Oljan i golfen (del 11) – moratorium

.
Den föregående texten om oljeolyckan i Mexikanska golfen förra året finns här.

Som en direkt konsekvens av oljeolyckan i Mexikanska golfen förra året utlystes ett moratorium mot djuphavsborrning i den Mexikanska golfen från den 30 maj och sex månader framåt. Det var en slags timeout för att implementera nya säkerhetskrav och ”försäkra sig om” att inga nya olyckor skulle inträffa. Det var också ett sätt för USAs regering att visa sig vara handlingskraftig genom att stänga ladugårdsdörren efter att kossan rymt.

Borrning på mindre än 500 fot påverkades inte, så moratoriet påverkade bara 33 platser för djuphavsborrning/testborrning av de mer 3600 produktionsplattformarna i Mexikanska golfen. Eftersom många plattformar är obemannade och andra bara har en handfull personal är detta dock lite missvisande då det befinner sig betydligt fler människor på just dessa 33 plattformar (hundratals och inte sällan över 1000 personer inklusive olika stödfunktioner). Bortom själva moratoriet (oljeborrstoppet) i sig själv fick moratoriet (symbolhandlingen) en stor roll i spelet kring olyckan. Vilka tankar och känslor kan man projicera på ett moratorium? Många.

En part i målet är staten Louisiana med sina 58 000 jobb inom oljeindustrin och ytterligare 260 000 oljerelaterade jobb (andra uppskattningar är högre). Detta motsvarar sammanlagt 17% av alla arbetstillfällen i delstaten och oljebranschen bidrar med inte mindre än 1/3 av delstatens inkomster. Fast det kan hända att det ”bara” är 10 000 personer som jobbar på just djuphavsriggarna i Mexikanska golfen (plus 25 000 ”stödjande” jobb). Eller fler (se nedan). I vilket fall kom det snabbt signaler från Louisiana att ett moratorium skulle vara en ”gross over-reaction”, att det var för tidigt för att uppskatta effekterna av oljeolyckan och att Katrina i vilket fall var mycket värre för delstaten.

Som jag skrivit tidigare har delstaten Florida helt motstående intressen. Utan en egen oljeindustri men med många turister och långa stränder krävde Floridas senator, Bill Nelson, ett omedelbart stopp för all djuphavsprovborrning bara en vecka efter att Deepwater Horizon sjönk. I Florida är det turismen som drar in de stora pengarna till staten (60 000 miljoner dollar per år).

Journalisten och oljeförfattaren Margonelli (”Oil on the brain”) är initialt positiv till idén om ett moratorium, men påpekar samtidigt att det är poänglöst om USA inte i samband med detta också minskar den mängden olja man konsumerar. I annat fall betyder det bara att man tar sin olja från andra ställen i världen, och eftersom dessa andra ställen ofelbart har sämre miljöskydd än USA så betyder det att man importerar olja i samma takt som man exporterar oljeutsläpp. Vilket alltså betyder att hon i slutändan är negativ till ett moratorium – men hon får förstås mothugg direkt.

Här har vi alltså inte mindre än två exempel på meningsmotståndare med helt olika syn på hur man ska ställa sig till ett moratorium. Rent generellt verkar debatten har varit som mest högljudd innan och precis i början av det sex månader långa moratoriet. Anklagelserna och överdrifterna haglade från båda sidorna. Tidsskriften The Economist presenterar en ganska balanserad bild av de olika positionerna:

”There are strong arguments on either side about the fairness of the ban. Those who oppose it note that a plane crash does not lead government regulators to ban flying, and say the same logic should prevail in this case. Evidence is also mounting, they say, that BP cut corners on Deepwater Horizon, suggesting that the accident was an aberration. A number of experts who helped Mr Salazar prepare his recommendations to the president have come out against his moratorium, calling it “punishing the innocent”.

Those who support the ban, though, point out that the disaster has also proved that the Minerals Management Service, the federal agency that oversees offshore drilling, was more a paper tiger than an assiduous regulator. And if another disaster occurred, they ask, would the government or the industry be able to fight an oil war on two fronts?”

De som var mot ett moratorium hade några väldigt enkla argument som de förde fram och hamrar in gång efter annan; tänk på jobben och tänk på ekonomi! Tidiga uppskattningar från moratorium-motståndare menade att det skulle skjuta hela oljesektorn och flera delstaters ekonomier i sank. Redan 10 dagar efter att moratoriet infördes skrev en lokalblaska att ”Louisiana's economic pain from President Obama's moratorium on oil drilling becomes more acute with each passing day”.

Nästan alla de oljeriggar som påverkades låg utanför delstaten Louisianas kust och tiotusentals jobb (”crewmen, deck hands, engineers, welders, ROV operators, caterers, helicopter pilots, and others who operate and service these vessels”) uppskattades ligga i riskzonen. Jag är inte säker på att jag får ihop matematiken - siffrorna angående hur många som berördes skiljde sig väldigt mycket beroende på källa och tidpunkter för uttalandet. Slutsatsen får vara att ingen hade någon direkt koll och man drog till med siffror som stödde eller som stöddes av de övriga argument man förde fram. Precis som med overksamma fiskare fick dock även enskilda oljearbetare ekonomisk ersättning under moratoriet från en särskild ersättningsfond.

Situationen är ju egentligen absurd. Vissa pratar om en ”symbios” mellan fiske- och olje-branschen. Att många fiskare använder sin båt för att förse oljeplattformarna med transporttjänster när fiskesäsongen är över och att ”oljespillet” visserligen var dåligt, men att de ekonomiska konsekvenserna av moratoriet är värre både för enskilda individer och hela delstater.

I verkligheten finns det ingen symbios, utan snarare två industrier (tre med turismen) som fångat många lokalsamhällen och vissa stater i ett järngrepp - och med utspilld olja går precis allt åt helvete samtidigt. Att vara så beroende av business-as-usual visade sig i detta fall vara oförståndigt och jag tror att vi framöver kommer att få ser fler exempel på detta i vår (över-)specialiserade värld. Detta till trots visade det sig att just de som moratoriet var tänkt att skydda; yrkesfiskare, de som bodde vid kusten och alla andra som drabbades av oljekatastrofen tillhörde de mest högljudda kritikerna av ett moratorium.

Kongressledarmöter från oljestaterna Texas, Louisiana och Mississippi menade att moratoriet var för långt (6 månader) och att de negativa ekonomiska konsekvenserna av moratoriet kunde bli värre än de ekonomiska konsekvenserna av själva oljeolyckan. I staten Louisiana genererar fiskeindustrin inkomster till staten på 3 000 miljoner dollar per år och turismen 8 000 miljoner dollar per år, men oljeindustrin drar in hela 70 000 miljoner dollar per år. Även om moratoriet bara handlade om nya källor på över 500 fots djup, gavs det (åtminstone initialt och av okänd anledning – ”för säkerhet skull”?) inga nya tillstånd för att borra på grundare vatten heller och osäkerheten om vilka regler som gällde spred sig i branschen.

Det fanns också en oro för att ägare till oljeplattformar i Golfen skulle flytta på dem och därigenom göra den ekonomiska skadan permanent eller åtminstone långvarig:

“Once a rig moves, it tends to stay put, fulfilling multiyear contracts. Lower-level jobs are normally filled using the host country’s work force.”

Prislappen på en oljeborrningsplattform (djuphavsmodellen) ligger på uppåt 1 000 miljoner dollar och det kostar knappt 2 miljoner dollar per vecka att driva den. Kanske är det en bättre idé att baxa iväg den till Nordsjön, Västafrika eller Brasilien istället för att låta den stå overksam i ett halvår? (Så blev det dock inte, nästan alla plattformar stod lydigt kvar och väntade.)

Jag känner en viss sympati med porträttet av en 29-årig blue-collar worker som kommer från en fattig håla i södern med 4 000 invånare. Han jobbar på en oljeplattform två veckor i stöten, har ledigt i två veckor och som tjänar 150 kronor i timmen. Det är tillräckligt för att försörja fru och tre barn i åldrarna 1 till 5 år. Om jobbet på oljeplattformen fryser inne finns det inte många andra jobb att välja mellan och alla som går att uppbringa är i vilket fall betydligt sämre. Det får mig att tänka på alla människor vars uppehälle är knutet till fossilsamhället och alla jobb som kommer att förtvina bortom oljetoppen. Jag minns att jag hört att inte mindre än 10% av alla jobb i USA på något sätt är knutna till och beroende av bilar, bildindustrin och bilismen (inklusive transporter, försäkringar, semestrar, reparationer, snabbmat och så vidare). Vad jobbar du själv med?

Utifrån Margonellis argument ovan och många andra ”signaler” känns moratoriet som ett kraftfullt slag i luften. Grundproblematiken, USA beroende av (importerad) olja och oljetoppens ostoppbara logik påverkas inte alls av ett moratorium. Däremot kan det tänkas att det ser bra ut att göra något istället för att göra inget, och varför då inte lägga en kontroversiell verksamhet på is för att ”gå igenom” och ”kvalitetssäkra” den?

“The moratorium 'seems to assume that because one rig failed and although no one yet fully knows why, all companies and rigs drilling new wells over 500 feet also universally present an imminent danger' ”

På det stora hela känns moratoriet som samma typ av klimat-teater som Earth Hour (”rädda världen genom att stänga av all elektricitet en timme om året”). Det handlar mindre om att lösa problem, och mer om att skicka ut lugnande signaler och få det att se ut som om man löser problem. Att "försäkra sig om" att det aldrig kommer att ske en olycka igen genom att man ”går igenom” rutiner och processer är värre än teater – på teater vet både skådespelarna och publiken om att det är teater, men sådana uttalande rör sig antingen om självbedrägeri eller ren och skär cynism.

I mitten av oktober tog USAs inrikesminster ett beslut om att avbryta moratoriet. Vid denna tidpunkt hade läckan blivit tilltäppt ”för länge sedan” och frågan hade inte samma brännande aktualitet längre. Då kan man lite lättare och ”i skymundan” avbryta sitt tilltag, hävda att genomlysningen gick fortare än planerat och att man nu ”försäkrat sig om” att inga olyckor kommer att hända i framtiden. Sedan kan man luta sig tillbaka, hålla tummarna och hoppas på det bästa.

Något gott kom i alla fall ur moratoriet. I juli förband sig fyra av världens största oljebolag (Exxon Mobil, Chevron, ConocoPhillips och Royal Dutch Shell) att lägga 1000 miljoner dollar på att (något sent, men ändå) ta fram ett ”rapid-resonse system” som kan ta hand om, tja, den typ av olycka som inträffade förra året… ifall den skulle inträffa igen, vilket förstås inte kommer att hända eftersom just dessa företag har så mycket bättre säkerhetstänkande än BP. Eller…? Motsägelserna finns ständigt där under ytan. Exxons styrelseordförande sade att:

“It’s doubtful we will ever use it, but this is a risk-management gap we need to fill in order for the government and the public to be confident to allow us to get back to work"

Bara några veckor dessförinnan hade toppchefer inom oljeindustrin erkänt att även ”their spill response plans were outdated and woefully inadequate” när de blev utfrågade av kongressen.

Systemet i sig själv låter nästan lite för bra för att vara sant, det ska kunna vara på plats inom 24 timmar, kunna fånga upp 100 000 fat olja per dag och klara av att hantera oljespill på upp till 3 000 meters djup. Förslaget var frivilligt men säkert också resultatet av en avvägning; hur mycket är den positiva PR som denna nyhet genererar värd? Går det att på detta sätt övertyga Obama och hans administration om att häva oljeborrstoppet? Går det på detta sätt att "mota Olle i grind" och förhindra att kongressen tar beslut om hårdare regler som vissa kongressledamöter försöker baxa igenom? Drygt ett halvår efter detta utspel meddelade i vilket fall The Marine Well Containment Company att systemet är färdigt och att vi kan sova lugnt på nätterna igen - god natt!

Literature:

The New York Times, "A spill of our own" (2010-05-01)

The Washington Post, "In defense of a moratorium on offshore oil drilling" (2010-05-04)

Reuters, "Louisiana warns of over-reaction to Gulf spill" (2010-05-12)

Nola.com, "Louisiana's economic hurt from drilling moratorium warrents action" (2010-06-09)

Rigzone, "NOIA members Cos feel drilling moratorium impacts" (2010-06-11)

Voice of America, "Experts: Drilling moratorium may do more economic damage than oil spill" (2010-06-16)

The New York Times, "Drill ban means hard times for rig workers" (2010-06-17)

CNN Money, "Drilling ban: The jobs at stake" (2010-06-24)

The Economist, "Sue, baby, sue" (2010-07-01)

CNN Money, "Offshore drillers want their jobs back" (2010-07-03)

The New York Times, "4 oil firms commit $1 billion for Gulf rapid-response plan" (2010-07-21)

Inform.com, "Lift 'reckless' oil drill ban, Gulf residents plead" (2010-07-29)

The Washington Post, "Interior considers first deepwater drilling permits since BP spill" (2010-10-22)

USA Today, "Oil companies say they're ready for new spills" (2011-02-17)


.