Plast nu och för alltid!

.




Här kommer den utlovade fristående fortsättningen på texten om Alan Weismans bok ”The world without us” som jag skrev om nyligen. I den föregående texten hoppade jag över det kapitel i boken som handlade om plast (”polymers are forever”), i den här texten utgår jag istället från detta kapitel. Först en superkort introduktion till kopplingen mellan plast och olja, men varför göra den själv när Jonas redan har gjort det så bra:

“I princip all plast är gjord av råvaror som utvinns ur olja. Förpackningar, flaskor, elektronik, möbler, skor och kläder. Allt är till stor del gjort av plast. Plast är inom många användningsområden överlägset andra material när det gäller exempelvis täthet och styrka. Det är också billigt att tillverka saker av plast”

Användningen av plast som material har formligen exploderat efter andra världskriget. Små plastcylindrar på två milimetrar, nurdles, är råmaterialet i plastindustrin. Dessa smälts ner och formas sedan till allt möjligt och vad som helst. Vi tillverkar över 5 000 000 000 miljoner nurdlar varje år (100 miljarder kilo). USA är en nettoexportör av plast och 4.6% av all petroleum som användes i USA år 2006 gick åt till att tillverka plast.

Av all plast som någonsin tillverkats har bara en mindre del blivit återanvänd eller uppbränd. Till skillnad från kartong eller aluminumburkar är inte all plast skapad lika:

”There are so many different types [of plastic], and so much of it really can’t be recovered because either volumes aren’t sufficient or it really doesn’t have a lot of value in terms of the marketplace”

Resten av all plast som någonsin tillverkats, kanske uppåt 1000 miljoner ton (USA tillverkar 30 miljoner ton ny plast varje år), finns kvar där ute någonstans i miljön. Fram tills dess att evolutionen frambringar mikoorganismer med plastnedbrytande enzymer så finns det inte någonting i naturen som kan bryta ner plast (jämför gärna med resonemanget om vulkaniserat gummi i bildäck från den tidigare texten).

Plast som finns på land och som inte är begravd i en soptipp bryts långsamt ner av solens ultravioletta strålar - men i vattnet är det en annan femma. Plast som flyter på vattnet kyls ner och dessutom kan alger skydda mot solens strålar. Den plast som inte flyter i vattnet är helt säker från UV-strålar.

Tyvärr har en icke oansenlig del av den plast vi tillverkat under de senaste 60 åren hamnat i haven. Samma krafter som över tiden bryter ner stenar till sand - vind, vågor och tidvatten - har i några decennier malt ner plasten till mindre och mindre beståndsdelar. Över tiden blir alltså stora plastdetaljer till små plastdetaljer och sedan till ännu mindre beståndsdelar, men det finns inga tecken på att plast i någon som helst storlek eller form biodegraderas och försvinner ur haven.

Maneter och fåglar äter små färgglada plastkulor i tron att det är fiskägg (gulbruna misstas för att vara krill). Av någon anledning fungerar också tyvärr plastnurdlar och andra små plastfragment nästan som magneter för ett antal olika farliga kemikalier som de gärna binder till sig. Vad händer när det extremt otrevliga hormonbalansterrorämnet PCB (användes tidigare som mjukgörare i plast men förbjöds redan på 1970-talet) frigörs från den 1960-talsplast den är bunden till under i värsta fall hundratals år framöver? Ingen vet

När plasten bryts ner till mindre och mindre delar söker den sig längre och längre ner i den marina matkedjan. Vi kan uppröras av bilderna på död fåglar ovan, av djur som kvävs av en plastpåse eller som har trasslat in sig i den kvarglömda plasten från ett sexpack öl i skogen, men vad händer när krill eller mindre plankton får i sig plastpartiklar? Dessa varelser kan inte bryta ner plasten och om en tillräckligt liten organism äter en tillräckligt liten plastpartikel kan två saker hända. Antingen var plastpartikeln inte tillräckligt liten, fastnar i tarmen och dödar organismen, eller så var plastpartikeln tillräckligt liten och passerar rakt igenom organismen.

Men vad händer på vägen? Kan det tänkas att plastpartikeln redan nu avger giftiga kemikalier som den bundit till sig, eller att den någon gång i framtiden (om eller när den slutgiltigen bryts ner) kommer att avge ämnen som är farliga är giftiga för levande organismer? Ingen vet, men vi vet att allt levande i haven, inklusive de minsta av organismer längst ner i den marina matkedjan, snart får en dos plastpartiklar i sig tillsammans med sin mat. Kommer otrevliga färgämnen som ofta finns i färgglad plast att koncentreras högre upp i näringskedjan? Ingen vet.

Om vi människor försvann från jordens yta imorgon skulle den plast vi har tillverkat finnas kvar länge. Det har bara funnits plaster i några decennier och det är inte tillräckligt länge för att vi ska känna till vilka de långsiktiga effekterna är. Vi kan konstatera att av alla de hundratals olika sorters plast som finns, har ingen sort dött en naturlig död ännu och vi har därför mycket dåliga kunskaper om hur en sådan död kan se ut. På samma sätt som det finns en stor mängd frågetecken kring plast, kan man reflektera över vad man inte kände till och hade svårt att gissa angående farorna med fossila bränslen för 100 år sedan (oväsen, avgaser, smog, cancerframkallande ämnen, global uppvärmning etc.).

Eftersom större delen (men inte all) plast flyter, så transporteras den av strömmarna och samlas på våra stränder och andra ställen. Det mest iögonfallande ställe som plast vallfärdar till när det ska dö ”upptäcktes” (eller blev känt av fler än bara initierade forskare) i slutet av 1990-talet och finns i Stilla havet mellan Hawaii och Kalifornien. Där ligger – stort som ett land eller kanske till och med som en hel världsdel - the North Pacific Subtropical Gyre, också känt som the Great Pacific Garbage Patch.

På denna enorma flytande soptipp hamnar i slutändan det mesta av allt som blåst ner i vattnet under de senaste 50 åren från ett upptagningsområde stort som halva Stilla havskusten. Där finns oändliga mängder av plastkassar, plastkapsyler, gladpack, fisknät, plastmuggar, ballonger och så vidare. Den totala mängden plast i denna artificiella kontinent är oklar men uppskattades 2005 täcka mer än 25 miljoner kvadratkilometer (nästan 60 gånger större än Sverige) och har uppskattats väga 3 miljoner ton.

Bilden av en kontinent av plast är dock egentligen missvisande eftersom största delen av ”kontinenten” endast består av (starkt) förhöjda halter av plastpartiklar på eller nära havsytan. Dessa går inte att se från en satellit och enda sättet att bestämma var gränsen går är genom att ta prover av vattnet och analysera dessa. Då det inte finns någon etablerad gräns mellan ”normala” och ”förhöjda” halter av skräp så har den uppskattade storleken av the Great Pacific Garbage Patch varierat med upp till en faktor 20.

Bortom den plast som befinner sig på eller nära ytan (det mesta) så finns det också plast på havets djup eller någonstans mittemellan. Eftersom den flytande sopkontinenten befinner sig på internationellt vatten tenderar enskilda stater att inte bry sig så mycket. En del av de som besöker sopkontinenten beskriver besöket som surrealistiskt – här befinner man sig i mitten av ingenstans, tusentals kilometer från land, och stöter på både kända och konstiga prylar som dyker upp som från ingenstans – ett motorcykeldäck, en flytväst, en byggarbetarhjälm och så vidare. I en expedition som genomfördes förra sommaren fann man att:

”plastic debris was present in 100 consecutive samples taken at varying depths and net sizes along a 1,700 miles (2,700 km) path through the patch. The survey also confirmed that while the debris field does contain large pieces, it is on the whole made up of smaller items which increase in concentration towards the Gyre's centre, and these 'confetti-like' pieces are clearly visible just beneath the surface.”

Bara tidigare i år upptäcktes/kartlades motsvarande plastkyrkogård i Atlanten, the North Atlantic garbage patch samt the Indian Ocean garbage patch, men man vet numera att det finns inte mindre än fem sådana ”virvlar” på världshaven där plast samlas. Dessa kartläggs och studeras i projektet 5 Gyres.

Eftersom plasten i världshaven till största delen inte består stora öar av plast, utan av små små bitar, så finns det inget bra sätt att städa. Dessutom är världshaven till sin natur stora vilket gör uppstädning minst sagt opraktiskt. Kontentan blir att vi borde använda mindre plast och vara mer försiktiga med vad vi gör av den när vi slänger bort den.

En nyligen genomförd PR-ploj från Electrolux går ut på att de ska skopa upp plast från flera av virvlarna och bygga sex stycken ”showcase vacuum cleaners” av plasten. Syftet är relativt sympatiskt då deras målsättning är att:

“bring attention to the issues of plastic pollution and the scarcity of recycled plastics needed for making sustainable home appliances”

De har prickat problemet, men lösningen, “hållbara” vitvaror, känns dock lite krystad. Electrolux har dock satt samman en snygg video (50 sekunder) om ”Vac from the sea” som är värd att se. Ett annat multimiljon-dollar högprofil-PR-projekt som jag känner mig kluven inför är den tre månader långa Plastiki-expeditionen som ska genomföras i en katamaranbåt som är byggd av återvunnen plast. Jag får liknande vibbar av det projektet som när Al Gore å ena predikar minskad energianvändning, men å andra sidan själv äger flera luxuösa hem och flyger privatjet. Den drivande personen bakom Plastiki, David de Rothschild fånga själv min ambivalens inför projektet:

”People hear it's a kid from a wealthy European family with a beard who's an environmentalist (and think), 'Surely this must be a stunt.' But I'm not afraid of drawing fire. Our culture has slowly disassociated itself from nature. But that's a model that has failed us. We must rethink it." “


Avslutningsvis något om de gripande bilderna av döda fåglar ovan. Bilderna är tagna av fotografen Chris Jordan och ingår i en serie med ett trettiotal lika läskiga bilder, ”Midway: Message from the Gyre" (2009). Så här skriver han om detta projektet:

”These photographs of albatross chicks were made in September, 2009, on Midway Atoll, a tiny stretch of sand and coral near the middle of the North Pacific. The nesting babies are fed bellies-full of plastic by their parents, who soar out over the vast polluted ocean collecting what looks to them like food to bring back to their young. On this diet of human trash, every year tens of thousands of albatross chicks die on Midway from starvation, toxicity, and choking. To document this phenomenon as faithfully as possible, not a single piece of plastic in any of these photographs was moved, placed, manipulated, arranged, or altered in any way. These images depict the actual stomach contents of baby birds in one of the world's most remote marine sanctuaries, more than 2000 miles from the nearest continent.“

Alla hans bilder visar alltså albatrossungar som dött av kvävning, svält eller förgiftning och vars förruttnelse tillåter oss att se vad deras ”sista måltider” bestod av. En albatross lever i vanliga fall i 50 år och en albatrosshona lägger endast ett ägg varje eller vartannat år. Den långsamma reproduktionscykeln gör frånfället av en albatrossunge extra tragisk. Det har uppskattats att uppåt 40% av alla albatrossungar dör som en effekt av deras ofrivilliga plastätarorgier. Vår plastkonsumtion har ökat med nästa 10% per år de senaste åren och ett av många problem är alla plastflaskor som används en enda gång och sedan direkt slängs. En del av dessa flaskor letar sig ut till havs och söker sig till slut till en virvel.

.