.
I min föregående text skrev jag om effekterna av dyr olja och dyr energi på de som drabbas först och hårdast när oljan inte längre räcker till alla som vill ha den. Fattiga människor, fattiga länder och fattiga människor i fattiga länder. I denna text följer jag upp förra veckans bensinbrist med exempel på elektricitetsbrist och dess effekter.
I Senegal sitter skräddaren Ousmane Tom och ångrar att han bytte ut sina fotdrivna symaskiner mot elektriska dito för sex år sedan. Strömmen bryts och försvinner ibland i över ett dygn. Det är svårt att driva skrädderiet under sådana villkor. Elkrisen uppskattas halvera landets projicerade ekonomiska tillväxt från fyra till två procent i år. Problemen är komplexa och beror på en kombination av ”de vanliga” faktorerna; misskött statligt elbolag, fel val av energimix i landet, felinvesteringar, stora lån, dyr elektricitet etc.
"The latest bout of cuts comes as a tanker spends a second month languishing off the coast of Dakar waiting to deliver fuel to the country's generators -- a delay which despite official denials is widely put down to [det statliga elbolaget] Senelec's inability to pay."
Samtidigt är frisören Mike Khalil i Beirut utan el i tre till sex timmar varje dag. Hans tre barn har vant sig att läsa läxorna i skenet av stearinljus. På sitt jobb måste han ha tillgång el för att inte tappa kunder under det dagliga tre timmar långa elavbrottet och svaret var att köpa en elgenerator för 4000 dollar. När samhället i ett politiskt turbulent land inte kan bistå med grundläggande tjänster får man göra bäst man kan: ”Everybody is their own government here. They provide themselves with their own basic services”.
I de libanesiska bergsbyarna är det värre och bybor har varit tvungna att vänja sig vid att inte ha tillgång till ström uppemot 10-12 timmar varje dag. I stadsdelar och i byar har företagsamma entreprenörer hittat andra, privata lösningar när staten fallerar. På några olika ställen i byn Aley har en privat företagare satt upp inte mindre än 13 elgeneratorer. Han erbjuder privata abonnemang på elektricitet till de som kan betala för sig vid det tillfällen när staten inte kan leva upp till sina åtaganden och elektriciteten försvinner. Den el som staten kan förse sina medborgare med motsvarar bara runt 60% av efterfrågan.
Fattiga Nepal – inklämt mellan Indien och Kina och utan egen kust – använder mer än 60% av landets exportinkomster för att å sina 30 miljoner invånares vägnar köpa raffinerade petroleumprodukter från Indien. Dessa behövs både som drivmedel för en miljon privata fordon (hälften är motorcyklar) och för att generera el när reservoarerna sinar och vattenkraftverken går på tomgång. Trots detta uppskattas olja (oljeprodukter) bara utgöra drygt 10% av den energi som används i landet (trä utgör 78%). Not: nepaleserna fäller fler träd än vad som är långsiktigt hållbart.
I våras klarade inte det statliga oljeimport-företaget av att betala sina indiska leverantörer i tid. De få bensinstationer som fortfarande hade bensin ransonerade ut den till hugande motorister som fick tanka mellan 5 till 20 liter.
Historierna ovan till trots så är det ändå Pakistan som tar priset. Av någon anledning har jag stött på fler historier från Pakistan än från något annat land, och det ser inte bättre ut än att problemen har fortgått nonstop under de senaste tre åren. Utmaningarna är omfattande och jag kan inte förvägra er denna surrealistiska ögonblicksbild av den allvarliga drivmedelsbristen där:
"Police officials, citing shortage of fuel, have started asking citizens to bring their own cars or pay for fuel for police vehicles used during investigation and recovery raids.
[…]
An investigation officer, speaking on condition of anonymity, admitted that the police routinely ask complainants to pay for fuel and turn down many requests by citizens who ask the police to conduct raids. “The quantity of fuel we have is not sufficient so we try to save it for emergencies,” he said."
Mina små berättelser ovan och förra veckan ska inte okritiskt ses som pusselbitar som visar på en helhet. Som jag nämnde i min förra text är jag osäker på om denna typ av historier har funnits länge eller om frekvensen har ökat på senare tid. En del av problemet är förstås att jag (och de allra flesta av oss) har mycket dålig koll på vad som händer på ”underliga” platser i ”underliga” länder långt bort. Sådant täcks knappast alls av våra tidningar eller på radio. Undantaget är förstås om det finns svenskar på plats som råkar illa ut när det händer något, och i så fall tar nyhetsflödet istället aldrig slut. Flodvågen i Sydostasien 2004 skördade 543 svenska dödsoffer. Aceh-provinsen i Indonesien drabbades hårdast och minst 167 000 människor dog där, ’nuff said.
När det samtidigt inträffade översvämningar i Australien och Brasilien i början av året (och i Pakistan ett halvår tidigare) kunde vi läsa spaltmeter om Australien emedan de senare länderna betydligt snabbare förpassades till notiser. I Australien dog 35 människor och 200 000 människor ”drabbades” (jag vet inte exakt vad det betyder). I Brasilien dog 800 människor av översvämningar och lerskred. I Pakistan dog 1500 människor och 14 miljoner människor ”drabbades”. Trots att Australien ligger på andra sidan jorden är det kulturella avståndet dit så mycket kortare än till Pakistan. Vi har uppenbarligen betydligt svårare att identifiera oss med fattiga bruna människor med andra seder och bruk, än med bleka bilberoende ”västerländska” australiensiska kolexporterande klimatvärstingar som tar bilen till jobbet och en öl framför tvn.
Det jag skriver ovan ska inte i första hand tolkas som kritik, utan mer som en reflektion över tingens bestånd. Vi har lätt för att med rätta se ner på alla genuint okunniga amerikaner som inte vet något om sin omvärld och som får sina nyheter serverade av Fox News, men troligtvis är inte vi heller så allmänbildade som vi själva gärna vill tro. Jag har alltså märkt detta hos mig själv när jag i denna och den föregående texten har (försökt) följa nyheter om länder som befinner sig lång bort från Sverige och i medieskugga. Hur många städer eller provinser i Kina kan du namnge? Dessa texter blev alltså trevande och utforskande till sin karaktär och inte alls så kraftfulla som jag skulle ha velat att de skulle vara. För att citera USAs före detta försvarsminister Donald Rumsfeld:
"There are known knowns; there are things we know we know.
We also know there are known unknowns; that is to say we know there are some things we do not know.
But there are also unknown unknowns – the ones we don't know we don't know."
Om el- och drivmedelskriser inte har ökat i omfattning under de senaste fem åren så försvagas den implicita hypotesen som jag smyger fram ovan och i min föregående text – att oljetoppen är nådd och att den redan har börjat ge sig tillkänna i fattigare länder. Men även om energikriser i fattiga länder är ”same old same old” så hjälper dessa tankeväckande ögonblicksbilder oss att förstå vad energibrist betyder i praktiken när bensinen blir dyrare och tillgången på elektricitet blir otillförlitlig. Min maggropskänsla är att frekvensen och omfattningen har ökat under de senaste 3-5 åren.
Eftersom mina små berättelser inte är representativa kan websajten www.energyshortage.org kanse vara till viss hjälp. Dit rapporteras det in historier om energibrist (olja, kol, naturgas, elektricitet) från nyhetstidningar världen över och sedan sajten startade för snart ett halvår sedan har det flutit in uppemot 800 rapporter (i snitt över fem per dag). Jag tittade lite närmare på rapporterna under en månad (15 juli – 14 augusti) för att stämma av mot de historier jag snappat upp på andra ställen. Hur representativa är de länder från Afrika, Mellanöstern och Sydasien som figurerar i denna text (Senegal, Libanon, Nepal, Pakistan) och i den förra (Kenya, Jemen)?
Av de något fler än 100 rapporter från perioden ifråga kom hälften från 25 olika länder som bidrog med en, två eller tre rapporter vardera. Resten kom från ett halvdussin länder; Pakistan (17), Japan (12), Kina (9), Indien (7), Kanada (6) och Bangladesh (5).
Att Japan har problem i efterdyningarna av Fukushima är inte så konstigt. Kanadas starka närvaro beror på fyra rapporter om bensinbrist i Nova Scotia under första veckan av augusti. En kombination av åskväder och ett stängt oljeraffinaderi tillsammans med ett ovanligt stort tryck på bensinpumparna i samband med en långhelg samt en konsert med U2 i grannprovinsen New Brunswick ökade trycket vid pumparna. Visserligen tog bensinen slut på vissa bensinmackar men det fanns mer att tillgå hos andra. Inte världens undergång direkt.
På en världskarta på energyshortage kan man se att Indien och Pakistan ligger i en klass för sig. Mina två stora problem med denna websajt är dock att jag 1) inte har någon aning om vem eller vilka som ligger bakom sajten och 2) att det är svårt att skilja agnarna från vetet. Att en del bensinmackar på grund av olyckliga omständigheter inte har bensin i Nova Scotia, Kanada är inte direkt jämförbart med att 50 miljoner människor i Kinas Guangxi-region lider av sommarens hetta i kombination med de värsta elavbrotten på 20 år. Eller att ”fuel crisis cripples economy” i Tanzania, ”Gas shortage to last 1 year” i Ghana och ”Tribesmen threatens to ”take law into hands” if outages continue” i Pakistan - bara under en enda vecka (måndag 8- söndag 14 augusti).
Ett annat problem med att förhålla sig till informationen på energyshortage är att Pakistan, Japan och Kinas tätpositioner kanske beror på att länderna är relativt utvecklade och att det finns förhållandevis många som läser dagstidningar och har en internet-uppkoppling där? Hur förklarar man annars att det bara finns två rapporter om två incidenter från Jemen och Egypten och en incident vardera från Gaza, Nepal, Libyen och Zimbabwe under perioden ifråga?
Nu har jag dissat energyshortage en del, men jag ska sätta mig in i sajten lite bättre om/när jag skriver om Pakistan, och det kan hända att det är en bra resurs för att löpande hålla koll på specifika länder eller världsdelar. Jag hittade sajten genom att den alltid utmärkte Tom Whipple som skrev om den i slutet av april. Tydligen har sajten funnits tidigare men den hade legat nere några månader och då fått en ansiktslyftning. För Tom råder det ingen tvekan om att lokala energikriser är en trend på uppåtgående:
"In the course of the past month the web site has located and linked to nearly 200 stories that deal with some aspect of the developing global energy shortage [min emfas]. Most of these stories come from local papers and taken together paint a distressing picture of looming societal breakdown in many parts of the world that is not as yet generally appreciated by the public."
Till skillnad från min mer försiktiga hållning råder det för honom ingen tvekan om att sajten bär vittnesbörd om en dyster, nästan apokalyptisk framtid i oljetoppens tecken:
"In South Asia - Pakistan, Bangladesh, Nepal, and later in India - a combination of too many people, hydro-power reducing droughts, depleting fossil fuel reserves and inadequate investment in infrastructure raises the possibility that many urban areas may soon be uninhabitable."
Det finns som vanligt mycket att fundera över och ni får ta detta blogginlägg för vad det är. Pakistan är som sagt ett ”intressant” (kärnvapenbestyckat) land som redan nu befinner sig i ett långsamt sönderfall, men jag har medvetet försökt hålla mig borta för tillfället just för att det finns för mycket att skriva om där. Det kan hända att jag återkommer till detta plågade land i en senare text på samma sätt som jag tidigare har skrivit om Mexiko, Jemen och Egypten. Här kommer dock ytterligare ett smakprov:
"The lights have been going out across Pakistan. From Islamabad to rural villages, residents regularly have to go without power for up to 15 hours a day. The economy is being crippled and there is a very simple reason for it: for some months now, the country's power stations have been unable to afford to import the oil and gas that is needed to power the generators. And with the country's own production of oil and gas going into decline, this problem is only going to get worse."
För att bryta av mot allt elände avslutar jag med ett citat från en text som belyser fördelarna med frekventa elavbrott i Jemens huvudstad Sana:
"Mohammed al-Mahdi, 34 years old, a resident in the old city of Sana'a said the whole family gathered in one room and talk for hours about everything. "I have spent so much time with my family talking about everything. We laughed for hours about anything and everything. I am an Internet and TV freak and I spent long hours in front my computer or glued to the TV. With electricity blackouts, I had time to spend with my kids, wife, my father, my mother and my sisters and brothers. I realized that technology can also be a curse. These two things, TV and Internet have taken me away from my family and I have lost much of the precious times. Ironically, blackouts helped me to know many stuff about my kids that I did not before".
.
Tre poddavsnitt om klimatkrisen | Göteborgs universitet
8 månader sedan
2 kommentarer:
Tror inte att elbrist så enkelt kan kopplas till brist på olja. Större delen av el genereras i kolkraftverk. Snarae är det nog att efterfrågan stiger i snabbare takt än vad produktion och distribution byggts ut pga snabbt växande befolkning och bristande resurser för investering och fi lika hög grad underhåll av nät och kraftstationer.
Det kan stämma. Men se dessa två texter inte som exempel på oljebrist, utan energibrist. Och de länder som inte har råd att betala för att lasta av oljan från en tanker utanför kusten idag har troligtvis inte heller råd att betala för kolet imorgon...
Skicka en kommentar