The Colony S01

.
Den här tiden på året (slutet av terminen) är det mycket att göra och mycket som ska avslutas på mitt jobb. Det var ett tag sedan jag fick upp en text på bloggen – men förra våren var jag å andra sidan tvungen att ta två uppehåll på sammanlagt tre månader (!) så ni har hittills inte alltför mycket att klaga på denna gång…

Även om det var ett tag sedan sist så har jag skrivit en hel del texter om olika böcker som jag har läst, men endast en gång tidigare har jag skrivit om en oljetoppsrelaterad tv-serie. Hösten 2008 skrev jag om ”reality-dokumentär-såpan” Black Gold – men jag kunde dessvärre inte rekommendera den.


Nu har jag i vilket fall sett en dokusåpa som utgör betydligt bättre tv-underhållning, även om jag är lite kluven till min egen fascination för serien och djupt tveksam till den etiska dimensionen av att försätta människor (deltagare) i vissa minst sagt jobbiga situationer… Till exempel har man hyrt in ett gäng utomstående ”huliganer” för att regelbundet höja stressnivån hos deltagarna (och provocera fram interpersonella konflikter som vid dessa tillfällen lätt sjuder över eller exploderar). Speaker-rösten informerar oss tittare om att huliganerna har fått instruktioner om att inte skada deltagarna på något sätt – men att deltagarna själva inte vet om det. Jag har alltså sett första säsongen av serien ”The Colony” (Discovery channel) och i inledningen till varje avsnitt säger speakerrösten:

”Without warning, the world as we know it can come to end. […] a group of volunteers entered a ten-week experiement to see if they can survive, and rebuild, after a simulated viral outbreak leaves Los Angeles and the rest of the planet devastated. Their new home [is] a cordoned-off 80 000 square foot warehouse near downtown Los Angeles. They started with no electricity, no water, and no communication with the outside world. As part of the experiment, an outside gang of looters and thugs challenge the colonists resources and security.”

Deras hemvist är alltså en enorm lagerlokal där bråte blandas med användbara prylar och saker som kan bli ”repurposed” (återanvändas för nya syften). Vad de hittar i lagerlokalen är förstås inte direkt någon slump och med detta grepp leder/styr alltså producenterna gruppens möjligheter och tankar redan från början. Parallellt med (den säkert stenhårt redigerade) handlingen/händelseförloppet kommer det också regelbundet in tre experter som kommenterar och kontextualiserar det som händer i kolonisternas nya liv, hur tekniken som kolonisterna snor ihop fungerar, hur människor reagerar i pressade situationer etc. De tre experterna är en ”engineer/technology analyst”, en psychotherapist/post-trauma specialist” och en ”homeland security advisor” (vad nu exakt det är). Varje avsnitt avslutas med en disclaimer som i sig är lite intressant:

”The participants of ”The Colony” experiment are presented with situations that were created by the producers. They receive support from off-camera experts when their health or safety may be in danger. Viewers should not attempt to egage in the activities depiced in this experiement.”

Vad betyder detta ”don’t do this at home kids”-meddelande? Att allt bara är på låtsas och att ”the end of the world as we know it” (TEOTWAWKI) aldrig kan/kommer att hända? Att det är fel att som tittare fångas av seriens grundläggande premiss (en katastrof kan lura bakom hörnet) och planera för detta i sitt eget liv? Eller (mer troligt) att de inte tar något ansvar för dina knasiga handlingar eller ”experiment” efter att du har sett programmet?

Speakerröstens babblar återkommande om att kolonisterna är ”genomsnittliga amerikaner” men det köper jag inte för en sekund. Alla har kunskaper och förmågor som på ett eller annat sätt är till nytta, och ingen kolonist befinner sig i den pinsamma situation som skulle innebära att de kan just ingenting alls som är till nytta i deras nuvarande belägenhet (en fondförvaltare kanske?). De sex männen och fyra kvinnorna blir istället presenterade som yrkesverksamma inom områdena rocket science, electronics, engineering, handyman, machines, construction, biology, doctor, trauma nurse och martial arts specialist.

För övrigt är ingen av kolonisterna överviktig och ingen är ett religiöst nöt som försöker omvända alla andra. Det finns (av naturliga skäl) inte heller med några barn eller ungdomar och den yngsta deltagaren är 23 år gammal.

En intressant person är ”construction worker” Joey som har ett mångårigt fängelsestraff bakom sig. Detta ger honom för gruppen unika och praktiska kunskaper om (otrevliga, potentiellt våldsamma) människors psykologi och han är en av de personer som är mest benägen att sätta hårt mot hårt när de träffar utomstående eller blir attackerade.

Hans motsats är gruppens skäggige och fridfulle teoretiker, den 49-årige datavetaren/ingenjören/uppfinnar-Jocken John. John bekänner tidigt inför kameran att han inte är förberedd för denna värld och att det är svårt för honom att acceptera att inte alla andra människor i världen (t.ex. huliganerna) är goda. Relativt tidigt i serien plågar det honom att komma fram till att det är legitimt att jobba med att ta fram vapen av olika slag för gruppens försvar, till exempel en slags visuellt spektakulär eldkastare ("bra tv" alla gånger!). Några regelbundet återkommande inslag i serien är:

- 1) Konflikten mellan att jobba-jobba-jobba respektive att ta det lite lugnare. Konflikten mellan att å ena sidan lägga sin tid på att jobba med ”creature comforts” (t.ex. att kunna duscha), och att å andra sidan jobba med ”viktigare” saker så som att stärka det fysiska försvaret så att ingen kan ta sig in. Vissa kolonister trycker på det psykologiskt viktiga i att kunna skapa en känsla av ökat välbefinnande (att kunna duscha) eller åtminstone minskat obehag i denna minst sagt ovana och jobbiga situationen, emedan andra tycker att sådana projekt är frivola och lågprioriterade.

- 2) Konflikten mellan olika personer och personligheter. Denna konflikt är starkast centrerad kring den 47-åriga allt-i-allon (handyman) Mike; en person som är mycket duktig, som kan lite av allt (inklusive viktiga kunskaper om batterier och elektricitet) och som med sina breda kunskaper och sitt praktiska sinnelag gör sig helt oumbärlig för gruppen. Men Mike har svårt att erkänna att han har fel (de få gånger han har det), han kan sura eller får utbrott när andra inte tycker som han och inte vill ”inordna” sig, han hyser en stor skepsis (kanske ett visst förakt) för de med akademisk utbildning och ”fina titlar” som inte kan omsätta sina kunskaper till sådant som är till nytta för gruppen (enligt hans egen definition av vad som är nyttigt och prioriterat). Han verkar också hysa en viss generell skepsis till gruppens kvinnor och deras förmågor – eller kanske till kvinnor i allmänhet.

- 3) Konflikten mellan olika personers expertområden har inte varit enormt stor, men skulle ha kunnat bli större ifall producenterna hade letat efter andra vinklar eller hittat på andra scenarier. Man kan t.ex. tänka sig att läkaren trycker på vikten av att äta en allsidig kost för att förebygga sjukdomar emedan andra i högre utsträckning oroar sig för att (ofta) ge sig ut på riskfyllda utflykter i jakt på mat. En konflikt i denna anda inträffade när den personliga tränaren och självförsvarsexperten Leilani byggde en sandsäck, hängde upp den i ett ”gym” och började träna andra i grunderna för självförsvar (kunna sparka och slå). Speciellt kvinnorna tyckte att det var viktigt att få lära sig hur man gör och de uppskattade också känslan av säkerhet och självförtroende som de fick när de tränade på att försvarar sig genom att göra andra illa. Andra (till exempel den koleriske Mike) tyckte att gymet var en ”waste of time” – eller åtminstone inte prioriterat ”just nu”.

Huruvida möjligheten att kunna duscha eller stärka försvaret är viktigast är förstås en fråga som är omöjlig att besvara. Det beror på, och eftersom hela situationen är fejk från början till slut är det inte lätt att veta vad kolonisterna ”borde” prioritera eller inrikta sig på härnäst. Producenterna kan på subtila sätt ”bestraffa” kolonisterna för att de lägger tid på vissa projekt istället för på andra, och göra detta på ett sådant sätt att det i efterhand (för både tittarna och för kolonisterna själva) är ”helt uppenbart” att kolonisterna gjorde en felprioritering…

Vid ett tillfälle är en person borttagen (”removed”) från hela tv-serien för att simulera att någon kommer bort från de andra och för att undersöka hur gruppen reagerar på att förlora en medlem. Vid ett annat tillfälle (efter att kolonisterna varit isolerade i över en månad) så knatar ”ägaren” in genom den låsta dörren som han öppnar med ”sin” nyckel. Händelsen suddar helt ut gränsen mellan ”reality-tv” och drama (med manus och skådespelare). ”Ägaren” har fått instruktioner om hur han ska bete sig (han är två meter lång och kraftig och hans ”roll” är att vara jävligt jobbig och ifrågasätta alla gruppens medlemmar och regler). Han funktion i tv-serien är helt enkelt att testa gruppens styrka och enighet.

Om man jämför The Colony med amerikanska Survivor (Expedition Robinson) så kan man konstatera att alla kolonisterna var igång i 62 dagar emedan de segaste överlevarna ”bara” är i vildmarken i 39 dagar. Båda gängen har det tufft, och jag tror att överlevarna har mindre mat och hela tiden måste kämpa mot hungern, men jag tror också att kolonisterna har en betydligt tyngre psykisk börda att bära. De går varandra på nerverna men måste ändå samarbeta. I Survivor ändras dynamiken i takt med att medlemmar röstas ut och stammar förenas, emedan alla kolonisternas olater och personligheter skaver mot varandra 24/7 i många långa veckor i rad. Dessutom får de kontinuerligt och helt utan nåd nya tuffa utmaningar skickade mot sig (av de elaka producenterna) på ett sätt som överlevarna oftast slipper. Överlevarna kämpar visserligen mot hungern, mot naturen och i utslagstävlingar mot varandra, men de har åtminstone inte några fientliga stammar i närheten som är ute efter deras huvuden…

På sätt och vis kan The Colony inte sällan kännas som ett levande rollspel (LARP) – fast utan att deltagarna är fullt medvetna om reglerna! Allt som de utsätts för biter som sjutton – eftersom det är designat att göra det. Producenterna trycker på alla knappar för att få kolonisternas känslor i storm. Kolonisterna har inget facit, och även om situationerna egentligen inte är ”på riktigt” så är deras känsloregister (vänskap, fiendskap, hat, ånger, tårar, aggression) det.

En fråga som är svår att skjuta ifrån sig är hur etiskt det är att utsätta människor för det som kolonisterna går igenom. Det är (nuförtiden) omöjligt att genomföra ett vetenskapligt experiment i Europa eller USA som skulle utsätta försökspersoner för en bråkdel av det som kolonisterna genomgår i denna TV-serie.

Ett känt experiment som ändå gjorde just detta är psykologen Philip Zimbardos The Stanford Prison Experiment från 1971. I detta skrämmande experiment tilldelades försökspersonerna slumpmässigt rollerna som fångvaktare eller fångar, men experimentet avbröts i förtid när fångvaktarna hänföll till sadistiska beteenden och en del fångar bröt ihop psykiskt – på mindre än en vecka! Ifall du inte känner till detta experiment bör du se bildspelet på websidan eller se spelfilmen ”Das Experiment” som bygger på denna händelse. Boys and girls, det tillhör allmänbildningen att känna till det här.

Delvis på grund av det som utspelade sig i detta experiment (1971) är det numera omöjligt att genomföra andra experiment av denna typ, men ändå görs det – fast då kallas de (till exempel) för Abu Ghraib. Delvis på grund av vad som hände 1971 är det omöjligt att få genomföra experiment av denna typ idag – om det inte handlar om att göra ”bra tv” förstås! Jag kan tycka att det är lite bakvänt att det av etiska skäl är omöjligt att genomföra ett forskningsexperiment under kontrollerade former och med en vettig frågeställning, men att det går att göra ”samma sak” med det betydligt tarvligare målet att skapa ”bra tv”. Att The Colony genomgående hänvisar till det hela som just ett ”experiment” ökar graden av absurditet ytterligare.


The Colony är en konstig tv-serie av flera olika anledningar. Kanske skiljer den sig inte från andra ”reality”-TV-serier, men jag gissar att de scriptade inslagen och konflikten mellan ”reality” och TV-bolagets hjälpande hand (eller deras käppar i hjulen) är tydligare än i andra serier.

Målet är ju inte att i första hand ”simulera” någonting (”the end of the world as we know it) eller att genomföra ett (vetenskapligt?) ”experiment”, utan endast att skapa ”bra tv”. Den enkla formeln är att utan publik så blir det ingen (kommersiell) tv. Därför kan man ta sig en funderare över upplägget och hur producenterna ”vallar” deltagarna framåt. Det är lätt att tänka sig att om kolonisterna tar dåliga beslut och blir utan mat så kommer producenterna se till att de ”hittar” lite mer mat – för utan mat får man gröt i huvudet, tänker inte redigt och tar jävligt korkade beslut. Det är inte "bra tv". Jag satsar en tusenlapp på att producenterna inte heller skulle tillåta någon kolonist att svälta ihjäl eller att hänfalla till kannibalism :-)

På samma sätt är det troligtvis inte heller meningen att kolonisterna ska få tillräckligt med mat – oberoende av hur duktiga de är. En molande hunger gör bergsäkert kolonisterna lättretade och får dem att brista ut i tv-mässiga tirader, underhålla tv-mässiga konflikter eller initiera tv-mässiga bråk med varandra. Alltså skickar man på dem gammal-testamentliga ”gräshoppssvärmar” av olika slag.

På samma sätt kan man tänka sig att om kolonisterna förbereder sig mot externa hot genom att tillverka fällor eller vapen (en eldkastare), så måste producenterna se till att det uppkommer en situation där vapnet och fällan testas ”på riktigt” (vad som nu är ”på riktigt” efter alla dessa manipulationer). Tv-serien skildrar alltså i mindre utsträckning ett ”verkligt” skeende, och i högre utsträckning en slags dans där varje plan eller handling från producenternas sida resulterar i en mot-plan eller en mot-handling från kolonisternas sida, som i sin tur resulterar i… och så vidare


En sak som kolonisterna börja jobba med redan i avsnitt fyra är att fixa i ordning en lastbil för att ta sig ut ur staden (Los Angeles). Både kolonisterna och producenterna är överens om att gruppen på lite längre sikt måste ta sig ur staden. Hur kolonisterna har kommit fram till detta vet jag inte. Att det helt spontant kommer från dem själva har jag svårt att tro. Jag gissar att det bygger på ledtrådar och tips eller kanske från explicita instruktioner från producenterna (”ert mål på sikt är att ta er ut ur staden”). Det är svårt att förstå TV-serien och den inre dynamiken i händelseförloppet när man inte vet vilka instruktioner deltagarna har fått…

Efter att ha varit isolerade i över 60 dagar lever kolonisterna i sin nya post-apokalyptiska verklighet. Jag kan sitta bekvämt i min fåtölj, stanna programmet, tänka efter och skriva ner några smarta kommentarer till denna text, men för kolonisterna finns det ingen paus- eller avstängningsknapp. De är smutsiga, trötta, sura, ledsna, rädda, stolta, hungriga och törstiga under alla dygnets 24 timmar.

Jag undrar hur ”avprogrammeringen” gick till när det var dags att avsluta tv-serien? Hela vägen till slutet pratar alla kolonister som om den ”verklighet” de levt med så länge verkligen är Verkligheten med stort V och som om de tror att en pandemi har dödat en överväldigande del av befolkningen omkring dem. Men vem hade lätt att lägga allt bakom sig och vem hade svårt att minnas att det ”bara” rörde sig om en tv-produktion när det tog slut? Vem hade familj och barn som kunde ta hand om dem när de kom tillbaka till ett samhälle av ordning (nåja, mer eller mindre) och överflöd (definitivt!)? Jag önskar att någon hade sökt upp kolonisterna ett halvår senare och ställt frågor som:

- Hur tänker du på det som utspelade sig i kolonin så här på lite avstånd?
- Vad var det viktigaste du lärde dig om dig själv och om andra människor?

I många ”reality”-tv-shower brukar deltagarna återförenas under ”civiliserade” former i en studio eller inför en live-publik. Jag önskar att de skulle ha gjort ett sådant extra-avsnitt i The Colony.

Trots alla förbehåll måste jag erkänna att jag blev ganska förtjust i The Colony och att tv-serien faktiskt utgjorde ”bra tv” för mig. Eftersom jag vet att det spelats in ännu en säsong kommer jag att hålla ögonen öppna efter den. Kanske återkommer jag i så fall med en ny text om jag känner att den kan tillföra något utöver det jag redan har skrivit här.

Jag inledde denna text med inledningssnacket som man fick höra i varje avsnitt och jag avslutar med det ödesmättade avslutningssnack som man bara får höra en enda gång – i slutet av det allra sista avsnittet:

”In the 21st century, few people have the neccessary skills in order survive a catastrophic event. A simulated disaster scenario is an invaluable way to prepare, becuase disasters can happen at any time, with no notice.”

.