Peak oil computing - post script

.
Det här är på sätt och vis ett mellan-inlägg. Förra veckans sportlov kom mellan den föregående texten och den påtänkta-men-ännu-inte-skrivna sista (?) texten om Egypten som dessutom kräver mer research. Istället tar jag här upp en tråd som jag tidigare halvt har utlovat att skriva om.

I januari publicerade jag mitt första oljetoppsinspirerade akademiska konferensbidrag i form av en följetong i fyra delar här på bloggen. En text som jag alltså presenterade på en liten konferens i Danmark för ett halvår sedan blev i svenska översättningen till en serie texter här på bloggen om ”Peak oil computing”. Jag nämnde då att jag kunde tänka mig att återkomma och berätta lite mer om det mottagande jag fick på konferensen. Om du snubblade in på denna blogg just exakt här kan det alltså vara en bra idé att läsa de tidigare texterna (första delen finns här), eller kanske helt hoppa över denna text. Jag har delat in återstoden av denna text i tre delar; reaktion, reflektion och rekalibrering.


Reaktion handlar om den omedelbara reaktionen från publiken efter min presentation på konferensen samt i efterföljande samtal. Det ni har sett är texten, men på konferensen höll jag en 20 minuter lång presentation och det var alltså endast presentationen (som ni inte hört) som konferensdeltagarna kunde förhålla sig till och reagera på.

Nå, både texten och presentationen är ganska motvalls. Den gick motvalls mot själva tanken bakom hela konferensen. Temat för konferensen var typ ”allstädes närvarande information alltid och överallt” – hur kommer det att förverkligas i de nordiska länderna och vilka kommer effekterna att vara? Mitt förslag till svar på den frågan var ”inte alls” – för oljetoppen och ekonomiska kriser (etc.) kommer att komma emellan och den förespeglade högteknologiska framtiden kommer aldrig att bli förverkligad. Istället kommer vi att få hanka oss fram i en cyberpunkig framtid på dekis och där framtid och histora, hi-tech och low-tech, begränsningar och möjligheter kommer att tumla runt och blandas i en salig röra. Jag skissar på just ett sådant scenario i min text (i den tredje respektive den fjärde delen) och detta scenario utgörs av en relativt halsbrytande blandning av spekulation och (förhoppningsvis) intelligenta gissningar.

Det jag skrev ihop och presenterade låg rent formellt inte utanför det som det var tänkt att konferensen skulle handla om (relativt öppet specificerat i denna inbjudan till konferensen). Jag började med att läsa inbjudan mycket noggrant och knöt i min text an till, och tog tillfasta på en del kodord, formuleringar och fraser som fanns i inbjudan bara för att därefter vända 90 grader och ge mig iväg vinkelrätt i förhållande till konferensens tänkta inriktning. Faktum är att jag i mitt bidrag försökte bredda konferensens innehåll (samtidigt som och genom att jag sköt mycket av det som sades på konferensen i sank), eftersom jag ifrågasatte de grundläggande premisserna bakom en über-informationsteknologiserad framtid med alltid uppkopplade surfplattor, appar, geografiskt anpassade nyheter och reklam (och så vidare).

Jag ville att min text skulle utgöra en tankeställare eller till och med ett ”motgift” mot den förhärskande gung-ho ingenting-är-omöjligt allt-kommer-att-fixa-sig-mentaliteten som är speciellt förhärskande bland alla som ens är ljummet involverade eller intresserade av något som helst som har att göra med datorer. Glänsande visioner av framtiden sprids numera genom talrika glassiga magasin, i samband med Apples senaste release av ny mjuk- eller (speciellt) hårdvara, och genom Computer Sweden två gånger i veckan. Inte minst sitter allt sådant i väggarna på min egen arbetsplats, Kungliga Tekniska Högskolan. Och i > 95% av alla teknolog-studenters huvuden. Och i lärarnas.

Hur togs då mitt utmanande bidrag emot på konferensen ifråga? Svaret beror säkert mindre på exakt vad jag sade, och mer på vilken publik som råkade befinna sig framför mig och hur receptiva de (redan på förhand var) för de grundläggande tankegångarna som jag presenterade (det vill säga att oljetoppen är ett faktum). Mitt risktagande bestod alltså av att jag inte hade någon koll på detta och att jag på förhand alltså inte kunde veta om jag skulle bli höjd till skyarna eller sågad längs fotknölarna. Det visade sig att jag skulle bli bådadera.

Min presentation mottogs i huvudsak väldigt positivt, men den möttes också direkt av våldsamt motstånd av en person i publiken som gick till angrepp direkt i den efterföljande frågestunden. Till skillnad från frågor om förtydliganden eller möjligtvis ”vanlig” artigt inlindad eller lite mesig kritik från någon åhörare som inte håller med, var Herr O ute efter blod. Han var indignerad och heligt moraliskt upprörd. Han menade att mitt bidrag inte var vetenskap, utan att jag hade levererat en bredsida av ideologi (fult ord). Han tyckte att jag hade tagit det som passade mitt resonemang utifrån vad andra har skrivit (och på Internet finns onekligen alla åsikter representerade) och sedan lindat in detta i ett tjockt lager av "tyckande" som jag därefter svept in i en air av vetenskaplighet genom att ha fräckheten att presentera mitt "resultat" på en forskningskonferens.

Något (i hans ögon) ännu mer graverande var att han helt enkelt tyckte att mitt tyckande var grundlöst och så fel, fel, fel! Att jag hade fräckheten att jämföra vår tekno-civilisation med ett korthus betraktade Herr O som en personlig förolämpning eftersom han själv var bekant med forskning om ”stora tekniska system” (till exempel el- och telenätet). Korthus? Jo, jag hade en bild i min presentation av framsidan på Richard Heinbergs bok ”Peak Everything: Waking up to the century of declines” (se bilden ovan).

Herr O ifrågasatte inte bara mig och min presentation utan vände sig också mot konferensens arrangörer och ifrågasatte lämpligheten av att mitt bidrag över huvud taget hade blivit accepterat för framförande på konferensen (ett sådant ifrågasättande går definitivt bortom normala etikettsregler på vetenskaplig konferenser). Ja, Herr O var faktiskt så upprörd att han hade svårt att direkt efter min presentation exakt formulera sin kritik på ett koherent sätt och måttade därför rallarsvingar åt höger och vänster.

Min tolkning är att presentationen uppfattades som mycket provokativ av Herr O då den ifrågasatte hans världsbild. Hans reaktion blev därför våldsam. Eftersom hans kritik var ganska svepande och oprecis var det lite svårt för mig att veta exakt hur – eller vad – jag skulle svara på när jag fick chansen att replikera. Jag tror att jag tog tillfasta på något av allt det han sade och svarade hjälpligt på det. Mycket tillfredsställande var dock att de två-tre efterföljande personerna som bad om ordet inte ställde några frågor till mig utan istället bara tog avstånd från Herr O, uttryckte sitt stöd till mig och framhöll att de tyckte att det visst var rätt forum och att presentationen låg inom ramen för vad som var möjligt att avhandlas och diskuteras på just denna konferens. En av de som uttalade sig och gav sitt stöd var konferensens ordförande (han hade ju även själv blivit ifrågasatt av Herr O) och därmed blev just denna invändning besvarad och avförd från agendan.

Däremot väckte inte min presentation några ”vettiga” frågor – presentationen låg lite för långt bort från vad de flesta var förberedda på och jag kan förstå att det är svårt för människor som inte tänkt så himla mycket på oljetoppen att med kort varsel ställa djupsinniga frågor eller komma med välgrundad kritik eller förslag. Ingen hade läst min text på förhand men jag noterade med tillfredsställelse att de kopior av texten som jag hade tagit med mig tog slut när människor efteråt bad om dessa.

En sak som komplicerade sågningen (ovan) var att den dessvärre koleriska Herr O råkade vara den enda personen som jag var bekant med redan innan konferensen. Även Herr O är Stockholmsbaserad och våra vägar har tidigare korsats vid flera tillfällen genom åren. Dessutom hade vi suttit bredvid varandra på konferensen, men efter min presentation fanns det definitivt en ”fnurra på tråden” mellan oss.

Alltså var vi tvungna att ”behandla” denna fnurra och vi kunde så småningom vara helt överens om att vi var överens om just precis ingenting utom att vi tyckte helt olika, att vi var tvungna att låta bli att diskutera ämnet och att vi skulle lägga det bakom oss. Jag pejlade senare men kunde inte hitta någon substantiell kritik mot något enskilt av det jag sade (han var inte ens bekant med oljetoppen tidigare så vad kunna han ens säga om allt det som jag berörde i början av min text?). Min tolkning är helt enkelt att eftersom Herr O lever i en värld av möjligheter (han studerar användningen av ny mobil teknik i en teknoutopisk värld utan gränser), så utvecklade han en omedelbar och våldsamt allergisk reaktion mot min beskrivning av en värld av begränsningar (som jag alltså utvecklade i del ett av min text).


Den diametralt motsatta reaktionen fick jag när ett större sällskap från konferensen gick ut på restaurang på kvällen. Vid vårt långbord satt jag bredvid en ung kvinnlig doktorand från Nederländerna. Fröken P var bokstavligen beredd att kasta sig framför mina fötter. Hon tyckte att det största problemet med min presentation var att den var så bra och tog upp så viktiga frågor att jag (utan att det var min intention) gjorde alla andra bidrag som presenterades – inklusive hennes eget – till åtlöje.

Genom att jag uppmärksammade stora och viktiga frågor i min presentation (en värld av begränsningar, oljetoppen, implikationer för informationsteknologin), blev allt annat som sades larvigt, småttigt och betydelselöst. Hon skulle nog gärna ha velat att man avblåst resten av programmet för att kunna diskutera sannolikheten för, och implikationerna av oljetoppen för vår användning av datorer i framtiden. Eftersom det av praktiska skäl inte var möjligt att göra det tyckte hon att allt det som följde därefter blev till dockteater där alla deltagare mekaniskt framförde sina (måhända i snäv bemärkelse intressanta, men på det stora hela ändå betydelselösa) bidrag.

Jag fick intrycket att hon hade fått något som kan liknas vid en uppenbarelse. Hon hade själv en ”grön” eller ”motkultur”-bakgrund och –uppfostran (typ hennes föräldrar var vegetarianer eller så hade hon kanske deltagit i demonstrationer mot kärnkraft redan när hon satt i barnvagnen – jag kommer inte riktigt ihåg). Men nu höll hon som sagt på att doktorera genom att undersöka något snävt och icke-världsförbättrande problem, och det hade aldrig tidigare fallit henne in att hon skulle kunna integrera eller kombinera sina världsförbättrande övertygelser med hennes egna doktorandstudier - fram tills dess att hon hörde min presentation.

Hon sa att hon efter denna för henne omtumlande dag egentligen skulle vilja byta ämne för sitt doktorandprojekt, men att det inte var praktiskt görbart eftersom hon redan hade kommit halvvägs. Det hon tog med sig från konferensen var insikten att hon ville hitta ett nytt område och en ny inriktning för vidare forskning direkt efter det att hon hade sin doktorsexamen i hamn. Det finns alltså en god chans att min presentation bidrog till att förändrat åtminstone en persons liv på ett grundläggande sätt. Tillfredsställande.


Reflektion handlar om främst egna reflektioner, i andra hand återkoppling från de (kollegor) jag spridit texten till och i tredje hand vissa tankar som fördes fram i kommentarsfälten här på bloggen.

Min text var som sagt skriven som en reaktion på att det är så mycket hype kring framtidens datoranvändning. Så är fallet även när andra än teknikmänniskor (till exempel samhällsvetare, konstnärer och humanister) tänker på framtidens informationsteknologi. Långt ifrån alla välkomnar en sådan framtid okritiskt, men i den utsträckning man är kritisk, så är man kritisk mot hur tekniken kommer att (miss-)brukas. Även tvivlarna och de bittraste kritiker utgår alltså från att informationsteknologin kommer att skapa nya möjligheter (en värld av möjligheter) - men misstror utfallet och tror att dessa nya möjligheter främst kommer att missbrukas (till exempel av staten eller av stora företag).

Kanske kommer tekniken att ”förslava” istället för att ”befria” oss? Om man flyttar detta resonemang till ett aktuellt fenomen, oroligheterna i arabvärlden, kan man alltså kasta sig in i en diskussion om huruvida internet, mobil teknologi och social medier framför allt kommer att användas av och för folkens syften (i Tunisien, Egypten och så vidare) för att organisera det folkliga motståndet bättre (proponent Clay Shirky), eller av oppressiva men teknologiskt sofistikerade regimer (Iran, Kina) för att i ännu större detalj kontrollera och förtycka sina medborgare (proponent Evgeny Morozov). Eftersom den senare ståndpunkten så sällan framförs i den svenska debatten tipsar jag mer än gärna om en bra startpunkt för att ta del av dessa ovana tankar i form av Malcolm Gladwells artikel ”Small change: Why the revolution will not be tweeted” som publicerades i tidsskriften The New Yorker i höstas.

I min egen text avfärdar jag dock hela denna diskussionen på ett bräde genom att väcka den (till synes) naiva frågan ”vad händer om framtiden inte står att finna i en värld av möjligheter (som kan brukas eller missbrukas), utan en värld av begränsningar?”. Vad händer om ”framtiden högteknologi” varken kommer att brukas eller missbrukas av den enkla anledningen att tillväxt och teknisk utveckling kommer att komma av sig. Vad händer om den högteknologiska morgondagen blir inställd ("cancelled") och vi på vår höjd kan vara glada ifall vi kan underhålla den teknologiska infrastruktur vi redan har på plats idag?

En person har frågat varför min text är så (ansträngt?) käck och fokuserar på ”affärsmöjligheter” i en värld av begränsningar. Det är en bra fråga. Svaret är att jag blev väldigt inspirerad av Dmitry Orlovs och hans text om "Products and services for the permanently unemployed consumer". I en kommentar här på bloggen skrev jag tidigare att ”Jag får själva krypa till korset och erkänna att jag delvis axlar Orlovs oljetoppsentreprenörsfetischism för att göra texten mindre oaptitlig”.

Det är alltså svårt att skriva en text där det inte finns någon ”uppsida” alls. Det kan hända att mina texter om peak oil computing är för positiva. På en lista över grundläggande behov som behöver uppfyllas i ett post-peak oil-scenario kommer tillgång till datorer och Internet långt ner, efter mat, vatten, tak över huvudet, värme och vänskap. Men en text som dömer datorerna till sotdöden skulle helt enkelt straffa ut sig själv och i så fall skulle jag inte ha något att göra på konferensen där mitt bidrag framfördes. Alltså var jag tvungen att hitta en vinkel som jag kunde stå för och som också passade till det tilltänkta sammanhanget. För att sammanfatta kan man alltså säga att innehållet och tonen till viss del begränsades och vägleddes av textens syfte. Texten speglar alltså inte nödvändigtvis vad jag själv tror (det finns alldeles för mycket som jag är osäker på), utan utgör en möjlig framtid och en tankeställare till min publik.

Jag kan själv tycka att texten flippar ur lite väl mycket i slutet. Det blir mycket spekulationer om vår relation till verkligheten och till datorgenererade virtuella världar. Jag kan dock påpeka att vissa forskare hävdar att människor redan idag "röstar med fötterna" och i praktiken ”utvandrar till” och ”bosätter sig i” virtuella världar i och med att de lägger större delen av sin tid vakna tid i en virtuell värld och/eller har affärsverksamhet och icke obetydliga inkomster därifrån. Den främsta förespråkaren för detta synsätt är Edward Castronova. Titeln på hans senaste bok är ”Exodus to the virtual world”.

En sak som jag tycker är lite lustigt är att det ser ut som jag har åtminstone en läsare i riksdagen (riksdagen.se). Jag kan ur loggen nedan se att någon läste de fyra texterna i rätt ordning från början till slut och med lagom tid mellan varje text laddades (10-15 minuter). Kanske är detta min hittills största prestation vad beträffar att påverka beslutsfattare och den politiska processen till att ta oljetoppen på allvar? Även en del läsare inom försvarsmakten är hjärtevärmande förutom mina "fans" på Skatteverket. Min kännedom om vilka domäner en del läsare sitter på sträcker sig förstås bara till de som läser min blogg på arbetstid (eller åtminstone från en arbetsdator). Vilka som surfar hit på fritiden har jag förstås ingen aning om (hej Anders Borg!).


Ett tack också till Flute som uppmärksammade mina fyra texter i ett eget blogginlägg och som därigenom skickade en drös med läsare hit. Om jag ändå ska hitta något att klaga på så är det väl möjligtvis att hans text om mina texter har fått fler kommentarer än någon av mina egna texter i ämnet har fått (en av de fyra texterna är fortfarande helt okommenterad). Jag har aldrig lyckats förstå varför volymen av kommentarer är så låg på min blogg. Jag kanske skriver texter som är så uttömmande att de är okommentarbara...? ;-)


Rekalibrering handlar om mina framtida planer för texten. Målet är att i omgjord form så småningom publicera den i en vetenskaplig tidsskrift, men det finns vissa problem. Det är mycket lättare att få något godkänt för publicering om artikeln ifråga bygger på en egen undersökning som man redovisar. Kring resultaten av en genomförd undersökning kan man sedan ta ut svängarna lite i en analys eller i en efterföljande diskussion, men att bara klippa och klistra och tycka till en del är lite mer problematiskt. Den naturliga frågan som uppkommer är ”vad har du för stöd för det det?”. I den bästa av alla världar skulle jag handleda ett halvdussin uppsatsskrivande studenter som i lika många länder besöker och skriver om f.d. industriområden på dekis och om hur nutidens och framtidens IT-användning ser ut på dessa platser. Tyvärr har jag inga alls (delvis för att det inte finns några pengar för att bekosta resa och boende för de studenter som har hört av sig i detta ärende).

Vad jag funderar på i nuläget är att istället omforma texten mot att den ska bli mer manifest-artad. Att genom texten glänta på en dörr som varit stängd och visa på ett outforskat område. Sedan lägger man till en idealistisk appell som pekar ut ett antal intressanta aspekter och frågor som ”vi” (forskarsamfundet) tillsammans skyndsamt borde undersöka. Det har gjorts tidigare, till exempel när Eli Blevis 2007 skrev en hyllad text om "Sustainable interaction design: invention & disposal, renewal & reuse" om att man borde ta större hänsyn till "gröna" resursaspekter i utformningen av datorsystem.

Ett förslag jag fått är att sikta på den akademiska tidsskriften "Universal access in the information society". Ett annat förslag är "The information society". Just för tillfället kommer det i vilket fall inte att hända så mycket med denna text eftersom annat skrivande går före.

Jag noterar att framemot slutet av denna text börjar den vetta mindre mot innehållet i denna blogg, och mer mot innehållet i min personliga akademiska blogg - så den som är intresserad av fortsättningen får väl hålla ett öga på den bloggen också...
.