Inlägg
Vi tycker med rätta att bensinpriset är högt i Sverige. Det finns knappt några länder som har högre bensinpris, men många som har lägre. Dock slår de senaste årens spektakulära höjningar av oljepriset hårdare mot vissa andra (läs: USA) än mot oss.
Emedan bensinpriset i Sverige har gått upp från ungefär 10 till 14 kronor har priset i USA gått upp från kring 1.50 $/gallon 2000-2005 till över 4 $/gallon i år. Det nuvarande priset i USA motsvarar visserligen för oss måttliga 6.50 kr/litern, men det är ökningen som är poängen. Mer än 150% höjning skulle alltså motsvara en höjning från 10 till 25 kr litern i Sverige. Just nu är bensinpriset alltså ungefär dubbelt så högt i Sverige som i USA men "traditionellt" sett har bensin varit 3-4 gånger dyrare i Europa jämfört med USA.
Många svenskar är nog inte medvetna om att många hushåll i USA nu går ner på knäna. Men läs några av de här för närvarande 46 porträtten av personer och familjer och deras historier om hur bensinpriset påverkar dem så förstår ni bättre. En minoritet påverkas lite eller inte alls för att de går, cyklar eller åker buss till jobbet. Men de allra flesta har varit tvugna att ändra sina körvanor och sina köpvanor, flytta närmare jobbet, sova över hos mamma på vardagarna, komprimera arbetet till fyra dagar i veckan, stanna hemma på helgerna, samåka till jobbet etc.
Mitt övergripande intryck av dessa porträtt är 1) att många människor lider, 2) att om bensinpriset fortsätter att stiga de närmaste åren kommer USA att haverera och 3) att det är obegripligt hur en del har tänkt fram tills nu. Låt mig ge några exempel på det senare:
- Paret som jobbade på samma arbetsplats och pendlade 225 kilometer varje dag. Eller paret som använde sin bil i skift för att åka mer än 300 km per dag. Det senare paret bara lider, de förra valde att flytta närmare jobbet och sälja sin ena bil. Det som för mig är obegripligt är att de inte kom på den lösningen för länge sedan, innan bensinpriserna började stiga. Förutom att spara pengar spara de ju också flera timmar varje dag på slippa pendla.
- Snubben som sa upp sig som polis (sheriff) för att gå på law school. Han har nu genomfört 75% av utbildningen men har inte råd att köpa bensin för 500 $/vecka för att dagspendla obegripliga 435 kilometer/dag i bil. När han påbörjade sin utbildning kostade bensinen för resorna "bara" 200 $/vecka. Att åka 400+ kilometer varje dag är som att dagspendla med bil mellan Stockholm och Borlänge, mellan Göteborg och Helsingborg eller mellan Malmö och Karlskrona. Beroende på kvaliteten på vägen tar en sådan resa fram och tillbaka någonstans mellan 4 och 6 timmar varje dag.
- De jag ändå har svårast att tycka synd om är paret som bor i Illinois och som beklagar sig över att deras nyfödda bebis inte kan träffa sin mormor och farmor lika ofta längre. Förr kunde de slänga in precis allt i sin SUV och åka till den ena i Iowa (nästa 600 km) eller den andra i Atlanta (1200 km). Nu har de bytt ner sig till en mindre bil där "allt" inte längre får plats och där mamma sitter "inklämd" i baksätet när de ska ut och resa. Att åka 1200 km är som att sätta sig i bilen i Malmö och åka till antingen Paris eller Wien. De avslutar sin berättelse med att påpeka att deras bebis behöver se sin far- och mormor och att mamma och pappa behöver en välförtjänt kväll ute. Om bensinpriset stiger ännu högre kan man åtminstone hoppas på att finns barnvakter på närmare håll...?
Problemen är många men faller tillbaka på att det moderna USA är byggt för bilar - och förutsätter billig bensin. Så tidigt som på 1910-talet började staten bidra till att bygga ut ett vägnät (Federal Road Act, 1916) och redan år 1925 översteg kostnaderna för att serva redan byggda motorvägar och för att bygga nya en miljard dollar. Sedan andra världskrigets slut har bilens segertåg varit som en ostoppbar ångvält som manglat ner allt motstånd.
Bilar och vägar är i mångt och mycket USAs infrastruktur för transporter. Att ändra på en infrastruktur tar lång tid, decennier, så det är inget som kan göras i en handvändning bara för att bensinpriserna nu går upp. Dessutom är oändliga förorter som breder ut sig åt alla håll ("urban sprawl") omöjliga att serva med kollektivtrafik. Ju större hus och tomter, ju mer utspridda är människorna och ju omöjligare är det att tillhandahålla kollektivtrafik på något vettigt sätt. I USA ligger i princip alla hus som är byggde de senaste 60 åren långt ifrån både affärer och arbete. Det betyder att snabbköpskassörskan i jättevaruhuset utanför stan måste ha en bil för att kunna ta sig till jobbet samtidigt som hon med svenska mått mätt har en snordålig lön. Henne tycker jag synd om.
3 kommentarer:
Under det första seklets del fanns det trots allt både järnväg och kollektivtrafik i USA som var rätt okej fungerande. Något som kan irritera mig i den pågående miljödebatten är att journalister och politiker försöker ignorera att det faktiskt är politiska beslut som ligger bakom bilberoendet, att sedan nu komma och moralisera över att folk använder bilen är löjeväckande när de byggt in oss i ett bilsamhälle.
I USA blir det extremt, som du skriver. Kassörskas som MÅSTE ha bil för att kunna ta sig till jobbet. Risken är ju att det blir som på 70-talet där de skurkaktiga shejkerna fick skulden för att deras egna politiker sålt ut kollektivtrafiken och lagt ned den.
Reaktionen kommer förmodligen bli att de som har råd kommer flytta in till staden och lämna förorten bakom sig. Till skillnad från Europa (även om det här sker en löpande gentryfiering)så är det många urbana centrum som lämnats i förfall. De resursstarka tar över centrum och resten förpassas till utkanten är nog den utveckling vi kommer se, för som du påpekar. Kostnaderna skulle bli ohyggliga om de skulle anpassa förortsamhället med kollektivtrafik, samhällsservice, tjänster eller ngt så enkelt som att ge alla vägar trottoarer för att kunna gå (eller tvi tvi ta i trä cykla) till affären som måste byggas.
Lägg därtill att infrastrukturen håller på att kollapsa i USA. Det var redan ett problem på 80-talet. Sakta men säkert eroderas hela deras vägnät då ingen politiker vågar höja de federala skatterna. det har nämnts i den pågående valrörelsen men helst vill ingen beröra att tusentals broar är fallfärdiga...
Jag håller förstås med om att det finns politiska och ekonomiska beslut bakom sakernas betingelser - jag har inte ens reflekterat över att man kan tro att det inte förhåller sig så. Fast lite kan jag ändå tillåta mig att moralisera över bilkulturen i USA - t.ex. stadsjeeparnas (SUV) segertåg som nu hastigt avbrutits, slentrian- eller tvångsmässig användning av bil för alla transporter etc.
Kostnaderna skulle som du säger bli ohyggliga. Fast värre än så; kostnaderna blir "prohibitive" - för dyra helt enkelt. Det låter sig inte göras, speciellt inte i en ekonomi på dekis.
Jag återkommer till detta ämna i senare inlägg, inte minst utifrån att jag och familjen bodde i USA förra året.
Visst beror bilsamhället på politiska beslut - men det är medborgarna som röstat fram politikerna. I USA hade Jimmy Carter långtgående ideer på miljöområdet, men han ersattes i demokratisk ordning av Reagan. I Sverige har det varit en påfallande svag opinion för att prioritera järnvägsnätet framför vägnätet. Politiker i en demokrati kan inte göra bra och vettiga saker om åtgärderna inte har folkligt stöd - då blir de (politikerna) ju inte valda.
Skicka en kommentar