"Tillväxtens sista dagar" av Forsberg (2007)

.
I förordet till ”Tillväxtens sista dagar: Miljökamp om världsbilder” (2007) beskriver Björn Forsberg hur boken växte fram från de tankar som inte kunde pressas in, och de funderingar som inte passade in i hans doktorsavhandling. Hela boken, men speciellt de första kapitlena är stenhårda. Och även om miljö- och klimatproblematiken är central i hans bok riktar sig Björns ursinniga rallarsvingar i första hand mot ”roten till det onda” – tillväxtsamhället.

Björn är mycket medveten om oljetoppen och bakom hans kritik av tillväxtkulten finns en man med koll på energisituationen och med insikter om att vi kommer att röra oss mot dyrare och dyrare energi under de närmaste decennierna. Jag håller med Björn om mycket av det han skriver, och när jag läste boken kändes det som han har lyckats formulera det som jag själv - med oljetoppen som utgångspunkt - trevande börjat skriva om här och här. Därför låter jag denna text i mångt och mycket bli ett referat av av Björns bok, även om jag samtidigt stuvat om ganska rejält och bara berör valda delar av boken.

Omslaget pryds av en bild av Las Vegas, en omöjlig stad som också får stå som en metafor för ett omöjligt samhälle och en ohållbar civilisation. Las Vegas lyser, blinkar, piper och låter. En totalt artificiell miljö där där man till och med lyckats ”stoppa tiden” för att locka gästerna att stanna kvar och spela mer. Och alla aktörer spelar villigt sina roller i spektaklet. Samtidigt är denna stad mitt i öknen en sårbar koloss på lerfötter som inte skulle kunna existera utan enorma energi- vatten- och mat-subventioner.

Enligt gängse miljöretorik råder det idag koncensus kring miljömålen i samhället – för ”alla är ju för en bra miljö”. Dessutom stannar inte vår övertygelse vid att vi tycker att miljön är viktig, utan vi prioriterer också miljön i handling. Dessa två ”sanningar” dömer Björn ut totalt och hela hans bok handlar om den fundamentala konflikten mellan miljön och (tillväxt)ekonomin. Björn utgår från att ekonomisk tillväxt med nödvändighet (”bevisligen”) innebär ökad belastning på ekosystemens resurser, och argumenterar övertygande för att ekonomisk tillväxt alltid har företrädesrätt framför omsorg om miljön. (Ny teknik med betydande ekonomisk potential, till exempel genmodifierad mat och utbyggnad av 3G-nätet, har också alltid företräde framför försiktighetsprincipen och hänsyn till eventuella negativa hälsoeffekter.) Jag låter Björn belysa problematiken med ett nästan övertydligt exempel:

”Bara under en femårsperiod 2001 till 2006 nästan tredubblades mängden elektronikskrot i Sverige. […] Enligt branschfolk beror detta bl.a. på försäljningsboomen för tv-apparater med plattskärm […] och trenden mot en allt kortare livslängd på elektronik, vitvaror och annan hushållsteknik. Dåliga nyheter för miljön, men det ger ju tillväxt”

Konflikten mellan, och miljöns systematiska underordning gentemot tillväxten leder till en situation där insatser för miljön är möjliga och acceptabla bara ifall:

1) insatserna inte uppfattas som besvärliga, som något som kräver uppoffringar
2) insatserna inte är ekonomiskt betungande
3) insatserna inte hotar den ekonomiska tillväxten

Redan där blir många insatser omöjliga, inklusive de mest verkningsfulla som förstås skulle gå ut på att verka för minskad konsumtion av energi, transporter och varor. Grundproblematiken är helt enkelt att det i vårt tillväxtsamhälle inte går att hantera eller vinna legitimitet för åtgärder som hotar den ekonomiska tillväxten. De åtgärder som tillväxtsamhället kan hantera och som dagens miljöpolitik inriktar sig på uppfyller istället något av följande fyra kriterier:

- Åtgärderna ligger utanför ekonomins vitala intressen och är inte förknippade med några större kostnader. Det går alltså bra att skydda oländliga och otillgängliga naturområden med låg ekonomiska potential (not: naturområdens skyddsstatus kan omprövas i samma stund som man upptäcker att det finns någon exploateringsbar och ekonomiskt värdefull naturresurs där).

- Kostnaden för åtgärden är marginell jämfört med alternativen. Att förbjuda enskilda, särskilt farliga kemikalier (DDT, PCB, freoner etc.) är möjligt då dessa insatser begränsar sig till ett fåtal produkter och till negativa ekonomiska konsekvenser för ett litet antal företag och branscher (not: priset för att på riktigt försöka begränsa CO2-utsläpp skulle påverka många branscher och företag och upplevs därför som för högt).

- Åtgärderna är nödvändiga då det är uppenbart att långsiktiga ekonomiska intressen är hotade. Införandet av fiskekvoter för att hindra fiskbeståndet från att kollapsa är ett exempel på detta (not: fiskerinäringen protesterar regelmässig högljutt).

- Åtgärderna skapar stor goodwill och ekonomisk tillväxt. Om miljövårdsåtgärden har potentialen att utvecklas till att bli en tillväxtmotor inom miljöteknikområdet och ett möjligt framtida exporthopp (så kallad ”cleantech” eller ”greentech”) så kan en oemotståndlig ”win-win”-situation uppstå (not: om en miljöinsats inte innebär framtida möjligheter till ekonomiska vinster, eller till och med inskränker industrins vinstmöjligheter förpassas den till skamvrån).

Om det till nöds ändå i debatten skulle föras fram något (relativt radikalt) förslag på reglering, så mobiliseras genast krafter som kommer med utspel om att detta skulle snedvrida konkurrensen, att det skulle få svensk industri på fallrepet, att staten inte bör inkräkta på den fria markanden och så vidare.

Björns slutsats är att miljöfrågor numera har en framträdande roll i högtidstal, i policydeklarationer och i politiska utspel – men att detta endast ger sken av handlingskraft eftersom den politiska viljan att backa upp dessa inte finns. Det finns alltså en viktig och sällan uppmärksammad skillnad mellan vad som sägs och vad som faktiskt görs. Vad som faktiskt görs är att beställa miljöutredningar på långa band, varefter resultaten och rekommendationerna samvetsgrant ignoreras. Utredningarna samlas på hög samtidigt som de ger ett alibi och ett sken av att samhället mobiliserar för miljön. Björn har själv medverkat i flera sådana utredningar och frågar sig vilken nytta hans bidrag gör i ”det berg av sparsamt lästa och påverkansmässigt försumbara rapporter som utgör miljöutredningarnas krassa verklighet”.

Nu faller inte allt ansvar enbart på våra politiker. Tvärtom är ingen utan skuld, och det går uppenbarligen utmärkt för privatpersoner att avkräva politiker ”lösningar” samtidigt som vi inte är beredda att acceptera miljöreformer som får direkta konsekvenser för mig och min livsstil! Sammantaget finns det en ”barriär av individuell bekvämlighet, mäktiga särintressen, ekonomisk kortsiktighet och andra lager av motstånd som förhindrar en samhällsomställning.”

Ytterligare en klandervärd aktör är media. De förment seriösa morgontidningarna har svårt att höja sig över dagshorisonten. Medias egen dramaturgi tillåter helt enkelt inte en långsiktig bevakning av komplexa frågor emedan plötsliga lösnummersdrivande kriser och katastrofer lämpar sig bättre och får stor täckning. Dagsaktuella händelser breder ut sig över uppslagen samtidigt som avgörande trender behandlas i notiser. Som läsare blir man invaggad i en känsla av att allt är i sin ordning. Visserligen händer det regelbundet olyckor (vanligtvis på bekvämt avstånd), men vi slipper att konfronteras med saker som tvingar oss att ompröva vår egen livsstil här och nu. Björn ger ett exempel på medias erbarmliga bevakning av viktiga frågor i samband med ett välbesökt tvådagarsseminarium år 2006 om hur Sverige skulle klara av en framtid utan olja.

”En närvarande ekonomireporter från TV4 förklarade strax ärligt att ämnet för vårt seminarium var alldeles för ”långsiktigt” för ekonominyheterna. Endast under förutsättning att vi uttalade oss om kortsiktiga vinnare och förlorare av den prisökning på olja som råkat äga rum föregående dag, var man intresserad av att göra en story. Frågan om långsiktiga följder av en ökad knapphet på olja […] uppfattades däremot inte som någon ekonomiskt relevant frågeställning i redaktionens nyhetsvärdering.”

Björns slutsats är att (kommersiella) media för fram budskap som inte stöter sig med det rådande systemet eller mäktiga ekonomiska intressen (annonsörer). Kanske ser man inte ens motsägelsen i att på ett och samma uppslag både fråga vad politiker gör åt klimathotet och samtidigt uppmuntra läsarna till att flyga till Rom för 200 kronor (Aftonbladet 30 maj 2007). Björn menar att om en tidning hävdar klimatfrågans viktighet och samtidigt uppmuntrar till weekend-charterresor eller bensinuppror så är man inte en trovärdig aktör och en del av lösningen - utan en del av problemet.

Vidare genomsyras samhället av ett nyspråk som tenderar att förleda och förminska problemen och mentalt fjättra oss vid en ekologiskt destruktiv samhällsordning:

- Ett tvättmedel marknadsförs som miljövänligt när man egentligen menar att det är mindre miljöovänligt. Om tvättmedlet verkligen var miljövänligt borde ju tvättmedlet faktiskt förbättra miljön så att man vill hälla ut så mycket som möjligt av det i Östersjön (jämför med ”miljöbil”).

- När man pratar om ”framkomlighet i trafiken” menar man framkomlighet för bilar i trafiken. Underförstått men samtidigt övertydlig utgör bilen normen för hur man ”ska” förflytta sig i samhället. Att det ska vara framkomligt för cyklister är ett obeaktat perspektiv och istället betraktas cyklisterna som ett hinder för (bilarnas) framkomlighet.

- Glas, tidningspapper och komposterbart material beskrivs som ”sopor” eller ”avfall” istället för ”resurser”.

- Mitt under valrörelsen 2006 förkunnade DN på löpsedeln att ”Mp har flest miljöbovar”. Förklaringen bakom rubriken var att miljöpartister i högre grad än andra äger äldre bilar. Att vara miljövänlig likställs med att äga en ny bil. Men det är inte osannolikt att miljöpartister i högre utsträckning än andra inte äger en bil alls (missad vinkel för reportaget). Det är heller inte osannolikt att bilar generellt spelar mindre roll i miljöpartisters liv och att de kör mindre och därför har äldre bilar (missad vinkel för reportaget). Dessutom är det förstås bättre för miljön att man underhåller och använder en bil så länge som möjligt innan man tillverkar en ny (missad vinkel för reportaget). Rubriken kunde (borde) lika gärna ha varit ”Mp har flest miljöhjältar”.

- Att som företag förlägga sin verksamhet till de länder som erbjuder bäst villkor (= lägst sociala och miljömässiga krav) är fullständigt normalt och betraktas som ett tecken på ”sunt företagande”.

Så formas ramarna för debatten och för vårt tänkande. Att prata om gränser för tillväxten betraktas som fundamentalism, inskränkthet och bakåtsträveri. Den som framhärdar avfärdas och får inte delta i den ”seriösa” samhällsdebatten. Dessutom riskerar man att bli stämplad som ”miljöreligiös” eller ”miljötaliban”. Men, frågar sig Björn, när såg du senast en ekonom, företagsledare eller tillväxtorienterad politiker bli kallad ”tillväxtreligiös” eller ”tillväxtfundamentalist”?

Guldmedalj i nyspråk får dock de astroturfande företagsfinansierade nätverk och organisationer som har till uppgift att marknadsföra en tillväxtagenda och att obstruera och hålla miljöfrågan borta från samhällsdebatten - men som ger intryck av att verka för miljöns bästa med namn som ”Information Council on the Environment” och ”The Climate Coalition”. Den förra finansierades av bland annat National Coal Association och bland medlemmarna hos den senare hittade man några av världen största oljebolag (Exxon, Shell, Texaco, BP) och biltillverkare (Ford, GM, DaimlerChrysler). Björn citerar författaren Andrew Rowell:

”Since its inception in 1983, the Citizens for Sensible Control of Acid Rain has spent over $7.5 million attempting to defeat acid rain legislation, without a sensible citizen in sight, just some large electricity companies”

Björns bok tar upp många andra frågor, till exempel problemen (tillväxttänkandet) hos den gröna rörelsen och hos vänstern, problemen med ett debattklimat format av tillväxtdyrkande tankekedjor på högerkanten och ”lomborgianer” (efter den diskrediterade danske miljöskeptikern Björn Lomborg), problemet med ”ekomodernismen” (den gängse och politiskt gångbara tanken att hållbar utveckling och ekonomisk utveckling går hand i hand och att miljöproblem kan ses som nästa ekonomiska tillväxtmotor), de personliga problemen med att leva ”rätt” i ett samhälle som är felkonfigurerat, och problemen att som forskare få medel till att bedriva icke-tillväxtorienterad/tillväxtkritisk forskning (till exempel kring oljetoppen).

Björn tankar och förslag på möjliga lösningar kretsar företrädesvis kring lokalisering (motsatsen till globalisering). Han förespråkar ”en ekonomi vägledd av närhet och överblickbarhet” och som närs av positiva sociala visioner av vad ett hållbart samhälle innebär. Det går inte att göra dessa tankar rättvisa i några meningar, så läs själva! Min enda kritik är att boken ibland känns en aning rörig. Källorna till en del av det jag skriver om ovan (om media, nyspråk) återfinns på minst två-tre olika ställen i boken. Det ligger kanske i sakens natur att en text som växt fram organiskt över en period på fem år skulle behövt lite mer hjälp att tuktas och struktureras av en redaktör med fast hand.
.