumtion etc(jag konsumerar iofs inte så mycket redan nu), så länge min familj får mat på bordet och mår bra.

Daniel sa...

Det här var del 1 och snart kommer del 2 på samma ämna (håller på att skriva färdigt den just nu).

Freddy sa...

Den här föreläsningen av Hans Rosling är ett absolut måste om man ska diskutera överbefolkning: http://svtplay.se/v/1929497/svt_forum/befolkningstillvaxt_och_miljopaverkan__del_2