Matsäkerhet

.
Detta är den första texten i en serie om olika aspekter av mat, ekonomi och olja. Sedan andra världskrigets slut har det industriella storskaliga jordbruket vunnit mark i alla delar av världen. Detta sätt att odla mat har i den rikare delen av världen framgångsrikt levererat käket till snabbköpet och till bordet, men kan det fortsätta att göra det framöver? Det finns flera hot, jag är personligen mest intresserad av det hot som dyrare energi (olja, drivmedel) innebär för vårt kapitalintensiva och oljeberoende sätt att bruka jorden idag och för matpriserna imorgon. Men även den pågående ekonomiska krisen har redan nu konsekvenser som till viss del kan tänkas likna och på andra sätt skilja sig från vad som skulle hända om energi blev dyrare. I den amerikanska valkampanjen var ”energy security” en viktig fråga, i dessa texter kommer fokus istället att vara ”food security”. I denna första text beskriver jag situationen idag och problem som vi ”borde” kunnat, men inte har lyckats lösa ens i de bästa av tider.


Vi tänker vanligtvis på USA som ett rikt land. Ofta har vi i Sverige också tänkt på USA som ett föregångsland även om denna positiva attityd gradvis har minskat från hög (efter andra världskriget) till att idag vara mycket lägre. Men det finns en (hel) del saker som definitivt inte är bättre i USA än i Sverige.

Vad många i Sverige säkert inte känner till – och jag måste erkänna att jag själv är chockad av siffrorna – är hur många riktigt fattiga amerikaner det finns. Nyckeltermen i samanhanget är ”food insecurity” – matosäkerhet - vilket betyder att ett hushåll ”at some time during the year, had difficulty providing enough food for all their members due to a lack of resources”. Motsatsen, matsäkerhet, betyder att man har stabil tillgång till tillräckligt med mat för att leva ett aktivt, hälsosamt liv. Det som är chockerande är att över 11% av alla amerikanska hushåll är food insecure! Värst är det i södern och i Mississippi är över 17% matosäkra följt av New Mexiko och Texas. Andra utstatta grupper är ensamma mammor (30% matosäkra, svarta (22%) och hispanics (20%). Sammanlagt kämpade 36 miljoner amerikaner (vuxna och barn) med hunger år 2007. Man har i dessa hushåll helt enkelt svårt att få ihop till maten på bordet och lever således på gränsen till hunger någon gång, ibland eller ofta under året. Ungefär en tredjedel av dessa hushåll, 4% - nåstan 12 miljoner amerikaner - har så låg matsäkerhet att vissa familjemedlemmar regelbundet drar ner på maten - något som jag tolkar som att de är tvungna att gå till sängs hungriga (”very low food security”, tidigare kallat ”food insecurity with hunger”). Alltså, att vara matosäker är att leva på gränsen till hunger och åtminstone ibland inte veta om man kommer att ha mat på bordet nästa dag. Steget bortom detta är ”food inscurity with hunger”, att leva bortom gränsen till hunger och åtminstone ibland inte få ihop pengar till familjens mat och att familjemedlemmar då får gå till sängs hungrig.

Både Pfeiffer och Astyk anger högre mycket siffror för matosäkerhet men ovan har jag gått till källan, US Dept. Of Agriculture och tittat i rapporten ”Household Food Security in the United States, 2007”.

Siffrorna ovan gäller för 2007 (rapporten kom ut i november 2008) och det var innan årets kraftiga höjning av olje- och matpriserna samt recessionen som nu slagit till med full kraft. Vi kan vänta oss att verklig och allvarlig hunger har stigit i USA (och i andra länder) i år trots att årets globala veteskörd enligt FNs Food and Agriculture Organization (FAO) beräknas ha gått upp nästan 5% (till 2 232 miljoner ton) och därmed slagit alla tidigare rekord. Dessutom är situationen i USA förstås ändå ingenting mot hur det är i fattigare länder och kanske är det allra värst på Haiti just nu. Redan tidigare var Haiti ett av världens fattigaste länder (där över 8 miljoner invånare trängs på 1/16 av Sveriges yta). Förutom de problem man haft tidigare med skövlad skog och försämrad åkermark har man i år dessutom drabbats av svåra stormar och orkaner (Fay, Gustav, Hanna, Ike) som drog över ön inom loppet av en månad. Redan innan dessa oväder var nästan 25% a barnen på Haiti drabbade av kronisk undernäring. Idag måste fattiga mammor ibland ta svåra beslut om vilket av deras barn som inte längre kan få mat.

Det faktum att oljepriset tidigare i år orsakade (eller bidrog till) att maten blev dyr betyder tyvärr inte att matpriserna sjunkit fastän oljepriset (och bensinpriset i USA) gjort det månad för månad sedan i somras. Under tredje kvartalet sjönk priset på olja (och vete och majs) med 50-60%, men priset på mat i USA steg under samma period med några procent. Det beror på att det finns en eftersläpning som gör att det tar tid för prissänkningar på råvarors att resultera i billigare mat. "The pasta that you bought in the store last weekend is based on wheat that was grown months ago — potentially as much as a year ago. That formula applies to Thanksgiving dinners as well. Turkeys on sale in the supermarket now were fed corn back when corn was at a higher price". Priserna på mat (råvaror) började stiga redan hösten 2007 och även om dessa har gått ner från pristoppen tidigare i år ligger de fortfarande högt - över snittet - ur ett lite längre perpektiv. Priset på råvarorna har helt enkelt gått upp mer än priset på de färdiga matprodukterna och då många matföretag gått med förlust i år så vi lär inte få se några sänkta priser - i USA räknar man istället med höjda priser på mat även nästa år. En allmän sanning lär dessoutom vara att matföretag är snabbare på att höja priserna än de är på att senare sänka dem igen.

Här kommer man in på frågor om incitament och hur marknadskrafterna fungerar i dagens samhälle. Om man lägger in en moralisk dimension i matdebatten måste man tyvärr konstatera att den förhärskande principen om vinstmaximering har en ”olycklig bieffekt” - att fattiga människor med låg köpkraft får svälta. Ingen har uttryckt det mer kärnfullt än Georg Monbiot:

”The market responds to money, not need. People who own cars have more money than people at risk of starvation. In a contest between their demand for fuel and poor people’s demand for food, the car-owners win every time. Something very much like this is happening already. Though 800 million people are permanently malnourished, the global increase in crop production is being used to feed animals: the number of livestock on earth has quintupled since 1950. The reason is that those who buy meat and dairy products have more purchasing power than those who buy only subsistence crops.”

Ur ett sådant perspektiv skulle kan kunna önska att mat inte behandlades som vilken annan handelsvara som helst på den globala marknaden och att regeringar (i fattigare länder) tog större ansvar för att se till de lokala behoven först. Samtidigt är det lite trist att nyktert behöva konstatera att i verkligheten är matproduktion big business. Målet för storföretag i matbranschen är så klart att tjäna så mycket pengar som möjligt. Dock kan inte branschen växa speciellt snabbt då antalet kunder (människor) inte fördubblas från ena året till nästa. Sätt för företagen att ändå växa snabbare än antalet kunder är då till exempel att:
- Få kunderna att köpa förädlade, dyrare produkter (filmjölk med jordgubbssmak istället för vanlig filmjölk, kolsyrat vatten istället för kranvatten)
- Få kunderna att köpa och äta mer mat
- Få kunderna att köpa mer mat och senare slänga den
- Höja priserna eller sänka kostnaderna för att producera maten

Inga av alternativen känns speciellt bra för mig men vissa (slänga mat) är sämre än andra. Det grundläggande problemet som jag ser det är dock att företag som producerar något som det är så jämn och stabil efterfråga på – mat – ser sig tvingade att försöka växa och konkurrera i termer av tillväxt med andra företag i mer dynamiska branscher.
.