"Crude world" av Maass (2009)

.

”oil will bring us ruin… It’s the devil’s excrement”

- Juan Pablo Pérez Alfonso (1903-1979)
oljeminister i Venezuela och initiativtagare till oljekartellen OPEC

Utifrån allt prat om oljans viktighet på denna blogg och andra ställen skulle man kunna tro att de länder som hittat olja per automatik är lyckligt lottade. Journalisten Peter Maass visar i sin bok ”Crude world: The violent twilight of oil” (2009) att så inte är fallet. Men utantag för två kategorier av länder (”undantagsfall”) har olja snarare visat sig vara en förbannelse än ett löfte. Till de länder som inte farit illa av sina oljefyndigheter sällar sig de som kännetecknas av politisk mogenhet, starka demokratiska institutioner och stabil nationell identitet (Norge och Kanada). Den andra kategorin är pytteländer med små befolkningar, enorma fyndigheter och således hög oljeproduktion per capita (Kuwait, Qatar). ”If you have as much oil per capital as Kuwait […] you can subsidize a life of indolence for everyone in your kingdom.” Inte ens världens största oljeproducent, Saudiarabien, tar sig upp till den divisionen.

Låt mig repetera; för alla andra länder har oljan varit till mer skada än till nytta. I denna text kommer jag, utifrån Maass bok, att gå igenom en mängd destruktiva effekter som följt av att ha funnit olja i sitt land och under sin mark. Ett exempel är den strukturella tragedi som består av att oljeindustrin klarar sig med så få anställda och att välståndet som skapas av den därmed inte kommer flertalet till nytta i form av arbetstillfällen.

I Saudiarabien (”Scarcity”), ett land som fyrdubblat sin befolkning på knappt fyrtio år och där det idag bor över 20 miljoner invånare, jobbar endast 50 000 personer på det statliga oljebolaget Aramco (som bara anställer 500 nya personer varje år). Av alla jobb i landet uppbärs två tredjedelar av utlänningar, samtidigt som mer än 30% av alla saudiska män är arbetslösa. De flesta saudier föredrar att vara arbetslösa framför att acceptera lågbetalda jobb, samtidigt som de flesta inte heller har tillräckligt med utbildning för att klara av de bra, välbetalda jobben som idag innehas av professionella utlänningar. Det finns helt enkelt gott om saudier, men ont om motiverade, välutbildade arbetstagare. Ännu mer absurd är situationen i Ekvatorialguinea (”Plunder”), ett av de fattigaste länderna i världen, och med en av de värsta diktatorerna, Teodoro Obiang:

”Sedan 1993 har Världsbanken och andra länder i stort sett avslutat sina hjälp-program i Ekvatorialguinea, på grund av korruption och vanstyre i landet. De flesta företagen ägs av regeringsmedlemmar och deras familjer.”

USAs sista ambassadör, John Bennett, evakuerades från Ekvatorialguinea i mitten på 1990-talet efter att han blivit dödshotat av en av presidentens medhjälpare (medhjälparen blev senare utnämnd till utrikesminister). Året efter stängdes ambassaden och Bennet har beskrivit landet som ”the world’s finest example of a country privatized by a kleptomaniac without a scintilla of social consciousness”.

Det hindrar dock inte ExxonMobil att verka i landet eller Texas-baserade Marathon Oil Corporation från att lägga 1 500 miljoner dollar på att bygga en naturgasanläggning där. Det tragiska är att inga av dessa pengar kommer den lokala ekonomin till godo. Alla chefer kommer från USA eller Europa och alla arbetare är influgna från Indien eller Filippinerna. Varför inte använda lokala arbetare? Svaret är självklart av ekonomiska skäl:

”Indians and Filipions had previous experience on large projects of this sort, so they required little instruction. They knew how to use welding torches, they knew how to avoid injury from the heavy machines on the site, and they could be counted on to work twleve-hour shifts without complaint.”

På motsvarande sätt sparade Marathon pengar och bekymmer genom att importera allt de behövde snarare än att jobba med lokala, okända - och kanske opålitliga (eller inte) - leverantörer. Det betyder att de importerade bajamajor, cement och andra råvaror, största delen av maten och till och med träprodukter - den lokala virkesindustrin till trots. Stenarna som signalerade grusvägens vägren var visserligen lokala, ”but importing them would have been cheaper” förklarade dem amerikanske chefen.

Någon i landet har dock fördelar av verksamheten och det är självklart aktörerna i den oheliga allians som bildats mellan å ena sidan oljebolagen och å andra sidan de politiker med närstående som styr dessa länder som om de vore deras egna företag, och med mycket lite omtanke om resten av befolkningen. Efter att ha tagit rejäla mutor och förhandlat fram lukrativa sidoavtal låter de generöst oljebolagen få förmånliga villkor och säljer därmed ut landets resurser till ett billigare pris än vad deras verkliga värde betingar. Ytterligare en skenhelig aktör i denna skamliga uppgörelse är USAs regering, vars relationer nära följer Ekvatorialguineas oljeproduktion. Ju större export, desto bättre relationer med Washington; ”One of oil’s darkly magical properties is that it erases inconvenient memories.”

Bokens tio kapitel för tankarna till de sju dödssynderna med titlar som Contamination, Greed, Fear, Alienation, Mirage... De flesta kapitel kopplas dessutom till specifika länder, till exempel Saudiarabien, Ekvatorialguinea, Nigeria, Ecuador, Irak och så vidare. I dessa och ytterligare ett halvdussin länder har Maass som underlag till sin bok genomför intervjuer med ”hundratals” oljebolagschefer, politiker, dissidenter, aktivister, advokater, krigsherrar…


Ett annat tragiskt fall är Nigeria (”Rot”) där Shell verkar. När landet blev självständigt 1960 fanns där en blomstrande jordbrukssektor och en växande industri. Därefter har 50 år av olja förvandlat landet till ”a specimen of rot”. Nigeria är ett land med flera hundra etniska grupper som är indelade i ett ännu större antal stammar och understammar med egna särskiljande dialekter och sedvänjor. Den nationella identiteten och solidariteten är svag och oljan har accelererat en process av nationellt sönderfall. För vem tillhör egentligen den olja som finns under marken? Bonden som brukar marken, stammen han tillhör, regionen där han bor eller regeringen (vars säte kan ligga hundratals eller tusentals kilometer bort)? Vilka anspråk kan det oljebolag göra som har investerat miljontals med dollar för att hitta oljan?

I Nigeria finns svaret om vem oljan tillhör att finna i en ständigt pågående kamp mellan krigsherrar, guvernörer, centralregeringen, stamkungar och oljechefer. Alla kämpar mot alla i tillfälliga allianser för att tillskansa sig rikedomen som finns under deras fötter, och Nigerias rikedomar har i decennier blivit stulna av alla som har haft tillgång till oljan. I ett land med svag nationell identitet och svaga lagar står varje region, varje stam och varje familj mot alla andra. Trots astronomiska intäkter under decennier har 80% av oljeinkomsterna tillfallit 1% av befolkningen och 90% av befolkning hankar sig fram på mindre än 2 dollar per dag:

"Nigeria's oil, waiting to be shipped to America, was housed in far better circumstances than Nigeria's people, who were going nowhere."

Till och med Senegal, vars export består av nötter och fisk, har en högre inkomst per capita, och bland de som haft allra minst glädje av oljan är de som bor där den finns. Det massiva inflödet av pengar till Nigeria gör landets valuta starkare (trots att inkomsterna som sagt endast kommer en mycket liten del av befolkningen till godo). Den av oljan uppumpade valutan försämrar exportmöjligheterna för alla andra typer av varor och gör samtidigt importen av allt billigare. Inhemska grödor och varor tappar i konkurrenskraft jämfört med utländska, och de inhemska jordbruks- och industrisektorerna förtvinar över tiden.

De riktigt otrevliga effekterna kommer som ett brev på posten den dagen exportinkomsterna minskar antingen på grund av att oljeproduktionen minskar eller för att oljepriset går ner. Detta fenomen kallas för ”den holländska sjukan” och det finns metoder för att hålla den i bukt. Norges oljefonder, som investerar pengar i utländska tillgångar, är ett exempel på en framgångsrik strategi för att motverka denna ”sjuka”, men en förutsättning är förstås en stabil politisk situation och frånvaro av misskötsel – en situation som ligger långt ifrån verkligheten i de flesta länder.

De som har oturen att bo i närheten av oljan får dessutom se sin hälsa offras, men några siffror på negativa hälsoeffekter finns naturligtvis inte att tillgå. Dels finns det inga medel för att skaffa fram underlag och utföra sådana studier, och i vilket fall är det för farligt att försöka i dessa våldsamma och laglösa områden. En pervers ekonomisk dynamik i det närmaste garanterar våldsamma konflikter, men motverkar samtidigt ett totalt krig eftersom precis alla vill ha en del av oljeinkomsterna och ingen vill döda gåsen som värper guldägg. En studie från världsbanken visar, efter en genomgång av 160 länder och 73 inbördeskrig från 1960 och framåt, att ju större proportion av ett lands inkomster som kommer från råvaror, desto större chans till väpnade konflikter inom landet

I ett avslutande fullkomligt absurt exempel beskriver Peter en by som vid första anblicken ser oerhört imponerande ut efter att Shell har bekostat ett vattentorn, skolor, vårdcentral, asfalterade vägar och elstolpar. Men vid en närmare anblick visar sig all denna infrastruktur vara oanvänd och oanvändbar.

”The water tower and the pipes connected to it were dry because pumps had never been installed. […] the health clinic was empty and padlocked because Shell had not provided medical equipment, medicines or, for that matter, a doctor or nurse. The electrical lines were filled with electricity only occasionally because Shell had donated a gas-powered generator but no gasoline […] it was stranger still that a sign on the waterfront said ”Sea Side Lane,” evoking a vista of blue water, whereas the actual waterway was an oil-ridden creek.”


Hade inte texten redan varit lång nog skulle jag också mer ingående här ha beskrivit fallet Ecuador (”Contamination”). Där har Texaco (nu Chevron) förött den tidigare orörda regnskogen i Oriente-regionen och orsakat en ekologisk katastrof som förgiftat både naturen och ursprungsbefolkningen som bor där. Ecuador framhålls som ett paradexempel på vad som händer när ett oljebolag får agera med helt fria tyglar i fattigt land med svaga lagar som inte efterlevs. Oljebolag tar helt enkelt bara ansvar för det de måste, och i svaga länder blir det inte mycket.

Ett grundläggande problem är att företag har skyldigheter gentemot sina aktieägare att låta bli att betala för saker som de inte har skyldigheter att betala för. De har inte några motsvarande skyldigheter att möta upp lokal- eller ursprungsbefolkningens intressen på de ställen där de borrar. Tvärtom är det helt klart var deras ansvar ligger (efter ett prejudicerande rättsfall från 1919) när dessa motstridiga intressen regelbundet och obönhörligen kommer i konflikt med varandra. ”Unfortunately, having a soul is a luxury the law and shareholders do not encourage.”

Peter påpekar hjälpsamt att Intel eller Apple noga aktar sig för att bygga nya fabriker i Nigeria eller Kazakstan, men Exxon, Shell och BP är ”tvungna” att bege sig till illa fungerande länder och göra affärer med de som styr dem – oberoende av hur korrupta dessa länder är. Självklart beger de sig inte dit för att de vill, utan för att geologiska faktorer avgör var oljan finns, och för att oljebolagen därefter inte har något annat val än att bege sig dit.

Fram till 1970-talet kontrollerade västerländska oljeföretag majoriteten av den olja och gas som producerades i världen. Idag kontrollerar istället nationella oljebolag utvinningen i länder som Saudiarabien, Iran, Venezuela, Ryssland, Kina, Mexiko och Brasilien. Exxon som är det största amerikanska oljebolaget finns inte ens med på 10-i-topplistan över kontrollerade olje- och gasreserver. Alltså måste Exxon och dess gelikar bege sig till ”de sämsta”, mest svårarbetade länderna, samt driva de mest tekniskt avancerade projekten (till exempel djuphavsborrning i Mexikanska golfen) för att alls ha någon olja att erbjuda marknaden.


I ”Crude world” uppmärksammas de företrädesvis negativa effekterna av att bo i ett land som påträffar olja. Med oljeinkomsterna följer inte sällan skriande ekonomiska orättvisor, korruption och politisk repression. Bokens förtjänst är att den belägger, kartlägger och beskriver detta på ett sådant sätt att det är svårt att opponera sig mot Peters överväldigande flod av fakta. Samtidigt är boken lättläst, medryckande, men ack så deprimerande i sin beskrivning av en värld av flexibla samveten (”an honest man willing to make a fair deal is unknown in the oil world”), och mer eller mindre oskyldiga offer. Peters cyniskt-realistiska attityd sammanfattas väl av hans slutord i kapitlet om USA och Irak (”Desire”):

”[Iraq] has too much [oil] for its own good. It seems reasonable to consider that the fighting may not stop until the wells run dry.”

Boken uppmärksammades på ett flertal ställen när den kom ut och på bokens egen hemsida finns länkar till inte mindre än 25 recensioner i prestige-tidningar och -tidsskrifter som The New York Times, The Washington Post, The Telegraph, The Economist, Financial Times och så vidare. Här följer ännu några fler recensioner av boken som jag stött på: The Guardian, Petroleum Economist, Mother Nature Network, OpEdNews.com, en intervju i New York Times (del 1 och del 2) och en intervju i Harper's Magazine.

Alla recensioner till trots har jag själv inte orkat läsa en enda innan jag skrev denna text. Istället för att återge vad andra har skrivit lägger jag hellre min tid på att göra en ganska noggrann läsning av boken själv. Just denna gång har jag också haft ganska bra koll på hur mycket tid det har tagit att producera denna text, och tidsåtgången ligger någonstans mellan 7-8 timmar (2-3 timmar för att göra research, gå igenom boken igen, skriva ner referenser till citat eller göra anteckningar om kapitel, sidor och fenomen jag vill skriva om, därefter runt 4 timmar för att producera själva texten, och till sist någon timme eller så för att läsa igenom texten och putsa på den).

I en uppföljare till denna text tänker jag skriva mer om ”resursförbannelsen” (”the resource curse”):

”the ”resource curse” […] posits that countries dependent on resource exports – especially oil but also natural gas, diamonds and other minerals – are susceptible to lower growth, higher corruption, less freedom and more warfare.”
.