söndag 4 januari 2009

Efter oljetoppen - extremely different!

.

I första texten beskrev jag en vision av framtiden efter oljetoppen som en omställning till en ”grön” infrastruktur. I den efterföljande texten beskrev jag den kritik som kan föras fram mot idén om omställning. Här skissar jag på hur alternativet, nedväxling, kan tänkas te sig.

Vision 2 - extremely different -
global nedväxling
-----------------------------------------

Om vi inte kan ”gasa” oss ur krisen genom att tillverka fler (gröna, bränslesnåla) bilar, vad är då alternativet? Utifrån ett nedväxlings-perspektiv kräver framtiden inte bättre bilar – elbilar – utan färre bilresor och färre bilar. Kanske tillhör framtiden inte elbilen utan på sin höjd el(motor)cykeln? Inte lika flexibel och användbar som en bil – men till en bråkdel av dagens kostnader. En ny elcykel, "eneloop" från japanska Sanyo kostar 12 000 kronor, har en räckvidd på 70 - 100 kilometer per laddning och drar bara en hundradel så mycket elektricitet som en elbil! Men även om antalet elcyklar i Japan har fördubblats från år 2000 (från 150 000 till över 300 000) så är det ingen kioskvältare vi pratar om då den planerade produktionen bara är 1 000 cyklar i månaden. Vilket kan jämföras med de 71 miljoner bilar som såldes i världen år 2007 eller de uppskattningsvis 11 miljoner bilar som såldes i USA under "katastrofåret" 2008.

Sammanfattningsvis förespråkar omställning en total (och dessutom eventuellt omedelbar) omläggning av produktionen mot en "grön ekonomi", en "technological green new deal" (med Roosevelts "New Deal" på 30-talet som förebild). Förespråkare för nedväxling menar istället att en sådan vision inte är långsiktigt hållbar (vilket i så fall leder till att det är tveksamt om den ens kan kallas ”grön”). Det kan dessutom hända att utrymmet för omställning har minskat och att just en sådan massiv satsning i sig själv kräver att vi skjuter till enorma mängder resurser vilket kan utarma oss resursmässigt eller i värsta fall "putta oss över kanten" klimatmässigt.

Utifrån sådana argument är rimligare handlingsplan istället att ta det säkra före det osäkra och satsa på att skära ner vår energikonsumtion både snabbt och radikalt. Journalisten och författaren Sharon Astyk går hårt fram och anser att 50% reducering på 5 år är möjligt men medger också att en sådan negativ tillväxt (”frånväxt”?) på över 12% per år skulle ställa alla tidigare ekonomiska depressioner i skuggan och innebära stora umbäranden. Hon jämför detta med att ransonera, att mobilisera eller att ställa ett land på krigsfot. Sharon utvecklar vidare sina tankar om hur det skulle kunna te sig att krympa ekonomin:

In order to do this, we would need to address the size of the economy, and the growth paradigm. [...] we will have a smaller economy [but] The good news is that stable smaller economies are possible - instead of removing large chunks of the population from the workforce into hellacious unemployment, we could encourage voluntary departure for people willing to do the ordinary work of reducing energy usage.

Hon ger några konkreta förslag på vad det skulle kunna innebära i praktiken att skifta en del uppgifter från den formella ekonomin till den informella:
- we’d focus on low input, often human powered improvements to our lives - putting people to work building basic storm windows and helping people retrofit their homes.
- homeschooling their kids and keeping them off the buses
- growing food
- tending the elderly and disabled in their homes and communities, rather than shipping them to nursing homes
- cooking meals instead of driving to restaurants
- mending and fixing things instead of throwing them out.

Så självklart att hon inte ens skriver det är förstås att alla daghem också kommer att avvecklas. Visserligen skriver Sharon inget om vem som kan tänkas utföra alla dessa "ny-gamla" arbetsuppgifter men det ser onekligen ut som hon menar att kvinnornas tid på arbetsmarknaden kan bli ett begränsat kapitel. På samma sätt som ekonomin och tillväxten tillät eller kanske till och med krävde kvinnornas inträde på arbetsmarknaden för några decennier sedan så kanske miljön, klimatet och ekonomin kräver många kvinnors återgång till hushållet imorgon? Så här utvecklar hon sitt resonemang:

"Because many US two earner households, particularly those with children, find that a second income is often eaten up by increased expenses associated with working - the second car, the daycare costs, the meals out because there’s little time to cook - a decline in wages [...] may actually push workers out of the workforce, as the marginal value of their work declines [...], discouraging people, especially women providing second incomes, from working."

Om man som modern människa tycker att detta låter som ett utvecklingsmässigt steg i fel riktning ska man samtidigt komma ihåg att Sharons vision ovan i huvudsak en "positiv" vision av var "vi" (egentligen USA) kan landa om vi har tur och om vi omedelbart vidtar lämpliga åtgärder. Om vi inte direkt drar i bromsen så kan det alltså enigt detta synsätt bli mycket värre (för värsta tänkbara scenario, tänk på ökad global eller lokal kamp om krympande resurser, "resource wars", eller en "Perfekt Storm" där oljetoppen, klimatförändringar, ekonomisk instabilitet och befolkningsökning samverkar och förstärker varandra i en nedåtgående spiral). I mer radikala och pessimistiska bilder av framtiden (som infinner sig efter någon slags samhällelig kollaps) finns det i värsta fall inte så mycket "arbetsmarknad" kvar överhuvudtaget varken för kvinnor eller män även om det finns mycket mycket arbete att utföra från gryning till solnedgång...

Även om jag personligen anser att omställning som ju bygger på fortsatt (exponentiell) tillväxt är ohållbar i längden, kan man konstatera att det är tabubelagt att ens benämna något som har med de konkreta effekterna av nedväxling att göra. Att prata om sådant, speciellt på ett konkret plan, är att samtidigt ifrågasätta några av våra mest omhuldade "sanningar".

I boken "Collapse: How societies choose to fail or succeed" skriver Jared Diamond att "the values to which people cling most stubbornly under inappropriate conditions are those values that were previously the source of their greatest triumphs over adversity". Därför kan tankarna som ryms i nedväxling vara mycket svåra att uppfatta och förstå och än svårare att ta till sig både för individer och institutioner (media, myndigheter, företag, politiska partier). Inte ens Miljöpartiet - som rimligtvis borde tycka många saker som ligger i linje med nedväxling - kan gå ut och säga att "vi måste ompröva vår livsstil. Radikalt." Få vill höra detta och färre skulle ta till sig ett sådant budskap och rösta på dem.

Jag fruktar att bara om (eller när) hela systemet börjar rasa (ekonomin och/eller miljön) är vi beredda att ompröva våra mest omhuldade sanningar. Bland svenska forskare är det mest radikala man kan höra kanske Johan Rockström som är chef för Stockholm Environmental Institute. I denna debatt-artikel är det raka rör som gäller men man kan också konstatera att även han avhåller sig från att beröra vilken effekt de åtgärder han föreslår skulle ha på vår livsstil, levnadsstandard, transportvanor etc.
.

1 kommentar:

Ylva sa...

En sådan där Eneloop måste jag testa! Kanske hinner jag cykla till jobbet på samma tid som det tar med buss (en timme) utan att man blir genomsvett... Har insett att det inte var det smartaste att bosätta sig 30 km från jobbet. (suburbia...)

Skämt åsido, jag vacklar mellan att hoppas att kraschen kommer snart för att jag vill komma igång med mitt nya liv, till att hoppas innerligt att det blir en lång platå så att man hinner ställa om bättre. Tyvärr är det väl som du säger, att majoriteten inte kommer att acceptera de förändringar som måste göras förrän det är försent med en skonsam omläggning.

Du glömmer förresten att nämna våra överutnyttjade ekosystemtjänster som en faktor till att vi inte kan fortsätta som hittills med bara en annan drivkälla.

/ylven