"Plan B 3.0" av Brown (2007)

.

Lester Brown är en tungviktare med en lång karriär som miljökämpe bakom sig. Efter att ha grundat forskningsinstitutet Worldwatch Institute 1974 har han på sistone gått vidare och grundat Earth Policy Institute år 2001.

Lester har skrivit 50 böcker och första upplagan av Plan B kom ut 2003, andra upplagan (Plan B 2.0) 2005 och den tredje upplagan (Plan B 3.0) 2007 (den översattes till svenska förra året). Lagom till att jag läst ”Plan B 3.0: Mobilizing to save civilization” har precis Plan B 4.0 kommit ut. En av Lesters ”fans” är Ted Turner (grundaren av TV-kanalen CNN) som köpte 3569 exemplar av boken och skickade ett exemplar vardera till alla världens beslutsfattare (statschefer, senatorer och kongressledamöter, VD på världens 500 största företag etc.).

Plan B är en bok fylld av (väl underbyggda) fakta och den är en enda lång uppmaning till handling. Efter att Lester i första delen av boken (”A civilization in trouble”) i detalj lägger fram fakta om hur illa ute vi är på område efter område (energiförsörjning och oljetoppen, matförsörjning, vattenförsörjning, befolkningstillväxt, klimatförändringar, förstörda ekosystem, sönderfallande länder med svaga regeringar) använder han andra delen av boken (”The response – Plan B”) för att beskriva hur vi kan lösa dessa problem om vi agerar kraftfullt och omedelbart. Tidsplanen för Lesters interventioner är de tolv åren mellan 2009 och 2020. Lester sätter upp fyra övergripande mål som vi måste agera för att lösa parallellt:

- Klimatförändringar. Vi måste stabilisera klimatet genom att minska våra CO2-utsläpp med 80% till år 2020 - bland annat genom att fasa ut alla kolkraftverk och minska vår användning av olja.
- Miljö. Vi måste återställa ekosystem som är på väg mot, är på gränsen till eller som redan har kollapsat (utfiskade vatten, krympande skogar, eroderade jordar, slätter som omvandlas till öknar etc.).
- Överbefolkning. Vi måste stabilisera jordens befolkning på 8 miljarder människor år 2040.
- Fattigdom. Vi måste utrota fattigdomen i världen.

Lester ser en sammankopplad värld där de problem vi står inför hänger ihop. Det går inte att lösa världens miljöproblem med mindre än att man samtidigt stabiliserar jordens befolkning, och det går inte att göra detta med mindre än att man samtidigt höjer levnads- och utbildningsnivån för de 1-2 miljarder fattigaste på jorden. Det är naivt att tro att stater och samhällen kan kollapsa ”där borta” (på andra sidan jorden) och att vi i väst i så fall kommer att kommer undan med blotta förskräckelsen. Allt hänger samman och det skräckscenario Lester målar upp är av en oroligare och mer instabil värld där fler och fler stater rör sig mot kollaps, mot att bli ”failed states”.

Att länder som ligger högt på listan över ”failed states” (till exempel Somalia, Sudan, Zimbabwe och Kongo) också kännetecknas av ekosystem som försämras, hög befolkningstillväxt, stor fattigdom, våld och oroligheter är alltså inte överraskande. I värsta fall leder ett lands kollaps till att grannstater dras med ner i en malström av vapen, terrorister, flyktingar och droger och att effekten blir som när dominobrickor välter varandra. Det allvarligaste hotet (av många allvarliga hot) som Lester målar upp är alltså ”[an increasing] number of failing states to a point where civilization would begin to unravel.”

Något som boken är mycket klar med är den intima kopplingen mellan mat, vatten och energi och den dystra situtation vi befinner oss i på detta område. Även om den globala spannmålsproduktionen (av vilken vete, majs och ris står för 85%) hela tiden har ökat, har jordens befolkning ökat ännu snabbare sedan 1984. Det betyder alltså att den globala matproduktionen per capita passerade sin topp redan för 25 år sedan (mängden jordbruksmark per capita är idag mindre än hälften av vad den var 1950). Av allt vatten vi människor använder går 70% åt till konstbevattning i jordbruket, 20% till industrin och 10% till hushållen. Vi dricker bara 4 liter vatten per dag, men det går åt 1000 liter för att producera ett kilo spannmål. När vi dessutom använder en rejäl del av detta spannmål till att ”odla” djur som vi i den rika delen av världen äter blir ”vattenfotavtrycket” i vår mat mycket högt, enligt Lester minst 2000 liter per dag!

Bevattning kräver dessutom mycket energi, speciellt om vi överutnyttjar grundvattnet och nivån löpande sjunker. I Indien har miljontals brunnar sinat och i vissa Indiska delstater används mer än hälften av alla elektricitet som genereras (från kolkraftverk) till att pumpa upp vatten hundratals meter och ända upp till en kilometer! Eftersom konventionella uträkningar utgår från att Indiens befolkning kommer att öka med 500 miljoner personer fram till år 2050 är det svårt att få ihop ekvationen. Att använda mer vatten än vad som är långsiktigt hållbart garanterar framtida minskningar av skördarna och skapar en matbubble-ekonomi. Andra länder som befinner sig i samma problematiska situation vad beträffar vatten är Kina, Pakistan, Mexiko och nästan alla länder i Nordafrika och Mellanöstern. Största delen av den förväntade befolkningsökningen fram till 2050 beräknas ske i länder som redan nu håller på att uttömma sina vattenresurser. Hur går det ihop?

Lester använder den underjordiska vattenreservoaren Hai som exempel. Förutom jordbruk förser den bland annat Peking med vatten. Idag överutnyttjas den och den minskar med 40 000 miljoner ton vatten per år. Den dagen reservoaren sinar kommer alltså Kinas spannmålsskörd att minska med 40 miljoner ton. Det motsvarar mat för 120 miljoner kineser. Kinas veteskörd har redan nu (2007) minskat med 15% sedan toppåret tio år tidigare - från 123 till 105 miljoner ton.

Eftersom industrin använder förhållandevis lite vatten för att skapa större ekonomiska värden prioriteras denna (samt hushållens behov av vatten) framför jordbruket. Men detta kan bli ett problem för länder som är förblindade av att få sin ekonomi att växa på bekostnad av sin inhemska matproduktionen. Om flera länder kör slut på sina vattenresurser ungefär samtidigt blir resultatet en global matbrist. Idag kompenserar länder inhemsk vattenbrist inte genom att importera vatten, men genom att importera mat (det går som sagt åt 1000 kilo vatten för varje kilo spannmål).

Frågan som ingen vågar ställa är vad som händer den dag det inte finns tillräckligt och de starkaste ekonomiska intressena vinner kampen om mat och vatten på världens spannmålsmarknader? Vad händer med fattiga länder som har en stor befolkning och ett stort vattenunderskott, till exempel Egypten (75 miljoner invångare) som importerar 40% av sitt spannmål eller Algeriet (34 miljoner invånare) som importerar mer än 50%?

Ytterligare en koppling mellan mat och energi går vägen över biobränslen. När priset på olja stiger över 60 dollar/fat så är det mer lönsamt att byta från mat- till energiproduktion och då stiger priset på maten. Idag råder det alltså en konkurrenssituation mellan 860 miljoner bilar och de 2 miljarder fattigaste människorna på jorden:

”Suddenly the world is facing a moral and political issue that has no precedent: Should we use grain to fuel cars or to feed people? The average income of the world’s automobile owners is roughly $30,000 a year; the 2 billion poorest people earn on average less than $3,000 a year. The maket says, Let’s fuel the cars.”

Problemet är som synes stort men Lester har flera olika förslag på lösnignar. Ät samma kost som indier och maten vi producerar idag räcker till 10 miljarder människor, ät som amerikaner – 800 kilo spannmål/person/år i och med stor konsumtion av kött och mjölkprodukter – och maten räcker bara till 2.5 miljarder människor. Andra förslag är att satsa på vattensnåla grödor (undvik ris), tekniker för att spara vatten och att gå från att försöka maximera matproduktionen i termer av ton spannmål/hektar till att istället maximera avkastningen i ton spannmål/ton använt vatten.

Något som utmärker Lesters bok är att han inte bara föreskriver vilka konkreta åtgärder som behöver vidtas för att förhindra ett sådant scenario, utan att han också relativt detaljerat beskriver och beräknar prislappen för att ”rädda världen”. För att på en och samma gång utrota fattigdomen i världen och stabilisera jordens befolkning behöver man till exempel genomföra följande åtgärder och till följande pris (i miljoner dollar per år under de närmaste 12 åren):

Utbildning
------------
- 10 000 Universell grundskola för alla barn (det finns ett starkt samband mellan fattigdom, brist på utbildning och befolkningstillväxt – ”befolkningsfällan”).
- 4 000 Utrota analfabetismen hos 800 miljoner vuxna.

Hälsa
-------
- 6 000 Skollunch-program i de 44 fattigaste länderna på jorden (garanterar att barn i hungriga familjer kommer till skolan och förbättrar resultaten i skolan).
- 4 000 Motsvarande hjälp med mat till spädbarn, förskolebarn och gravida kvinnor i de 44 fattigaste länderna.
- 33 000 Universell grundläggande sjukvård.
- 17 000 Familjeplanering och tillgång till preventivmedel (”poor […] women live in fear of their next pregnancy. They just do not want to get pregnant”).
- 3 000 Kondomer till alla (i kampen mot AIDS).

Den totala räkningen för dessa åtgärder uppgår till 77 000 miljoner dollar per år. Förutom dessa pengar tillkommer ytterligare 113 000 miljoner dollar per år för att rädda miljön och klimatet. Dessa sammanlagt 190 000 miljoner dollar per år – Plan B – motsvarar bara en tredjedel av USAs, och en sjättedel av världens årliga militärutgifter. Om många rika länder verkligen ville och därefter bidrog med sin andel, skulle det alltså inte vara alltför svårt att lösa de problem vi står inför. Metaforen Lester använder är massiv global mobilisering i krigshastighet.

Lester gör en poäng av att Plan B utgår från vad som behöver göras för att ”rädda världen” och inte från vad som idag betraktas som politiskt genomförbart. Hans ordination är alltså mer genomgripande (och mer kostsam) än de förändringar som till exempel mötet i Köpenhamn i slutet av året kan väntas leda till. Hans kunskaper om allt mellan himmel och jord är mycket breda och väldigt imponerande. Det finns ingen sten som inte blir vänd, inget område han inte undersöker. Lester tar ett helhetsgrepp och betar metodiskt av område efter område; stadsjordbruk, torrdass, cyklar, bilar och vindkraft, och han sprutar ur sig exempel, idéer och förslag:

"The United States might also benefit from the creation of a U.S. youth service corps, which would provide for one year of compulsory public service for its young people. Young people could serve at home or abroad, depedning on their interest and on national needs. […] This program would involve young people in helping the world while developing a sense of civic pride and social responsibility."


Det finns mycket som är bra med boken men jag har också allvarlig kritik av två olika slag. Efter att ha läst första delen av boken är det lätt att slänga upp händerna i luften och skrika ”jag ger upp!”. Problemen är så många, så omfattande och så svåra, att bilden av nutiden blir mycket mörk och framtiden ännu mörkare. Det kan te sig obegripligt att tro att det över huvud taget kan gå att lösa alla de problem Lester har radat upp:

”We are crossing natural thresholds that we cannot see and viotating deadlines that we do not recognize. Nature is the time keeper, but we cannot see the clock. Among the other environmental trends undermining our future are shrinking forests, expaning deserts, falling water tables, collapsing fisheries, disappearing species, and rising temperatures.”

Även om Lester kommer med ”stora” idéer och räknar på hur mycket det skulle kosta att finansiera dem, så infinner sig ändå känslan av att hans lösningar är för småttiga och timida för att åtgärda de gigantiska problem han i detalj målat upp i första delen av boken. Andra har kommentarat att hans uppskattningar av kostnaderna är grovt underskattade, kanske med en faktor 10, 100 eller mer (speciellt utifrån att åtgärderna ska genomföras på bara drygt ett decennium).

När jag läser boken får jag uppfattningen att han utgår från att vi i den rika delen av världen på det stora hela kan leva mer eller mindre som idag och lösa alla problem vi står inför om vi ”bara” kastar tillräckligt med resurser (pengar) på dem. Det skulle vara intressant att se vilka förändringar som gjorts i Plan B 4.0 utifrån att 3.0 kom precis innan den ekonomiska krisen slog till. Han indikerar var problemen finns, men jag uppfattar det som att han ändå på sätt och vis trippar omkring dem för att göra rekommendationerna mindre svårsmälta för oss rika.

I huvudsak argumenterar han för olika tekniska lösningar för att ”bygga bort” dagens problem, men färre sociala förändringar (bo på mindre yta, använda mindre energi etc.). Jag erkänner att jag rycker det ur sitt sammanhang, men att ens nämna att bättre standarder för energieffektivitet har blivit föreslagna för 15 typer av prylar, inklusive pool-värmare verkar snurrigt i detta sammanhang. Kanske är vårt problem inte energieffektivitet hos pool-värmare, utan privata swimmingpooler som innehåller många tusentals liter vatten? Speciellt utifrån resonemanget om mat och vatten ovan…?

Min andra typ av kritik är att Lesters bok visserligen är fylld av fakta som man kan få många aha-upplevelser av, men boken bjuder tyvärr på få läsupplevelser. Det är en nyttig bok att läsa, det är en viktig bok att läsa, men det är också en tråkig bok att läsa. Lester är i sitt essä när han staplar fakta och drar slutsatser av dem. Här är ett ganska milt exempel:

”improving urban transit means that one 12-ton bus can replace 60 cars weighing 1.5 tons each, or a total of 90 tons, reducing material use by 87 percent. Every time someone decides to replace a car with a bike, material use is reduced by 99 percent.”

När han sedan omedelbar hoppar till att beskriva hur en stad med 2000 invåndare tog betalt för att ta hand om varje påse hushållssopor och hur bra de blev på att källsortera (”The quantity of recycled material […] jumped from 89 tons in 2005 to 334 tons in 2006, included corrugated cardboard, which sells for $90 a ton; mixed paper, $45 a ton; and aluminum, $1500 per ton”) står all sifferexercis mig upp i halsen. Det är för många detaljer och för detaljerade exempel - till slut bara blir allt bara till ett väldigt plottrigt lapptäcke. Min rekommendation är att läsa ett kapitel i taget och sedan ta en paus på några dagar innan man går tillbaka och läser ytterligare ett kapitel.

Precis som det anstår en bok som gör anspråk på att rädda världen finns hela boken tillgänglig på nätet.
.