Om att ta fram Nordsvensken ur garaget

För ett tag sedan läste jag denna korta notis om att bönder i vissa delar av Turkiet på grund av de höga bränslepriserna nu parkerar traktorn och går tillbaka till att använda åsnor i jordbruket. Och att priset därför sju-dubblats på sagda djur. Jag skulle älska att läsa mer om detta.

Vad skulle kunna leda fram till en motsvarande situation i Sverige? Min gissning är inget, åtminstone inte på kort sikt. Svenska bönder har förstås råd att betala hiskeliga priser för bensin och andra oljebaserade produkter betydligt längre än Turkiska bönder har. Och om priserna för att framställa mat går upp kan man ju alltid vältra kostnaderna vidare till oss som köper maten.

Men vilken beredskap skulle vi ha om det ändå måste ske? Efter att ha bott på en lantgård i en vecka nu under sommaren har jag lärt mig lite mer. Det finns tydligen betydligt fler hästar i Sverige idag än för 100 år sedan, men de allra flesta är till för att ridas på och betittas och skulle vara tämligen odugliga i skogs- eller jordbruket. Som att sätta en balettdansör framför plogen.

Rättelse (sept 2009): Det finns många gånger fler hästar idag (250 - 300 000) än för 25 år sedan, men betydligt färre än för 80 år sedan. Se till exempel Rendel (1992), "Livsmedelsförsörjningens förändring från 1800-talets början. III. Husdjursskötseln".

Till sådant tungt arbete är dock den Nordsvenska brukshästen utmärkt då detta är en häst med "anmärkningsvärd dragförmåga". Som extra bonus har den tydligen ett bra temperament och är dessutom mycket motståndskraftig mot flera vanliga hästsjukdomar. Den finns i två varianter, Nordsvensk brukshäst och Nordsvensk travare. Det hörs ju på långa vägar vilken som skulle vara bäst i lantbruket. Vad jag förstår finns det tyvärr färre brukshästar än travare och det är alltså svårare och också dyrare att få tag på sådana - färre cirkulerar på marknaden. Även den lättare travaren borde man dock komma ganska långt med, det var så sent som 1964 som man bestämde sig för att dela upp Nordsvensken i två varianter.

En annan flaskhals - bortom bristen på hästarna - är att få bönder idag har erfarenhet av att bruka jorden med hjälp av häst istället för traktor. En intelligent gissning är att man slutade med detta i Sverige någon gång på 50-talet. Skulle man överbrygga detta kunskapsgap får man alltså gå till de gamlingar som var med när det begav sig (födda på 30-talet eller tidigare), försöka läsa sig till kunskap ur (gamla) böcker, inventera redskap från hembygdsgårdar och långt inne i gamla lador, besöka närbelägna grannar i Polen, de Baltiska staterna etc. och också eventuella entusiaster i Sverige som har som hobby att använda de gamla metoderna. Till sist kvarstår en mängd egna praktiska experiment.

Hur lång tid skulle en sådan omställning ta?