Mexiko i riskzonen

.Bild: Hur länge kommer han att fortsätta att vara glad?

Jag var säkert en av ganska få som uppmärksammade första artikeln om svininfluensan när den dök upp i DN fredagen den 24 april. Efter att jag för några år sedan läste Jared Diamonds bok ”Guns, germs and steel” samt såg det fiktiva dokudramat ”Smallpox 2002: Silent Weapon” blev jag medveten om hotet från sjukdomar och pandemier. Vi är många nuförtiden, vi bor tätt, djuren vi äter är många och bor tätt och dessutom reser vi kors och tvärs som tättingar. Hotet från pandemier måste vi leva med och vi har inget annat val än att ställa vår tilltro till de organisationer som har till uppgift att övervaka och lösa denna typ av problem. I slutet av april växte influensan i termer av antal smittade och döda, antal länder som den spridits till och i termer av mediebevakning.

Efter mindre än en veckas mediebevakning uppmanade Mexicos president landets befolkning att hålla sig hemma under fem dagar (1-5 maj) och bara gå till jobbet om deras arbetsuppgifter var ”oundgängliga” inom statsförvaltningen och näringslivet. Redan tidigare var alla skolor i Mexico City och i fem andra delstater stängda, men måndagen den 27 april beordrade Mexikos regering samtliga skolor i hela landet att stänga i två veckor. ”Andra tecken på den avbrutna vardagsrutinen var den slutsålda fotbollsmatchen mellan Pumas och Cruz Azul, som spelades för tomma läktare, och att många kyrkor höll mässa inför tomma bänkar.”

Förhoppningarna var att dessa åtgärder skulle bromsa influensaepidemin. Färre kontakter leder säkert till bromsad spridning, men så värst isolerad från andra människor kan man inte vara om man bor i 20-miljonersstaden Mexico City. Och när anden väl är ur flaskan är det svårt att stoppa tillbaka den igen. Vi får vara glada för att denna influensa inte var mer smittsam och dödlig, men latent finns förstås hotet från pandemier kvar.

Lika osäker som man kan vara kring hotet från framtida pandemier kan man vara säker på att stängda eller tomma universitet, museer, biografer, konserter, tjurfäkningar, shoppingcenter, restauranger och nattklubbar direkt lämnar efter sig ett avbräck i den mexikanska ekonomin. Koppling till olja då? Den finns i bakgrunden och den går vägen just över ekonomin.

Influensan och den tillfälliga nedsläckningen av det mexikanska samhället (och ekonomin) är ytterligare ett strå till stacken som hotar att knäcka den mexikanska kamelens rygg. Redan tidigare var Mexiko (Latinamerikas näst största ekonomi efter Brasilien) hårt drabbat av den finansiella krisen då inte mindre än 80% av exporten går till (likaså hårt drabbade) USA. Av till exempel de ansenliga mängder bilar man bygger i Mexiko exporterar man 70% till USA - där marknaden som bekant har dykt sedan ett halvår tillbaka.

Jag har funderat över vilka länder som är mer respektive mindre sårbara för de förändringar som oljetoppen för med sig och just Mexiko har av vissa pekats ut som ett land som kan få Mycket Stora Problem inom bara några få år. Mycket Stora Problem kan i värsta fall innebära att landet inte längre kan hålla ihop som en stat. Vad kan en sådan drastisk utsaga grunda sig på? Det åldrande oljefältet Cantarell får här fungera som en central symbol för ett Mexiko på väg utför.

Cantarell upptäcktes 1976 och oljefältet - ett av världens allra största - har länge varit ryggraden i den mexikanska oljeproduktionen. För fyra år sedan, i maj 2005, producerade Cantarell 2.2 miljoner fat olja per dag och detta motsvarade inte mindre än 65% av Mexikos hela oljeproduktion. Det som i sammanhanget är djupt oroande är att utvinningstakten har minskat med flera tiotals procent per år så att Cantarell knappt fyra år senare (januari 2009) inte ens når upp till 0.8 miljon fat/dag. Bara förra året minskade produktionen i Cantarell med mer än 35%. Mexikos hela oljeproduktion föll med nästan 10% år 2008 till knappt 2.7 miljoner fat olja per dag och nådde därmed den lägsta nivån sedan 1995.

Eftersom Mexiko konsumerar ca 2 miljoner fat/dag själv och inte skär ner sin inhemska konsumtion i samma takt som oljeutvinningen minskar betyder det att den olja som finns kvar till export minskar ännu snabbare. Här är ett konservativt räkneexempel:

2007: Mexiko producerar 3.0 miljoner fat olja/dag.
2008: Mexiko producerar 2.7 miljoner fat olja/dag (en minskning med 10%).
2009 (?): Mexiko producerar 2.4 miljoner fat olja/dag (en minskning med 11%).

Om exporten är det som finns kvar utöver den inhemska konsumtionen på 2 miljoner fat/dag så går den ner från 1.0 miljoner fat 2007 till 0.7 miljoner fat 2008 och 0.4 miljoner fat 2009. Det betyder att exporten minskar med 30% från 2007 till 2008 och med mer än 40% från 2008 till 2009. Vissa menar att Mexiko i värsta fall inte längre är en oljeexportör så snart som om ett år. Eftersom Mexiko är ett av tre länder som USA importerat mest olja ifrån (tillsammans med Kanada och Saudi-Arabien) ställer detta också till stora problem för USA.

Cantarell börjar alltså hastigt närma sig slutet av sin livstid och detta gäller även för andra åldrande oljefält i Mexiko där den minskande produktionen näppeligen kan uppvägas av att nya fält tas i drift. Lovande upptäckter av djuphavsolja utanför Mexikos kust kan ta decennier att ta i drift då det utgör en massiv teknisk utmaning att få upp oljan från de extrema djup som det rör sig om.

Även om Mexikos ekonomi stod stabilt på flera ben skulle detta vara illa nog. Nu är problemet dock värre än så eftersom uppemot 40% (!) av den Mexikanska statens budget kommer från det nationella oljebolagets PEMEX export (”PEMEX [...] profits account for a large portion of the country's budget and fund most of its social projects”). Lägg till detta lägre oljepriser än förra året, minskande intäkter från turism, mindre pengar hemskickade av mexikanska arbetare utomlands och eskalerande våld mellan regeringen och drogkarteller och bilden blir mycket oroande alldeles bortsett från effekterna av dagens ekonomiska kris.

Utan en stabil, oljeexport-bekostad bas att stå på kan Mexiko snabbt gå mot att bli ett mer instabilt samhälle. I en spekulativ rapport (”discussion starter”) från USAs Joint Force Command (JFC) pekas Mexiko ut som en svag stat som potentiellt kan fallera inom en nära framtid: "In terms of worst-case scenarios for the Joint Force and indeed the world, two large and important states bear consideration for a rapid and sudden collapse: Pakistan and Mexico". Skillnaden mellan Pakistan och Mexiko är (ur ett amerikanskt perspektiv) att Pakistan ligger på andra sidan jorden emedan Mexiko ligger "runt hörnet" och att inkomstskillnaderna mellan Mexiko och USA redan idag är bland de största man kan hitta hos två grannländer.

Under den Mexikanska revolutionen och efterföljande oroligheter (1911-1940) flydde nästan 10 procent av Mexikos befolkning till USA. Men år 1920 bodde det 15 miljoner människor i Mexiko och idag, bara några generationer senare har siffran stigit till 110 miljoner människor (bara 10 länder i världen har fler invånare). Till detta tillkommer minst 5 miljoner illegala immigranter från Mexiko som redan finns i USA (enligt folkräkningen år 2000). Kunstler skrev redan 2005:

"...immigration from Mexico will continue and probably accelerate as economic problems afflicting the United States are magnified in Mexico. Mexicans will follow the established pattern of looking to El Norte in hard times. This torrent of newcomers will find themselves in a rapidly sinking U.S. economy. Many of the jobs they had hoped to find will have evaporated. [...] The better-off Anglo population will be losing their jobs, too, and they will not have the cash to employ so many Mexican maids and gardeners."

Vissa menar nu att ett turbulent - eller värre - Mexiko snarare än Irak eller Afghanistan kommer att bli USAs största säkerhetsutmaning under innevarande mandatperiod. Redan nu breder gangster- och maffiavälde ut sig i Mexiko och förra året dödades 6000 personer i drog-relaterat våld. Obama har diskuterat hur USA kan hjälpa den Mexikanska staten (med "intelligence, surveillance and reconnaissance technology") i dess utsatta läge. Ingen vill ha en fallerad stat som granne med allt vad det innebär av våld, instabilitet och flyktingar. Säkert underskattar många svenskar problemen med organiserad brottslighet. Som korrektiv citerar jag ur rapporten från Joint Force Command (ovan):

"A serious impediment to growth in Latin America remains the power of criminal gangs and drug cartels to corrupt, distort, and damage the region’s potential. […] In particular, the growing assault by the drug cartels and their thugs on the Mexican government over the past several years reminds one that an unstable Mexico could represent a homeland security problem of immense proportions to the United States."

Som så ofta finns den en återkoppling som kan göra enskilda problem värre tillsammans:

"the increasing instability in Mexico will have a significant impact on PEMEX’s ability to maintain the necessary levels of investment to minimize production declines. This creates a positive feedback-loop: faster declines mean more financial difficulties, more instability, and less investment, precipitating even faster declines."

Finns det då några uppsidor, något positivt som kan framhållas? Tyvärr kan jag inte se några sådana tecken för Mexikos del. Möjligtvis kan man hoppas att Mexikos olycka kan vara vår lycka om den fungerar som en varning för oss och andra länder att ta tag i de utmaningar vi står inför i samband med oljetoppen istället för att stoppa huvudet i sanden och tro att allt fixar sig av sig själv.


PS. Bara en dag senare har två "grannar" i bloggosfären länkat hit och skrivit egna texter om Mexiko. Först skrev Cornucopia? "Är Mexiko det första landet att kollapsa pga peak oil?" och därefter skrev Flute-tankar om "Mexikos predikament".
.