Krisens effekter - del 5

.
Det här del fem i en serie med texter om den ekonomiska krisens förlorare I USA. Den första delen beskriver bakgrunden till dessa texter (inklusive kopplingen till oljetoppen). I den föregående texten skrev jag om de som blivit arbetslösa och avhysta från sina villor i suburbia. I denna text går jag vidare till de som desperat letar efter nya jobb på en allt tuffare amerikansk arbetsmarknad.

Arbetsmarknaden i USA är idag inget mindre än en katastrof. De officiella siffrorna ligger på nästan 10% (15 miljoner arbetslösa), men då har man inte räknat med de som vill jobba mer men som är undersysselsatta och de som gett upp hoppet och inte ens besvärar sig med att söka jobb längre (till exempel de som pensionerat sig i förtid eller förlikat sig med att bli motvilliga hemmafruar eller -män). Räknar man med dessa grupper stiger istället siffran upp mot 17%.

Det är föga överraskande de yngsta på arbetsmarknaden har det tuffast av alla eftersom de har minst erfarenhet, blir först avskedade och sist återanställda. Siffrorna på antal tonåringar som vill ha ett jobb men inte lyckas hitta något är de högsta på 60 år... och innan 1948 samlade man inte in den statistiken alls. Arbetslösheten bland tonåringar är hela tre gånger högre än hos övriga grupper på arbetsmarknaden och hälften av alla unga under 25 år som nyligen avslutat en universitets- eller högskoleutbildning har jobb som egentligen inte kräver någon högre utbildning (till exempel i en klädaffär eller på Starbucks). Dessa jobb bemannades tidigare av mindre kvalificerade ungdomar och av alla unga mellan 16 och 24 som inte läser på universitet eller gör militärtjänst har mindre än 50% jobb. (Ungdomsarbetslösheten är också rekordhög i en rad europeiska länder och Spanien har den tvivelaktiga äran att ligga först med en ungdomsarbetslöshet på 39%.) Konsekvenserna kan bli långvariga speciellt för individen, men på sikt också för den amerikanska ekonomin:

"the damage to a new career by a recession can last 15 years. And if young Americans are not working and becoming productive members of society, they are less likely to make major purchases -- from cars to homes -- thus putting the US economy further behind"

Som jag skrivit tidigare är många äldre amerikaner med rätta oroliga för sin pension och håller därför fast vid sina jobb längre. Till följd av detta minskar möjligheterna att ta sig fram i företagen och det öppnas upp färre platser längst ner i hirearkin.

I takt med att arbetslösheten stiger blir nu den amerikanska militären en mer attraktiv arbetsgivare för unga amerikaner. Militären nådde 2008 upp till sina rekryteringsmål för första gången sedan 2004 när våldet i Irak intensifierades. En 22-årig man som skrivit på för tjänstgöring i åtta år sägar “Hopefully, when I get out, I’ll have all my fingers and toes and arms, and the economy will have turned around”.

Andra arbetslösa försöker fräscha upp och vässa sin förmåga att skriva jobbansökningar, nätverka och få stöd och tips om jobb i de ”jobbklubbar” som möts upp i kyrkor, bibliotek, restauranger och hotell. Men faktum kvarstår, jobbmarknaden är mycket svår i USA. Kanske är det värst i de amerikanska biltillverkarnas hemstad Detroit, en stad som toppar statistiken vad beträffar antal arbetssökande på varje utlyst jobb.

Vad det än var som människor inte gillade med sina jobb tidigare; lönen, chefen, eller kanske arbetsbelastningen, så bleknar det nu i jämförelse med möjligheten att förlora jobbet. Där människor tidigare räknade med att regelmässigt höja sin lön med 10-15% när de bytte jobb, är lönesänkningar på 20% eller mer nu normen. I en undersökning var 65% av de arbetslösa beredda att acceptera lönesänkningar på upp till 30% och 7% var beredda att gå ner med 40-50% i sina löneanspråk.

Ju längre man varit arbetslös, desto lägre är man beredd att gå i sina löneanspråk, men ”those who do accept lower salaries in order to ride out the recession might find that they've permanently damaged their value in the workplace”. Det kan alltså hända att alla kräsna Colt Phipps därute (som jag skrev om i min förra text om krisens effekter) gör rätt i att inte ta första bästa jobb. Å andra sidan är det svårare att få jobb ifall man har varit arbetslös i ett halvår eller mer, och i slutet av september befann sig nästan 5 av 15 miljoner (officiellt) arbetslösa amerikaner i den situationer.

För de som accepterar lägre lön, till exempel piloten och fembarnspappan Bryan Lawlor (bra reportage) som halverade sin lön när antalet flygningar minskade och han blev "degraderad" till försteofficer, är det en kamp både att anpassa sig till att ha mindre pengar och till att tvingas acceptera en ny självbild. För andra är det en kamp att ens få ihop till det nödvändigste; hyra, bensin och mat på bordet. Marginalerna kan vara mycket små, som till exempel för Rainie Uselton som lyckades få ett nytt jobb efter att hon blev arbetslös, men som förlorade jobbet när hennes bil gick sönder och hon inte hade råd att laga den (eftersom det rör sig om USA är det underförstått att det inte fanns något annat sätt att ta sig till jobbet). Dessutom hårdnar kampen om de jobb som utlyses och det gäller även för de sämst betalda jobben. Förutom att ta ett jobb med betydligt längre lön är många också beredda att dags- eller veckopendla dit det krävs och lämna kvar resten av familjen hemma:

“people are starting to move in a makeshift and impermanent fashion. […] There are costs to this strategy. Spouses left at home must do the work of both parents. Children miss out on things. Loneliness is a steady companion for the parent on the road. Researchers have long documented strains on families that are separated.”

Situationen är förstås speciellt tuff för de med (små) barn. Samtidigt som antalet arbetslösa amerikaner som har rätt till arbetslöshetsersättning har ökat från 2.5 till 9.5 miljoner på två år, har åratal av eftersatt underhåll gjort att de administrativa systemen för att hantera och dela ut pengarna inte är uppgiften mogen. De flesta stater har 30 år gamla datorsystem som använder så uråldriga datorspråk att man har varit tvungen att söka upp pensionerade programmerare för att få hjälp med att göra förändringar i sina datorprogram.

Hundratusentals personer har därför fått vänta i flera månader på de pengar de har rätt till. För någon utan marginaler är en enda veckas försening tillräckligt för att inte kunna betala hyran eller ha råd att köpa mat. För Kenneth Kottowitz betydde tre månaders väntan på arbetslöshetsersättning att hans besparingar tog slut, att han förlorade sin lägenhet och var tvungen att flytta till ett härbärge för hemlösa som var så överfullt att han tvingades sova på golvet de första nätterna. En före detta hotellvaktmästare, Luis Coronel, fick vänta i sex månader på sina pengar. Han och hans gravida fru flyttade hem till hans mamma, men trots detta fanns det perioder när de inte ens hade råd att köpa mat. Den värsta dagen i hans liv var dagen när hans dotter föddes och han inte hade haft råd att köpa några kläder till sin nyfödda bebis.

Bortom problemen för vissa att få ut sin arbetslöshetsersättning, är det stora orosmomentet för desto fler att det finns en borte gräns där arbetslöshetsersättningen tar slut. Sedan recessionen började i december 2007 har miljontals amerikaner förlorat jobbet och i slutet av sommaren fick inte mindre än 9 miljoner amerikaner arbetslöshetsersättning. USAs kongress förlängde den period under vilken man kan få ersättning två gånger förra året.

”States typically provide 26 weeks of unemployment benefits, an average of about $350 [knappt 2500 kronor] a week. Last year, Congress tacked on 20 extra weeks of benefits, and later it added 13 additional weeks for people in states hit hardest by unemployment.”

Dessa (i slutet av 2008) maximalt 59 veckor har blivit utökade ytterligare två gånger i år. Till att börja med kunde man i stater med arbetslöshetssiffor på över 8% (närapå hälften av alla stater) först få arbetslöshetsersättning i upp till 79 veckor (18 månader). I september beslutades det om ytterligare 13 veckors understöd i hårt drabbade stater.

Utan den sista utökningen av systemet förväntades stora grupper från och med september och framåt trilla ur systemet efter mer än ett år av arbetslöshet. Många har ingen plan för hur de ska kunna hantera en sådan situation även om de formellt kan vara kvalificerade att få matkuponger ("food stamps") och socialbidrag. Det är svårt att avgöra exakt hur många personer det rör sig om, jag har vid olika tillfällen sett uppskattningar på mellan 750 000 och 1 500 000 utförsäkrade personer bara för innevarande år, men dessa siffror minskar alltså (åtminstone tillfälligt) i takt med att man nu beslutat att skjuta till mer pengar.

"increasing numbers of people fall off the far end, beyond the duration of unemployment benefits. The worst hit states […] will have to pony up the most in additional benefits, as an estimated 1.5 million people will have exhausted all resources by Christmas. For some states, this must cause nightmares already. Especially since it won't stop in 2009; not even the most rose colored forecasters see a significant improvement in jobless numbers any time soon. […] we could see millions of long-time, structurally unemployed soon. A true underclass."

Min gissning är att problemet med utförsäkrade människor kommer att bli värre framöver trots att man kan gissa att arbetslöshetsersättningen kommer att utökas ytterligare nästa år (det senaste tillägget på 13 veckor räcker året ut - men tillämpas inte i alla stater).

Ett problem är att att arbetsgivare vanligtvis är försiktiga med att anställa även efter att en recession officiellt har tagit slut. Efter recessionerna i början på 1990-talet respektive början på 2000-talet började antalet arbetslösa minska först ett år efter att den ekonomiska återhämtningen hade börjat. Förutom att någon återhämtning idag ännu inte är i sikte, menar många att den återhämtning som så småningom kommer blir en ”jobless recovery”, det vill säga att ekonomin visserligen återhämtar sig, men att antalet jobb inte kommer att göra det. För de som förlorat sina jobb är detta alltså inte någon återhämtning alls. Som vanligt lägger jag snabbt till att vi inte med säkerhet ens kan inteckna en eventuell återhämtning ännu:

"I’m starting to wonder how many people there are left who actually believe all the talk about the economic recovery we're supposed to have entered. You know, the one proclaimed by governments, central bankers, institutions such as the IMF and the entire flock of parrots and parakeets that call themselves media [...] Surely many must have realized by now that perhaps that talk about a recovery is just that, talk."

Till sist vill jag fästa uppmärksamheten på de som blivit arbetslösa men som inte bor i de hårdast drabbade staterna och alltså inte får sitt understöd förlängt. Av de uppskattningsvis 400 000 som var på väg att trillar ur arbetslöshetsunderstödssystemet bara i september kommer 300 000 att omfattas av de senaste utökningarna men 100 000 gör det inte. Skänk också en tanke till de som hade oturen att bli av med sina jobb precis innan avskedningsvågen slog till under våren 2007 och som alltså för länge sedan blivit utförsäkrade. Var finns de idag…? Vi kommer till dem härnäst, i nästa text om krisens effekter.

Trots att ämnet är tungt går det inte att komma förbi det faktum att antalet självmord lär stiga framöver. Baby boom-generation (som är mellan 45 och 65 år idag) har den högsta självmordsfrekvensen av alla ålderskohorter. Förutom att människor är mer benägna att begå självmord när de åldras har denna grupp också tidigare haft högre depressions- och självmordsfrekvens än föregående generationer - något man förklarat med högre stress i form av ökad skilsmässofrekvens, en mer mobil livsstil och flera flyttar i livet, samt en större användning av droger. Ekonomin är självklart ytterligare en stor stressfaktor och det är säkerligen värst för de som är fattiga, ensamma, gamla och vid dålig hälsa. I en sammanfattning om sambandet mellan ekonomi, arbetslöshet och självmord från Suicide Prevention Resource Center fastslås det att:

“Unemployment causes financial strain and can lead to depression and other problems as individuals perceive a loss of personal control. […] We can expect a sharp downturn in the economy to increase suicide risk, especially among working-age adults and older adults whose retirement security is threatened.”

Emedan kvinnor försöker begå självmord oftare än män, är män mer “framgångsrika” i sina försök och år 2006, året innan den ekonomiska krisen slog till, begick över 33 000 amerikaner självmord (varav över 75% var män).

Denna text har handlat om de som med näbbar och klor försöker klösa sig (tillbaka) in på den amerikanska arbetsmarknaden och som är beredda att ta vilket jobb och till vilken lön som helst. I del sex av denna serie kommer jag att skriva om de som har det värre och som behöver hjälp med det allra mest elementära, inklusive mat.
.