Bloggens funktion 2012 och framöver

.
För bloggens del var 2012 ett minst sagt mediokert år eftersom jag bara skrev ynkliga 4 blogginlägg under året (jag ber om ursäkt för de blogginlägg som tydligen var schemalagda sedan lång tid tillbaka och som råkade publiceras automatiskt).

I nuläget har jag svårt att se att bloggen kommer att bli mer aktiv igen. Jag får utlopp för mitt skrivande på andra bloggar och i andra fora (utanför Internet). Och det är svårt att få tiden att räcka till. Det är också svårt att se under vilka omständigheter bloggen skulle kunna bli mer aktiv igen (åtminstone inom en överskådlig framtid).

Jag är tacksam för de som fortfarande prenumererar på bloggen och tänkte att jag skulle erbjuda er en väldigt försenad julklapp (?) som kanske uppskattas av åtminstone några av er.

Som jag har nämnt tidigare är jag numera mer aktiv på min akademiska blogg. Där skriver jag minst ett och max två blogginlägg varje vecka. Texterna är kortare än de som publicerats här, men vanligtvis ändå längre än det som skrivs på en genomsnittlig blogg. Problemet är att endast en del av dessa texter (dock nästa uppåt hälften) handlar om energi- och hållbarhetsrelaterade ämnen. Resten handlar om böcker jag har läst, om kurser och undervisning jag har, om saker jag irriterar mig över i universitetsvärlden, om föredrag eller andra aktiviteter jag varit med på etc. Men, jag tänkte nu att jag då och då (en gång i kvartalet? två gånger per år?) kunde sammanfatta och länka till de blogginlägg (vanligtvis några stycken varje månad) som överlappar med inriktningen på denna blogg och som jag alltså tror kan vara av intresse för (en del av) er som läser detta!

Jag börjar med att något sent & överambitiöst sammanfatta och länka till de hållbarhetsrelaterade aktiviteter som jag har varit insyltad i under förra året (2012).

Om du väljer att följa någon eller några av länkarna nedan (eller de som kommer att dyka upp framöver) vill jag be dig om en enda sak. Ta gärna för vana att då och då kommentera något blogginlägg! Jag har stenkoll på trafiken på den andra bloggen men noterar att människor som läser den bara undantagsvis lämnar kommentarer där. Det vore trevligt att få lite fler kommentarer och kanske någon gång till och med få igång en diskussion! Eftersom jag prenumererar på kommentarerna ser jag även kommentar på texter som skrevs för flera månader sedan....

Här är förra året i ett (hållbarhetsrelaterat) nötskal!

Konferenser och workshops:
- CESC workshop (jan). Avrapportering från KTH Center for Sustainable Communications årliga workshop.
- EIT ICT Labs (mars). (Mycket kritisk) avrapportering från ett halvdagsmöte om European Institute of Technologys IT-satsning.
- Green ICT for growth and sustainability? (juni). Avrapportering från en (mycket bra) workshop jag deltog på i Wien, Österrike.
- Degrowth (sept). Avrapportering från den tredje internationella konferensen för "degrowth, ecological sustainability and ecological justice" (Venedig, Italien).
- Hur går vi då? (nov). Avrapportering från Naturskyddsföreningens höstkonferens.

Konferensbidrag:
- Beyond web 2.0: Post-collapse computing (mars). Ett utkast/sammanfattning ("abstract") av en artikel som jag skickade till konferensen Internet Research 13.0
- Articulating alternatives (mars). Om mina två bidrag (utkast/sammanfattningar) till workshopen "Articulating alternatives: Agents, spaces and communication in/of a time of crisis".

Ansökningar om forskningsmedel
- Cities of sharing (feb). Om ansökan "Att dela på resurser - framväxten av urbana postkonsumeristiska kulturer". Karin Bradley och jag skrev och lämnade in den till Riksbankens Jubileumsfond.
- Networking through crisis (feb). Om ansökan "Nätverka för att möte kriser: Att bygga resiliens genom digital nätverk". Jag och Jörgen Skågeby skrev och lämnade in den till Riksbankens Jubileumsfond.
- VR application (mars). Om en utökad version av ansökan ovan ("Cities of sharing") som lämnades in till Vetenskapsrådet (VR).
- Yet another research grant application (mars). Om en mindre ansökan som jag lämnade in till en mindre stiftelse. Ansökan var en variant/vidareutveckling av ansökan ovan ("Networking through crisis"). Hela ansökan, "Bortom ekologisk moderninsering: Krissäkrade livsstilar för ett hållbart samhälle", finns publicerad i form av ett blogginlägg på denna blogg (juli).
- No research grant from RJ (april). Om att Riksbankens Jubileumsfond nobbade båda mina ansökningar ovan.
- Writing research grant applications = wasted time? (sept). Tillsammans med texten nedan är det en översättning till engelska av (delar av) de texter jag skrivit här på bloggen tidigare i år.
- My price tag (sept). Tillsammans med texten ovan är det en översättning till engelska av (delar av) de texter jag skrivit här på bloggen tidigare i år
- Establishing a Sino-Nordic research network on ICT and Sustainability (nov). Om en ansökan om medel för att bygga upp ett nordiskt nätverk och orda en serie med mini-konfereser/workshops mellan 2012-2015. 

Livet efter oljan-relaterade böcker och artiklar jag läst:
- Books I've read recently (mars). Om den amerikanska depressionen och om hur dåliga tider och fattigdom påverkar samhällen.
- Articles I've read recently (maj). En sammanfattning av företrädesvis vetenskapliga artiklar jag läste i april (en del är relaterade till hållbarhet etc.).
- Articles I've read recently (juni). En sammanfattning av företrädesvis vetenskapliga artiklar jag läste i maj (en del är relaterade till hållbarhet etc.).
- Books I've read recently (juni). Om tre redigerade böcker jag läst som är mycket relevanta för denna blogg (bland annat Heinberg & Lerchs "Post-Carbon Reader".
- Books I've read on my vacation (juli). I högsta grad relevanta för denna blogg (bland annat Jonstad och Forsbergs böcker).
- Books I've read on my vacation (aug). I högsta grad relevanta för denna blogg (bland annat Tomlinsons "Greening through IT" och Hiltys "Information technology and sustainability".
- Books I've read recently (sept). Om bland annat Greers bok "The echotechnic future".
- Books I've read recently (nov). Om bland annat Carlssons "Nowtopia" och Boltanski & Chiapellos "The new spirit of capitalism".

Exjobb:
- My spring'12 crops of bachelor's theses (mars). Om vårens kandidatexjobb som jag handledde (några med hållbarhetsvinkel).
- "My" bachelor's thesis this spring (maj). En uppföljning utifrån att exjobben hade blivit färdiga.

Forskningsgruppen om IT och hållbarhet på min avdelning (mediteknik och interaktionsdesign):
- ICT in a sustainable future (feb). Om att det verkar finnas tillräckligt många personer för att starta upp ett "team" (forskningsgrupp, nätverk) på min avdelning kring ämnet IT + hållbarhet.
- Research Assessment Exercise (RAE) (juni). Om den utvärdering av forskningen på min institution som skedde i våras. Är på sätt och vis en uppföljning av texten ovan (jag pratade lite om vårt hållbarhetsteam).
- Socio-technical practices & social sustainability (aug). Om kopplingarna mellan hållbarhet, social hållbarhet och socio-tekniska praktiker (intressantare än det låter).
- Sustainability team kick-off (dec). Om vårt teams kick-off och lite om resultaten som kom ur detta. 

Kursen "Sustainability and Media Technology":
- Our new course on Sustainability and Media (mars). Om den nya kurs vi planerade under våren (och som gavs efter sommaren).
- New term, new courses (aug). Om du kurser jag undervisade efter sommaren.
- Sustainability and Media Technology 2012 line-up (okt). En sammanfattning av föreläsare och föreläsningar i kursen
- ASPO Sweden talk (okt). Om ett föredrag jag höll om kursen ovan, "Peak oil på högskolan?".

Övrigt
- Follow-up (juni). En uppföljning av vårens aktiviteter (inklusive en del av det som står ovan).
- I'm the conference blogger... (nov). Om Naturskyddsföreningens kampanj att utse "officiella konferensbloggare" inför deras höstkonferens (se ovan - jag var en av bloggarna).
- Step 3 research network (dec). Om det tillväxtkritiska nätverket Steg 3.
.

Peak oil computing och hur fattiga använder internet idag

.
Den här texten bryter ny mark för här ber jag ber er läsare om hjälp med att resonera och tänka. Men innan jag tar två steg framåt måste jag börja med att ta ett steg tillbaka.

I början av året kom jag ut ur garderoben. Efter att ha bloggat anonymt i två och ett halvt år berättade jag (en del) om vem jag egentligen var. Jag skrev också lite om en paradox: Jag var produktiv och skrev fler texter till bloggen under de år jag inte kunde få utlopp för dessa intressen inom ramen för mitt jobb. Men i takt med att möjligheter att kombinera jobb och blogg-intressen börjat öppna upp sig under det senare året så har bloggen kommit lite i skymundan och det har blivit svårare att få, eller ta sig tid att skriva texter här:

“det paradoxala är att ju mer spännande mitt jobb har blivit, och ju mer det ser ut som att jag kan börja ägna mig åt Livet efter oljan-relaterade arbetsuppgifter, desto mindre tid har jag haft att ägna åt bloggen…”

I blogg-inlägget från början av året funderade jag över om det skulle komma texter som vävde samman Livet efter oljan och mitt jobb. Visserligen publicerade jag därefter en serie texter om Peak oil computing (del 1, del 2, del 3, del 4, del 5) som var en översättning och bearbetning av en text jag presenterade på en konferens för ett år sedan, men bortom det har det inte hänt så mycket på den fronten. Tills nu.

I min första text om Peak oil computing föreslog jag att man skulle titta på datoranvändningen i ”post-industriella städer” och föreslog Detroit som ett lämpligt studieobjekt (ett ämne som utvecklades i del 2). En läsare (Mossman) föreslog att man också kunde titta på Haiti eller Juarez i Mexiko. Det var inte alls vad jag själv hade tänkt, men jag var så fastlåst i mina egna tankegångar att jag inte direkt kunde komma på varför. Istället var den en annan läsare (Cornucopia) som helt riktigt påpekade att vad jag var intresserad av var ”Hur ser det ut i ett kollapsat I-land, där Detroit får symbolisera detta”.

Redan några månader tidigare, för ganska exakt ett år sedan, publicerade jag ett exjobbsförslag som handlade om just detta och som hette “ICT use in the post-modern city”. Förutom Detroit föreslog jag även studier av andra före detta kol-, stål- och andra tunga-industri-städer på dekis i Europa. Exjobbsförslaget möttes av en del intresse från studenter som hörde av sig, men, eftersom det inte finns något forskningsprojekt (= pengar) som kan betala för resor och andra omkostnader var det ett svårt exjobb att ”sälja in” till en student.

Det närmaste jag har varit att få napp var när en student från Rumänien i början av året uttryckte ett ”huge interest” för att göra detta exjobb antingen i Rumänien eller i Slovakien (tung industri på dekis). Tyvärr föll det på att hennes eget ”huge interest” till trots så låg inte detta exjobbsförslag i linje med vad hennes utbildning förväntade sig att hon skulle göra - så hon var tyvärr tvungen att backa ur.

Innan sommaren dök det dock upp en ny student, E, som var intresserad av detta förslag. Även denna gång hör hon hemma på en annan institution, och för att få ihop det hela måste man alltså hitta överlappningar och jämka ihop något som passar både den institutionen (där hon alltså ska presentera sitt färdiga exjobb) och mig.

Mer specifikt så läser E en magisterutbildning i ”Economics of Innovation and Growth”. Fördelen denna gång var att den gavs av en annan institution på KTH och att det hela verkade görbart efter ett kort samtal med den som var ansvarig för exjobb där. Kanske kunde E lägga in lite mikroekonomiskt teori (”konsumtionsteori” eller ”nyttomaximeringsteori”) och på så sätt anknyta till det hon läst tidigare i sin utbildning? Vi har utgått från det (sånt är inte direkt min kopp te) och nu är exjobbet igång.

Jag och E träffade redan i juni och jag har på vägen fått kompromissa en del. Jag vet inte exakt hur mycket av det ursprungliga förslaget som är kvar och hur många av mina ursprungliga tankar som har blivit avhängda på vägen. Det ”lustiga” i sammanhanget är att studenten som vill göra detta exjobb kommer från Mexiko, så i slutänden är det alltså Mossmans förslag som låg närmast verkligheten och eftersom E nu har köpt flygbiljetter för att åka hem senare i år för att fira jul och då också samla in material till sin uppsats. I vilket fall känns det ganska säkert att det hela kommer att bli av denna gång.

Så här har vi tänkt angående exjobbet. Studenten E kommer från staden Ensenada (Malmö-storlek) som ligger i Baja California (ca 125 km söder om San Diego och knappt 100 km söder om Tijuana). Eftersom detta inte rör sig om en ”post-industriell stad” i den bemärkelse jag hade tänkt så fick vi jobba med att hitta en annan vinkel. I slutänden blev det till en fråga om hur fattiga använder datorer och Internet.

Om vi delar in befolkningen i Ensenada i deciler (tiondelar) så kan man tänka sig att de fattigaste 10% inte använder Internet alls (en del av dem kanske inte ens kan läsa). Låt oss vidare anta att nästa decil är upptagen med att putsa skor och tvätta fönsterrutor på bilar som stannat vid rödljus, och att inte heller de använder sig av Internet. Men kanske använder (en del som befinner sig i) nästa decil Internet? Vi är alltså intresserade av hitta, intervjua och förstå de fattigaste Internetanvändarna. Redan nu när studien knappt har påbörjats laborerar vi med preliminära titlar på den färdiga uppsatsen i stil med ”How do poor people use the Internet?” eller ”The poorest Internet users: A case study of [någonting] in Ensenada, Mexico”

Efter vidare diskussioner med E menar hon att fattiga i Ensenada visserligen har råd med mobiltelefoner, men att de nog inte direkt surfar på nätet med smartphones. Det kan också hända att de har datorer hemma (det är nära till USA och det är inte så svårt att köpa en billig begagnad dator), men att det är färre förunnat att också ha en Internetuppkoppling hemma (inte minst på grund av det dyra och ineffektiva kvasi-monopoltelebolaget Telmex). Alltså borde man hitta de fattigaste Internetanvändarna på Internet-caféer i fattiga stadsdelar i Ensenada och det är således där hon ska tråla efter informanter till sin studie.


I början av året skrev jag (i ”Ut ur garderoben”) att: ”Det kan alltså hända att jag en dag kommer att sträcka ut handen och be om att få ”beforska” just exakt dig.” Jag är inte där ännu, men jag har faktiskt en fråga som jag hoppas att några av er nu kan hjälpa mig med. En del av det som står ovan hamrade jag och E faktiskt ut när vi träffades för ett handledningsmöte i fredags. Eftersom det är olyckligt ifall E måste gå med meddelanden fram och tillbaka mellan mig och sin hemmainstitution har vi därefter bestämt att jag, E och hennes ”extrahandledare” på hemmainstitutionen ska träffas nu kommande fredag och en gång för alla komma överens om studiens inriktning på ett sätt som vi alla kan vara nöjda med. Men det finns en sak jag funderar över och som jag gärna tar emot synpunkter på.

Jag har inte riktigt tänkt på det tidigare, men i fredags insåg jag att man kan tänka sig att detta exjobb tar sig två olika inriktningar. Båda finns representerade i studenten Es exjobbsförslag (”Thesis proposal”) som är lite ofokuserat och som behöver stramas upp.

Den ena inriktningen handlar om vilken roll Internet spelar i (fattiga) mexikaners vardag. Det finns tidigare forskning om vilken roll olika medier spelar i vardagen, se till exempel ”Television and everyday life”, ”TV living: Television, culture and everyday life”, ”The Internet in everyday life”, ”Internet society: Internet in everyday life”. Alltså, hur lätt eller svårt är det, och hur mycket pengar är fattiga mexikaner beredda att lägga på att få tillgång till Internet? Vilken roll spelar, och vilken nytta har de av Internet i sin vardag? Hur många gånger/timmar använder de Internet per vecka? Och så vidare.

Den andra inriktningen handlar om vad (fattiga) mexikaner gör när de väl använder Internet. Läsa mail, Facebook, bloggar, nyheter, lyssna/ladda ner musik, spela spel, chatta, porr-surfa, leta efter information (medicinsk, reseinformation, leta jobb etc.), shoppa online, bankärenden, lära sig använda en viss programvara, ta en distanskurs eller något annat…? Använder man Internet mest för spel, lek och nöje eller för ”nyttiga” instrumentella syften? Använder man främst (eller i vilken kombination använder man) Internet för (med Shirky’s termer) ”personal, communal, public or civic purposes”?

Man kan reducerad dessa frågor till ”what is the role of the Internet in low-income persons’ lives in Ensenada?” respektive ”how do low-income persons in Ensenada use the Internet?”. Troligtvis går det inte går att hårddra på detta sätt, för det går säkert inte att jobba med den ena frågan utan att också komma in på den andra, men frågan är ändå vilken av dessa två frågor som ska upphöjas till att vara överordnad och viktigast? Fokus är allt i en undersökning (exjobb) som ska utföras under en begränsad tidsperiod. Jag kunde i vilket fall inte själv komma på svaret i fredags och jag vet fortfarande inte vilken av dessa två frågor som jag själv är mest intresserad av att få besvarad.

Mitt intresse för hela detta komplex av frågor handlar inte i första hand om fattiga människor i Mexiko, eller om fattiga människor i andra utvecklingsländer, utan om att få ledtrådar till hur vi i väst kommer att använda datorer i en fattigare framtid! Om du tycker att detta låter världsfrånvänt kan jag vara mer konkret: Hur kommer grekerna att använda Internet (datorer, smartphones) efter att landet inom en snar framtid har gått i konkurs och alla där plötsligt kommer att upptäcka att de har blivit mycket fattigare?

Men tillbaka till frågan som jag ber om hjälpa med igen. Det är dags att ta reda på om lite av den sägensomspunna "kolletiva intelligensen" och "massans vishet" finns där ute på Internet! Utifrån mitt (vårt!) intresse av hur vi i väst kommer att använda Internet i en fattigare framtid ber jag dig alltså att fundera, spåna kring, föreslå och argumentera kring vilken av dessa två frågor som är intressantast (och varför?):

• What is the role of the Internet in low-income persons’ lives in [a Mexican city]?
• How do low-income persons in [a Mexican city] use the Internet?

Svara gärna under veckan. Jag behöver all input jag kan få inför mitt möte på fredag!


PS. Angående min dystra syn på Mexikos framtid i största allmänhet, se min tidigare text "Mexiko i riskzonen".
.

Vi vill bli fler i vår ekoby!

.
Min fru är bortrest i två veckor så jag är gräsänkling - men mest av allt är jag ensamstående förälder just nu. Dessutom åkte jag på en förkylning förra veckan och var utslagen några dagar. Och så har jag varit datorbefriad i helgen. Nästa text blir därför försenad.

Men under tiden kan ni hålla till godo med ett reportage som sändes på Östnytt igår om ekobyn jag är med i. Tryck på fliken "senaste sändning", vi kommer in knappt en minut in i sändningen. Hur man gör för att hitta detta två minuter långa reportage om en månad vet jag inte, men det verkar i vilket fall som man kan hitta åtminstone den senaste veckans reportage här. Vi finns med i alla de sex senaste sändningarna från och med igår kväll (17/4) klockan 18.10 (just det reportaget är dessutom 30 sekunder längre och lite annorlunda klippt).

Tidigare texter om ekobyn här på bloggen (inklusive en beskrivning av tankeprocessen som föregick beslutet att gå med) finns här:
- Ekoby - att förbereda sig på det värsta? (oktober 2008)
- BRF Bybo Ekoenhet (februari 2009)
- Den stora omskolningen (maj 2009)
- Att ge kurser och att märka träd (december 2009)
- "Rädda Sverige" eller "sköt dig själv och skit i andra" (mars 2010)

Läs mer om Änggärdet här (prospekt, pdf-fil) och om hur du blir medlem här. Till skillnad från riktiga survivalister tycker vi uppenbarligen inte att OpSec är så viktigt och vi hemlighåller inte var vår gård finns. (OpSec = Operations security.) Istället poolar vi våra resurser och välkomnar nya medlemmar (vi bistår till och med med en vägbeskrivning för hur man hittar ut till oss...). För att vara riktigt tydlig: det brukar oftast finnas någon på gården, men vi har inte möjlighet att ta emot besök när som helst - spana istället in de "event" som finns listade här och välj en lämplig aktivitet att delta i och ett lämpligt tillfälle att hälsa på.

Som alternativ till att i vardagen per "default" hela tiden se snett på våra medmänniskor och att misstänkliggöra alla och envar, så förlitar vi oss på nummer-magi ("safety in numbers"), och, förstås, på våra enorma förråd av eldkastare, spanska ryttare, bazookas, mörkersikten och landminor (OBS, skämt).

Jag ber om ursäkt för den lite onödigt raljerade tonen gentemot survivalister ovan - var och en blir salig på sin tro. Jag tycker egentligen att det är berömvärt att förbereda sig inför kriser och katastrofer (eller bara inför sämre tider) och att alla typer av förberedelser i vilket fall är bra mycket bättre än att leva på hoppet och förlita sig på att "någon annan" (samhället) ska fixa alla eventuella problem som kan uppstå. Men, jag kan ändå inte låta bli att personligen känna mig lite kluven inför en del av survivalisternas trosövertygelser (ensam-men-beväpnad är stark och hemligt är bäst).

"Borta bra men hemligt bäst" är för övrigt Kent Agents (trailer) oslagbara motto. ("Kent Agent är en hemliga agent som jobbar på uppdrag av Sveriges barn. Han bor i ett torn med utsikt över hela Sverige och stora delar av världen.").
.

Egypten och avgrunden

.Bild: Ett snapshot av ett Egypten på väg mot avgrunden (om än i slow motion). Den gråa oljeproduktionen (nedåtgående) korsar den inhemska konsumtionen (uppåtgående svart linje) och utraderar därmed den gröna oljeexporten. Det betyder i klartext förlorade exportinkomster i ett redan fattigt, överbefolkat och importberoende land.


Nyordning: Länkar i rött går till äldre texter på Livet efter oljan Jag ska i mån av relevans försöka lägga in några sådana i varje text framöver eftersom det tillkommit en hel del nya läsare det senaste året. Bloggen har för övrigt precis passerat 200 Google Reader RSS-prenumeranter.


Det har av naturliga skäl varit populärt att skriva om Egypten på sistone. Protesterna där startade för två veckor sedan och etern har därefter fyllts av en ström av artiklar och inslag där tyngdpunkten oftast har legat på att återge och beskriva det allra senaste. Det finns gott om tyckare (jag ställer mig själv sist i den kön nu) och en massa nyhetsreportrar är på plats (i princip dock endast i Kairo). På plats i Egypten intervjuar de ibland vem som helst som de råkar få tag på (till exempel taxi-chaufförer och personal på turisthotellen!). Jag som läser DNs döda träd-upplaga har dock en viss svaghet främst för Nathan Shachars analyser.

Portätten på Mubarak och bilder på egyptiska folksamlingar är rikligt förekommande liksom andfådda reportage om vad som hänt sedan igår. Ja, varje dag har vi översköljs av en mini-tsunami av nyheter om vad som hänt sedan igår. Men surret om ”det allra senaste” är såå uttröttande och såå igår. Låt oss hoppas att ”det allra senaste” tillhör gårdagen och att framtiden tillhör de kunniga journalister som går på djupet och analyserna de bakomliggande orsakerna till skeenden och händelseförlopp.

Den bästa information hittar jag personligen inte sällan på nätet. Vilken tjomme (journalist) som helst kan ”spåra” demonstrationerna i Egypten till det egyptiska folkets längtan efter frihet och demokrati (eller ”i värsta fall” demokrati som resulterar i ett religiöst styre). För en normalbegåvad journalist (tack Cornucopia för termen) som fått i sig framstegstänkandet med modersmjölken och som bakom sina rosafärgade glasögon blickar ut mot en värld av möjligheter kan det inte finnas och går det inte att ens i ögonvrån se eventuella bakomliggande orsaker som inte kan lösas av ett regimskifte.

Men ett regimskifte är bara vågens kam, och de verkliga krafterna bakom en tsunami är, som vi alla vet, omöjliga att se med blotta ögat eftersom de finns under havsytan. För att luska fram dem måste man använda hjärnan, men viktigast av allt är att ta av de rosafärgade glasögonen.

Kvantitativt gjorde det. ASPO gjorde det också. Även Effekt gjorde det. Alla använde de Grafen och resonerade kring den. Grafen kommer från en text på The Oil Drum och jag använder också Grafen (se bilden ovan). Kvantitativt följde upp det några dagar senare och Flute och Cornucopia har förstås också skrivit vettigheter om Egypten även om de inte använt sig just av Grafen.

Men varför ser man då aldrig en analys i gammelmedia som utgår från problematiken kring olja, mat och befolkningsmängd? Det finns självklart (en del) intelligenta människor ute på tidningsredaktionerna också - vad finns det för skäl till att de inte ser? Kan det vara så att det även bland de som ser järtecken i skyn finns vissa saker som inte kan och som inte får sägas för att de bakomliggande resonemangen - i frånvaro av lätta svar eller lösningar - blir för oroande och världsomvälvande? Bakomliggande orsaker till olika händelseförlopp är ju för övrigt så himla trista eftersom de aldrig går att förändra på en månad eller ens ett år (till exempel genom ett regimskifte). Är svaret alltså egentligen mycket enkelt? Kan det helt enkelt vara som tidningsmannen William Nelson (1841-1915) sa för 100 år sedan (inget nytt under solen):

”Newspapers are read at the breakfast and dinner tables. God's great gift to man is appetite. Put nothing in the paper that will destroy it.”

Om man placerar citatet i en kontext så står följande att läsa i en artikel i den amerikanska tidsskriften LIFE från 1939:

”To [Nelson], the story of a cat who got caught in a chimney was as worthy of page one as the report of a local election. Nelson also had an acute distaste for publishing distasteful facts. [The Kansas City] Star stories never mentioned snakes, freaks, names of malignant diseases or anything that might be considered revolting. Nelson summed up his publishing philosophy in these words: ”Newspapers are read at the breakfast and dinner tables. God's great gift to man is appetite. Put nothing in the paper that will destroy it.”

LIFE magazine, 9 Oktober 1939

Idag kan vi faktiskt läsa texter om ormar och sjukdomar eftersom det har visat sig att de driver lösnummer. Kanske har våra frukost- eller tidningsläsarvanor förändrats? Eller så är vi kanske lite mer hårdhudade och kan ta en nyhet om en förrymd orm (som frös ihjäl och hittades i en snödriva i julas) utan att tappa aptiten? Men, vad vi inte kan acceptera att läsa i morgontidningen är texter (som denna) som handlar om mer substantiella hot mot våra förgivettagna övertygelser av hur vi lärt oss att världen och (ekonomisk) utveckling fungerar. Att obstinat insistera på att världen är gränslös kan dock i praktiken tyvärr (?) inte avlägsna icke-förhandlingsbara begränsningar och heller inte förhindra att dessa begränsningar påverka oss och resten av världen (till exempel Egypten - se vidare nedan).

Icke-förhandlingsbara begränsningar, till exempel de fossila bränslenas ändlighet, är dåliga nyheter för en mänsklighet vars antal och materiella begär inte har några gränser. Vi kan inte avlägsna dessa typer av begränsningar - de är "inbyggda" i själva realiteten av att vår värld (och våra resurser) är ändliga. Men, i våra massmedier och i våra dagliga liv gör vi gör vårt bästa för att begrava alla subversiva tankar som kan få oss att ifrågasätta fortsatt tillväxt i en ändlig - och full - värld. Men världen är nu faktiskt full i bemärkelsen att det inte finns något mer tomt utrymme att exploatera efter det att:

- vi har tagit större delen av biosfären i anspråk (vi blir 7 miljarder människor detta år).
- vi har tagit det förflutna i anspråk (användbara mineraler och ändlig fossil energi - olja, kol och gas - som bildades långt innan den första människan vandrade på jorden).
- vi har tagit framtiden i anspråk (redan överdådig förbrukning av ändliga resurser som skulle kunna kommit våra efterkommande till nytta och extravaganta lån som i praktiken är anspråk på framtida resurser).

Vi har alltså koloniserat både tiden och rummet till deras yttersta gränser och vad finns då kvar? Rymden och havsbotten är av praktiska skäl för avlägsna och koloniseringen av tiden verkar också ha nått sina yttersta gränser när vi förutom framtida decennier och gångna årmiljoner till och med har tagit milli- och mikrosekunderna i besittning genom så kallad High-frequency trading (HTF). Det enda jag nu kan se återstår är parallella världar (se till exempel Harry Turtledove ungdomsböcker om "Crosstime traffic"). Det är också därför som tillväxtkramande små glädjespridare som Hans Rosling (tyvärr, tyvärr) har fel, fel och återigen fel. Vi bedrar bara oss själva när vi hoppas att en underlåtenhet att se, och en underlåtenhet att benämna det onämnbara också ska få det att försvinna. Poff, borta. Inte.

Istället projicerar vi hotet mot vår världsbild och hotet mot vår personliga lilla trygghetsbubbla utåt - till exempel mot zombies. Det är otroligt slipat av ABF att anordna en (övertecknad) kurs om "Att överleva en zombiekatastrof". Det är ju omöjligt att anordna en kurs som heter "Efter oss - syndafloden: Hur dina barn kan överleva i en värld på dekis". Min kompis påpekade att världen är knasig när det är mer politiskt korrekt att anordna en kurs om zombiekatastrofer än det är att anordna en kurs där man diskuterar Sveriges och världen verkliga (och delvis olösbara) problem. Zombiekursen börjar för övrigt nästa vecka och jag ska gå den tillsammans med inte mindre än tre bekanta. Jag håller som bäst på att förbereda mig genom att se TV-serien The Walking Dead och genom att läsa World War Z av Max Brooks (Mel Brooks son).

Efter detta långa och tendentiösa mellanspel återgår jag till det egentliga ämnet för denna text, Egypten. Min målsättning har förstås aldrig varit att vara snabbast ut med en nyhet. Det är i vilket fall en omöjlighet när min publiceringstakt och toppfart är makliga en text var 8:e dag (och dessutom med flera längre uppehåll förra året). Men, jag skulle heller inte skriva om ett (relativt) aktuellt ämne om jag inte kunde gå lite djupare och tillföra sådant som jag inte sett någon annan skriva om. Således är ämnet för dagen en (selektiv) djupdykning på jakt efter den egyptiska revoltens bakomliggande (och oljetopps-relaterade) orsaker.

I denna text ligger fokus på brister i nyhetsrapporteringen (ovan) och Egyptens verkliga problem (nedan). Egyptens verkliga problem är så mycket större än frågor om dess styrelseskick eller om Mubaraks vara eller inte vara. I de följande två texterna tänkte jag gå vidare och skriva om viktiga underliggande skäl till Egyptisk oro som kan knytas till landets matsituation. Vi får se, kanske blir den en fjärde text också.

Detta blir också ett bidrag till mina analyser av länder som får det tufft efter oljetoppen och där jag tidigare skrivit om Mexiko och om Jemen (del 1 och del 2). Det finns en hel del likheter mellan Egypten och Jemens bekymmer så läs gärna texterna om Jemen och jämför själv. Ekvationen minskad oljeproduktion och ökad inhemsk konsumtion går inte ihop. Särskilt inte när oljeexporten tidigare har bidragit med viktiga exportinkomster – som bland annat använts till att subventioner av till exempel bensin och mat.

Till skillnad från uteblivna satsningar på flickors skolgång, familjeplanering (preventivmedel) och kvinnors rättigheter har tidigare nedplöjda subventioner i nuläget inte bidragit till annat än dåliga transportvanor (många bilar), kass transportinfrastruktur (ingen kollektivtrafik) och en sedan decennier tillbaka mycket snabbt ökande befolkning (minskad självförsörjningsgrad och ökad import av mat). Att subventionera mat och olja kan förstås upplevas som bra (eller nödvändigt) i varje enskild situation och på kort sikt. Inte minst i potemkin-demokratier av Jemens och Egyptens slag. Subventioner av dessa slag har förstås fram tills nu resulterat i minskad social oro, men utifrån minskade exportinkomster och bibehållna eller ökande utgifter (bland annat för ökande subventioner av ökad oljekonsumtion och ökande matpriser) är detta inte direkt är en ”vinnande häst” på lite längre sikt.

Redan för två år sedan, 2009 (sista året som det finns siffror för) översteg Egyptens utgifter stadskassans inkomster med en tredjedel. Under 2010 försämrades handelsbalansen - i oktober månad 2010 hade underskottet stigit med över 40% jämfört med året innan. När de bakomliggande (oljerelaterade) sambanden därefter ser ut enligt ovan (Grafen) tenderar därefter sådana siffror att förändras och försämras snabbt i takt med att inkomsterna från oljeexporten dunstar bort i de inhemska bilarnas avgasmoln och den minskade oljeproduktionen.

Dynamiken mellan en snabbt ökande befolkning som breder ut sig och jordbruksmark som trängs tillbaka i motsvarande takt utgör en annan rävsax. Ju fler invånare desto mindre jordbruksmark. Och ju mindre jordbruksproduktion, desto större behov av att importera mat. Men för vilka pengar då när exportinkomsterna från oljan samtidigt sinar?

Egyptens har den största befolkningen av alla arabiska länder och man har gått från 20 till 80 miljoner invånare sedan 1950. För närvarande ökar befolkningen med mellan 1.5 och 2 miljoner människor per år (i huvudsak i de fattigare segmenten av samhället).

När oljetoppen slår till är det de fattigaste som först blir utprisade från marknaden. Det där lät ju inte så bra, så istället för att säga att de inte längre har råd kan man använda ekonomernas finare och mer städade term ”demand destruction”. Det betyder samma sak, nämligen att de som tidigare köpte vara X ”inte längre vill” köpa den. Vissa väljer alltså ”helt frivilligt” (och med en liten uppmuntrande knuff av marknadens osynliga hand) att inte längre köpa bensin till sin bil eller moped. Vilka väljer detta? De som efter en dos av marknadens magi förlorade budgivningen på det sista oljefatet! (som sätter priset för alla oljefat på marknaden).

Men, om varan ifråga är industrijordbruksproducerad mat (som förstås är mycket beroende av priserna på de oljebaserade insatsvarorna) så beror nog inte den minskade efterfrågan (”demand destruction”) på att en del personer frivilligt har bestämt sig för att fasta på permanent basis. I ett samhälle blir det helt enkelt svårt för regeringen att behålla ett fast grepp om tömmarna om en tillräckligt stor andel av befolkningen inte (längre) har råd att köpa den mat de är vana vid, eller ännu värre, om de över huvud taget inte har råd att köpa mat som mättar alla munnarna i (den talrika) familjen. Och här sträcker jag alltså ut halsen en aning och hävdar att det i en sådan situation inte spelar så stor roll om styrelseskicket är autokratiskt eller demokratiskt.

Om jag summerar resonemanget ovan så är poängen alltså att även om det inte hade blivit en folklig resning just nu, så hade Egypten ändå haft att möta Mycket Stora Problem framöver. Vidare kan man också konstatera att även vid ”bästa möjliga utfall” av de folkliga protesterna (vilket på intet sätt är garanterat) så kommer Egypten fortfarande att dras med Mycket Stora Problem även nästa år. Vid närmare eftertanke och en hastig blick på grafen ovan är det svårt att tro att problemen inte kommer att vara värre år 2012 än 2011 och värre igen år 2013 än 2012 (och så vidare).

Jag förväntar mig alltså att situationen i Egypten blir värre även om diplomaten, juristen och fredspristagaren ElBaradei rattar landet framöver, och även om han hade haft flera sidokarriärer bakom sig som retorikkonsult, spinndoktor, medlare och trollkonstnär. Vilket han inte har. Tvärtom är han av allt att döma en kompetent och pliktmedveten topptjänsteman, men någon politisk erfarenhet har han inte (han har inte ens bott i Egypten på några decennier) och det bådar ju inte så gott i ett land som rör sig mot avgrunden. Vissa saker går helt enkelt inte att snacka sig ur och ”overshoot” är en av dem:

“In ecology, overshoot occurs when a population exceeds the long term carrying capacity of its environment.”

Möjligtvis kan en lirare som ElBaradei snacka sig till ökat stöd och bistånd och skjuta Egyptens problem framför sig ett tag. Men att skjuta problemen framför sig något eller några år är inte samma sak som att lösa dem. I just ElBaradeis fall är det inte svårt att dra paralleller till det hopp som sattes till att Obama skulle ”fixa” den ekonomiska krisen efter det att han blev president för lite mer än två år sedan. Men vilken typ av övermänniska måste inte Obama vara för att själv kunna fixa alla problem (se den två minuter långa och väldigt roliga filmen!) som byggts upp under decennier och som de flesta amerikaner ännu inte har förstått eller ens fått syn på! Även Obamas strategi består i huvudsak av att skjuta problemen framför sig. Har han och hans eftermäle "tur" vinner republikanerna valet nästa år och får ta hand skiten efter det att han lyckats skjuta problemen framför sig i ytterligare 20 månader.

Ur mitt perspektiv (och utan att vara någon Egypten-kännare) var det alltså givet att något skulle hända förr eller senare och om det inte skulle ha blivit en folklig resning 2011 så kanske det istället skulle ha varit en tilltagande krigsretorik som vände sig mot grannlandet Israel 2012, människor som på bred front inte hade råd att köra bil till jobbet år 2013 (med stora störningar för ekonomin som följd), trashankar som svälter ihjäl på gatorna år 2014 eller en militärkupp år 2015. Och Egypten är förstås inte ensamt i sin golgatavandring - många andra länder är också på väg mot avgunden med jättekliv, med myrsteg eller något mittemellan.
.

Glädjeanalyser är legio i gammelmedia

.
Efter att man upptäckt oljetoppen ser världen inte längre likadan ut. När man väl har insett vilken betydelse oljan har för vårt moderna samhälle och för (väst-)världens ekonomiska tillväxt går det inte att överskatta konsekvenserna av att den globala produktionen av olja vänder neråt och minskar. Och minskar och sedan minskar lite till och sedan… Om man nämner möjligheten att vi kommer att ha mindre olja i framtiden tänker de flesta på transporter, drivmedel och bilar. ”Hmm, vilket bensinpris klarar min plånbok?” kan sägas vara en typisk första reaktion. Därefter kommer tankar om el- och hybridbilar, cyklar, kollektivtrafik och tåg. Men även om dyrare drivmedel kommer att få stora konsekvenser för våra transportsystem kommer konsekvenserna att mindre/dyrare olja att bli mycket större än så.

Två icke-intuitiva områden som är mycket oljeberoende är matproduktionen och den petrokemiska industrin. Vårt moderna, maskinsintensiva ”rationella” storskaliga jordbruk är mycket oljeberoende och dyrare olja (energi) betyder dyrare mat. På global basis kan det betyda mindre mat, vilket i sin tur kan leda till svält (speciellt i mindre rika länder).

Trots att bara en liten del av världens olja används till annat än drivmedel innehåller de flesta hushållskemikalier ämnen som kommer från olja och samma sak gäller för många mediciner. Dessutom är i princip all plast gjord av olja. Här är en lista med exempel på vardagliga saker som är gjorda av plast (olja):

Computer chips – Ink – Paint brushes – Telephones – Insecticides – Motorcycle helmets – Clothing – Tents – Shoes – Glue – Skis – Hand lotion – CDs – Rubbing alcohol – Credit cards – Crayons – Toilet seats – House paint – Movie film – Disposable diapers – Upholstery – Garden hose – Umbrellas – Milk jugs – Bandages – Antihistamines – Nail polish – Perfume – Luggage – Ballpoint pens – Aspirin – Carpet – Toys – Pesticides

Som sagt, ju mer man börjar utforska konsekvenserna av minskad tillgång till olja, desto mer inser man hur otroligt grundläggande oljan är för vårt moderna samhälle. När man hållit på så där ett tag kan man enkelt ta på sig sina ”oljetopps-glasögon” och mellan raderna läsa in andra saker än det som står i en nyhetsartikel i dagspressen. Här är några exempel:

- När den mest läsa nyheten på dn.se (4 augusti) är att lågprisflygen blir interkontinentala drar man sig till minnes att den globala flygbranschen gick 8 miljarder dollar i förlust 2008 och att prognosen för årets förluster på nästa 5 miljarder dollar reviderades uppåt i början av sommaren och att "flyget fortsätter att tappa" (6 augusti).

- När man vill bygga en förbifart kring Stockholm för (minst) flera tiotals miljarder kronor sliter man sitt hår.

- När en person på 40+ som jobbade med att laminera båtar blev arbetslös och beslutade sig för att omskola sig till lastbilschaufför ser man framför sig ett yrkesval och ett livsöde på väg att köra in i en bergvägg.

En annan typ av texter som man blir mer uppmärksam på handlar om tvära kast mellan å ena sidan olika typer av prognoser och förutsägelser och å andra sidan resultat och utfall. Där det i början av 2007 stod att ”efterfrågan på lastbilar växer i hela världen” och att det ”vankas fina framtida vinster för världens lastbilstillverkare” har utfallet blivit, tja, en aning annorlunda bara två år senare. Ett hastigt hoprafsat axplock av artiklar om årets lastbilsförsäljning ger till exempel att Volvo minskade sin försäljning med 57% under årets andra kvartal jämfört med föregående år. Ett urval av andra lastbilstillverkare som tappat 40-60% av sin försäljning och/eller inkomster i år jämfört med förra året är Fiat (Iveco), MAN, Paccar, Isuzu (största lastbilstillverkaren i världen) och Daimler (näst störst).

På samma sätt som jag kan sätta på och ta av mina oljetoppsglasögon när jag läser nyheterna verkar de flesta tidningar sätta på sig sina glädjeprognosglasögon när de skriver om ekonomi. Allt tolkas och skrivs på det mest positiva sätt som överhuvud taget är möjligt. Jag ger kort tre färska exempel på detta sätt att ge nyheterna en positiv ”spinn”:

1) I DN (1 augusti) står det på ekonomidelens framsida: ”Börsens återkomst. Efter nästan ett år har börsen tagit sig upp till samma nivå som före Lehman Brothers konkurs”. En bild som upptar nästan halva sidan (se ovan) visar en kurva som börjar falla i oktober 2008 och som sedan vänder uppåt under våren 2009. Den som nöjer sig med att skumma tidningen och bara tittar på ekonomidelens framsida kan lätt tro att allt är bra nu. Om man bläddrar vidare möts man över ett helt uppslag av texten ”Börsens nivå som före finanskollaps”.

Men om man tittar närmare på bilden som visar Stockholmsbörsens utveckling de senaste två åren framträder en annan bild. Vid den tidpunkt när Lehman Brothers gick i konkurs i höstas hade börsen redan fallit med nästan 40% från sin toppnivå (det vill säga närapå halverats). För att nå tillbaka till toppnivån måste börsen stiga med 60% från sin nuvarande nivå. Allt det där står i texten men bara för den som läser den noggrant och och som tänker efter själv. Tidningens vinklig sänder andra signaler.

2) Mitt andra exempel snor/lånar friskt från Flutes blogg eftersom jag inte kan säga det bättre själv: ”Istället för att i första hand redovisa att genomsnittet av prognoserna för fredagens svenska BNP-rapport från SCB ligger på -0,4% för andra kvartalet jämfört med första, så fokuserar man på den mest positiva prognosen, nämligen Nordeas, som tror på +0,3%. DN utropar "Nordea tror på tillväxt i Sverige", SvD ropar "Nordea: Nu är tillväxten här", DI fläskar på med "Nordea: Nu vänder det!".

Alla dessa krigsrop har alltså sin grund i en prognos från en bank - snarare än de verkliga siffrorna. Som Flute påpekar valde man dessutom ut den bank som hade den mest positiva prognosen istället något mer rimligt mått som till exempel genomsnittet av alla prognoser. Observera att det är ointressant vad utfallet blev när SCB-rapporten faktiskt släpptes – vad jag fokuserar på här är vinklingen man väljer i tidningarna.

I en kommentar om rapporten i TV4:s nyhetsmorgon säger Swedbanks chefsekonomi att ”det ser i alla fall något bättre ut än vi hade förväntat oss” och att ”vi kanske börjar komma mot en botten och i så fall så kan vi börja få lite mer tillväxtsignaler så småningom”. Sådana uttalande (”kanske börjar… så småningom”) säger förstås strängt taget knappt något alls. Även sprinterlöparen som kommer sist kan peka på sin tid och säga att ”det gick något bättre än jag hade förväntat mig”.

3) Mitt sista exempel kommer från USA. En av flera indikatorer på hur ekonomin mår i USA är så kallade ”housing starts” eller påbörjade hus; ”the number of privately owned new homes […] on which construction has been started in a given period”. När sifforna för juni kungjordes i mitten av förra månaden basunerades det på flera ställen ut att siffrorna för påbörjade hus steg med 3.6% från maj till juni: U.S. Economy: Housing Starts Increase to Seven-Month High. Vidare vågade Bloombergs till och med skriva att ”The construction figures are the latest evidence that the meltdown in the housing market that triggered the financial crisis is nearing an end.” Hurra! …eller?

Tyvärr ligger 3.6% inom felmarginalen på 11.3% så till att börja med kan man inte ens med säkerhet veta att antalet påbörjade hus faktiskt har ökat från ena månaden till nästa – de kan lika gärna ha minskat med upp till 7.7%! Men den mer intressanta uppgiften bryr man sig inte om alls, nämligen att antalet påbörjade hus nästan har halverats jämfört med ett år tidigare.

Går man lite längre tillbaka i tiden ser man att antalet påbörjade hus minskat med i runda slängar 75% sedan början av 2006. Visserligen är siffran för juni (kanske – beroende på felmarginalen) den högsta på 7 månader, men den representerar ändå en katastrof jämfört men antalet påbörjade hus för ett eller tre år sedan. Vad betyder en (eventuell) uppgång på några få procent efter det veritabla syndafall som har drabbat marknaden för att bygga hus i USA? Varför slår gammelmedia nästan knut på sig själva för att hitta en positiv vinkel där ingen egentligen finns?

Dekonstruktionen av glädjeprognoserna som jag använder mig av här är gjord av Barry Ritholtz, läs gärna hans korta text eller titta åtminstone på den läskigt kraftfulla grafen över husbyggandet i USA.

I höstas publicerade DN en klassiker i kategorien nonsens-journalistik. Jag flög i taket direkt när jag såg rubriken, ”Det värsta kan vara över”, men tyvärr klippte jag inte ut artikeln och kan inte närmare ange källan (datumet) eller citera ur texten. I vilket fall föll man i artikeln tillbaka på en intervju med en ekonomisk ”expert” som uttalade sig om finanskrisen. En pendang till ”det värsta kan vara över” är förstås att det kan hända att det värsta inte är över - så man kan ju tyvärr inte belägga experten med att ha farit med osanning, men man önskar att utsagor som är så missledande och framför allt, fel, skulle få någon slags följd för karriären för personen ifråga. Undertexten när man matas med en ström av sådana artiklar är klar och effekten blir att varje läsare som inte sysslar med textanalys och som inte äger några oljetoppsglasögon (eller motsvarande) lätt tror att faran är över och att allt snart kommer att bli så bra, så bra igen.

Som ”motvikt” till denna typ av nyhetsrapportering finns… strängt taget väldigt lite. Ett av mycket få undantag var DNs och SvDs rapportering nyligen (eller snarare återgivning av en nyhet från TT – observera att texterna är identiska) om att en ”allvarlig energikris” kan vara på väg. Men läs istället hellre originalet på engelska från tidningen The Independent för där är det ord och inga visor:

”The world is heading for a catastrophic energy crunch that could cripple a global economic recovery because most of the major oil fields in the world have passed their peak production, […] said Dr Fatih Birol, the chief economist at the respected International Energy Agency (IEA) in Paris, which is charged with the task of assessing future energy supplies by OECD countries. In an interview with The Independent, Dr Birol said that the public and many governments appeared to be oblivious to the fact that the oil on which modern civilisation depends is running out far faster than previously predicted.
[…]
"One day we will run out of oil, it is not today or tomorrow, but one day we will run out of oil and we have to leave oil before oil leaves us, and we have to prepare ourselves for that day," Dr Birol said. "The earlier we start, the better, because all of our economic and social system is based on oil, so to change from that will take a lot of time and a lot of money and we should take this issue very seriously," he said.”

Som om detta inte allvarligt vore nog så säger en av de insatta kommentatorerna på forumet The Oil Drum att ”[Birol’s] political masters force him to tone the message down”. På bara någon dag skrevs det i detta forum nästan 350 kommentarer om artikeln och intervjun med Birol.

Man kan nu fråga sig varför inte artiklarna i DN och SvD har följts upp på något sätt, till exempel av en ledare av en lämplig politiker ("högsta prioritet att samhället förbereds") eller företagsledare ("ett hot mot Sveriges tillväxt")? Har jag missat något? Har det senaste veckan hänt något viktigare i världen än att OECD-ländernas energiexperter på IEA varnar för att vi rör oss mot en global energi-katastrof inom något decennium och att vi inte är tillräckligt förberedda inför detta?

Vill man lära sig mer om dessa frågor på svenska är mitt tips tyvärr inte gamla, stumma, tröga gammelmedia. (Jag skulle ha velat skriva "läsa bättre analyser" istället för "lära sig mer om dessa frågor" i föregående mening, men eftersom DN och SvD bara återgev en text de fick matad till sig rör det sig i detta fall strängt taget inte om någon analys alls!) Istället hänvisar jag till några "grannar" i cyberrymden som täckte denna nyhet på ett mer förtjänstfullt sätt än dagspressen. Läs alltså gärna vad Flute, Cornucopia, Cornucopia igen och det nya klimatmagasinet Effekt skrev om den kommande energi-krisen.

Efter att ovan ha konstaterat att det finns en systematisk ”bias” (påverkan, partiskhet, filtrering) i nyhetsrapporteringen kan man ställa sig frågan om varför det förhåller sig på detta sätt? Att börsen, markande och bolagen gärna vill prata upp börsen, marknaden och bolagen förstår var och en, men varför medverkar media så helhjärtat i denna cirkus? Jag har för avsikt att återkomma till denna fråga vid ett senare tillfälle.
.