"The Long Emergency" av Kunstler (2005)

.
James Howard Kunstler är mest känd för två böcker han skrivit, "Geography of Nowhere" från 1993 (som jag skrev om nyligen) och ”The Long Emergency: Surviving the end of oil, climate change, and other converging catastrophes of the twenty-first century” från 2005. Även om James lyckats peta in klimatet i titeln är det framför allt energi, olja och oljeberoende som han bryr sig om och tänker mest på.

Emedan Geography of Nowhere var en uppgörelse med suburbia och amerikanarnas kärleksaffär till bilen är The Long Emergency (”den långa krisen”) bredare i sin kritik av det moderna samhället och dess skörhet. Liksom flera andra böcker jag skrivit om tidigare utgår James från att oljetoppen och dess effekter är nära förestående och monumentala i sina konsekvenser.

Till skillnad från många andra som skrivit om detta ämne finns det inget initialt kapitel med noga sammanställda fakta, källor, uträkningar och uppräkningar som leder till slutsatsen att vi är nära oljetoppen. Över huvud taget finns det få källor och referenser angivna i boken. Istället förutsätter James att oljetoppen snart är över oss (”The age of fossil fuels is about to end. There is no replacement for them at hand”), och han rivstartar boken med att räkna upp några av dess konsekvenser redan i första kapitlet, ”Sleepwalking into the future”:

”globalism as we have known it is in the process of ending. Its demise will coincide with the end of the cheap-oil age. […] The cost of transport will no longer be negligible in a post-cheap-oil age. Many of our agricultural products will have to be produced closer to home, and probably by more intensive hand labor as oil and natural gas supplies become increasingly unstable. The world will stop shrinking and become larger again. […] Life will become intensly and increasingly local.”

Han återkommer till sitt hatobjekt suburbia flera gånger i boken bara för att dödförklara det och målar istället upp en återgång till små, lokala (= hållbara) samhällen: ”very soon we will be without both the oil needed to run [suburbia] and the wealth needed to replace it. […] we will probably have to return to a settlement pattern of towns and small cities surrounded by intensively cultivated agricultural hinterlands”. James menar att vi inte kommer att kunna förlita oss på avlägsna energitillgångar och att varje nation/region kommer att vara tvungen att falla tillbaka och förlita sig på sina egna resurser – och sedan antingen flyta eller sjunka bäst man kan.

En intressant not i sammanhanget är en artikel i DN nyligen (16 juni) där man beskriver hur arbetslösa i fyra kommuner i Lettland erbjuds 1000 kvadratmeter åkermark för att odla potatis och grönsaker och därmed ha något att falla tillbaka på för att klara försörjningen. Socialarbetaren som kom på idén säger att ”I krisen är det viktigt med grundläggande saker som mat, värme och tak över huvudet. Vi har mycket land i kommunen, så […] varför inte använda det”. En av få kommentarer från artikelförfattaren är att ”Det låter som en krisåtgärd hämtad från 1930-talet”. Sant så, men James skulle applådera åtgärden som mycket jordnära och framsynt.

Även om James tar ett steg tillbaka och skriver ett kapitel vardera om bakgrunden till det predikament vi befinner oss i idag, om geopolitik sett ur ett oljeperspektiv och om varför alternativ till olja inte kommer att kunna rädda oss, så utmärker han sig främst genom att skriva fritt om sociala och samhälleliga konsekvenser av att passera oljetoppen. Att han dessutom har mycket starka åsikter som han inte sticker under stol med och är bitsk och kvick i sitt språk gör hans bok till en av de trevligare läsupplevelserna inom genren (oberoende om man håller med honom eller inte). Det är därför jag ofta låter honom själv få komma till tals i denna text genom citat från boken. Liksom flera andra påpekar James att de flesta lösningar som föreslås på de problem vi har framför oss bygger på en mycket stor portion önsketänkande:

”The American public also generally assumes that by the time the oil runs out humankind will have moved on to the next energy system […] and that it will arrive just in time, by special delivery […] The wonders of steady technological progress under the reign of oil have tricked […] many Americans to believe that anything we wish for hard enough can come true. […] Most of the public simply can’t entertain the possibility that industrial civilization will not be rescued by technological innovation”.

Vår blinda tro på kombinationen marknaden, vetenskap och teknik tillskriver han vår önskan om lyckliga slut och andra typer av icke-kausalt ”magiskt tänkande” (t.ex. att man får högra siffror på tärningarna om man kastar upp dem högt i luften). Istället menar James att den industriella eran har en början (1700-talet) en mitt (1900-talet) och ett slut (nu) som sammanfaller med fossil-eran:

”The fossil fuel bonanza was a one-time deal […] an anomalous period of human history. It has lasted long enough for the people now living in the advanced industrialized nations to consider it absolutely normative. […] We are now unable to imagine a life without them […] and therefore we are unprepared for what is coming”.

Den mest intressanta delen av boken handlar alltså om konsekvenserna av oljetoppen och utvecklingen framöver. James skriver i huvudsak om USA och i andra hand om västvärlden men med små avstickare till Kina, Saudi-Arabien, Iran etc. För resten av världen är bilden så mörk att James kort bara antyder, men i huvudsak väjer för att mer detaljerat beskriva de nattsvarta konsekvenserna:

”At peak, the human race will have generated a population that cannot survive on less than the amount of oil generated at peak”. Ett exempel är Lagos i Nigeria med Malmös befolkning 1950 men 10 miljoner invånare idag. Staden är en del av en 900 kilometer lång öst-västlig korridor i Västafrika (från Abidjan till Ibadan) där det bor 70 miljoner människor. De flesta bor i storstäder, och, i utvecklingsländerna bor över 75% av städernas befolkning i slummen. När infrastrukturen och sanitetsförhållandena krackelerar är det således sådana ställen som kommer att drabbas hårdast av epidemier och sjukdomar.

Under övergången till en energifattigare värld kommer de bästa (rikaste) kunderna att slänga upp de pengar de har på bordet för att kapa åt sig ”sin del” av krympande volymer av olja och gas och detta kommer att ske på bekostnad av ”the cash-starved ”loser” nations of the world […] once called ’developing nations’ […] As the struggle over the remaining oil and gas intensifies, larger numbers of economic losers will be created, and those economic losers will be underfed, ill-housed, poorly doctored, badly informed, badly behaved, and subject to plummeting life expectancies.”

Detta är bara inledningen på ”den långa krisen” och på sikt kommer inget land undan. Livet i den långa krisen blir tufft för alla men tuffare för vissa (”Even among the nominally poor today, standards of living have a long way to fall”). Oljeålderns gåva till kommande generationer består av miljöförstöring och förstörda ekosystem, klimatförändringar, sjunkande levnadsstandard och sociala motsättningar (inklusive rasmotsättningar i USA). Kryddat med vågor av sjukdomar, krig och svält (som drar över alla länder i världen) är detta i huvudsak innebörden av James ”Long Emergency”.

I bokens sista, 70 sidor långa kapitel utvecklar James sin syn på vad framtiden bär i sitt sköte. Han går igenom troliga konsekvenser på område efter område; effekterna på suburbia, skyskrapor, köplador (”big-box structures”), nationella affärskedjor (Wal-Mart kan med höga bensinpriser inte göra vinst på sitt ”lager på hjul”), nationella företag (utan billig energi – inga aktiviteter på kontinental skala), kommers och produktion, bilar, vägar, resande och transporter (ofullständigt underhållna vägar blir snabbt obrukbara), jordbruket och andra yrken, skolning och till och med religion (en vinnare efter oljetoppen). Att det mesta kör i diket kommer inte som någon överraskning. Att genomlysa denna lista här är ogörligt men här kommer ett smakprov på hans analys av bilens framtid i USA:

”using a car will become more and more a luxury. If car use becomes something only for the elite, it is apt to excite the resentment of those whose driving opportunities have been forclosed by economic misfortune. That resentment might become extreme. Cars might be vandalized. Drivers might be subject to physical abuse. […] Will economically hard-pressed citizens who can’t keep a car going tolerate their taxes going to maintain highways that only the elite can afford to drive on?”

Så här långt kanske det överraskar vissa att James ändå har en positiv vision av livet på andra sidan krisen. Jag berörde den i början av texten och den är centrerad kring lokala och småskaliga samhällen. Han framhåller Amish-jordbruk som imponerande produktiva och effektiva även utan elektricitet och motorfordon men undrar om det går att frikoppla detta jordbrukande från deras religion och kultur?

Vad beträffar USA delar han in landet i fem delar; solbältet i sydvästra USA, bibelbältet i amerikanska södern, ”gamla unionen” i nord-östra USA (”nord” i inbördeskriget), västern och slätterna samt staterna i nord-västra USA som vetter mot Stilla Havet (Pacific northwest). I tre av dessa regionerna vill du definitivt inte befinna dig under den långa krisen. Slätterna och solbältet kommer att bli avfolkade och öde eftersom de inte kan föda några större mängder människor. I den amerikanska södern med sitt extrema bilberoende (och bil-fetischism), fanatiska religiositet, starka militära traditioner och historiska rasmotsättningar kommer det att finnas många missnöjda, mycket vapen och en stor jakt på syndabockar.

Vissa delar av effekterna som beskrevs ovan kan vara svåra att få ihop till en enhetlig bild eftersom de rör sig om olika tidsperspektiv (snart – om 10 år – om en generation). Hur paradoxalt det än kan låta tycker jag att det kan vara uppfriskande att läsa en bok som denna. Många andra böcker beskriver hur vi går en tuff framtid till mötes men lyckas ändå få ihop ett avslutande kapitel med ”åtgärder” som om vi omedelbart vidtog dem sägs kunna lösa alla våra problem. Det är helt enkelt inte god ton att skriva att, och beskriva hur det kan/kommer att gå åt helvete. Just därför tycker jag att det är intressant att The Long Emergency faktiskt tar de problem vi står inför på allvar istället för att infantilisera och släta över. Boken fungerar som en motvikt till alla ytliga budskap att om vi bara behöver genomföra åtgärd X (källsortera, byta till elbil, äta mindre kött) för att ”rädda världen”.
.