Extreme commuting

.

Jag har själv både veckopendlat och dagspendlat 350 kilometer med tåg under en period på lite över ett år. Det var jobbigt. Det går att rättfärdiga på olika sätt men det är ändå slitsamt i längden. Jag hade en överenskommelser med min arbetsgivare om att jobba 80% (4 dagar per vecka) varav en dag hemifrån. Alltså dagspendlade jag ”bara” tre dagar varje vecka. Det var slitsamt nog. Tåget gick från stationen 07.15 och kom tillbaka 18.45. Till detta tillkom 30 minuter för att ta sig till och från tågstationen. Det betyder att jag kom innan för dörren 19.15 en tisdagskväll och var tvungen att gå hemifrån 06.45 dagen efter. När man kommer hem sent och vet att man ska gå upp tidigt nästa dag är man inte så pigg på att hitta på saker eller träffa bekanta.

Under den period jag dagspendlade hade jag ett barn på daghem. Min fru fick lämna och hämta de tre dagarna jag var borta varje vecka (korta arbetsdagar för hennes del) och jag gjorde detsamma de två dagar i veckan jag var i Stockholm. Själva tågresan tog två timmar och användes mestadels till att sova eller jobba. Som långpendlare passade jag in i kategorin ”extreme commuters”, en kategori som definierats av US Census Bureau och som omfattar de som reser minst 90 minuter för att ta sig till jobbet (och som alltså lägger minst 3 timmar per dag på att pendla).

Snittet för att ta sig till jobbet i USA är 25 minuter. En av sex (19 miljoner personer) behöver mer är 45 minuter för att ta sig till jobbet och nästan 3.5 miljoner amerikanare är extrema pendlare (3% av alla som arbetar). De flesta av dessa bor i närheten av en handfull megastäder (om man kan säga ”i närheten” när det tar timmar att ta sig till jobbet). Paradoxalt nog är de delstater i USA där människor lägger minst tid på att pendla till jobbet några av de mest glest befolkade staterna (South Dakota, North Dakota, Nebraska, Montana). I New York lägger människor dubbelt så mycket tid på att ta sig till jobbet som i South Dakota, en stat där det bor 800 000 människor på en yta som är nästa lika stor som halva Sverige. På motsvarande sätt kan det alltså hända att människor i snitt lägger mindre tid på att ta sig till jobbet långt uppe i Norrland än i Stockholm.

Från 1990 och framåt har extrema pendlare varit det snabbast växande segmentet av pendlare i USA och antalet fördubblades mellan 1990 och 2005. Vilka är drivkrafterna och faktorerna bakom denna utveckling? Man måste komma ihåg att en extrem pendlare reser minst tre timmar per dag, men att vissa kan lägga fyra, fem eller sex timmar på att resa från och till sina arbeten.

I en tävligt som utlystes 2006 sökte man USAs längsta pendling. Vinnaren hade sedan 1989 dagligen kört 600 kilometer från och till sitt arbete som ingenjör på Cisco i San Jose (Kalifornien). Han åkte hemifrån 4.30 varje morgon och tog sig i bästa fall till jobbet på tre timmar. Hemresan kunde ta både fyra och fem timmar (mer trafik) och vanligtvis var han hemma mellan 20.00 och 20.30 på kvällen. Resan var uthärdlig tack vare reklamfri satellitradio och ljudböcker. Och kaffe får man förmoda, killen drack ”ungefär nio” koppar på varje resa och klämde i sig sammanlagt 30 koppar kaffe varje dag. Han fick sig visserligen en tankeställare när han vann tävlingen, men var på det stora hela ändå nöjd med att bo på en hästranch bredvid vackra Yosemite National Park. En kvinna som gjort samma avvägningar och tagit samma beslut finns beskriven i ett längre, mycket bra reportage i The New Yorker. Hon bor i ett fint hus men lever ett mycket povert liv till vardags:

"She gave up cooking some years ago. Now she gets home, feeds her dogs, then heats up soup or pizza she buys at a pizzeria on weekends. She takes a shower and goes to bed, maybe watching a taped episode of "CSI". "

Här finns också historien om 42 pendlare som tillsammans sätter sig på bussen klockan 5 för att vara framme i New York City två timmar senare. Det finns förstås alltid någon som är värre, till exempel Greg Wixted pendlar mellan London och Dubai varje vecka (om man kan kalla det pendlig?).

Det finns flera mer eller mindre bra skäl till att pendla långt. Kanske jobbar din make/maka på nära håll men ditt eget jobb är långt borta? Kanske har du alltid suktat efter en lantlig livsstil? Men den starkaste drivkraften bakom extrem pendling har i USA varit en önskan om bättre livskvalitet (!) och om att få sin egen lilla bit av den amerikanska drömmen; att köpa ett fint hus med en stor gräsmatta i ett trevligt område med bra skolor, låg kriminalitet, städade och stadgade grannar och fotbollsträning för barnen på lördagsmorgonen. Men vill man ligga på topp så kostar det:

" “Drive until you qualify” is a phrase that real-estate agents use to describe a central tenet of the commuting life: you travel away from the workplace until you reach an exit where you can afford to buy a house that meets your standards. The size of the wallet determines that of the mortgage, and therefore the length of the commute. [..] in this equation you’re trading time for space, miles for square feet."

För varje avfart jag passerar på motorvägen och för varje kilometer extra jag kör från staden går priset på husen ner med flera tusen dollar. Ironiskt nog är även mindre biltrafik inpå husknuten (tänk på barnen!) en av drivkrafterna till att flytta långt ifrån staden - även om de mest vardagliga ärendena kräver en biltur och även om mitt eget myckna bilkörande bidrar till mer biltrafik i samhället. Till slut når jag den punkt där även lilla jag har råd att förverkliga mina drömmar. Om jag inte tjänar tillräckligt får jag köra lite längre och om jag vill ha ett större hus får jag köra lite längre ändå. En del har inte råd att bo nära sina jobb och söker sig därför till exurbs, ”the suburbs of the suburbs”. För andra är det ”big city salary, small town living” som hägrar. Oberoende av skälen har man fram tills nyligen inte sett något som kunnat stoppa denna trend (se till exempel rapporten Communing in America (2006) från Transportation Research Board).

Många av de som sökt sig sitt boende långt ifrån staden har tagit detta beslut främst utifrån ekonomiska skäl. Tyvärr har många satt sig själva i klistret genom att köpa ett så stort och fint hus som deras pengar räcker till istället för att satsa på något mer modest, lite mindre och med en mer överkomlig prislapp. När man väl har köpt det dyraste hus man har råd med har man inte längre råd att säga upp sig från sitt avlägsna och (förhållandevis) välbetalda jobb. Även om det skulle finnas jobb på närmare håll räcker inte lönen för att täcka kostnaderna för det stora huset. Småstadsjobb ger småstadslöner. Oberoende hur slitsam pendlingen blir har man inte längre valet att låta bli att lägga timmar varje dag på att ta sig till och från jobbet. Det grundläggande problemet som jag beskriver här är förstås inte unikt för extrema pendlare – vem som helst kan ”förköpa” sig på en lägenhet eller ett hus som sedan begränsar jobb- och livsval. Det behöver inte ens vara ett hus utan kan lika gärna handla om en bil, båt eller kanske en sommarstuga.

Alla kan förstå att det inte är bra att förköpa sig och därmed måla in sig i ett hörn. Andra effekter av extrem pendling är dock svårare att förutse. Studier visar att människor överskattar det de får av sitt pendlande (pengar, prylar, prestige - materiell välfärd) och underskattar det de förlorar (sociala kontakter, hobbies, hälsa - social välfärd). Att det också kan finnas negativa effekter på den psykiska och fysiska hälsan ("Commuting is also associated with raised blood pressure, musculoskeletal disorders, increased hostility, lateness, absenteeism, and adverse effects on cognitive performance") kanske man skulle kunna gissa sig till (även om många tror att det förstås inte gäller just dem). Riktigt chockerande är det dock när den amerikanske sociologen Robert Putnam menar att dina social kontakter minskar med 10% för varje 10 minuter pendligstid du har. En person som jobbar på några minuters promenadavstånd skulle i så fall ha nästan dubbelt så mycket sociala kontakter som något som har en timme till jobbet. När pendlandet fortsätter år ut och år in kan de många långa timmarna hemifrån också leda till familje- och äktenskapliga problem.

Går man vidare till de psykologiska konsekvernserna har säkert väldigt få skänkt dessa en tanke innan de börjar extrempendla. Bilpendlare säger ofta att de uppskattar tiden själva i bilen. Man kan samla sina tankar, lyssna på musik, radio eller en ljudbok. Men förarsätet är en ensam plats. Männskor beter sig på samma sätt i en bil som om de var ensamma i ett rum eller som om de var social isolerade. Ett symptom på detta är de extremt aggresiva beteendemönster som vissa förare faller in i (”road rage”).

"Commuting makes people unhappy, or so many studies have shown. […] When you are commuting by car […] you are not spending time with other people. […] two hours or more of leisure time […] are now passed in solitude."

Ovan skrev jag att ”oberoende av skälen har man fram tills nyligen inte sett något som kunnat stoppa denna trend”. Flera av artiklarna som jag länkar till här har några år på nacken. Men i artiklar från hösten 2007 eller senare kan man helt plötsligt se en mängd skäl till att trenden att flytta längre och längre bort och att resa längre och längre sträckor har kommit till vägs ände. Villkoren för att få lån har försämrats och bostadsmarknad har kollapsat i USA. Bensinpriserna sköt i taket för ett år sedan och kommer att göra det igen. Arbetslösheten är hög i USA. Det har blivit betydligt svårare att finansiera ett köp av en ny bil i USA. En del har börjat se nyttan med att bo tätare och kunna utföra vardagsärenden till fots. Och klimatmål kan ställa nya tuffa krav på bilar och utsläpp framöver. Allt detta - och mer generellt den ekonomiska krisens konsekvenser - stävjar nu extrempendling i USA. Det är förstås just de hus som ligger allra längst bort (från allt) som har förlorat mest i värde när priserna på bostäder faller:

"houses priced the same in 2006 [...] but in different parts of a city were selling for dramatically different amounts a year later depending on their distance from the center of town"

Hos familjen Discianno har drömmen om ett eget hus gått i bitar. Det visade sig att familjen förköpt sig och var tvungna att lämna sitt hus, men den dagliga bilpendlingen på fyra timmar kvarstår. Fler trista historier finns att läsa i artikeln "Long-distance commuters' trip to nowhere". Att bo långt långt bort har gått från att vara överkomligt till att bli dyrt på grund av flera samverkande faktorer. Effekterna av förra sommarens oljeprischock sammanfattas av rubriken "Fuel prices shift math for life in far suburbs":

"Suddenly, the economics of American suburban life are under assault as skyrocketing energy prices inflate the costs of reaching, heating and cooling homes on the distant edges of metropolitan areas. [...] the rising cost of energy is now a primary factor pushing home prices down in the suburbs, particularly in the outer rings."

Mycket av det som står ovan kan varsamt överföras till svenska förhållanden. Många städer på en timmes tågavstånd från Stockholm har blivit ”möjliga att bo i” i takt med att X2000-nätverket har brett ut sig. Men det som är så spännande med USA är att det går att hitta så mycket som ter sig extremt ur ett svenskt perspektiv. I USA åker 90% av alla personer till jobbet med bil och av alla som åker bil kör 85% ensamma. Tre av fyra amerikaner tar sig alltså till jobbet ensamma i en bil. Eller ta "staden" Phoenix i Arizona. "The city alone covers 517 square miles. Surrounding it is 14,000 square miles of desert dotted by seas of rooftops." Phoenix med omgivningar är alltså 12 gånger större än hela Gotland. Ja, faktum är att hela Sverige bara är 12 gånger större än den yta som Phoenix och dess förorter tar i anspråk. Extremt. Groteskt. Ohållbart.

Här får jag dock krypa till korset och erkänna att jag skrivit om två olika saker i denna text. Det första är fenomenet extrem pendling, oberoende om detta sker per bil, buss, tåg eller flyg. Att resa i många timmar varje dag har alltså effekter på individen och på samhället. Men frågan om hur miljömässigt och ekonomiskt hållbar den extrema pendlingen är är egentligen en annan fråga. Det kan hända att långväga tåg-pendling kan fortgå långt efter det att resor av motsvarande längd (i tid) med bil har blivit en omöjlighet för de flesta. I Mälardalen är många långpendlare tågresenärer. De kan lida av samma effekter på den fysiska och psykiska hälsan som extrema pendlare i USA, men själva pendlandet är mindre ohållbart än att i timtal ensam köra en dyr och bensinslukande bil varje dag.

Denna blogg heter ”Livet efter oljan”. Det som är uppenbart för mig (men som inte står i texterna om extrem pendling) är att om bensinen blir väsentligt dyrare efter oljetoppen blir det på tok för dyrt att dagligdags bilpendla i timtal. När oljan sinar och bensinpriset slår i taket kommer många att lida - amerikanare mer än vi européer.

Vad många kanske inte tänker på är att förorter som fenomen - att själva idén att jobba i, men bo utanför staden - var en omöjlighet innan man började bygga "pendeltåg" under andra halvan av 1800-talet. Till att börja med var detta ett alternativ som endast var förbehållet de rikaste affärsmännen. Llewellyn Park utanför New York var den första moderna förorten (1853). Små villasamhällen växte fram längsmed nya tågspår som sökte sig ut från staden i olika riktningar. När bilen slog igenom på bred front kunde man plötsligt "fylla luckorna" och bygga ut staden åt alla håll. Ifall det blir väsentligt dyrare att äga och köra bil framöver så finns alltså risken att områden som ligger långt ifrån staden eller som har dåliga allmänna kommunikationer kommer att bli betydligt mindre attraktiva, alternativt förtvina. På lite sikt tror jag att extrempendling medelst egen bil kommer att bli mycket ovanligt både i Sverige och i USA. Framtiden för extrempendling med buss och tåg är svårare att sia om men intressant att hålla ögonen på.

Förändringar sker till att börja med i periferin. Man kan få glimtar av framtiden genom att hålla utkik efter observationer, tankar och trender som först kan verka obetydliga eller ibland bisarra, men som är delar av ett större pussel. Det är synd att det så sällan skrivs om sådant i dagspressen och att dagsaktuella händelser istället har en så stor tyngd - ofta utan att sättas in i ett sammanhang.
.