Inlägg
Hans Rosling är en spännande person. Han är läkaren som har verkat i de fattigaste delarna av världen och han är också professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet. Numera sysslar han företrädesvis med folkupplysning och att driva stiftelsen Gapminder. Rosling är också en internationell kändis, känd framför allt för ett föredrag, ett ”TED talk” som han höll för några år sedan och som finns tillgängligt på Internet (nästan 250 000 visningar på YouTube). Med hjälp av högkvalitativ data och det fantastiska egenutvecklade programmet Gapminder (tillgänglig på Internet) visar han upp en brokig värld med länder på alla nivåer som på det stora hela dock är på väg ”åt rätt håll”.
Det som överraskar många (politiker, journalister, professorer, företagsledare, studenter) är hur metodiskt Hans bryter ner den föråldrade ”Tintin-bild” som många har av en värld där i-länder i väst/nord är rika och resten av världen består av ett moras av fattiga u-länder. Hans tar avstånd från själva termerna i- och u-land och menar att dessa föråldrade beteckningar låser fast oss i gamla tankemönster.
De flesta länder i världen har påbörjat den resa mot välstånd och god hälsa som vi i Sverige företog oss för 50-100 år sedan och många länder har redan nått den nivå vi i Sverige för hade för 20 – 40 – 60 år sedan. I nästa alla länder i världen har barnadödligheten minskat radikal de senaste 50 åren. Nästa utmaning är att se till att alla får det tillräckligt bra socialt och ekonomiskt, för det är först då som familjestorleken börjar falla mot 2-3 barn per kvinna. Vi har redan sett en mirakulös minskning av familjestorleken i många länder och detta hänger ihop med den ekonomiska utveckling som har skett där.
Däremot finns det också ett 50-tal mycket fattiga länder, främst i Afrika (”fjärde världen”, ”Least Developed Countries”) som knappt har påbörjat denna resa och vi har en stor skyldighet att hjälpa dem menar Hans. Där bor idag mellan 1-2 miljarder människor och där föds 4-5 barn eller fler per kvinna. Den grundläggande dynamiken är att ju fler barn som dör, desto fler barn skaffar man. I de allra fattigaste länderna har barnadödligheten men inte barnafödandet minskat, och ju snabbare man får tillgång till familjeplanering i kombination med bättre ekonomi, utbildning, tillgång till hälso- och sjukvård, infrastruktur och mänskliga rättigheter, desto snabbare kommer vi att nå en stabil befolkning på jorden. Hans tycker för all del att miljön är viktig men menar att den alltid kommer att få stå tillbaka, alltid nerprioriteras av den som måste begrava sina barn. Hans menar att vi globalt bara kan ta ansvar för miljön först när alla människor på jorden har förmånen att födas till ett långt liv i en liten syskonskara.
En hel del av det han säger håller jag med om. Världen är orättvis och vi som är rika har en stor skyldighet att hjälpa de fattiga. Det jag fokuserar på här är dock inte de data om världen som Hans förtjänstfullt sprider, utan hans världsbild, hans idé om hur världen fungerar och de bakomliggande sambanden. Denna text utgår i första hand från en 37 minuter lång intervju (mp3-fil) som gjordes av SRs radioprogram Klotet. Annat stödjande material är minnesbilder från en föreläsning jag hörde i höstas och en kort text, ”Tintins värld är inte vår” i den populärvetenskapliga antologin ”Världens eko”.
Bakgrunden till radiointervjun var ett tidigare inslag i Klotet (”Svensk nykolonialism eller Tanzanias räddare?”). I inslaget framfördes starkt kritiska åsikter om Sekab (Svensk Etanolenergi AB) och deras planer på att köpa/hyra 200 000 hektar mark i Tanzania för att odla sockerrör och framställa etanol för export. Den kritiska vinkeln kan sammanfattas i termer av att ”nord klampar med nykoloniala steg in i Tanzania och kör bort herdar och småbönder för att odla bränsle till miljöbilar”. Hans Rosling motsätter sig detta perspektiv och fick i radiointervjun möjlighet att utveckla sin syn på denna och flera andra frågor. Jag börjar med att återge Hans åsikter om just Sekabs satsning i Tanzania för att sedan vidga resonemanget.
Tanzania har under Hans livstid gått från 7 till 38 miljoner invånare och man räknar med att befolkningen kommer att öka till 80 miljoner inom några decennier. Tanzania är ett fattigt land men har ändå en hyfsad ekonomisk tillväxt, fred och stabilitet. På det stora hela ser det ganska bra ut. Folk har lärt sig läsa, barnadödligheten har gått ner, hälsobugeten har fördubblats och Hans menar att Tanzania har gått ”halva vägen” sedan sin självständighet (1961) men att de har ”50 år kvar”. Hans jämför gärna med Sveriges industriella utveckling och exemplifierar med minnen från sin egen barndom:
”Jag var fyra år gammal när vi fick tvättmaskin. Jag tillhör den grupp människor som har sett min mamma handtvätta kläder och lakan i en diskbalja. Det var helt fantastiskt när vi fick tvättmaskin. Och pappa tog mig på utflykt till Järlåsa utanför Uppsala och visade kraftledningarna, ”här kommer elektriciteten från Harsprånget, det är den som driver tvättmaskinen”. Det var ju så vi kom upp, nu får vi tid att göra något. Så lade mamma in tvätten i tvättmaskinen och sa ”nu kan vi gå till biblioteket och låna böcker”. […] Tanzanianska familjer ska [också] få ha tillgång till tvättmaskin.”
”Man måste ju förstå hur besvärligt det var [i Sverige] 1850, 1880 och hur fantastiskt det var att få komma fram till 1920 och 1950. Det är det Tanzania försöker göra nu.”
Tanzania idag är alltså som Sverige under andra halvan 1800-talet - men det finns inget Minnesota att utvandra till. Befolkningen ökar men vad ska de leva av och hur ska de få det bättre? Idén att människor Tanzania och i andra delar av världen kommer att nöja sig med mycket mindre än vad vi i Västeuropa har finner Hans absurd:
”Egentligen är det ganska enkelt, alla människor vill kunna gå in i ett badrum, vrida om en kran och få vatten. Alla människor vill kunna ha elektriskt ljus på kvällen, lyssna på radio eller till och med se på teve. […] Inte bara jobba i sitt anletes svett. Alla vill ha ungefär samma saker. Ändå hör jag ofta romantiska föreställningar om att fattiga människor som bor på landsbygden lever i någon slags harmoni med någonting. Under 20 års forskning i fattiga landsbygdsområden mötte jag mycket mänsklig värdighet och smarthet, men inte mycket harmoni.”
Vad Tanzania behöver är investeringar och marknadsekonomi, energiproduktion, exportprodukter och (en miljömässigt vettig) ekonomisk tillväxt. Det är en tuff utmaning men vi hjälper dem inte genom att hacka på Sekab och hindra investeringar i landet. Tvärtom är utländska investeringar och kapital från Sekab och andra företag en nödvändighet för att ”lyfta” Tanzania.
”En sådan här investering, om den blir framgångsrik, kommer att kunna hjälpa till att få mindre familjestorlek. Människorna kommer att se ljuset och säga ”våra barn har en chans att överleva, du har fått jobb nu, nu ska vi försöka satsa på att ha barn som kan ha skor på fötterna, kan gå till skolan, och en gång ska vår familj också få åka till havet med barnen”.
Om vi lämnar Tanzania och går över till mer generella utmaningar är jordens befolkning en central fråga i sammanhanget. Det finns en seghet, för även om antalet födda barn sjunker så fortsätter ett lands befolkning att därefter växa i 50 år i takt med att de (många) uppväxande barnen långsamt ersätter sina (färre) mor- och farföräldrar. På en direkt fråga om 10 miljarder människor på jorden är ekologiskt hållbart svarar Hans:
”Ja det är ju vad vi måste planera för. Eftersom jag inte överhuvudtaget funderar över möjligheten att döda 2-3-4 miljarder människor så tycker jag att också den frågan är lite konstigt ställd. […] Vi kommer att bli 9 miljarder och det är det vi måste planera för. Alternativet är ju faktiskt… att bara ställa den frågan är att börja planera för ett massmord som vi inte har sett i modern historisk tid. Så det kan vi glömma.”
Där låter jag Hans tystna för att istället övergå till att analysera hans tankegångar. Man kan konstatera att Hans är en utvecklingsoptimist och vid ett tillfälle i intervjun kallar han sig själv ”possibilist”. Det är uppenbart att den underliggande bilden är en tillväxtorienterad värld, en värld utan (ekologiska) gränser. Han ser bara framsidor och inte några (miljömässiga eller andra) baksidor av globaliseringen och den ekonomiska utveckling vi har haft de senaste decennierna. Det jag personligen undrar över är hur han får ihop det? Hur kan vi hindra att miljön går ner för räkning med en befolkning som fram tills 2050 ökar till 9 miljarder (eller mer) och samtidigt en stark global ekonomisk utveckling?
Låt mig klargöra att jag inte vänder mig mot Hans stora patos för världens fattiga. Jag håller med honom i mångt och mycket, men till skillnad från Hans är jag inte optimistisk vad beträffar möjligheten att det genom ekonomisk utveckling kommer att gå att "lyfta" miljarder människor till den nivå vi i Sverige har idag (eller hade för något eller några decennier sedan). Tvärtom ser jag att vi redan idag globalt "lever över våra tillgångar". Att jordens befolkning kommer att öka med 30% och vi samtidigt kommer att tillväxa den globala ekonomin och levnadsstandarden ser jag som en omöjlighet. Enda sättet att lyfta jordens fattiga som jag kan komma på är genom att omfördela resurserna - genom att vi som är rika är beredda att sänka vår standard och dela med oss av vårt överflöd. Vilket jag skulle önska - men har svårt att se kommer att hända. Något Hans inte ger svar på är om ökat ekonomiskt utrymme i fattiga länder kräver sänkt standard hos oss, eller om han menar att även vi som redan är rika kommer att att kunna ha fortsatt ekonomisk tillväxt också framöver?
För att ”lyfta” Tanzania menar Hans att det krävs en ekonomisk tillväxt på 5-8 procent per år i 50 år. Det är enormt mycket. Med en sådan tillväxt landar man i att Tanzanias ekonomi skulle växa till mellan 12 och 50 gånger den nuvarande ekonomins storlek. Är detta överhuvudtaget möjligt? Att det i så fall kunde tänkas finnas baksidor av en sådan ekonomisk utveckling finns inte med i Hans beräkningar.
En sak jag undrar över är vad Hans menar att ett drägligt liv kräver. Vad är "tillräckligt" - både för fattiga och för oss som är rika? Finns det några gränser? Att fattiga människor vill ha (och borde få) mat på bordet, rinnande vatten och elektricitet är ganska okontroversiellt. Men om ingen nöjer sig "med mindre än vad vi i väst har" (idag) undrar jag om den framtida globala levnadsstandarden även inkluderar en bil, semesterresor med flyg och en 40'' LCD-tv? Hur mäktar jorden utifrån att vi redan idag överutnyttjar både förnyelsebara och icke-förnyelsebara resurser?
Frågor om matsäkerhet får i Hans värld stå tillbaka för en blind tilltro till marknaden, handel och ekonomisk tillväxt. ”Jag förstår inte hur folk tänker. […] Hittar man något smart att göra på sin [jordbruks-] mark så kan man ju liksom köpa ris någon annanstans ifrån. Det kommer ju att gå båtar ut med den där etanolen, då kan ju de komma tillbaks med någonting [annat].”
Ris och annan mat kan alltså trollas fram från "någon annanstans" om man bara har tillräckligt med pengar. Att gå från att odla mat till människor till att odla mat för bilar representerar för Hans något odelat positivt ifall priset på etanol är högre än priset på maten som kunde växt där. Man kan dock fråga sig vad som händer ifall mängden mat vi odlar globalt minskar med stigande matpriser som följd? När priserna på mat steg 2007 utbröt matkravaller i ett dussin länder. Att använda jordbruksmark för att odla sockerrör och framställa etanol är just ett av skälen till att priserna på mat kan komma att pressas uppåt igen. Även Hans åsikter om framtida energiutmaningar är mer än lovligt naiva. Han ser inga problem alls på energiområdet bortom rent praktiska problem som vi lätt borde kunna lösa:
”Den totala mängden energi som kommer in med sol och som finns i vind och som finns i en massa annan förnyelsebar energi, den räcker. Det är teknologiska lösningarna som är för dyra fortfarande.”
Något jag irriterar mig på är att Hans hänvisar till att han berättar sanningen, att han säger som det är. Vid ett tillfälle läxar han upp reporten och säger att ”tro gör man i kyrkan, vi gör beräkningar”. Han säger också att människor som debatterar vet för lite och tycker för mycket om världen. Det kan man kanske hålla med om, men problemet är att det finns frågor som också Hans vet för lite om men att detta inte hindrar honom från att ha mycket starka åsikter och dessutom hävda att han själv sitter inne med sanningen.
I en värld med oändliga resurser (och människor med järnlungor) skulle Hans lösningar fungera utmärkt. Precis som för Gunnar Lindkvist sammanfaller hans eget liv med en otrolig resa och en sanslös ökning av välståndet i Sverige. Att tro att denna resa kan fortsätta för Sveriges del och att alla i hela världen kan göra samma resa är att göra det lite för lätt för sig. De utmaningar vi står inför idag är betydligt större än att de enkelt kan lösas med mantrat ”ökad tillväxt”. En jämnare fördelning av jordens resurser och välstånd är önskvärd, men inte ens detta är tillräckligt eftersom vi globalt lever över våra tillgångar redan idag.
Jag önskar själv att jag kunde leva i Roslings rosiga värld; i en värld där alla problem går att lösa om vi bara kan tillförsäkra oss en fortsatt hög tillväxt, lägger manken till och satsa våra resurser på ekonomisk utveckling och investeringar i fattiga länder istället för på jordbrukssubventioner och krig. Jag sitter inte inne med lösningen på hur vi skulle kunna lösa världens problem, men jag är övertygad om att den är betydligt mer komplicerad än det recept Hans förespråkar. Här måste jag också påpeka möjligheten att själva tanken att ”världens problem går att lösa” också måste vägas mot möjligheten att vi redan har hoppat i galen tunna och att det inte finns något sätt att komma ur helskinnad.
.
