Points of departure

.
Bild. Optisk illusion av samtidig expansion och kontraktion.


Ylven skrev nyligen en text om hur nollställda människor är när hon försöker förklara vad oljetoppen är, trots att hon droppar ledtrådar höger och vänster om vad detta kommer att innebära. Antingen förstår människor överhuvudtaget inte problemet, eller så tror de att “det löser sig”. Kanske har de ätit för många kinesiska lyckokakor för dessa innehåller ju som bekant enbart positiva meddelanden. När jag hade några gäster över och bjöd på lyckokakor i våras berättade jag att på min lyckokaka stod det minsann helt överraskande ”oil will peak and you will starve” (alla i just detta sällskap förstod skämtet). Här ryms det faktiskt både en folkupplysningskampanj och en affärsidé som jag gärna bjuder på, ”Peak Fortune Cookies” med meddelanden som ”oil will peak and your car will run out of gas”, ”oil will peak and you will eat turnips and bark bread”, ”oil will peak and you will loose your job” eller varför inte ”oil will peak and you will be drafted to fight a resource war”?

Jag är universitetslärare och vid det här laget har jag några gånger lyckats peta in en del om oljetoppen som bakgrund till annat jag pratar om. Reaktionen från åhörarna är vanligtvis lika nollställd som den Ylven rapporterade om, trots att jag faktiskt har en ”captive audience” som inte direkt kan resa på sig och gå därifrån. Utifrån detta har jag fått fundera en del över vilka utgångspunkter (points of departure) jag numera tar för självklara och som jag trycker på för att (öka chansen att) poängen (kanske) ska gå hem. Dessa utgångspunkter utgör alltså antaganden som jag numera har inkorporerat i min egen världsåskådning och också argument för att övertyga andra. Dessa antaganden hänger ihop och bildar tillsammans en logisk kedja som är lätt att följa men svår(are) att slå hål på:

1 Peak oil är nu. Och om inte exakt nu, så åtminstone mycket snart. Fast redan dagens ”normala” oljepris är många gånger högre än för ett decennium sedan och ingen tror numera att den långsiktiga trenden kommer att brytas och att priset kommer att gå ner framöver. Det är svårt att idag se hur vi skulle kunna höja oljeproduktionen nämnvärt över någon längre tid. Vi måste istället springa snabbare och snabbare och jaga svårare och svårare olja bara för att lyckas stå kvar på samma ställe (se den röda drottningen). Kan vid behov backas upp av tabeller och grafer.

2 Peak oil är ett predikament, inte ett problem. Ett problem kan lösas, men predikament måste man förhålla och anpassa sig till genom att anamma bättre eller sämre strategier. Ett predikament kan inte en gång för alla ”lösas” eller ”övervinnas”. Exempel: vi ska alla dö. Du kan förlänga eller förkorta ditt liv (genom att t.ex. äta hälsosamt och motionera eller genom att röka och ta risker i trafiken), men i slutänden spelar det ingen roll, för du kommer i vilket fall att dö. Du kan inte lura liemannen, någonstans står han och väntar på att ta dig till sin famn.

3 Peak oil = peak energy. Olja står för ca 37% av den globala energianvändningen och uppemot 95% av alla transporter beror på olja. När oljan blir dyr(are) blir det dyrt att transportera varor (globaliseringen tar stopp) och att transportera människor (resandet blir dyrt). Inget enskilt energislag och ingen kombination av energislag kan täcka upp för ett bortfall i oljeproduktionen på någon eller några procent per år. Dessutom har vi redan plockat ”de lägst hängande frukterna” också vad beträffar kol och gas som tillsammans med oljan utgör 85% av den globala energiproduktionen. Som grädde på moset sägs det dessutom att det finns en del problem som har med klimatet att göra när vi bränner upp dessa ändliga fossila bränslen.

4 Peak oil = peak economy. Det finns ett starkt samband mellan energiförbrukning och ekonomisk tillväxt. Visst kan vi hoppas på ”decoupling” – att kunna ha fortsatt ekonomisk tillväxt med bibehållen eller till och med minskad energianvändning – men ingen land har någonsin lyckats med detta och det bådar alltså inte gott. Kanske är vi höga på energi och det är ruset som talar - innan det obevekligen ersätts av den förestående baksmällans kranka blekhet?


Punkt två ovan är för övrigt ett påstående med oöverträffade besserwisser-kvaliteter. Om man först förklarar vad ett predikament är utifrån exemplet med döden kan man sedan enkelt gå vidare och förklara varför Peak gold (som inträffade för ett decennium sedan) är ett bra exempel på ett predikament som handlar om ändliga resurser. Vad beträffar brytningen av guld får man för varje år mindre guld för pengarna (investeringarna) – från 12 gram guld per ton malm 1950 till 3 gram guld idag. Guld är ett bra exempel på varför produktionen av alla icke-förnyelsebara resurser till slut alltid når en topp för att därefter börja falla och/eller varför vi måste springa snabbare för varje år för att kunna stå kvar på samma ställe (bryta mer malm för att få samma mängd guld).

Alla vidare invändningar mot vilket som helst av argumenten ovan kan därefter avfärdas med att invändaren lider av förnekelse och försöker omvandla vårt oljetopps-predikament till ett problem som relativt enkelt kan lösas (med ny teknik - elbilar, nya energikällor – vind- eller kärnkraft, utjämning av ekonomiska klyftor i världen eller i Sverige, politisk jävlaranamma, globala överrenskommelser eller någon annan mirakelkur).

Ungefär där brukar jag i vilket fall stanna med att föra fram relativt tvärsäkra påståenden (som vid behov kan underbyggas) och istället inta en mer ödmjuk attityd. Ungefär här börjar det också bli riktigt intressant när jag vidare påstår att:

5 Framtiden bär med sig ”disruptiva” förändringar. (Från Peak Fortune Cookies: ”Oil will peak and you will face disruptive changes”). Vi kommer att genomgå många och stora förändringar framöver, men ”riktningen” kommer att ändras. Oljetoppen innebär som sagt Stora Förändringar. Men inte förändringar inom ramarna för det nuvarande systemet, utan förändringar av dessa ramar. Obama gick till val på ”change” (”change we can believe in”). I valkampanjen var förändring ett lockrop fullt av löften, något att hoppas och tro på. Dessvärre kommer de förändringar som väntar oss knappast att välkomnas av någon.

Jag tänker mig att vi någon gång under det nästkommande decenniet (2010-2020) eller på sin höjd decenniet därefter kommer att gå från ett expanderande system (ökning av mängden energi och naturresurser vi exploaterar, av den globala befolkningen, av välstånd, av välfärd, av människors förväntningar på framtiden och så vidare) till ett system i kontraktion. Kontraktion betyder ”en process i vilken något drar ihop sig och blir mindre”.

Vi har levt med ett expanderande system i några hundra år och alla våra ekonomiska och politiska strukturer (samt våra förväntningar på framtiden) är således avpassade för en värld av Mer, Bättre, Större, Snabbare, Mer Avancerat, Nyare, Billigare och Två-Till-Priset-Av-En. Att politiskt fördela det materiella överskott som en växande kaka för med sig är förstås en barnlek jämfört med att fördela de neddragningar och åtstramningar som en krympande kaka för med sig. Vårens kravaller i Grekland ger en försmak av de problem vi står inför. Förändringen från det förra (ett expanderande system) till det senare (ett system i kontraktion) kommer alltså att bli ”svår”. Som ni förstår är detta en grov underdrift eftersom (alla) våra nuvarande strukturer är dåligt anpassade för att hantera denna nya verklighet.

Om jag tillåter mig att vara lite pessimistisk så går det inte att utesluta att alla våra nuvarande politiska strukturer (inklusive ett demokratiskt styrelseskick och kanske nationalstaten i sig själv) visar sig vara dysfunktionella och bryter ihop i takt med att de visar sig vara oförmögna att hantera de problem vi kommer att ställas inför under de kommande decennierna. Tänk kollapsade stater (”failed states”) som Somalia, Sudan, Zimbabwe, Kongo, Afghanistan etc. där staten har trätt tillbaka från många av sina åtaganden (hälsa, skola, polis- och rättsväsende, infrastruktur etc.) och mindre grupper/klaner/regioner får klara sig bäst de kan och inte sällan i kamp med andra grupper/klaner/regioner.

Det här är väl i och för sig ett spekulativt worst-case-scenario, men jag känner mig i vilket fall mycket bekväm med att hävda att vi kommer att få se disruptiva förändringar där riktningen hos förändringarna och samhället kommer att bryta av från vad vi och våra föräldrars generation har vant oss vid att betrakta som normalt (expansion och bättre tider bortom hörnet).

Att närmare beskriva exakt vad detta kommer att innebära - vad som kommer att hända, i vilken ordning och utifrån vilket tidsschema - är förstås en oändligt mycket svårare uppgift. Trots svårigheterna är det ändå just dessa svåra frågor som intresserar mig allra mest personligen, snarare än till exempel frågor om produktionsvolymer och exakt när oljetoppen inträffar, dvs sådant som Kjell Alekletts forskningsgrupp i Uppsala främst sysslar med. Det som fångar mitt intresse är inte ”när inträffar oljetoppen?”, utan snarare ”vad händer sedan?”. Och även om specifika förutsägelser är svåra eller omöjliga är breda utvecklingslinjer om inte lättare så åtminstone möjliga att uttala sig eller spekulera om.

En del av mina tidigare texter har varit inne och tassat på just dessa frågor om vad som kan tänkas hända när energi blir dyrare, t.ex. Energi är gratis, Transporter är gratis, Effekter av 2:a ordningen och Rationaliseringens död.


Jag har en del halvt utvecklade tankar som anknyter till texten ovan men som inte är färdiga än. Jag kanske utvecklar dessa till ett på detta uppföljande inlägg.
.

Oljan i golfen (del 1) - De första dagarna

.

Efter en längre tids frånvaro - dels frivillig och dels ofrivillig - är jag nu tillbaka med ett nytt inlägg. Mina planer på att skriva texter om alla böcker jag har läst-men-ännu-inte-recenserat under april-maj skrinlades på grund av mycket hög arbetsbelastning. Dessutom har jag inte tillgång till böckerna längre eftersom jag under hela juni är i Kina (hälften arbete, hälften semester). Och här uppstod nästa problem, för vad jag inte visste innan jag åkte till Kina var att alla blogspot-bloggar är blockerade på grund av (har jag fått bekräftat) många dissidenter tidigare använde dem för att sprida "regimkritiska åsikter". Alltså har jag inte haft tillgång till alla delar av Internet och mer specifikt har jag inte haft tillgång till denna, min egen blogg... Detta har nu läst sig efter att jag har fått hjälp med att upprätta ett såkallat virtuellt privat nätverk (VPN). Dock vet jag inte hur mycket tid jag kommer ha för att skriva nya texter i juni och jag kan också passa på att påminna om att den publiceringstakt jag mäktade med förra sommaren (juni-augusti) var en ny text var tionde dag.

I vilket fall tänkta jag nu ta mig an en nyhet som legat på löpsedlarna i exakt två månader och det är oljeläckan i Mexikanska golfen. Det finns mycket att säga om den och jag har bestämt mig för att skriva en serie artiklar som kommer att vara lite löst kronologiskt baserade. Händelseförloppet tog sin utgångspunkt i den explosion som skedde den 20 april och i denna den första texten tänkte jag utgå från artiklar som skrevs under de efterföljande dagarna. I nästa text tänkte jag att utgå från tidningsartiklar som skrevs under (typ) de efterföljande en till två veckorna.

Jag kommer också att organisera mina källhänvisningar lite annorlunda än jag brukar. Istället för att mycket noggrant länka upp den löpande texten kommer jag att länka där detta passar sig och dessutom samla alla källor sist. När jag tidigare har skrivit en sådan här typ av text som baserar sig på många men delvis överlappande tidningsartiklar har jag märkt att det är krångligt och tar mycket tid att hålla reda på allt källmaterial. Att efter att en text är färdig vara tvungen att kolla upp och värdera vilken källa som är mest lämplig att referera till för att belägga ett visst påstående här helt enkelt jobbigt, tidskrävande och ganska trist. Vill du som läsare förkovra dig för du alltså göra lite mer arbete själv mot att jag slipper. Jag har för övrigt ingen aning om hur många det egentligen är som uppskattar det ibland måhända överdrivet noggranna arbetet med länkarna från min sida. Jag misstänker att en stor majoritet bara läser texten jag skriver och bara i undantagsfall klickar på länkar för att gå vidare och förkovra sig eller kolla upp källorna... Nå, nog om detta och till ämnet för dagen och för kommande texter... utspilld olja.

Om jag börjar med att repetera lite grundläggande fakta så skedde det alltså en explosion på oljeplattformen Deepwater Horizon tisdagen den 20 april. Av 126 personer som var ombord omkom 11 personer (flera andra behandlades för brännskador). I samband med explosionen började det brinna på plattformen och två dagar senare sjönk den i havet. Några dagar senare uppskattade man att 1 000 fat olja (159 000 liter olja) rann ut i havet varje dag.

Oljeplattformen Deepwater Horizon var 120 * 80 meter stor (som 1.5 fotbollsplaner) och därmed en av de största av de 90 som finns i Mexikanska golfen. Den ägdes av företaget Transocean men hyrdes ut till BP som betalade över en halv miljon dollar per dag för detta. Även om den förlorade plattformen var försäkrad kan det vara av intresse att veta att det idag skulle kosta 600 - 650 miljoner dollar att bygga en ny sådan plattform. Det som direkt stod klart efter olyckan (och innan man visste något om de övriga omfattande problem som skulle följa) var att Transocean inte skulle få in en halv miljon dollar om dagen av BP och att detta motsvarar 3-4% av deras omsättning. I backspegeln är detta ett av Transoceans mindre problem, men börskursen sjönk i vilket fall initialt på grund av detta.

Not: Jag har noterat att det står här att det finns 90 stora riggar och 3 500 produktionsplattformar i Mexikanska golfen, men jag är oklar över vad skillnden är (och har inte hunnit kolla upp detta). Kan någon som vet förtydliga?

Redan samma dag som oljeplattformen sjunker lämnas den första stämningsansökan mot Transocean och BP in på en av de 11 saknade oljearbetarnas vägnar trots att det vid denna tidpunkt fortfarande pågick (fruktlöst) sökande efter överlevande (som avslutades dagen efter, tre dagar efter explosionen). Säga vad man vill om amerikaner, men inte släpar de fötterna efter sig när det gäller att lämna in stämningsansökningar! Fast å andra sidan hade man vid denna tidpunkt sökt av ett över 5 000 kvadratkilometer stort område till havs 17 gånger (5 gånger per båt och 12 gånger med helikopter).

Att jobba på en oljerigg är inte helt ofarligt. Bara sedan 2001 har det på oljeriggar i den Mexikanske golfen skett över 850 bränder, över 1 300 skador samt både 59 och 69 dödsfall (enligt en och samma artikel)!?

Som vanligt vid potentiellt katastrofala miljö-, klimat-, energi- och ekonomiska -faror eller -olyckor var ryggmärgsreaktionen hos media, politiker, företag (BP) och allmänheten att så länge som möjligt begrava huvudet i sanden och hoppas att business-as-usual snart skulle komma gång igen. Två dagar efter explosionen och samma dag som Deepwater Horizon sjunker, den 22 april, står det till exempel att läsa att "Officials said environmental damage appeared minimal so far". Det var förstås sant vid exakt just precis exakt denna tidpunkt... Jag antar att det var menat att betrygga lokalbefolkningen, investerarna och allmänheten.

Dagen efter kan vi sedan läsa i efterhand ofrivilligt komiska uttalanden där man utifrån en stor dos (överdos?) av förhoppningar uttalar sig eller önskedrömmer om att "det värsta kan vara över". Känner ni igen den gamla godingen som var frekvent återkommande under de månader som den finansiella krisen briserade och börserna föll (och föll, och föll)?

"No oil was leaking on Friday from a sunken rig in the Gulf of Mexico, officials said, easing fears of an environmental disaster as hope faded of finding 11 missing workers alive. "It appears there is no oil coming out of the well at this time," Mike O'Berry, a U.S. Coast Guard senior petty officer, told AFP after an inspection of the sunken offshore rig. "We're not out of the woods yet but there is some positive news." "

Ett (av flera) exempel på genren "lugnande texter" är denna från Time:

"It looks as if the Gulf Coast will get off without major damage [...]. BP [...] has already dispatched more than 30 ships, capable of skimming in excess of 170,000 bbl. of oil a day, to counter any that does spill."

Samtidigt kan man förstås också ha en viss förståelse för att de inte hade några reportrar på plats som kunde göra självständiga bedömningar och därmed var utelämnade till att (åter-)berätta den "spin" som de själva blev matade med. Här kan man dock konstatera att New York Times (som jag hyser allt större respekt för) prickade rätt när de istället mer återhållsamt sa att "So far, the oil seems contained in the well, but that could change".

På samma sätt såg man initialt från oljeindustrins sida på olyckan med viss, men ändå mild oro:

"Some industry analysts said they feared the accident might temporarily damp the pace of oil development in the deepest reaches of the Gulf, which has become a significant exploration hotspot for international oil companies seeking new sources of petroleum. The industry is booming, and has been challenged by a tight supply of rigs and skilled workers."

Notera ordval så som att olyckan "tillfälligt kan mildra takten" på borrningar i området och att "the industry is booming" - istället för att som nu med facit i handen skriva att industrin "has been booming" eller som det kanske kommer att visa sig, "was booming". Djuphavsborrningstillskyndare hade fram till denna tidpunkt framhållit att industrin hade blivit mycket säkrare. Oljeindustrin har förstås legat på defensiven de senaste två månaderna, utskällda och åthutade av alla förståsigpåare (som jag) och alla drabbade; från räkfiskaren och hela vägen upp till president Obama. Men bara dagen efter oljeplattformen sjönk (samma dag som letandet efter överlevande upphörde) kunde man på Rigzone ("providing you with [oil and gas] industry news and information") fortfarande läsa denna hyllning till djuphavsborrning av olja i allmänhet och oljeplattformen Deepwater Horizon i synnerhet:

"The Deepwater Horizon was marvel of modern technology. It was what they call an ultra-deepwater dynamic position semisubmersible oil rig. It was the size of two football fields and was like a ship that used a computer controlled system to automatically maintain its position and heading. It was a rig that could reach the bottom of the ocean and the Gulf of Mexico to depths many had never imagined. In September of last year, Deepwater Horizon made history by drilling the deepest oil well in history. This was an achievement not unlike landing a man on the moon or a successful space shuttle. An achievement that in another era would have inspired the passion and imagination of the nation in a nation that has become accustomed to great achievements. Think about the implications of drilling for oil in an area of the ocean where no man dared drill before. Think of the impact it could have on a world that is not satisfied with surrendering to the sentence of peak oil but to expand our imagination and our desires to overcome the status quo and do what those who think small said was impossible. Instead of surrendering to the prospect that the world and the economy was doomed because of peak oil, there are those who say we have not even begun to tap the earth's possibilities."

Notera också sparken mot mig andra realister som inte tror att vi enkelt kan djuphavsborra (eller vind- eller kärnkrafta) oss ut ur vårt oljetopps-predikament. Man kan också notera den dåliga timingen för oljeindustrin och för president Obama som endast en månad tidigare hade föreslagit att man skulle häva förbudet mot att borra efter olja i östra delan av den Mexikanska golfen och södra delen av USAs Atlantkust. Ifall Obama istället hade vidmakthållit ett sådant beslut (eller skjutit på frågan) och hänvisat till farorna med denna typ av verksamhet skulle han i efterhand ha framstått som ett orakel av alla utom av konspirationsnötterna på Fox News och i Tea Party-rörelsen som istället bergis skulle ha hävdat att han (och FBI och CIA) nog hade ett finger med i spelet kring "sänkningen av Deepwater Horizon".

Dilemmat är förstås att oberoende av kostnader och risker måste vi ha oljan som finns flera kilometer under havsytan. Alternativet är helt otänkbart och det är knappt att någon "ansvarsfull" politiker eller journalist vågar ta detta ord i sin mun. Men jag vågar och ordet är livsstilsförändringar. Det konventionella tänkande utgår annars från att vi imorgon måste ha tillgång till lika mycket olja som idag - och någonstans måste den ju komma ifrån. För USAs del är detta förstås extra prekärt eftersom de lägger vantarna på 25% av den globala oljeproduktionen samtidigt som de för varje år producerar mindre och mindre olja själva - efter att ha passerat sin egen nationella oljetopp för 40 år sedan.

Bankrånaren Willie Sutton fick frågan "why do you rob banks?" och returnerade det självklara svaret "because that's where the money is". På motsvarande sätt kan man alltså fråga sig varför vi överhuvudtaget borrar efter djuphavsolja och det enkla svaret är likaledes "because that'w where the oil is".

När den inhemska oljeproduktionen i USA nuförtiden sinar även i Alaska och på grundare vatten i den Mexikanska golfen har djuphavsborrning efter olja i Mexikanske golfen varit den största källan till tillväxt i den amerikanska oljeindustrin under det senaste decenniet. Djuphavsborrning (på mer än 1 000 fots djup) utanför USAs, Brasiliens, och västra Afrikas kuster utgör nu uppemot 10% av den globala oljeproduktionen och oljeborrning i den Mexikanska golfen står efter ett decennium av stark tillväxt för inte mindre än en tredjedel av USAs hela oljeproduktion.

Ni ser dilemmat; när vi inte hittar mer "enkel olja" att utvinna måste vi ge oss på "svår olja". Svår olja i form av oljesand, djuphavs- och arktisk olja är dyr att exploatera, har långa ledtider (det tar många år från upptäckt till produktion) och har kontroversiella sociala och miljömässiga konsekvenser. Faktum är att kostnaderna för att exploatera svår olja ligger på mellan 60 och 90 dollar per fat, så marginalerna för oljebolagen att tjäna några större mängder pengar är små för dessa typer av projekt. På bara ett decennium har det tidigare "normala" priset på olja gått från 20 dollar per fat till åtminstone det tre- eller fyrdubbla. För ett år sedan sade BPs numera utskällde VD Tony Hayward att vid priser på 90-100 dollar per fat "börjar konsumenter förändra sitt beteenden". I klarspråk betyder det att vi vid sådana priser inte längre har råd att köpa och använda lika mycket olja och att detta oljepris således är för högt.

De höga exploateringskostnaderna ovan syftar alltså till kostnaderna för att exploatera "svår olja" och nya oljefyndigheter - att fortsätta att exploatera de oljefält som redan är i produktion är mycket billigare, men problemet är då istället att de flesta av dessa gamla giganter redan har passerat sina bäst-före datum och att produktionen därmed minskar för varje år.

I sammanhanget kan det vara värt att påminna om att International Energy Agency, US Department of Energy, Energy Information Administration och andra energiorgan för bara 10 år sedan gissade att priset på olja skulle ligga på runt 20 dollar per fat år 2010. Det är alltså utifrån dessa prestigefyllda organisationers prognoser som vi ännu idag bygger vår framtid när vi tar beslut om att konstruera förbifarter och nya flygplatser. Men hur tillförlitliga är deras uttalanden och prognoser idag utifrån detta miserabla "track record"?

Jag har som sagt läst en del om oljeolyckan och kommer att med oljespillet som utgångspunkt beröra flera olika ämnen i kommande texter så som hotet mot kusten och näringar, jämförelser med Exxon Valdez-olyckan i Alaska för 20 år sedan och inte minst betydelser och implikationer av oljespillet. Här finns del två i serien, "föregångarna".

PS. Eventuell konstigt utseende på denna text kan bero på att jag är tvungen att använda en annan webläsare än den jag brukar på grund av ovanstående (VPN) problem. Sorry.

Källor:

- Financial impact of Transocean's rig loss mulled, National Post (2010-04-22)

- Negligence lawsuit filed in oil rig fire, CBS news (2010-04-22)

- Search ends for missing oil workers, New York Times (2010-04-22)

- Blast jolts oil world, Wall Street Journal (2010-04-22)

- Accidents don't slow Gulf of Mexico drilling, New York Times (2010-04-22)

- No oil leaking from sunken rig: Coast Guard, National Post (2010-04-22)

- Deepwater Horizon - Triumph and tragedy, Rigzone (2010-04-23)

- Peak oil predictions, The Guardian (2010-04-23)

- Explosion in the Gulf, New York Times (2010-04-23)

- Peak oil era: Why the cost and risk of oil exploration will keep rising, BNET (2010-04-23)

- Ripple effects after an offshore oil-rig explosion, Time (2010-04-24)

.