"Svart jord" av Gunnar Lindstedt (2008)

.
I Gunnar Lindstedts föregående bok, ”Olja”, stod den kommande oljetoppen i fokus och matfrågan var en av flera frågor som figurerade i bakgrunden. I Gunnars nya bok, ”Svart jord: Kommer jordbruket att leverera vårt dagliga bröd när oljan sinar?” (2008) har dessa två frågor bytt plats. "Svart jord" handlar alltså om de genomgripande förändringar som jordbruket genomgått de senaste 60 åren, och de förändringar jordbruket står inför när oljepriset under de kommande decennierna kommer att skjuta i höjden. Varför man valt att illustrera bokens omslag med en bild av en man som håller ett grishuvud framför sig övergår mitt förstånd och jag har istället valt en bild (ovan) från bokpärmens insida. Till skillnad från den nätta ”Olja” är denna bok uppemot 400 sidor lång, men den är skriven på samma lättlästa och medryckande sätt som ”Olja”. Som ofta inom den bokgenre som porträtterar företag (Tetra, Apple) eller entreprenörer (Ingvar Kamprad, Sam Walton), är det framförallt konkreta berättelser som driver bokens ”handling”.

En röd tråd som går igenom boken är kontrasten mellan det storskaliga mekaniserade och högt specialiserade jordbruket samt det ursprungliga kretsloppsbaserade och småskaliga jordbruket. Gunnar sammanfattar i princip hela bokens budskap i denna diatrib (p.115-116):

”Efter drygt femtio år av oljebaserat jordbruk står vi nu vid ett vägskäl. Med hjälp av billig olja och statliga subventioner har det traditionella jordbruket som var ekologiskt hållbart förvandlats till industrijordbruk som är energiintensivt och miljöförstörande. Produktionen av jordbruksprodukter har mångdubblats men å andra sidan undergräver dagens produktionsmetoder våra möjligheter att långsiktigt bruka jorden och försörja framtida generationer. […] Resultatet av femtio år av oljedopning förskräcker: jordbruket är mer energiintensivt än någonsin, monokulturer har minskat den biologiska mångfalden drastiskt, jorderosionen har tilltagit, konsumtionen av vatten, där jordbruket står för 70 procent, är idag så hög att sötvattenreservoarerna töms, konstgödsel har skapat stora områden av döda zoner till följd av övergödning, utsläppen av växthusgaser från jordbruket är idag minst lika stora som från transportsektorn, kemiska bekämpningsmedel har reducerat antalet insekter och djur och har dessutom smutsat ner vårt dricksvatten och ökat förekomsten av cancer och nervsjukdomar. Den industrialiserade matproduktionen ger oss idag mat som är av allt sämre kvalitet, näringsvärdena är sämre, antalet tomma kalorier större; vid sidan av svält och undernäring har övervikt och fetma blivit ett stort problem.”

Boken följer en handfull olika spår och rör sig å ena sidan geografiskt mellan Sverige, Ryssland och USA och å andra sidan temporalt mellan nutid och bakåt två generationer i tiden. Det ryska spåret handlar framför allt om Gunnars försök att följa företaget Black Earth Farming som på stor skala strävar efter att starta ”första världen-jordbruk i ett tredje världen-land”. Runt 12 av bokens 28 kapitel handlar om Ryssland och det är tyvärr för mycket – det händer helt enkelt inte tillräckligt mycket intressant på Gunnars besök i Ryssland. Dessa kapitel kunde halverats till antalet och bokens längd reducerats med 50-100 sidor utan den skulle förlorat något. Bilden ovan kan vara tagen i Ryssland och illustrerar väl det industriella jordbruket drivet till sin yttersta spets; skördetröskor som med militärisk precision (med hjälp av positioneringsteknik) och jämn (hög) fart ”betar av” enorma arealer på minsta möjliga tid. Den historiska aspekten handlar framför allt om hur jordbruk bedrevs förr - på Gunnars fars och farfars tid – i Skänninge i Östergötland. Jag lämnar dock båda dessa och flera andra spår därhän och koncentrera mig här på några spår jag fann speciellt intressanta i Gunnars bok.

Det industriella jordbruket kan sammanfattas med orden specialisering och monokultur. Alternativet kan lika kort sammanfattas med småskaligt kretslopp. Ännu år 1870 jobbade 70% av Sveriges befolkning i jordbruket och detta motsvarar ungefär den andel av befolkningen som idag försörjer sig på jordbrukande i tredje världen. Detta jordbruk är energieffektivt och levererar ofta 10 gånger mer energi i form av mat än den energi (från människor och djur) som lagts ner på att bruka jorden. Olika naturliga begränsningar gör att gårdar som bedriver denna typ av jordbruk inte kan ha för många djur eller för stora marker och därför fungerar bäst när verksamheten drivs småskaligt. Ett svenskt exempel är Börje och Helena Johanssons ekologiska jordbruk med 18 mjölkkor på Hulta gård söder om Linköping. Börje är min idol. Han är ett orakel och varje ord som kommer ur hans mun hyser ett större eller mindre mått av visdom.

Motsatsen är det storskaliga, maskintäta, kapital- och bränsleintensiva moderna jordbruket. Maskinerna är sällan mindre än 40 gånger mer effektiva än handkraft. I denna typ av jordbruk finns det starka drivkrafter mot en (ytterligare) ökad specialisering men få motkrafter som tar hänsyn till långsiktig hållbarhet och som försöker jobba i samklang med naturens kretslopp. Tvärtom, när bönder köper varor utifrån (konstgödsel, bekämpningsmedel, maskiner och kanske mest absurt - mat på ICA eller Konsum som du och jag) skapas det jobb och inkomster i andra sektorer:

”Djur som får parasiter i magen växer inte till sig lika snabbt. Då lägger parasiterna beslag på en del av näringen. Men genom att växla djur i hagen kunde Börje Johansson hålla ner plågan. […] Växlingsarbete är ett biologiskt sätt att bekämpa skadeparasiterna. […] Många av dessa kunskaper har bönder haft i generationer, men under det senaste halvseklet har de fallit i glömska. ”Numer är det närmast rutin att man i stället ger avmaskningsmedel till djuren”, sade Börje Johansson. ”Läkemedelsföretagen vill naturligtvis sälja preparat”. Börje Johanssons metod att ta död på parasiter var helt enkelt mindre kommersiell. Att göra preparat däremot skapade tillväxt och vinster till läkemedelsindustrin. Ett av många exempel på hur användandet av naturens ekosystemtjänster försummas därför att starka kommersiella intressen istället vill sälja produkter.”

Denna utveckling har drivits så lång att vår svenska djuruppfödning idag är beroende av foder som odlas i andra länder och billig olja för att transportera hit det. Förr i tiden ”hämtade” korna sin egen mat på ängar och i hagar. Nu står många kor i ladugården och väntar på att lastfartyget från Brasilien, lastbilen och traktorn ska leverera maten till dem. Något jag alltid reflekterar över själv när jag ser en hästtransport är hur absurt det är att vi människor nuförtiden transporterar våra hästar när vi förr i tiden använde hästarna för att transportera oss...

Samma utveckling mot ett storskaligt industrialiserat jordbruk som vi har haft i nord förespråkas även som vägen framåt för jordbrukande i syd av flera tongivande organisationer (WTO, FNs jorbruksorganisation FAO). Vad man då lätt glömmer (eller bortser ifrån) är att denna modell bygger på fortsatt kontinuerlig och billig tillgång till energi och olja även i framtiden. Och där kommer det att bli problem framöver.

Gunnar hänvisar till prognoser som gjordes av OECDs energiorgan IEA, EU-kommissionen och Deutsche Bank så sent som år 2001. Dessa förutspådde oljepriser på 20 USD/fat år 2010. I år, 2009, betraktar alla förstå-sig-påare dagens oljepriser (i skrivande stund mellan 30-40 USD/fat) som ohållbart rekordlåga efter att oljepriset var upp och vände i över 145 USD/fat förra sommaren. Vår tid med riktigt billig olja ligger bakom oss och många är nu överens om att trenden vi har att förvänta oss framöver är högre (och högre och högre) oljepriser. Om vi jobbade med att förbereda oss inför en sådan framtid skulle vi enligt Gunnar jobba mot långsiktig matsäkerhet genom att:

- stödja jordbrukets nuvarande småskaliga och arbetsintensiva struktur i syd (med många självförsörjande familjejordbruk som säljer överskottet på en lokal marknad).
- förbereda oss inför betydligt mindre (eller dyrare) olja genom att i nord redan idag avindustrialisera/ekologisera vårt eget jordbruk (minska insatsvarorna och kompensera detta genom att öka det manuella arbetet).

Bortsett från den ”praktiska” utmaningen i att ställa om jordbruket till mindre/dyrare olja frågar sig Gunnar hur många personer som skulle behöva arbeta med att framställa mat om man skulle återgå till att bruka jorden helt utan hjälp av fossila bränslen. Uppskattningarna ligger på mellan 20-50% av befolkningen och detta skulle i Sverige betyda att minst 1.8 miljoner människor skulle flytta ut på landet för att bruka jorden!

Förutom okunskap och missriktade insatser som de senaste 60 åren fört oss mot och låst oss till en situation med ett oljeberoende lantbruk finns det en stor skurk i Gunnars bok och det är agribusiness. En handfull multinationella förtag (Cargill, Bunge, Monsanto, ADM, Syngenta, Dupont, Tyson) kontrollerar en stor del av den globala livsmedelsmarknaden. Dessa bolag tjänar stora pengar på att omvandla småskaligt jordbrukande till industriell matproduktion och på att behandla mat som vilken annan produkt som helst som till maximal vinst kan köpas och säljas på en (världs-)marknad. Att knysta om nationell matsäkerhet är att undanhålla en potentiell marknad från dessa företag. Miljoner självförsörjande hushållsjordbruk i syd står också i vägen för agribusiness behov av nya marknader. Dessutom håller nu en ohelig allians på att formeras mellan agribusiness och oljebolag kring odlingsbara bränslen (etanol etc.). Ytterligare ett hot från agribusiness mot den globala matsäkerheten är patentskyddade grödor och genmanipulerad mat (GMO), ett ämne som Gunnar utvecklar i ett fascinerande och minst sagt fullständigt förskräckande kapitel (kap 27, ”Modifierade grödor”).

Ett privat företags första ansvar är gentemot sina aktieägare. Självklart kommer vi aldrig få se privata företag (agribusiness) ta ansvar för svältande människor. Ändå lägger många (regeringar) sina förhoppning till att den privata marknaden kan lösa globala utmaningar vi står inför inom matproduktionen. Att privata företag handlar kortsiktigt är vi alla bekanta med och senaste året har vi lärt oss att till synes stabila system, som det globala finansiella systemet, på kort tid kan kräva tillskott av pengar från stater (och därigenom från oss medborgare) för att inte kollapsa. Vem kan i denna situation känna sig bekväm med en utveckling inom matproduktionen som går mot att lägga alla ägg i en korg? Rimligtvis ingen, men det är ändå dit vi är på väg på grund av en sällsam blandning av oförstånd, kortsiktighet och vinstlystnad.

I väst använder vi idag runt 10% av vår inkomst till mat men fattiga människor kan använda uppemot 70% till mat. Hösten 2007 och våren 2008 steg FN/FAOs matprisindex med över 50%. För oss i Sverige svider sådana prishöjningar men för fattiga är det värre. Hur gör man för att lägga mer än 100% av sin inkomst på mat? Förra året uppstod hungerkravaller i flera länder (Pakistan, Mexiko, Indonesien, Kina, Indien) och många menar att dagens fallande priser på mat istället leder till att mindre planteras och att den globala matproduktionen därför kommer att minska i år. Mörka stormmoln kan skönjas vid horisonten...
.