Krisens effekter - del 2

.Bild: Vår identitet som konsumeter är djupt rotad. Culture jamming fäster vår uppmärksamhet på detta genom att dekonstruera, leka med och ifrågasätta det vi vanligtvis tar för givet.


Det här är del två i en serie texter om den ekonomiska krisens förlorare i USA. Kan det som nu händer i USA även hända i Sverige? I den förra delen lade jag grunden till dessa texter och beskrev också kopplingen till olja och oljetoppen. Jag skrev också om förändrade vanor hos amerikaner som inte personligen drabbats av krisen, men som ändå valt att börja hålla igen på sin konsumtion. Här går jag vidare till de som inte har valet att fortsätta konsumera på samma sätt som tidigare, utan som varit tvungna att dra ner på sin konsumtion. Eftersom förra texten var mycket populär fjäskar jag lite för er, kära läsare, genom att skynda färdigt denna text och publicera den lite snabbare än jag hade planerat. Men efter denna text gör "krisens effekter" ett litet uppehåll och en annan text kommer att slinka mellan innan del 3 dyker upp.


Helt plötsligt märker de att vanan att köpa precis det man vill ha för tillfället - och som man tidigare knappt ens reflekterat över - inte längre är möjlig. För att kunna ge sin dotter alla de presenter hon önskade sig i julas (och det var inte få eller små), så insåg den unga mamman Kristen att hon inte kunde köpa de designade jeans hon ville ha. Jag har personligen lite svårt att se detta som den uppoffring (”sacrifice”) som handlingen beskrevs som i artikeln ifråga. Men man får flera ledtrådar till prylarnas upplevda viktighet när mamma Kristen säger “I want her to be able to look back, and say, ‘Even though they were tough times, my mom was still able to give me stuff.’ ” Det är lätt att få känslan av att Kristen blandar ihop "stuff" med kärlek. Nå, vad skälen än är till minskat shoppande kan det översättas till problem för köpcenter/shopping malls och för detaljhandeln i USA.

Tendensen att man inte längre kan få exakt vad man vill ha när man vill ha det exemplifieras i det lilla av att kaffe-kedjan Starbucks på sistone presenterat knackiga resultat och har börja stänga caféer. Där människor tidigare inte blinkade när de köpte en fyra-dollars "Grande Mint Chocolaty Chip Frappuccino® blended creme with Chocolate Whipped Cream" håller många nu igen eller köper sin kaffe där det är billigare. Förra sommaren tillkännagav man att man skulle stänga 600 av de drygt 12 000 caféer man hade i USA (dock öppnade man samtidigt en del nya caféer på andra platser). I början av detta år var det dags att stänga 300 caféer till (bara på Manhattan har det funnits 200 caféer). I en lätt humoristisk och läsvärd artikel i Newsweek föreslås till och med ett närmare samband mellan just Starbucks och den globala ekonomiska krisen:

"I propose the Starbucks Theory of International Economics. The higher the concentration of expensive, nautical-themed faux-Italian branded frappuccino joints in a country's financial capital, the more likely the country is to have suffered catastrophic financial losses. [...] My tentative theory: having a significant Starbucks' presence is a pretty significant indicator of the degree of connectedness to the form of highly caffeinated, free-spending capitalism that got us into this mess. [...] The fact that the company [...] felt there was room for dozens of outlets where consumers would pony up lots of euros, liras and rials for expensive drinks, is also a pretty good indicator that excessive financial optimism had entered the bloodstream."

Om vi rör oss närmare den bistra vardagens lunk läste jag redan förra hösten om hur ekonomiskt utmanade familjer drog ner på daghemsvistelsen för sina barn. Blir man arbetslös får barnen helt enkelt stanna hemma tills mamma eller pappa hittar ett nytt jobb, och måste man gå ner i arbetstid kan barnen vara på dagis bara några dagar i veckan. Till saken hör att det kan vara väldigt dyrt att ha barn på daghem i USA. Enligt National Association of Child Care Resource and Referral Agency ligger de genomsnittliga kostnaderna för att ha ett barn på dagis på mellan 3 400 och 10 800 USD per år (22 000 – 72 000 kronor).

Har man två eller fler barn börjar det till och med bli tveksamt om (vanligtvis) mammans mindre välbetalda jobb ens drar in tillräckligt med pengar för att täcka dessa och andra merkostnader (finare jobbkläder, extra bensin, kanske en extra bil). ”in every state in the country, the monthly child care bill for two children is higher than median rent payments and as high or higher than a mortgage.” Dyra och pedagogiskt excellenta daghem som tidigare hade långa väntelistor kan nu se hur både kön och en del av de inskrivna barnen smälter bort. En del fruktar nu att fler barn i högre utsträckning kommer att få gå till daghem som knappt är mer är parkeringsplatser för barn. Även (dyra) privatskolor har fått känna av motsvarande problem.

Nu finns också den motsatta trenden, att (välutbildade) amerikanska kvinnor som valt att vara hemmafruar i många år känner sig tvingade att söka sig tillbaka till arbetsmarknaden när deras män blivit arbetslösa, är rädda att bli arbetslösa eller har fått sin lön sänkt. Eller så kanske familjens investeringar och/eller hus nu sjunkit i värde till en nivå som de inte är bekväma med. Eller så har inget av detta ännu hänt, men man känner sig helt enkelt sårbar med bara en inkomst. Till viss del är detta ett lyxproblem för de som tidigare har haft valet att låta bli att jobba:

"Several studies have found that two different groups of women are likely not to return to work after giving birth: affluent ones and poor ones unable to afford child care."

Nu börjar också amerikaner i övre medelåldern (baby boom-generationen) att oroa sig för att de inte har tillräckligt med pengar för att leva “bekvämt” i 20 år efter sin pensionering. Enligt Center for Retirement Reserach behöver man som pensionär ha ungefär 75% av sin tidigare inkomst för att kunna fortsätta leva med samma standard:

"while lower-income workers face a worrisome retirement reality all their own, middle- and upper-middle class workers likely face the biggest living-standard shock. That's because lower-income people can replace a good chunk of their preretirement income with Social Security, and high-income people generally have enough personal savings. But middle-class workers may see their relatively comfortable life change drastically come retirement."

Inga av de “traditionella” sätten att spara till sin pension – alla olika varianter av att investera sina pengar i en tillväxtekonomi - har lyckats motstå krisen. I snitt har medelklassens investeringar tappat 40% av sitt värde och de som sett uppåt hälften av sitt sparkapital smälta bort känner sig dessutom förledda av mäklare, banker, aktiefonder, aktieanalytiker, revisorer, finansinspektionen, riksbanken och företagsledare.

De senaste två åren har den ålder vid vilken amerikanare förväntar att de ska kunna gå i pension ökat med två år, och vid den ålder där man borde vara skuldfri och planera för minskade inkomster är många idag istället skuldsatta. Det välstånd som de äldre ändå har är inte sällan knutet till det hus man bor i - ett hus som har minskat i värde och som idag är svårt att sälja. Nu måste även äldre, som redan hade pensionerat sig, börja jobba igen. "here they are, many in their 60s, 70s and beyond, desperate to find work so they can keep a roof over their heads and food on the table."

'Men har inte börsen gått upp en massa i år?' kanske vän av ordning frågar sig. Borde det inte kompensera för den tidigare nedgången? Tyvärr är svaret nej, speciellt för gamla som lever på sina besparingar nu:

"Sure, the [börsindex] S&P 500's almost 35% rebound since March is good news, but it's not enough to make savers whole. From its peak in Oct. 2007 through this March, the S&P 500 lost almost 49%. Shave 49% off a $100,000 investment and you'll need a 96% gain just to get back to even. Younger savers can overcome that hit with time, but it's a lot tougher for people close to retirement, and nigh impossible for retirees forced to pull money out to live on".

Jag berörde den nya sparsamheten och den förändrade inställningen till att spendera pengar i den föregående texten och återkommer till det här. Många människor har länge låtit sakerna de köper kommunicera smak, intressen och värderingar. Carolyn Baker diskuterar detta i en text om shopping, konsumerism och identitet:

”buying and consuming have become part of the national culture and offer people an identity - the identity of a consumer, which many will now be forced to abandon. Additionally […] people have come to believe that they are what they buy, and the more expensive and coveted brand or product makes a statement about who one is. […] for some, the inability to consume may be creating a fundamental existential crisis in terms of losing one's identity. "

Den ekonomiska krisen underminerar en livsstil som är byggd på att spendera pengar. Att vara tvungen att lägga ifrån sig dyra vanor och köpa mindre, är för vissa smärtsamt och har ibland till och med jämförts med drogavvänjning (“withdrawal”). Samtidigt kan människor som lägger om sina vanor, tar kontroll over sin ekonomi och steg för steg märker att de står på en stadigare grund, känna en ny tillförsikt inför framtiden även om de befinner sig på en lägre materiell nivå än tidigare. Det är också troligt att ju djupare och mer långvarig den ekonomiska krisen är, desto djupare och mer långvariga blir också (de psykologiska) effekterna under åratal eller decennier framöver.

Psykologer har tidigare noterat att trauman leder till beteendeförändringar, och ju djupare trauma desto större förändringar. En nära-dödenupplevelse leder ofta till att människor i grunden förändrar sitt förhållningssätt till betydelsen av materiell framgång jämfört med personlig utveckling och relationer. Om man förlorar sitt jobb under en kortvarig ekonomisk nedgång ser man lätt detta som en isolerad, tillfällig händelse utan någon koppling till vanor, attityder och värderingar. Men i den utsträckning många nu går igenom en ”ekonomisk nära-dödenupplevelse”, så kan detta leda till permanenta attitydförändringar hos många människor. Hälften av alla amerikaner känner nu att de skulle hamna i ekonomiskt obestånd på en månad om de förlorade sina jobb, och det är känsla som är obehaglig och svår att glömma när den väl har sjunkit in. Speciellt i kombination med att detta redan kan ha hänt vänner, grannar eller släktingar.

Vissa går längre och blir “ekonomiska överlevare" ("economic survivalists”). Här gör jag ett visst avsteg och återgår till förra veckans tema; personer som frivilligt drar ner på sina utgifter och sin ekonomiska standard istället för att (mot sin vilja) tvingas till det. Jag tycker ändå att exemplen nedan är intressanta eftersom en del av de vidtagna åtgärderna ännu är otänkbara för de flesta, men trots detta kan bli nödvändiga för allt fler framöver.

Familjen Wojtowicz i Michigan “disconnected the satellite TV and radio, ditched their dishwasher and a big truck and started buying clothes at resale shops. ’As long as we can keep decreasing our bills, we can keep making less money’ ” säjer pappa Wojtowicz. Hans jobb som lastbilschaufför tvingade honom tidigare hemifrån i flera veckor i rad, och när lönen dessutom började krympa förra året bestämde sig familjen för att förändra sitt liv. De har sedan dess skaffat grisar och kycklingar och de planerar att börja odla mat och köpa en vedspis. De har mindre pengar idag och lever mer sparsamt, men har i gengäld mer tid tillsammans, känner sig tryggare och sover bättre på nätterna.

Trots deras frugala livsstil ligger de i lä jämfört med Jim Merkel, författare till boken Radical simplicity och webplatsen radicalsimplicity.org. Eftersom Jim medvetet ser till att tjäna mindre än 5000 USD per år slipper han betala inkomstskatt. Trots att 3000 kronor per månad inte låter som mycket pengar, lever över hälften av jordens befolkning på mindre än en tiondel, 300 kronor per månad…

Merkel bor i en stuga på 20 m2 i Vermont och äter mestadels organisk mat som han odlar själv. Han är inte direkt någon knäppskalle, utan en samvetsgrann person som ”i ett tidigare liv” arbetade som ingenjör och sålde vapensystem, men som steg för steg och över en längre period har valt att leva konsekvernserna av sin övertygelse. Artikeln om honom är läsvärd och rekommenderas. Merkel är rationell men extrem och den ekonomiska krisen har helt gått honom förbi (eftersom han frivilligt är nästan bortkopplad från vårt ekonomiska system). Merkel är en överlevare som säkert skulle klara sig på att gnaga bark från träden, men trots att han gått längre än 99.99% av alla som lever i de rika länderna, finns det flera intressanta tankar att ta del av vad beträffar hans livsfilosofi och leverne.

Denna text har handlat om de som har varit tvungna att lägga om sina vanor och dra ner på sin standard och sina utgifter. I del tre av denna serie kommer jag att skriva om de som har det värre och som mer direkt har drabbats av den ekonomiska krisen.


PS. Ahh, jag glömde att nämna drottningen av enklare leverne, Sharon Astyk. Ett porträtt av henne i New York Times är en bra introduktion innan man ger sig på hennes blogg (som jag prenumererar på). Från NY Times:

"Others may see [her and her family] as colorful eccentrics, people with admirable intentions who have arrived at a way of life close to zealotry [...] Ms. Astyk has heard such talk but says her neighbors’ attitudes have softened as energy prices have risen. “People have moved gradually from ‘Sharon is a fruitcake’ to ‘Sharon is a fruitcake who might make some sense,’ " :-)
.