Oljan i golfen (del 3) - Oljebekämpning

.
Detta är min tredje text om oljekatastrofen i den Mexikanska golfen. Kopplingen mellan olyckan och bloggen är på sätt och vis uppenbar, men det jag personligen tycker är mest intressant är att olyckan sätter strålkastaren på vårt förhållande till olja både på ett individuellt och ett samhälleligt plan. Det faktum att det i månader runnit ut hiskliga mängder olja rakt ut i havet borde ha givit oss många tillfällen att fundera över oljans verkliga pris. Att även du och jag - som stinna rikemanskonsumenter av olja - i slutänden också är medskyldiga till den allt mer desperata jakten på olja, är en vinkel jag inte har sett i någon svensk tidning. Oljeolyckan är liksom något som händer där borta, hos dom och det har inget med oss att göra. Jag kommer så småningom att beröra mer ”filosofiska” aspekter av oljeolyckan, men i denna text handlar det fortfarande mest om att undersöka vad det är som har hänt.


I min förra text förmedlade jag en bild av varje oljeutsläpp som unikt. Landar oljan på en strand kan man gå in med tung utrustning och ”skopa upp skiten”. Men om den istället tar sig in i träskmarkerna i Mississippi-deltat (”a sea of grass”, ”delicate coastal wetlands”) kan det hända att man gör mer skada än nytta om man försöker ta bort oljan manuellt eller på mekanisk väg (till exempel genom att spola av med högtryck eller sätta eld på olja – det senare eufemiskt omnämnt som att man genomför en begränsad ”in-situ burn”). Alltså får oljan ligga kvar. De långsiktiga effekterna av detta på flora och fauna är till stor del okända, men en del kortsiktiga effekter är illa nog:

”Oil that has rolled into shoreline wetlands now coats the stalks and leaves of plants such as roseau cane — the fabric that holds together an ecosystem that is essential to the region's fishing industry and a much-needed buffer against Gulf hurricanes. Soon, oil will smother those plants and choke off their supply of air and nutrients.”

Av de olika sätten att bekämpa oljan har spridandet av stora mängder av det kemiska lösningsmedlet Corexit varit det mest uppmärksammade och ifrågasatta. Eftersom man aldrig tidigare har spridit så stora mängder lösningsmedel (”dispersants”), och inte heller spridit dem djupt under vattnet så är effekterna oklara och omdebatterade.

“The chemicals use the Gulf waves as a giant washtub to scrub the oil from the water, eventually dropping it to the seafloor where deep-sea microbes will feast on it for centuries”

Att man på kemisk väg bryter ner oljan betyder dock inte att den försvinner, och beslutet att använda lösningsmedel var en avvägning. Vad man ville uppnå var dels att hindra så mycket olja som möjligt att nå land (”where it would have a more deadly effect on wildlife and fisheries”). Målet var att därigenom minst halvera tiden för stränder, växt- och djurliv att återhämta sig efter olyckan. Det sades också att dessa medel inte var så giftiga. Nackdel med dessa lösningsmedel är att man istället sprider ut oljan mer och att detta kan ha större effekter på växter och djur som lever i havet. Man kan säga att man krasst stod inför en avvägning om vad som var värt mest; ”Is it worth taking this unprecedented step to protect the region's sensitive and ecologically valuable wetlands, even at the potential expense of its marine life?”.

Man kan också ana en mer cynisk avvägning i tiden och rummet; olja upp på stränderna som gör skada här-och-nu (och nerkletade fåglar som är mycket dålig PR) eller kanske-skada senare någonstans ”långt borta” (till exempel på havsbotten, långt bort från USAs kuster eller långt ner i matkedjan). Även för politiker är frestelsen att göra något - vad som helst - för att synas vara handlingskraftig svår att stå emot:

“Previous experience suggests that containing the oil out at sea but otherwise leaving it alone to disperse and evaporate naturally is better in the long run but is regarded as politically unacceptable […] politicians cannot be seen to be doing nothing, even though doing nothing is sometimes the best option.”

BP genomförde två experiment i början av maj och efter att två gånger ha spridit 10 000 liter lösningsmedel under vattnet kunde man konstatera att ”mindre olja steg till ytan efter att man applicerat lösningsmedel”. Inte en särskilt revolutionerande slutsats kan tyckas, men i vilket fall hade man tio dagar efter olyckan (5 maj) kvickt spridit mer än 600 000 liter lösningsmedel i havet. Kunskapen om effekterna är minst sagt bristfälliga, det finns många ”known unknowns” och slutsatserna från en studie som genomfördes för fem år sedan (US National Research Council, 2005) menade att det fanns flera kritiska kunskapsluckor och manade därför till försiktighet; “the current understanding of key processes and mechanisms is inadequate to confidently support a decision to apply dispersants.”

Två veckor senare (19 maj) hade man spridit mer än 2 miljoner liter Corexit på havsytan och ytterligare 200 000 liter under vattnet men helt plötsligt är lösningsmedlet (kanske) inte lika ofarligt längre. Corexit är förbjudet i Storbritannien sedan mer än ett decennium tillbaka och Environmental Protection Agency (EPA) kungjorde att BP hade 24 timmar på sig att bestämma sig för ett mindre giftigt bekämpningsmedel, och därefter ytterligare 72 timmar för att sluta använda Corexit. BP vägrade och menade att man inte hittade något lämpligt substitut (utomstående forskare har dock vittnat inför kongressen om att det finns andra medel som är både mer effektiva och mindre giftiga).

EPA menade vidare att man inte testat Corexit tillräckligt och att den federala regeringen inte rakt av kan tro på BPs uppgifter om medlets eventuella effektivitet och ofarlighet. Problemet är som sagt att ingen riktigt vet. Vid tidigare utsläpp har man bara spridit mindre mängder lösningsmedel under en kortare period och medlens giftighet har därför inte varit en speciellt viktig faktor. I slutet av juni menar dock EPAs labb efter några experiment att Corexit är ”practically nontoxic”, men med en del aber om att det finns en hel del man inte vet, speciellt vad beträffar effekter på lång sikt. Andra menar att man borde göra så lite som möjligt och låta naturen ha sin gilla gång; ”A rather gung-ho attitude to the cleanup could end up doing more damage than if it had simply been left alone”.

Så här i efterhand kan man konstatera att forskningen och förberedelserna kring att förebygga, bekämpa och förstå effekterna av oljeutsläpp har varit gravt eftersatta. Det finns många likheter mellan Deepwater Horizon och Ixtoc-olyckan 1979. Dessvärre skar man kvickt ner pengarna för att studera effekterna av den olyckan och försatte därmed chansen att förvärva kunskaper som kunde ha varit till stor nytta nu. Den huvudsakliga lektionen från Ixtoc-olyckan är att:

“sandy beaches and rocky shores can recover relatively quickly, but that more productive ecosystems such as mangrove swamps or salt marshes […] retain oil indefinitely. They may take decades to regain their health.”

Framöver kommer det förstås att skjutas till forskningsmedel, men det är så dags nu (istället för fem eller tio år sedan). En månad efter olyckan var 22 000 människor sysselsatta med att bekämpa oljan - på ungefär samma sätt som man gjorde för 20 år sedan, när Exxon Valdez förliste i Alaska.

Statliga medel till denna typ av forskning halverades i USA under just de femton år (1993-2008) som oljeindustrin doppade stortån i vattnet och sedan började borra på större och större djup. Det paradoxala är förstås att ju längre tid det går utan att det händer några stora, omvälvande olyckor, desto mindre pengar får denna typ av forskning. När det sedan väl händer en stor olycka står man alltså lika oförberedd varje gång. ”Vem hade kunna ana att…?” Oljebolagen själva har lagt någonstans mellan ”lite och inga pengar” på tekniker för att hantera oljeutsläpp. I USA avsattes det 7.7 miljoner dollar i statliga medel till denna typ av forskning år 2008. Det låter mycket, men BP har fram tills nu använt 4 miljarder dollar (nästan 500 gånger mer pengar) för att hantera oljeutsläppet i Mexikanska golfen - och kostnaderna stiger hela tiden.

I hela den Mexikanska golfen finns det ett tusental helt naturliga oljeutsläpp från havsbotten som tillsammans läcker ut 1000 till 2000 fat olja per dag, och det finns också många sorter av helt naturliga oljeätande mikrober på plats. Helt klart är dessa (tillsammans med vindar och vågor) våra bästa vänner, och på sikt (månader, år, kanske decennier eller till och med århundraden eller årtusenden) är det dessa som i slutänden gör jobbet med att bryta ner (äta upp) all olja. Även om mikroberna är våra bästa vänner är dessvärre inte olja deras favoritmat. En professor (vid Geochemical and Environmental Research Group, Texas A&M University) liknade detta med att ”It’s like going into the super-market and instead of buying a steak or a potato, eating the floor tiles”.

Vilka effekterna är tills dess att mikroberna är färdiga med sitt jobb - och om de hinner göra det färdigt innan det sker en ny olycka - är en heelt annan fråga. Som jag även nämnde i den förra text jobbar mikroberna bäst om det är varmt i vattnet och de får äta lätt olja (fotogen, diesel). Ju djupare ner, desto kallare är vatten och då går oljeätar-mikrobernas metabolism långsammare Klumpar av asfaltsliknande tung olja är också en hårdare nöt för dessa mikrober att knäcka.

Olika förslag på hur man kan ”uppmuntra” mikroberna har lagts fram, till exempel att ”mata” dem med gödningsmedel för att de ska föröka sin snabbare (dock har övergödning från mellanvästern redan tidigare skapat döda zoner nära Mississippis utlopp i golfen). Ett annat förslag är att odla fram mikrober i labb och sedan släppa ut dem (”rapidly evolve a population of superefficient oil-eating bacteria”). Tyvärr har motsvarande försök tidigare prövats i Alaska och effekterna var marginella.


En sak jag funderat lite över är vart man tar all oljeindränkt skit man skopar upp till havs och från stränder? Vad gör man av all ihopsamlad olja? Svaret är att den transporteras till de soptippar (”landfills”) som accepterar skräp från oljeindustrin. Bara från en enda strand i Louisiana har man samlat upp 35 000 sopsäckar med 250 000 kilo oljigt skräp. Enligt BPs ”environmental unit leader” har man gjort tester som visar att dessa oljeskräps-restprodukter inte är farliga. De som bor i närheten av soptipparna är inte lika övertygade. De noterar diskrepansen mellan bilder av astronautdräkt-klädda olje-rengöringsarbetare som samlar upp oljan på stränderna och BPs försäkran om att oljeskräpet inte behöver någon särskild behandling innan det deponeras i närheten av deras hem (och deras grundvatten). Vad man gör med de 80 miljoner liter oljigt vatten som man redan för en månad sedan hade samlat ihop ute till havs utgör fortfarande ett mysterium för mig.

I nästa text i serien (del 4) kommer jag att skriva om de förberedelser och den beredskap som fanns för att hantera en olycka av denna typ (eller kanske snarare brist på sådan).


PS. Jag har tidigare använt termen ”oljespill” (oil spill), men har bestämt mig för att undvika det eftersom det låter så småttigt. Det får bli ”oljeutsläpp” i fortsättningen.


Källor

”Machines and microbes will clean up oil”, CNN (2010-05-01)

”BP cleanup uses detergent-like chemical to attack oil slick”, Bloomberg (2010-05-05)

”Deep-sea chemical dispersants weighted for cleanup of Gulf of Mexico oil spill”, Washington Post (2010-05-10)

”How long will the Gulf of Mexico oil spill last?”, Scientific American (2010-05-14)

”EPA tells BP to use less toxic chemicals to break up oil spill”, Washington Post (2010-05-20)

”Cleaning oil-soaked wetlands may be impossible”, USA Today (2010-05-22)

”Gulf oil spill: BP ordered to dramatically scale back use of dispersants”, Los Angeles Times (2010-05-24)

”Despite previous spills, oil cleanup research falls short”, USA Today (2010-05-24)

”Gulf oil spill: White house orders BP to cut use of dispersants by half”, Guardian (2010-05-25)

”Slick solution: How microbes will clean up the Deepwater Horizon oil spill”, Scientific American (2010-05-25)

”Could oil-eating microbes save the Gulf?”, MSNBC, (2010-06-14) http

”A mess i sent to landfills, officials worry about safety”, New York Times (2010-06-14)

”BP’s next challenge: Disposal of tainted sludge”, USA Today (2010-06-17)

”Advances in oil spill cleanup lag since Exxon Valdez”, New York Times (2010-06-24)

”Analysis: Doing nothing might have been best for oil spill”, Reuters (2010-06-28)

”The E.P.A. on dispersants: Cure is not worse than the disease”, New York Times (2010-06-30)

"Louisiana and scientists spar over how to stop oil", New York Times (2010-07-06)

”The long legacy of the last great oil spill”, Nature (2010-07-14)

"BP's oil spill costs near $4 billion mark", CBS News (2010-07-19)
.