torsdag 23 juli 2009

Roslings rosiga världsbild

.
Hans Rosling är en spännande person. Han är läkaren som har verkat i de fattigaste delarna av världen och han är också professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet. Numera sysslar han företrädesvis med folkupplysning och att driva stiftelsen Gapminder. Rosling är också en internationell kändis, känd framför allt för ett föredrag, ett ”TED talk” som han höll för några år sedan och som finns tillgängligt på Internet (nästan 250 000 visningar på YouTube). Med hjälp av högkvalitativ data och det fantastiska egenutvecklade programmet Gapminder (tillgänglig på Internet) visar han upp en brokig värld med länder på alla nivåer som på det stora hela dock är på väg ”åt rätt håll”.

Det som överraskar många (politiker, journalister, professorer, företagsledare, studenter) är hur metodiskt Hans bryter ner den föråldrade ”Tintin-bild” som många har av en värld där i-länder i väst/nord är rika och resten av världen består av ett moras av fattiga u-länder. Hans tar avstånd från själva termerna i- och u-land och menar att dessa föråldrade beteckningar låser fast oss i gamla tankemönster.

De flesta länder i världen har påbörjat den resa mot välstånd och god hälsa som vi i Sverige företog oss för 50-100 år sedan och många länder har redan nått den nivå vi i Sverige för hade för 20 – 40 – 60 år sedan. I nästa alla länder i världen har barnadödligheten minskat radikal de senaste 50 åren. Nästa utmaning är att se till att alla får det tillräckligt bra socialt och ekonomiskt, för det är först då som familjestorleken börjar falla mot 2-3 barn per kvinna. Vi har redan sett en mirakulös minskning av familjestorleken i många länder och detta hänger ihop med den ekonomiska utveckling som har skett där.

Däremot finns det också ett 50-tal mycket fattiga länder, främst i Afrika (”fjärde världen”, ”Least Developed Countries”) som knappt har påbörjat denna resa och vi har en stor skyldighet att hjälpa dem menar Hans. Där bor idag mellan 1-2 miljarder människor och där föds 4-5 barn eller fler per kvinna. Den grundläggande dynamiken är att ju fler barn som dör, desto fler barn skaffar man. I de allra fattigaste länderna har barnadödligheten men inte barnafödandet minskat, och ju snabbare man får tillgång till familjeplanering i kombination med bättre ekonomi, utbildning, tillgång till hälso- och sjukvård, infrastruktur och mänskliga rättigheter, desto snabbare kommer vi att nå en stabil befolkning på jorden. Hans tycker för all del att miljön är viktig men menar att den alltid kommer att få stå tillbaka, alltid nerprioriteras av den som måste begrava sina barn. Hans menar att vi globalt bara kan ta ansvar för miljön först när alla människor på jorden har förmånen att födas till ett långt liv i en liten syskonskara.

En hel del av det han säger håller jag med om. Världen är orättvis och vi som är rika har en stor skyldighet att hjälpa de fattiga. Det jag fokuserar på här är dock inte de data om världen som Hans förtjänstfullt sprider, utan hans världsbild, hans idé om hur världen fungerar och de bakomliggande sambanden. Denna text utgår i första hand från en 37 minuter lång intervju (mp3-fil) som gjordes av SRs radioprogram Klotet. Annat stödjande material är minnesbilder från en föreläsning jag hörde i höstas och en kort text, ”Tintins värld är inte vår” i den populärvetenskapliga antologin ”Världens eko”.

Bakgrunden till radiointervjun var ett tidigare inslag i Klotet (”Svensk nykolonialism eller Tanzanias räddare?”). I inslaget framfördes starkt kritiska åsikter om Sekab (Svensk Etanolenergi AB) och deras planer på att köpa/hyra 200 000 hektar mark i Tanzania för att odla sockerrör och framställa etanol för export. Den kritiska vinkeln kan sammanfattas i termer av att ”nord klampar med nykoloniala steg in i Tanzania och kör bort herdar och småbönder för att odla bränsle till miljöbilar”. Hans Rosling motsätter sig detta perspektiv och fick i radiointervjun möjlighet att utveckla sin syn på denna och flera andra frågor. Jag börjar med att återge Hans åsikter om just Sekabs satsning i Tanzania för att sedan vidga resonemanget.

Tanzania har under Hans livstid gått från 7 till 38 miljoner invånare och man räknar med att befolkningen kommer att öka till 80 miljoner inom några decennier. Tanzania är ett fattigt land men har ändå en hyfsad ekonomisk tillväxt, fred och stabilitet. På det stora hela ser det ganska bra ut. Folk har lärt sig läsa, barnadödligheten har gått ner, hälsobugeten har fördubblats och Hans menar att Tanzania har gått ”halva vägen” sedan sin självständighet (1961) men att de har ”50 år kvar”. Hans jämför gärna med Sveriges industriella utveckling och exemplifierar med minnen från sin egen barndom:

Jag var fyra år gammal när vi fick tvättmaskin. Jag tillhör den grupp människor som har sett min mamma handtvätta kläder och lakan i en diskbalja. Det var helt fantastiskt när vi fick tvättmaskin. Och pappa tog mig på utflykt till Järlåsa utanför Uppsala och visade kraftledningarna, ”här kommer elektriciteten från Harsprånget, det är den som driver tvättmaskinen”. Det var ju så vi kom upp, nu får vi tid att göra något. Så lade mamma in tvätten i tvättmaskinen och sa ”nu kan vi gå till biblioteket och låna böcker”. […] Tanzanianska familjer ska [också] få ha tillgång till tvättmaskin.”

Man måste ju förstå hur besvärligt det var [i Sverige] 1850, 1880 och hur fantastiskt det var att få komma fram till 1920 och 1950. Det är det Tanzania försöker göra nu.”

Tanzania idag är alltså som Sverige under andra halvan 1800-talet - men det finns inget Minnesota att utvandra till. Befolkningen ökar men vad ska de leva av och hur ska de få det bättre? Idén att människor Tanzania och i andra delar av världen kommer att nöja sig med mycket mindre än vad vi i Västeuropa har finner Hans absurd:

Egentligen är det ganska enkelt, alla människor vill kunna gå in i ett badrum, vrida om en kran och få vatten. Alla människor vill kunna ha elektriskt ljus på kvällen, lyssna på radio eller till och med se på teve. […] Inte bara jobba i sitt anletes svett. Alla vill ha ungefär samma saker. Ändå hör jag ofta romantiska föreställningar om att fattiga människor som bor på landsbygden lever i någon slags harmoni med någonting. Under 20 års forskning i fattiga landsbygdsområden mötte jag mycket mänsklig värdighet och smarthet, men inte mycket harmoni.”

Vad Tanzania behöver är investeringar och marknadsekonomi, energiproduktion, exportprodukter och (en miljömässigt vettig) ekonomisk tillväxt. Det är en tuff utmaning men vi hjälper dem inte genom att hacka på Sekab och hindra investeringar i landet. Tvärtom är utländska investeringar och kapital från Sekab och andra företag en nödvändighet för att ”lyfta” Tanzania.

En sådan här investering, om den blir framgångsrik, kommer att kunna hjälpa till att få mindre familjestorlek. Människorna kommer att se ljuset och säga ”våra barn har en chans att överleva, du har fått jobb nu, nu ska vi försöka satsa på att ha barn som kan ha skor på fötterna, kan gå till skolan, och en gång ska vår familj också få åka till havet med barnen”.

Om vi lämnar Tanzania och går över till mer generella utmaningar är jordens befolkning en central fråga i sammanhanget. Det finns en seghet, för även om antalet födda barn sjunker så fortsätter ett lands befolkning att därefter växa i 50 år i takt med att de (många) uppväxande barnen långsamt ersätter sina (färre) mor- och farföräldrar. På en direkt fråga om 10 miljarder människor på jorden är ekologiskt hållbart svarar Hans:

Ja det är ju vad vi måste planera för. Eftersom jag inte överhuvudtaget funderar över möjligheten att döda 2-3-4 miljarder människor så tycker jag att också den frågan är lite konstigt ställd. […] Vi kommer att bli 9 miljarder och det är det vi måste planera för. Alternativet är ju faktiskt… att bara ställa den frågan är att börja planera för ett massmord som vi inte har sett i modern historisk tid. Så det kan vi glömma.”

Där låter jag Hans tystna för att istället övergå till att analysera hans tankegångar. Man kan konstatera att Hans är en utvecklingsoptimist och vid ett tillfälle i intervjun kallar han sig själv ”possibilist”. Det är uppenbart att den underliggande bilden är en tillväxtorienterad värld, en värld utan (ekologiska) gränser. Han ser bara framsidor och inte några (miljömässiga eller andra) baksidor av globaliseringen och den ekonomiska utveckling vi har haft de senaste decennierna. Det jag personligen undrar över är hur han får ihop det? Hur kan vi hindra att miljön går ner för räkning med en befolkning som fram tills 2050 ökar till 9 miljarder (eller mer) och samtidigt en stark global ekonomisk utveckling?

Låt mig klargöra att jag inte vänder mig mot Hans stora patos för världens fattiga. Jag håller med honom i mångt och mycket, men till skillnad från Hans är jag inte optimistisk vad beträffar möjligheten att det genom ekonomisk utveckling kommer att gå att "lyfta" miljarder människor till den nivå vi i Sverige har idag (eller hade för något eller några decennier sedan). Tvärtom ser jag att vi redan idag globalt "lever över våra tillgångar". Att jordens befolkning kommer att öka med 30% och vi samtidigt kommer att tillväxa den globala ekonomin och levnadsstandarden ser jag som en omöjlighet. Enda sättet att lyfta jordens fattiga som jag kan komma på är genom att omfördela resurserna - genom att vi som är rika är beredda att sänka vår standard och dela med oss av vårt överflöd. Vilket jag skulle önska - men har svårt att se kommer att hända. Något Hans inte ger svar på är om ökat ekonomiskt utrymme i fattiga länder kräver sänkt standard hos oss, eller om han menar att även vi som redan är rika kommer att att kunna ha fortsatt ekonomisk tillväxt också framöver?

För att ”lyfta” Tanzania menar Hans att det krävs en ekonomisk tillväxt på 5-8 procent per år i 50 år. Det är enormt mycket. Med en sådan tillväxt landar man i att Tanzanias ekonomi skulle växa till mellan 12 och 50 gånger den nuvarande ekonomins storlek. Är detta överhuvudtaget möjligt? Att det i så fall kunde tänkas finnas baksidor av en sådan ekonomisk utveckling finns inte med i Hans beräkningar.

En sak jag undrar över är vad Hans menar att ett drägligt liv kräver. Vad är "tillräckligt" - både för fattiga och för oss som är rika? Finns det några gränser? Att fattiga människor vill ha (och borde få) mat på bordet, rinnande vatten och elektricitet är ganska okontroversiellt. Men om ingen nöjer sig "med mindre än vad vi i väst har" (idag) undrar jag om den framtida globala levnadsstandarden även inkluderar en bil, semesterresor med flyg och en 40'' LCD-tv? Hur mäktar jorden utifrån att vi redan idag överutnyttjar både förnyelsebara och icke-förnyelsebara resurser?

Frågor om matsäkerhet får i Hans värld stå tillbaka för en blind tilltro till marknaden, handel och ekonomisk tillväxt. ”Jag förstår inte hur folk tänker. […] Hittar man något smart att göra på sin [jordbruks-] mark så kan man ju liksom köpa ris någon annanstans ifrån. Det kommer ju att gå båtar ut med den där etanolen, då kan ju de komma tillbaks med någonting [annat].”

Ris och annan mat kan alltså trollas fram från "någon annanstans" om man bara har tillräckligt med pengar. Att gå från att odla mat till människor till att odla mat för bilar representerar för Hans något odelat positivt ifall priset på etanol är högre än priset på maten som kunde växt där. Man kan dock fråga sig vad som händer ifall mängden mat vi odlar globalt minskar med stigande matpriser som följd? När priserna på mat steg 2007 utbröt matkravaller i ett dussin länder. Att använda jordbruksmark för att odla sockerrör och framställa etanol är just ett av skälen till att priserna på mat kan komma att pressas uppåt igen. Även Hans åsikter om framtida energiutmaningar är mer än lovligt naiva. Han ser inga problem alls på energiområdet bortom rent praktiska problem som vi lätt borde kunna lösa:

Den totala mängden energi som kommer in med sol och som finns i vind och som finns i en massa annan förnyelsebar energi, den räcker. Det är teknologiska lösningarna som är för dyra fortfarande.”

Något jag irriterar mig på är att Hans hänvisar till att han berättar sanningen, att han säger som det är. Vid ett tillfälle läxar han upp reporten och säger att ”tro gör man i kyrkan, vi gör beräkningar”. Han säger också att människor som debatterar vet för lite och tycker för mycket om världen. Det kan man kanske hålla med om, men problemet är att det finns frågor som också Hans vet för lite om men att detta inte hindrar honom från att ha mycket starka åsikter och dessutom hävda att han själv sitter inne med sanningen.

I en värld med oändliga resurser (och människor med järnlungor) skulle Hans lösningar fungera utmärkt. Precis som för Gunnar Lindkvist sammanfaller hans eget liv med en otrolig resa och en sanslös ökning av välståndet i Sverige. Att tro att denna resa kan fortsätta för Sveriges del och att alla i hela världen kan göra samma resa är att göra det lite för lätt för sig. De utmaningar vi står inför idag är betydligt större än att de enkelt kan lösas med mantrat ”ökad tillväxt”. En jämnare fördelning av jordens resurser och välstånd är önskvärd, men inte ens detta är tillräckligt eftersom vi globalt lever över våra tillgångar redan idag.

Jag önskar själv att jag kunde leva i Roslings rosiga värld; i en värld där alla problem går att lösa om vi bara kan tillförsäkra oss en fortsatt hög tillväxt, lägger manken till och satsa våra resurser på ekonomisk utveckling och investeringar i fattiga länder istället för på jordbrukssubventioner och krig. Jag sitter inte inne med lösningen på hur vi skulle kunna lösa världens problem, men jag är övertygad om att den är betydligt mer komplicerad än det recept Hans förespråkar. Här måste jag också påpeka möjligheten att själva tanken att ”världens problem går att lösa” också måste vägas mot möjligheten att vi redan har hoppat i galen tunna och att det inte finns något sätt att komma ur helskinnad.
.

måndag 13 juli 2009

Peak Oil-romaner

.
Mig veterligen har bara två renodlade peak oil-romaner publicerats hittills. Om du känner till fler får du gärna kommentera/tipsa om detta! Två romaner är i vilket fall förvånansvärt lite med tanke på hur många fakta-böcker det finns om oljetoppen. En sökning på “peak oil” på amazon.com gav nyligen fler än 125 träffar (av något skäl får man för tillfället tusentals träffar).

De två böcker jag känner till är i vilket fall "Last light" (2007) av Alex Scarrow och "World made by hand" (2008) av James Kunstler. Om du bara hört talas om en av dem torde det i så fall vara Kunstlers bok eftersom han är en oljetopps-kändis som också har skrivit “The Long Emergency”. Nedan skriver jag om vardera bok och avslutar med en kort jämförelse.


Last light
-------------
Brittiske Alex Scarrow har skrivit en adrenalinfylld thriller som utspelar sig inom loppet av en vecka - veckan då världen upplever en total oljekris och snabbt går på knä. Veckans första dag, måndag, är den sista normala dagen på jorden. Samtidiga attentat mot flera olika globala nyckelpunkter lamslår omedelbart hela världens oljeproduktion och två tredjedelar slås ut. Vanliga människor förstår inte krisens omfattning och dess konsekvenser och tror att allt kommer att återgå till det normala - ifall de ens uppmärksammar dessa nyheter. Redan på måndagen säger den brittiska premiärministern om de åtgärder hans rådgivare föreslår (ingen försäljning av petroleumprodukter, matransonering, undantagstillstånd, total nedsläckning av all icke-militär trafik inklusive bussar, tåg och flygplan):

This is over the top. If I get on breakfast TV tomorrow morning and announce measures like these, there’ll be rioting in the streets by lunchtime!

Det är inte produktionssiffror som står i fokus i boken utan snarare de sociala konsekvenserna av en radikal minskning av tillgänglig olja. Apokalyptiskt beskrivs hur snabbt civilisationens tunna fernissa snabbt upplöses i tomma intet när elektriciteten försvinner, när vatten inte längre kommer ur kranen, när mathyllorna gapar tomma i affären och när polisen inte syns till. Många incidenter av laglöshet och upplopp blir det i boken.

Bokens huvudpersoner utgörs av en familj som består av:
- pappa Andy (geolog och dyster oljetoppsförespråkare)
- mamma Jenny (innerligt trött på sin mans domedagsprofetior och precis i stånd att separera från honom)
- dottern Leona (20-årig universitetsstudent som likaledes är trött på sin pappas varningar och som bara delvis är medveten om att hon bär på en hemlighet av yttersta vikt)
Till familjen hör också sonen Jacob (7 år), men hans enda uppgift i boken är att skyddas och tas om hand om.

Frun Jenny och dottern Leona har båda för länge sedan tröttnat på Andys fixering vid Peak Oil (oljetoppen):

The walls of his study were filled with diagrams, charts, geological maps. He had become one-dimensional over that damned fixation of his. It had eroded the funny, complex, charming person that he had once been, and now it seemed that anything that he could be bothered to say to [Jenny], in some oblique way, linked back to this self-destructive, doom-laden fascination of his with the end of the world.”

Boken är en spännade thriller och handlingen rör sig framåt i ett rasande tempo. Det här är en bok speciellt för alla som en dag för ett eller fem år sedan “vaknade upp” och med förskräckelse insåg de samhälleliga konsekvenserna av minskande tillgång till olja, men som sedan misslyckats med att övertyga andra (inklusive nära och kära) om frågans vikt. Det finns många tillfällen i boken när en sådan läsare kan slå sig för bröstet och utbrista “vad var det jag sa!”. I bokens upplösning finns det också en hel del godbitar för konspirationsteoretiker.

Trots deras tidigare avoga inställning är ändå Jenny och Leona steget före när det verkligen gäller. Åratal av ovälkomna predikningar om den (möjliga) förestående undergången har satt sina spår. De är därför snabbare än sin omgivning på att förstå vad som håller på att ske och tänker därför klarare och är bättre på att (försöka) vidta lämpliga åtgärder.

Andy’s warning, his advance warning… the one they should have heeded a little earlier than this, had sort of paid off, kind off. Of course, if [Jenny had] listened to him four or five years ago, they’d be living in some secluded valley in Wales, with an established vegetable garden, a water well, some chickens maybe, a generator and a turbine.”

Dessvärre åkte Jenny till Manchester på måndagen för en anställningsintervju och tillbringar större delen av boken/veckan med att försöka ta sig tillbaka till London och sina barn. Tisdag kväll, fast någonstans mellan Manchester och London måste hon erkänna för sig själv att Andy haft rätt hela tiden:

If she now, finally, had come round to trusting Andy’s prophetic wisdom […] then she had to concede this wasn’t going to sort itself out in a couple of days. Things were going to get worse.”

Andy ligger dock ännu sämre till eftersom han befinner sig i Irak när helvetet bryter loss och tillbringar större delen av boken/veckan med att försöka ta sig ut därifrån. Bortom bokens mycket spännande handling är det huvudsakliga temat hur sårbart det moderna samhället är och hur beroende vi är av vår nuvarande energiinfrastruktur. Premiärministerns rådgivare sammanfattar boken budskap kärnfullt:

It’s a very fragile world [prime minister], very fragile, built on very vulnerable interdependencies. And something like this… what’s been happening today, really could bring the whole lot down.”


World made by hand
-----------------------------

Kunstlers bok utspelar sig i småstaden Union Grove i staten New York någon gång efter oljetoppen. Globaliseringen är död och begraven och människorna i boken vet numera väldigt lite om den omgivande världen.

There were no distant markets to send [things] to because shipping anything was slow at best and often unreliable, and travel was something you just didn’t do anymore.

De få gånger man tillfälligtvis får tillbaka elektriciteten är det som kommer ur radion framför allt religiösa fundamentalistiska galenpannor. Någonstans i bakgrunden har det skett två kärnvapenexplosioner över Washington D.C. och Los Angeles, men förövare och motiv är höljda i dunkel. USA har någon slags president och regering som kanske eller kanske inte har sitt säte i Minneapolis, men ifall det stämmer är de så avlägsna att de lika gärna kunde ha suttit på månen. Bortom globaliseringen har både nationalstaten och industrialiseringen brutit samman och samhället (småskaligt och med fokus på jordbruk och praktiska hantverk) måste återbyggas för hand - en sten och en planka i taget.

We’d gone from a few people using machines to grow monoculture crops and process them for everybody else, to a society in which at least half the people used tools skillfully with human and animal muscle to feed the other half. […] These days, most anyone who had survived was in good physical condition because life was so relentlessly physical.”

Vilket år det är eller exakt hur lång tid som förflutit sedan världen slog in på denna nya kurs är oklart, men det rör sig troligtvis om någonstans mellan 2020 och 2025 och ungefär ett tiotal år efter brytpunkten. Befolkningen har decimerats starkt, främst beroende på sjukdomar och epidemier som kommit i vågor efter att den moderna världen och det moderna sjukvårdssystemet brutit samman.

I centrum står Robert Earle, numera skicklig snickare i sin frus hemstad och med ett förflutet som chef inom mjukvarubranschen. Frun, dottern och svärföräldrarna har alla gått bort i sjukdomar och sonen gav sig av hemifrån för flera år sedan som 19-åring för att “se världen”. Robert och resten av invånarna i Union Grove lider av någon slags gemensam lågnivå-depression som framför allt yttrar sig i en allmän modlöshet och brist på initiativkraft. Boken handlar delvis om deras väg tillbaka till framtidshopp och aktivitet.

Tre andra grupper som spelar också stor roll i boken är:
- ”Proletariatet” som bor i en ”trailer park” (ungefär campingplats) en bit utanför staden. Mindre stadgade än småstadsborna, men också mer framåt, mer aktiva och mer tatuerade. Denna grupp har tagit kontroll över stadens gamla soptipp (nu en skattkista) och de försörjer sig också på ”asset stripping”, det vill säga att ta sig runt på landsbygden och montera ner och återanvända allt som kan tänkas ha ett värde.
- Plantageägaren som bor en bit från staden och som ”tar hand om” sina arbetare. Det sociala systemet påminner lite om ett feodalt system eller ett gammaldags bomullsplantage i södern. En del människor är beredda att ge upp sin autonomi och söker sig frivilligt till godset eftersom det där råder ordning och reda och det serveras tre mål mat om dagen.
- Den resande religiösa grupp (sekt?) som flytt rasmotsättningar i södern och som gör Union Grove till sitt nya hem. Gruppen leds av en karismatisk predikant som också är mycket driven och framåt. Gruppen är väl organiserad men irriterar sin omgivning genom enträgna försök att omvända och värva nya medlemmar. Några medlemmar (”bröder”) är före detta soldater med stidserfarenhet som väl kommer till pass i boken.

Det går inte att komma ifrån att Kunstlers roman delvis känns som ett tillägg till hans bok The Long Emergency. Romanen är helt enkelt ett sätt att skildra världen ”på andra sidan tunneln” (oljetoppen) i romanform. Mycket av det Kunstler skriver om och varnar för i Long Emergency är just exakt det som redan har hänt i den värld där boken utspelar sig. Som pedagogisk pekpinne är boken möjligtvis effektiv, men som roman och läsupplevelse känns den tyvärr inte lika helgjuten.


De två böckerna skiljer sig en hel del från varandra. Där Light är en snabbfotat thriller slingrar sig historien i Hand långsamt fram i sin egen makliga takt. Där Light beskriver händelseförloppet i det ögonblick som sammanbrottet sker är detta vagt beskrivet och ligger åratal bakåt i tiden i Hand. Hand läste jag över loppet av några veckor, Light på några få dagar. Trots att James Kunstler är en mer känd författare är det Alex Scarrows bok jag främst rekommederar. Utifrån de tre böcker jag läst av Kunstler gör han sig bättre som författare av non-fiction och istället för att rekommendera Hand rekommenderar jag The Long Emergency som i princip handlar om samma sak.
.

fredag 3 juli 2009

"The Long Emergency" av Kunstler (2005)

.
James Howard Kunstler
är mest känd för två böcker han skrivit, "Geography of Nowhere" från 1993 (som jag skrev om nyligen) och ”The Long Emergency: Surviving the end of oil, climate change, and other converging catastrophes of the twenty-first century” från 2005. Även om James lyckats peta in klimatet i titeln är det framför allt energi, olja och oljeberoende som han bryr sig om och tänker mest på.

Emedan Geography of Nowhere var en uppgörelse med suburbia och amerikanarnas kärleksaffär till bilen är The Long Emergency (”den långa krisen”) bredare i sin kritik av det moderna samhället och dess skörhet. Liksom flera andra böcker jag skrivit om tidigare utgår James från att oljetoppen och dess effekter är nära förestående och monumentala i sina konsekvenser.

Till skillnad från många andra som skrivit om detta ämne finns det inget initialt kapitel med noga sammanställda fakta, källor, uträkningar och uppräkningar som leder till slutsatsen att vi är nära oljetoppen. Över huvud taget finns det få källor och referenser angivna i boken. Istället förutsätter James att oljetoppen snart är över oss (”The age of fossil fuels is about to end. There is no replacement for them at hand”), och han rivstartar boken med att räkna upp några av dess konsekvenser redan i första kapitlet, ”Sleepwalking into the future”:

globalism as we have known it is in the process of ending. Its demise will coincide with the end of the cheap-oil age. […] The cost of transport will no longer be negligible in a post-cheap-oil age. Many of our agricultural products will have to be produced closer to home, and probably by more intensive hand labor as oil and natural gas supplies become increasingly unstable. The world will stop shrinking and become larger again. […] Life will become intensly and increasingly local.”

Han återkommer till sitt hatobjekt suburbia flera gånger i boken bara för att dödförklara det och målar istället upp en återgång till små, lokala (= hållbara) samhällen: ”very soon we will be without both the oil needed to run [suburbia] and the wealth needed to replace it. […] we will probably have to return to a settlement pattern of towns and small cities surrounded by intensively cultivated agricultural hinterlands”. James menar att vi inte kommer att kunna förlita oss på avlägsna energitillgångar och att varje nation/region kommer att vara tvungen att falla tillbaka och förlita sig på sina egna resurser – och sedan antingen flyta eller sjunka bäst man kan.

En intressant not i sammanhanget är en artikel i DN nyligen (16 juni) där man beskriver hur arbetslösa i fyra kommuner i Lettland erbjuds 1000 kvadratmeter åkermark för att odla potatis och grönsaker och därmed ha något att falla tillbaka på för att klara försörjningen. Socialarbetaren som kom på idén säger att ”I krisen är det viktigt med grundläggande saker som mat, värme och tak över huvudet. Vi har mycket land i kommunen, så […] varför inte använda det”. En av få kommentarer från artikelförfattaren är att ”Det låter som en krisåtgärd hämtad från 1930-talet”. Sant så, men James skulle applådera åtgärden som mycket jordnära och framsynt.

Även om James tar ett steg tillbaka och skriver ett kapitel vardera om bakgrunden till det predikament vi befinner oss i idag, om geopolitik sett ur ett oljeperspektiv och om varför alternativ till olja inte kommer att kunna rädda oss, så utmärker han sig främst genom att skriva fritt om sociala och samhälleliga konsekvenser av att passera oljetoppen. Att han dessutom har mycket starka åsikter som han inte sticker under stol med och är bitsk och kvick i sitt språk gör hans bok till en av de trevligare läsupplevelserna inom genren (oberoende om man håller med honom eller inte). Det är därför jag ofta låter honom själv få komma till tals i denna text genom citat från boken. Liksom flera andra påpekar James att de flesta lösningar som föreslås på de problem vi har framför oss bygger på en mycket stor portion önsketänkande:

The American public also generally assumes that by the time the oil runs out humankind will have moved on to the next energy system […] and that it will arrive just in time, by special delivery […] The wonders of steady technological progress under the reign of oil have tricked […] many Americans to believe that anything we wish for hard enough can come true. […] Most of the public simply can’t entertain the possibility that industrial civilization will not be rescued by technological innovation”.

Vår blinda tro på kombinationen marknaden, vetenskap och teknik tillskriver han vår önskan om lyckliga slut och andra typer av icke-kausalt ”magiskt tänkande” (t.ex. att man får högra siffror på tärningarna om man kastar upp dem högt i luften). Istället menar James att den industriella eran har en början (1700-talet) en mitt (1900-talet) och ett slut (nu) som sammanfaller med fossil-eran:

The fossil fuel bonanza was a one-time deal […] an anomalous period of human history. It has lasted long enough for the people now living in the advanced industrialized nations to consider it absolutely normative. […] We are now unable to imagine a life without them […] and therefore we are unprepared for what is coming”.

Den mest intressanta delen av boken handlar alltså om konsekvenserna av oljetoppen och utvecklingen framöver. James skriver i huvudsak om USA och i andra hand om västvärlden men med små avstickare till Kina, Saudi-Arabien, Iran etc. För resten av världen är bilden så mörk att James kort bara antyder, men i huvudsak väjer för att mer detaljerat beskriva de nattsvarta konsekvenserna:

At peak, the human race will have generated a population that cannot survive on less than the amount of oil generated at peak”. Ett exempel är Lagos i Nigeria med Malmös befolkning 1950 men 10 miljoner invånare idag. Staden är en del av en 900 kilometer lång öst-västlig korridor i Västafrika (från Abidjan till Ibadan) där det bor 70 miljoner människor. De flesta bor i storstäder, och, i utvecklingsländerna bor över 75% av städernas befolkning i slummen. När infrastrukturen och sanitetsförhållandena krackelerar är det således sådana ställen som kommer att drabbas hårdast av epidemier och sjukdomar.

Under övergången till en energifattigare värld kommer de bästa (rikaste) kunderna att slänga upp de pengar de har på bordet för att kapa åt sig ”sin del” av krympande volymer av olja och gas och detta kommer att ske på bekostnad av ”the cash-starved ”loser” nations of the world […] once called ’developing nations’ […] As the struggle over the remaining oil and gas intensifies, larger numbers of economic losers will be created, and those economic losers will be underfed, ill-housed, poorly doctored, badly informed, badly behaved, and subject to plummeting life expectancies.”

Detta är bara inledningen på ”den långa krisen” och på sikt kommer inget land undan. Livet i den långa krisen blir tufft för alla men tuffare för vissa (”Even among the nominally poor today, standards of living have a long way to fall”). Oljeålderns gåva till kommande generationer består av miljöförstöring och förstörda ekosystem, klimatförändringar, sjunkande levnadsstandard och sociala motsättningar (inklusive rasmotsättningar i USA). Kryddat med vågor av sjukdomar, krig och svält (som drar över alla länder i världen) är detta i huvudsak innebörden av James ”Long Emergency”.

I bokens sista, 70 sidor långa kapitel utvecklar James sin syn på vad framtiden bär i sitt sköte. Han går igenom troliga konsekvenser på område efter område; effekterna på suburbia, skyskrapor, köplador (”big-box structures”), nationella affärskedjor (Wal-Mart kan med höga bensinpriser inte göra vinst på sitt ”lager på hjul”), nationella företag (utan billig energi – inga aktiviteter på kontinental skala), kommers och produktion, bilar, vägar, resande och transporter (ofullständigt underhållna vägar blir snabbt obrukbara), jordbruket och andra yrken, skolning och till och med religion (en vinnare efter oljetoppen). Att det mesta kör i diket kommer inte som någon överraskning. Att genomlysa denna lista här är ogörligt men här kommer ett smakprov på hans analys av bilens framtid i USA:

using a car will become more and more a luxury. If car use becomes something only for the elite, it is apt to excite the resentment of those whose driving opportunities have been forclosed by economic misfortune. That resentment might become extreme. Cars might be vandalized. Drivers might be subject to physical abuse. […] Will economically hard-pressed citizens who can’t keep a car going tolerate their taxes going to maintain highways that only the elite can afford to drive on?

Så här långt kanske det överraskar vissa att James ändå har en positiv vision av livet på andra sidan krisen. Jag berörde den i början av texten och den är centrerad kring lokala och småskaliga samhällen. Han framhåller Amish-jordbruk som imponerande produktiva och effektiva även utan elektricitet och motorfordon men undrar om det går att frikoppla detta jordbrukande från deras religion och kultur?

Vad beträffar USA delar han in landet i fem delar; solbältet i sydvästra USA, bibelbältet i amerikanska södern, ”gamla unionen” i nord-östra USA (”nord” i inbördeskriget), västern och slätterna samt staterna i nord-västra USA som vetter mot Stilla Havet (Pacific northwest). I tre av dessa regionerna vill du definitivt inte befinna dig under den långa krisen. Slätterna och solbältet kommer att bli avfolkade och öde eftersom de inte kan föda några större mängder människor. I den amerikanska södern med sitt extrema bilberoende (och bil-fetischism), fanatiska religiositet, starka militära traditioner och historiska rasmotsättningar kommer det att finnas många missnöjda, mycket vapen och en stor jakt på syndabockar.

Vissa delar av effekterna som beskrevs ovan kan vara svåra att få ihop till en enhetlig bild eftersom de rör sig om olika tidsperspektiv (snart – om 10 år – om en generation). Hur paradoxalt det än kan låta tycker jag att det kan vara uppfriskande att läsa en bok som denna. Många andra böcker beskriver hur vi går en tuff framtid till mötes men lyckas ändå få ihop ett avslutande kapitel med ”åtgärder” som om vi omedelbart vidtog dem sägs kunna lösa alla våra problem. Det är helt enkelt inte god ton att skriva att, och beskriva hur det kan/kommer att gå åt helvete. Just därför tycker jag att det är intressant att The Long Emergency faktiskt tar de problem vi står inför på allvar istället för att infantilisera och släta över. Boken fungerar som en motvikt till alla ytliga budskap att om vi bara behöver genomföra åtgärd X (källsortera, byta till elbil, äta mindre kött) för att ”rädda världen”.
.