Skillnaden mellan Egypten och Libyen

.
För knappt en månad sedan skrev jag en text om Egypten och militären där jag förklarade varför Egyptens militär, till skillnad från militären i flera andra oroliga arabländer, inte brutalt slog ner alla som demonstrerade på Kairos gator. Den texten var främst baserad på ett radioprogram om "Egypt's Military, Inc" (NPR Planet Money, 5 feb 2011). Den här texten utgår från ett annat program som NPR Planet Money sände tre veckor senare och som hette just "The difference between Egypt and Libya":

"When Egyptians rose up against their government, the Egyptian military protected them. When Libyans rose up against their government, the military started shooting. On today's Planet Money, we try to figure out why the responses were so different."

Varför militärens respons i Egypten var som den var kan ni som sagt läsa i en tidigare text om detta. En intressant artikel som jämför responsen från Tunisiens, Egyptens och Jemens militär finns för övrig här. Här kommer jag att koncentrera mig på varför det som händer i Libyen händer i Libyen


Som vi numera vet är Libyen/Khaddafi en värsting jämfört med andra arabländer som också drabbats av protester och oroligheter (så som Tunisien, Egypten och Algeriet). Varför?

När Egyptens militär gav sig ut på städernas gator såg de inte bara demonstranter där, utan också kunder, och "generally, businesses don't like to shoot their customers". Protesterande libyer är dock inte "kunder", utan i bästa fall "klienter" i en mera ålderdomlig tappning av ordets betydelse:

"I antikens Rom var en klient en person, ofta en plebej, som stod under inflytande av en patronus, ett förhållande där man bytte tjänster och gentjänster."

Sex och en halv miljoner libyer har levt i en slags ineffektiv och illa fungeraden andra klassens välfärdsstat. Alla medel kom som en skänk från ovan från Khaddafi/staten, och folkets enda skyldighet var att inte ställa till med problem. Det var väl inte att undra på att Khaddafi kände sig besviken när folket inte fullgjorde sin plikt och istället började protestera och ha annat fuffens för sig...?

Men hur kan det hela gå ihop? Svaret finner man i hur Libyens ekonomi fungerar. Inte mindre än 81% av Libyens ekonomiska aktivitet kan hänföras till direkta inkomster från olja och gas. Varje vecka tjänade Libyen runt 1 000 miljoner dollar. Ytterligare 17% hänför sig till tjänstesektorn, men det mesta handlade om att utföra tjänster kring olje- och gasutvinningen så som att bygga pipelines, hamnar och petrokemiska faciliteter. En extremt stor del av Libyens inkomster kommer alltså från fossilindustrin - och endast en mycket liten del av befolkningen har sin utkomst direkt från dessa industrier.

Detta skiljer sig radikalt från de flesta andra länder där huvuddelen av statens inkomster kommer från företagssamma individer och företag som producerar, jobbar och utför tjänster som sedan beskattas. Till skillnad från Sverige svävar alltså staten fritt i Libyen och landet "behöver inte" (i ekonomisk mening) mer än en liten liten andel av sitt folk. Istället emanerar som sagt allt välstånd från underjorden, och staten (Khaddafi) har nöjt sig med att fördela (en del av) överskottet till befolkningen. Den Libyska staten behöver helt enkelt inte kunniga, produktiva medborgare som skapar ekonomiska värden (som senare beskattas), utan har istället föredragit passiva medborgare som hukar sig och är nöjda med det som staten har skänkt dem. Alltså har inte Khaddafi behövt bry sig om vad folket tycker, vad folket känner och vad folket vill. Han har istället kunna göra precis som han har velat, så länge oljeinkomsterna fortsatt att flyta in (främst från Europa).

Ur detta perspektiv lider alltså Libyen (och många andra länder vars ekonomi till stor del beror på exporten av enskilda råvaror) av något som brukar kallas för ”resursförbannelsen” (”the resource curse”) som jag också som hastigast har nämnt i en tidigare text. Naturresurser "borde" vara en källa till välstånd, men i de flesta fall leder dessa istället till att korrupta despotiska ledare tar makten och kontrollerar landets resurser och rikedom. För huvuddelen av befolkningen är resultatet paradoxalt nog oftast sämre än om dessa resurser aldrig hade påträffats i deras länder.

Många av de som deltar i arabvärldens demonstrationer och i revolutioner har mycket höga förväntningar på att en ny regering snabbt ska förbättra medborgarnas liv, deras politiska friheter och deras ekonomiska standard. Men vanligtvis finns inte de ekonomiska resurserna omedelbart tillgängliga och den typen av förändringar som många förväntar sig (bums!) kan inte heller ske i en handvändning eftersom det finns så många eftersatta behov, cementerade vanor och tröga strukturer. Men i Libyen skulle man faktiskt kunna göra en hel del relativt omgående om oljeexporten kom gång och man hade bara en halvbra regering som använde inkomster på vettiga sätt.

Att Libyens ekonomi ser ut på det sätt som den gör (alla pengarna kommer från gas och olja) utgör dock ett stort problem som inte nödvändigtvis skulle försvinna bara för att man blev av med Khaddafi. Två månader efter att Mubarak avgått är inte direkt alla Egyptens problem lösta. Nu kan man istället läsa om hur kriminaliteten i Egypten har exploderat och hur en del redan blivit nostalgiska och längtar tillbaka till Mubaraks styre. På vissa håll får skolbarn beväpnad eskort till skolan för att avvärja kidnappningshotet. Kriminella gäng har blivit mycket aktiva när den diskrediterade, handlingsförlamade och till nyligen Mubarak-trogna polisens självförtroende och materiella resurser är körda i botten (t.ex. har många polisstationer brunnit ner och vapen försvunnit).

På motsvarande sätt skulle den eller de som skulle komma efter Khaddafi möta samma incitament och lockas att spela samma spel som Khaddafi; om man kontrollerar oljan behöver man inte folket. Norge är en av få stater som har lyckats övervinna och bryta denna förbannelse.

Ett annat, mer realpolitiskt skäl till att det är dumt för något utifrån (läs: USA) att tvinga fram ett regimskifte framfördes i en artikel i Time Magazine, "Why overthrowing Gaddafi is overrated" i början av månaden:

"The idea of bringing down a terror-sponsoring tyrant may be appealing, but the success rate of regime changes imposed by foreign armies is dismal."

Även i de fall man lyckas med det man föresatt sig tenderar det som kommer efteråt – på initiativ av främmande makter – att inte utgöra en stabil lösning. Risken för nya demonstrationer, väpnat motstånd och nya inbördeskrig är dessvärre hög i sådana länder. Även med de bästa av intentioner kan det alltså gå dåligt när "do-gooders" (?) utifrån tvingar fram förändringar som folket ifråga sedan måste leva med.

Ovan har jag beskrivit grunden på vilken Libyens ekonomi vilar, men nu går jag ett steg längre och beskriver varför Libyens ekonomi inte bara är speciell (eller knasig), utan rent av pervers.

Ur Khaddafis perspektiv vill du inte ha en verklig ekonomi där människor tjänar pengar (och betalar skatt), för då kommer en del folk, inklusive politiska motståndare, att börja få inflytande och makt:

"You have an active interest in making sure there are not many ways for regular people to get power or money. You want oil to be the only source of money."

"Unlike other states where the government really wants people to find ways to make money [so they can tax them], Khaddafi works really really hard to make sure he is the only source of wealth."

Vad gör då människor om dagarna i Libyen? Inte speciellt mycket. De går till ett kontor och gör inget speciellt hela dagarna i ände. Folk tar med sig två jackor till jobbet och hänger upp en på en krok och tar på sig den andra när de går iväg och gör något annat (odlar grönsaker, kör taxi eller tar sig en kopp kaffe). Om du som medborgare vill ha något utfört så är det inte ovanligt att det inte händer så mycket; "Ja, han är här, hans jacka hänger där". Fem timmar senare åker du hem i ogjort ärende. Att få saker gjorda tenderar att komma att handla om att ha kontakter (eller pengar till mutor). Arbetslösheten är (var) uppe i 40% och många som "jobbade" lade alltså inte många strån i kors.

Observera att de höga arbetslöshetssiffrorna knappast lär förändras över en natt även om rikedomen från underjorden används till att diversifiera och utveckla landets ekonomi, och även om rikedomarna fördelas bättre bland folket.

"In another context, the population probably would have been hugely dissatisfied, would have risen earlier, there would have been other pressures that Khaddafi would have had to respond to [by] the vested interests of stakeholders in the Libyan economy - were it a real economy. But it's not a real economy."

När nu Fidel Castro håller på att pensionera sig är Khaddafi den ledare som med sina 42 år suttit längst vid makten. Han tog över i Libyen när han var 27 år gammal och han har medvetet och av privata egoistiska skäl kört landet i botten. Han har nationaliserat alla industrier och det finns väldigt lite privat ägande i Libyen. Han har skapat en välfärdsstat som delar ut mat och tjänster (vatten, el, hälsovård) på samma sätt som en rik delar ut allmosor. Det finns få möjligheter till jobb i Libyen bortom att jobba år staten. Bortom olja och gas producerar Libyen inget speciellt av värde. Libyen importerar inte mindre än 75% (!) av alla sin mat, och utan oljeinkomster är landet Libyen totalt kört – ett minne blott.

Vi ser vad Libyens olja gör med oss; vem som köper den och vad dess frånfall gör med oljepriset. Vad vi inte ser är vad Libyens olja gör med dem; hur extremt beroende libyerna är av sina olje-exportinkomster, och hur stängda kranar omgående skulle betyda ett totalt sammanbrott för Libyen och de miljontals människor som bor i landet.


Men om vi återgår till vad Libyens olja gör med oss, kan man fråga sig om det finns ett samband mellan å ena sidan Khaddafis trevande åtgärder för att styra om sin oljeexport från europeiska marknader mot österländska (Kina, Indien), och å andra sidan västländernas hastiga beslut att engagera sig militärt i Libyen förra månaden? Man behöver inte direkt vara konspirationsteoretiker för att gissa att det finns en viss koppling mellan oljetillgångar och västvärldens beredskap att engagera sig militärt i vissa länder men inte in andra länder. Denna fråga anknyter direkt till temat för en podcast från P1 Konflikt (2 april 2011), "Varför Libyen och inte Elfenbenskusten?". Men istället för ett referat eller en analys av de mestadels idealistiska eller veka argument som framfördes i detta radioprogram så avslutar jag med ett längre citat från en analys av den alltid lika hårt-slående evige kritikern av USAs utrikespolitik Noam Chomsky:

"Suppose [political leaders and commentators] say that the motive for a military action is humanitarian. In itself, that carries no information: virtually every resort to force is justified in those terms, even by the worst monsters [...]

In contrast, what motives actually ARE is rarely discussed [...]

While control over oil is not the sole factor in Middle East policy, it provides fairly good guidelines, right now as well. In an oil-rich country, a reliable dictator is granted virtual free rein. In recent weeks, for example, there was no reaction when the Saudi dictatorship used massive force to prevent any sign of protest. [...] Bahrain is a particularly sensitive case because it hosts the US Fifth feet, by far the most powerful military force in the region. [...]

In states lacking major hydrocarbon reserves [till exempel Tunisien och Egypten], tactics vary, typically keeping to a standard game plan when a favored dictator is in trouble: support him as long as possible, and when that cannot be done, issue ringing declarations of love of democracy and human rights -- and then try to salvage as much of the regime as possible [...]

Syria is a tough nut to crack and there is no clear alternative to the dictatorship that would support U.S. goals. Yemen in a morass where direct intervention would probably create even greater problems for Washington. So there state violence elicits only pious declarations.

Libya is a different case. Libya is rich in oil, and though the US and UK have often given quite remarkable support to its cruel dictator, right to the present, he is not reliable. They would much prefer a more obedient client. Furthermore, the vast territory of Libya is mostly unexplored, and oil specialists believe it may have rich untapped resources, which a more dependable government might open to Western exploitation."

Vad kam man säga? Självintresset ljuger inte!
.