Möt Gwen som är hemlös

.
Detta är den tredje och sista texten om de indirekta och lite mer oväntade effekterna som den ekonomiska krisens har haft i USA. Den föregående texten avslutades med en kommentar om att billig verklighetsflykt – Harlequin-romaner – ökat i den ekonomiska krisens spår. Andra varor som säljer bra när tiderna är dåliga är choklad och godis. Det är billigt att köpa, får människor att känna sig bättre till mods och kan subtituera för dyrare nöjen och allt annat du har varit tvungen att ge upp och inte längre har råd till. Utifrån en mer psykoanalytisk vinkel kan man också gissa att godis är en form av eskapism, en verklighetsflykt som tar dig tillbaka till den tid när du var barn och livet var mindre komplicerat.

"When you were a kid, going to the candy store was the highlight of your existence […] Candy can take people away from the craziness of the world for a few minutes, and I think people are craving that right now."

Att låta en fyra- eller sexåring få köpa godis för några tior kan för barnet kompensera för att familjen inte längre har råd med dyra piano- eller balettlektioner. Även försäljningen av glass, alkohol och biobesök håller stånd i USA av ungefär samma skäl. De psykologiska dimentionerna bör inte underskattas och jag har även nämnt begreppet “comfort eating” i en tidigare text. Däremot är trenden tydlig vad beträffar att byta ner sig till ett billigare alternativ inom samma kategori och alltså gå från lyxchoklad till vanlig choklad, från att dricka öl och vin på restauranger till att förlägga drickandet till hemmet, från dyrare till billigare viner och så vidare.

Två lite striktare och tristare uppräkningar från DN (här och här) ger ett svenskt perspektiv på vilka branscher och företag som inte drabbats eller som till och med har gynnats av den ekonomiska krisen.


Om vi rör oss från privat till offentlig konsumtion så har krisen även konskekvenser för offentliga utgifter på både lokal och nationell nivå. Det finns hur mycket som helst att säga om detta, inklusive en hel del om staten Kalifornien (världens 8:e största ekonomi) och dess extremt stora budgetunderskott. Här nöjer jag mig dock med två nedslag.

Det första handlar om neddragningar för “paratransit” (färdtjänst). Servicen försämras och priserna går nu upp. Avgifterna som tas ut av de som åker täcker i snitt bara en tredjedel av kostnaderna. Färdtjänst motsvarar bara 2% av allt resande med kollektivtrafik i USA men står för 13% av kostnaderna. “As good of a system it is for people with disabilities, it's a very expensive service for transit systems”. Frågan är förstås känslig och väcker många starka känslor

“Many […] passengers are upset with fare increases because the service is their only way to get to work or medical appointments. "Please don't keep us prisoners in our homes," Patricia Williams, a disabled 40-year Reno resident said at a recent hearing. ‘Let us get out and see our family. Let us go to the grocery store’. “

Jag jobbade själv extra på färdtjänst under skolloven några år på gymnasiet och förvånades då (på 80-talet) över de extravaganta kostnaderna för att driva en sådan verksamhet. En hel flotta med speciella fordon ("skåpbilar" med rullstolslift), en egen växel (som hos taxi), en förare och en medhälpare (jag) - och allt vi hann med på julafton när rekordmånga ville besöka sina familjer var att under åtta timmar köra en handfull rullstolsbunda personer till och från sina familjer. Om vi i snitt lyckades köra en person per timme så var detta ett mirakel av effektivitet - det kan ju ta en del tid bara att ta sig in i färdtjänstbussen om man är rullstolsbunden och dessutom måste bli buren ner för trapporna i bostadshuset. Därefter tillkommer tid för att ta sig från ena sidan av Stockholm till andra, tid för att hjälpa den rullstolsbundne fram till huset och tid för att ta sig till nästa person. På den tiden har jag för mig att kostnaden för resenären var i det närmaste symbolisk (den täckte bara en bråkdel av den lön som enbart jag - som semestervikarie - uppbar).

En hastig koll på vad färdtjänsten gör idag och vad den kostar Stockholm ger att knappt 70 000 personer har färdtjänsttillstånd i Stockholm, att de genomför 2 800 000 resor per år och att färdtjänst har en budget för 2009 på 1 200 miljoner kronor. Det betyder att färdtjänsten kostar något över 400 kronor per resa (1 200 miljoner/2.8 miljoner resor). Det här är förstås en väldigt trubbig uträkning. Endast 20% av alla dessa resor görs med de “specialfordon” med rullstolslift som jag rattade och där kostar förstås varje resa mycket mer än det kostar att beställa fram en vanlig (eller specialbyggd?) taxibil. Jag tror också att det faktiskt kostar mer att använda färdtjänst idag ("Färdtjänstresenären betalar själv ca 15 procent av kostnaden för resorna och landstinget betalar resten"), men högsta månadskostnaden är i vilket fall 690 kronor vilket också är vad ett helt vanligt månadskort för kollektivtrafiken i Stockholm kostar.

En personlig reflektion: det är förstås bara ett mycket rikt samhälle som kan ha råd med den fantastiska service som färdtjänst utgör. Människor i det flesta länderna på jorden skulle finna en beskrivning av färdtjänstens verksamhet fullkomligt ofattbar (till exempel i min frus hemland i en annan världsdel). Och vad kommer att hända med färdtjänsten om vårt samhälle inte alltid kommer att vara rikt, utan istället blir fattigare efter oljetoppen? Hur smärtsamt kommer det då inte att vara när vi steg för steg måste skära ner på det som vi har vant oss vid att ta för givet i det moderna välfärdssamhället?


Det andra nedslaget handlar om begravningar. Det är inte så ofta jag stöter på ett helt nytt engelskt ord men “indigent”, som i “indigent burial” hade jag aldrig träffat på tidigare. Det syftar till när det allmänna går in och betalar kostnaderna för en begravning på grund av att den närmaste familjen inte har råd. Nu stiger antalet fall där ingen hämtar eller gör anspråk på en kropp som finns på bårhuset och då måste det allmänna rycka in.

“the majority [is] left by families who say they cannot afford services. […] It’s not that we’re not finding families, but that the families are having a harder time coming up with funds to cover burial or cremation costs.”

Det betyder också fler kremeringar eftersom dessa kan kosta så lite som en tredjedel av vad en begravning kostar – 3 000 istället för 10 000 kronor. Även bland befolkningen i övrigt stiger antalet kremeringar i USA – från under 30% 2003 till 36% år 2008 och gissningsvis 45% år 2015 (enligt Cremation Association of North America). Vilket förstås betyder sämre tider framöver för Bröderna Fisher i TV-serien "6 feet under" och andra begravningsentreprenörer.

Att många inte har råd att hämta sina döda från bårhuset har resulterat i överfulla bårhus och i en “kommun” (county) i Florida finns det absurt nog en “general manager of the Unclaimed Bodies Unit”. Över hela landet staplas döda i bårhusen när pengarna som det offentliga har avsatt till begravaningar tar slut. En annan kommun har köpt en kylbil för att “parkera” 35 döda i den. Sanningen överträffar dikten.

"One way we look back at a culture is how they dispose of their dead […] We see people here that society was not taking care of before they died -- and society is having difficulty taking care of them after they are dead."


Jag avslutar denna serie med några närmast bisarra nedslag om den ekonomiska krisens effekter av andra ordningen. Det är visserligen omöjligt att stanna tiden eller stoppa döden, men det näst bästa kanske är en plastikoperation? Arbetslösa kvinnor i medelåldern som har svårt att få jobb kan lätt misstänka att de har sin ålder och sitt utseende emot sig. Vad är lösningen? Gratis (“minimally invasive”) plastikoperationer! Botox-injektioner är det mest populära kosmetiska ingreppet i USA (5 miljoner ingrepp per år), och nu erbjuder vissa kliniker gratis injektioner till arbetslösa. Botox är egentligen ett gift som förhindrar muskelaktivitet, men i mycket små doser paralyserar det (ansikts-)musklerna i tre till sex månader och slätar då ut begynnande rynkor i pannan och kring ögonen.

Antalet människor som lider av nattlig tandagnissel ökar i den ekonomiska krisens spår. Eftersom tandagnissel hos sovande är en undermedveten muskelaktivitet vet många inte ens om att de gnisslar tänder förräns de känner av symptomen.

“I kind of thought I was going crazy […] A tooth broke for what seemed like no reason, and by the time I got to [the specialist dentist], I’d been to my physician, other dentists, even a dermatologist to try to get relief from migraines and facial pain I was taking painkillers for. I had no idea I was grinding or that grinding your teeth could even lead to all that.”

När man gnisslar tänder kan trycket på tänderna vara 5 - 10 gånger större än när man tuggar mat och tänderna kan förstöras snabbt. Just i detta fall kan faktiskt Botox-injektionerna ovan vara till hjälp. Ett annat sätt att åtgärda problemet är att skaffa en bettskena (som helst ska var inpassad för just din mun).


Det allra sista exemplet som får avsluta denna serie texter om den ekonomiska krisens oväntade effekter handlar om en kontroversiell docka som heter Gwen. Vi tar det från början, här är lite bakgrundsfakta:

Leksakstillverkaren Mattel, som tillverkar Barbie, har sedan 20 år också sålt en serie populära men dyra dockor som kallas American Girl. Dockorna “rekommenderas” från åtta år men verkar vara populära också bland yngre flickor. Varje docka har en avancerad bakgrundshistoria som berättar om deras liv och också om olika prioder av USAs historia utifrån flickornas/dockornas perspektiv. Ibland har man tagit sig an lite svårare eller till och med kontroversiella ämnen genom dockor som har fått porträttera en förrymd slav (Addy Walker), en indian (Kaya) och en judisk immigrant (Rebecca Rubin). Just valet av namn till den rysk-judiska immigranten - som “9 år gammal anlände till New York 1914” - var kanske mindre lyckat eftersom “Rebecca Rubin” också är en av FBI efterspanad “armed and dangerous” eko-terrorist :-)

Bortom de historiska dockorna finns det varje år också en “årets docka” och ett “årets tema” med spin-off produkter som böcker, tidningar och till och med filmer och datorspel. 2009 års docka heter Chrissa Maxwell och temat var mobbning. Så långt, så väl. Nu till det kontroversiella och bisarra, nämligen att en av Chrissas fiktiva dock-kompisar, Gwen, var porträtterad som hemlös. I bakgrundsberättelsen om Gwen berättar Gwens mamma:

“I woke up one morning to learn that my husband had left us, and my daughter and I were evicted – truly homeless. I always thought homlessness happened to other people. Never to me. At first, my daughter and I slept in our car. I’d park so that we’d wake up near a wayside rest area or restaurant – somewhere where we could use the sink for washing up – and then I’d go to work and pretend that life was just as it had always been.”

Ta gärna en sekund för att fundera på om en sådan docka är en bra eller dålig idé. Är en "hemlös" docka ett progressivt och modigt steg av Mattel, eller är det ett sätt att utsugaraktigt kapitalisera och tjäna pengar på den tragedi som hemlöshet utgör? Skickar den hemlösa dockan Gwen rätt eller fel signaler? Frågor som har förts fram i denna diskussion är till exempel:

- Är detta ett bra sätt att ta upp frågan om hemlöshet med små flickor? Är hemlöshet över huvud taget ett lämplig ämne att ta upp med barn (i dock-form eller i annan form)?
- Är det omoraliskt att sälja en "hemlös" docka som är så dyr att inga hemlösa flickor har råd med den? Är det omoraliskt att sälja en "hemlös" docka när samma pengar skulle räcka långt ifall en riktig hemlös flicka istället fick dem?
- Eller, lär man sig viktiga saker om livet och om att känner empati med de som har det sämre genom att leka med en “hemlös” docka?

Förutom mer sansade åsikter har jag också sett de som fördömer dockan för att politiskt indoktrinera barn och för att dockan kan påverka barn att acceptera att det är en naturgiven ordning att vissa är hemlösa och andra inte (?)

För att strö salt i såren är alltså dessa dockor exklusiva och dyra – varje docka kostar närmare 100 dollar och ges ut i en begränsad upplaga (fast oroa er inte, det kommer alltid ut nya dockor). Kring dockorna finns också avancerad bizniz; förutom spin-off produkterna ovan kan man förstås köpa en mängd extra tillbehör, det ordnas olika events i affärerna som säljer dockan och man kan till och med köpa matchande kläder och klä sig likadant som sin docka!

En del tycker att dockan skulle ha kunnat vara en väldigt bra idé - ifall en (stor) del av pengarna från försäljningen hade gått till åtgärder som kommer de som hemlösa till godo. Jag tycker själv att hela historien är bisarr (inklusive hela det kommersiella American Girl-imperiet). Men om du är intresserad kan du köpa din egen hemlösa docka här och här kan du läsa de 1200 artiklarna på American Girl-dockornas egen wiki-sajt.

I USA beräknas ett av femtio barn vara hemlöst och över 40% av de hemlösa barnen är under 6 år. “When given an assignment to draw a picture of his home, one child […] asked a volunteer whether he could draw the parking lot where his mother parked the family van every night.”
.