"Rädda Sverige" eller "sköt dig själv och skit i andra" - del 2

.
I min föregående text skrev jag om konflikten mellan vår drift att hjälpa alla och driften att se till sina egna behov först. I den förra texten handlade det om konflikten mellan att ”rädda världen” respektive att se till våra egna behov i Sverige först. Här återkommer jag till samma frågeställning men på en annan nivå; om man tror att utvecklingen inte går åt rätt håll, ska man då försöka förändra Sverige eller ska man se till sina egna (och sina närmastes) behov först? Jag kommer att belysa fyra olika positioner och börjar i vardera ända på en skala av möjliga lösningar.

Är man övertygad om att det barkar åt skogen ifall vi inte ändrar vårt sätt att leva ligger det för många nära till hands att försöka verka inom ramen för några av de politiska eller icke-parlamentariska rörelser som finns i Sverige. Man kan aktivera sig i ett politiskt parti och ha siktet inställt på att försöka påverka på det nationella eller det lokala (kommunala) planet, eller så kan man gå med i en organisation som försöker få till stånd förändring genom aktioner eller annan opinionsbildning, till exempel ASPO Sverige, Klimataktion eller Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen.

Det är på det sättet man tänker sig att förändring går till i ett demokratiskt samhälle. Gräsrotsorganisationer växer organiskt och i takt med att frågorna ”fastnar” på den politiska agendan plockas de så småningom upp av de politiska partierna. Men det tar tid att ändra saker på politisk väg och vägen är lång och kantas av många kompromisser som kräver att man ödmjukar sig och låter strategiska mål trumfa den personliga övertygelsen.

Om vi tar vårt nyaste riksdagsparti som exempel så bildades Miljöpartiet 1981 och kom in i riksdagen 1988. Efter en period i kylan har partiet varit representerat i riksdagen sedan 1994. Man kan säga att det tog drygt ett decennium för Miljöpartiet att hitta till riksdagen. Vilket praktiskt genomslag Mp har haft på det stora hela - vilken skillnad de har gjort på riktigt/i praktiken - kan jag inte riktigt värdera, men man kan i vilket fall konstatera att det är stort steg mellan att komma in i riksdagen respektive att få genomslag på riktigt, i politiken och i samhället för sina åsikter.

För vårt näst nyaste riksdagsparti, Kristdemokraterna, var vägen längre, partiet bildades redan 1964 och kom in i riksdagen först 1991. Man måste inte nödvändigtvis bilda nya politiska partier för att föra upp en fråga på den politiska agendan, men en gissning är att det tar ungefär lika lång tid att istället förändra befintliga partier ”inifrån” samt genom tryck utifrån i form av folkopinion och gräsrotsrörelser.

Vad beträffar oljetoppen finns det dock många hinder mot politisk representation och bred opinionsbildning kring frågan, inte minst det faktum att det skulle tvinga oss att ompröva antaganden som är mycket mer djupgående än de som skiljer tillväxtfundamentalistiska partier på såväl höger- som vänsterkanten. För många skulle blotta tanken att rösta på ett parti som predikade besinning, begränsningar och ett uppbyggande av samhällelig resiliens (förberedelser inför ”dåliga tider” för informations-, industri- och välfärdssamhället) vara ekvivalent med att försöka värva invandrare att rösta på Sverigedemokraterna i höst. Detta trots att det i mångt och mycket rör sig om ungefär samma typer av åtgärder som Sverige ändå måste vidta ifall vi menar allvar med att minska våra CO2-utsläpp med 80% fram tills 2050.

Många av de som tror att oljetoppen och resursproblematiken kan bli en kritisk fråga att förhålla sig till under det 21:a århundradet tror att redan detta, eller på sin höjd nästa decennium kan bli vändpunkten - det decennium som vänder upp och ner på våra invanda föreställningar om i det närmaste ödesbestämd tillväxt, förbättrad materiell levnadsstandard, teknisk utveckling och så vidare. Om så är fallet finns det inte mycket tid att påbörja en samhällelig omställning och alternativet är istället att bli tagna på sängen och försöka bygga om skutan när den redan är till havs - istället för när den ligger i torrdocka.

Om man är oroad för oljetoppen är det i dagsläget svårt att se hur tiden skulle räcka till att först (långsamt) bygga upp den bas som krävs för föra upp dessa frågor på den politiska agendan och sedan (långsamt) vidta konkreta åtgärder för att ställa om samhället. Alltså är många oljetoppsförespråkare mer eller mindre tveksamma, eller resignerade inför möjligheterna till förändring på politisk väg (kanske jämförbart med att försöka använda en dator trots att endast detta tangentbord står till buds). Trots detta försöker en del och det ska de ha all cred för!


Kan man inte ändra på världen så kan man istället förända sig själv och sin närmaste omgivning. I den andra änden av skalan finner vi de som inte gitter lägga en minut på att försöka förändra samhället, men som lägger desto mer tid på att förbereda sig själva och sin närmaste familj inför hotet av en (alltid nära förestående) samhällelig kollaps. Jag pratar alltså om survivalisterna.

Jag är egentligen inte så bekant med den svenska grenen av rörelsen man jag läser i alla fall en survivalistblogg regelbundet, Att leva efter 2012, och den är ju ganska beskedlig och nästan alltid vettig (vi har för övrigt överlappande läsekretsar). Många av råden är förnuftiga utifrån ett personligt resiliens-perspektiv och det finns stora överlappningar mellan vad en survivalist gör och vad Krisberedskapsmyndigheten tycker att varje svenska borde göra för att vara förberedd på en olycka eller en kris (en storm, översvämning, elavbrott eller dylikt).

Några andra oljetoppsmedvetna bloggare som ylven, Cornucopia och Flute förbereder också sig och sina familjer på förestående hårdare tider, men för dessa är hotet inte riktigt lika nära och inte riktigt lika stort utan ser mer ut som något som kommer att drabba oss i form av vågor som gradvis men oundvikligen innebär tuffare tider framöver.

Den amerikanske författarinnan Sharon Astyk är en annan förnuftig, handfast och praktiskt inriktad person vars blogg jag följer (jag har också en ännu oläst bok av henne i bokhyllan). Hon är mycket produktiv och har bland annat skrivit om varför oljetoppen är en kvinnofråga - trots att de flesta (+90%) som hörs och syns är män. Personer som Astyk, ylven, Cornucopia och Flute tycker det är viktigt att odla, konservera och laga mat, att lära känna och ha goda relationer till sina grannar, att konsumera mindre men köpa saker av hög kvalitet som håller länge (inte sällan handredskap) - att helt enkelt lära sig färdigheter som för de flesta kan tyckas arkaiska och onödiga i ett samhälle där svaret på så många problem (hål i byxorna?) alltid är att slänga och köpa nytt.

Suvivalisten går dock några steg längre och förbereder sig inte bara fysiskt och mentalt för tillfälliga olyckor eller för ”dåliga tider”, utan också inför olika grader av samhällelig kollaps. Denna kollaps kan utlösas mer eller mindre omedelbart och den kan bli mer eller mindre långvarig. En logisk slutpunkt är att även förbereda sig inför TEOTWAWKI - The End Of The World As We Know It (se bilden ovan). Förutom de praktiska kunskaperna ovan kan det för en survivalist också handla om att att bo i tält och laga sin mat med spritkök, om att lära sig hantera vapen och kunna jaga, men också om vilken mat man kan förvara i åratal utan att det förlorar i näringsvärde.

Något mer esoteriskt blir det för ”vanligt folk” när man börjar prata om den alltid färdigpackade BOBen, en ”bug out bag” som innehåller det nödvändigaste ifall man kvickt måste bege sig hemifrån. En survivalist har också förberett en BOL, en ”bug out location” (tillflyksort) dit man tar sig när livet i staden blir ohållbart. Bug out = "Att lämna stan och civilisationen vid en SHTF/extraordinär händelse och ta sig till ett säkrare ställe."

Över huvud taget kan survivalismen bli en livsstil som kan forma inte bara världssyn utan också ha implikationer för hur och vilken mat man köper och lagar (och lagrar), vad man tänker och vad man lägger sin tid på till vardags, vilka hobbies man skaffar sig, vilka färdigheter man tränar på, hur man spenderar sin semester och så vidare. Själv kan jag inte tillräckligt mycket om rörelsen och de (typer av) personer som aktiverar sig i den och jag vet ibland inte vilket ben jag ska stå på. Vid vissa tillfällen känns det som att det slår över och blir konspiratoriskt (och sekteristiskt med alla kryptiska termer och akronymer), men vid andra tillfällen känns råden bara eminent praktiska och förnuftiga - precis som reskilling/omskolning:

"Återerövra de vanor som gav resiliens. Plocka bär för att sylta och safta. Plocka svamp. Fiska. Jaga. Odla egen mat för att salta, torka och konservera. Föd upp djur. Väva, sticka och sy. Köp gamla bilar och lär dig att fixa dem. [...] Lär dig att rida. Låt vedspisen vara kvar och istället lär dig att använda den med handhuggen ved. Laga all mat själv."

Självklart ska en survivalist ha funderat över alternativa sätt att ta sig till sin BOL. Att bara fundera på sådant är förstås inte tillräckligt, man bör också agera - träna på att faktiskt företa sig denna resa för att kunna känna den rätta tryggheten i vardagen - tryggheten som kommer utifrån att man vet att man alltid är redo och att allt är förberett och repeterat inför den dag det är på allvar och kaos och panik (kanske) råder bland ”allmänheten”. Här befinner vi oss som sagt längre från samhällets mittfåra och det är inte en slump att de survivalister som figurerar i bloggar och på forum nästan undantagslöst (?) uppträder under pseudonymer. Bloggen Att leva efter 2012 drivs för övrigt av signaturen "Överlevare".

Kanske kan man säga att survivalisten är raka motsatsen till den som väljer att aktivera sig politiskt. Om jag återanvänder språkbruket från den förra texten kan man säga att den politiskt aktive förespråkar inkluderande lösningar på problem vi står inför emedan en survivalist konkret och praktiskt (och exkluderande) förbereder sig för att ta hand om sig själv och sin närmaste familj. Här är det inte läge att lägga en massa tid på att i nuläget lära känna och umgås med sina nuvarande (icke upplysta/oupplysbara) grannar. Det som gäller är istället att hålla en låg profil - dels för att undvika att bli stämplad som en knasboll och dels för hålla sina planer och sina lager dolda så att ingen frestas att komma och försöka ta allt det du nogsamt har förberett (eller knacka på dörren och ömkansvärt be om att få bli insläppt - och hjälpa till att tära på alla de godsaker du mödosamt har samlat på dig i ditt förråd). Hur ska man uppfostra och vad ska man säga till sina barn som survivalist? Vad händer om de "pratar bredvid munnen"?

Tar man ett steg tillbaka är det förstås stor skillnad på vilka hotbilder olika personer har i sina tankar. Om man engagerar sig politiskt är man knappast stressad av idéer om att samhället vilken dag som helst kan komma att skakas i sina grundvalar. På samma sätt är det säkert få seriösa suvivalister som satsar särdeles mycket tid och energi på att göra karriär i sina lönearbeten. Jag vet inte exakt hur de betraktar sina jobb, men för vissa (många?) är det säkert inte mer än en födkrok. En del ser säkert ner på, och till och med betraktar sina omedvetna och oupplysbara arbetskamrater som levande döda – som ”boskap” eller som ”sheeple” (sheep + people) som inte vet att deras dagar är räknade. Sheeple (urban dictionary): ”People unable to think for themselves. Followers. Lemmings.” I sådana attityder och tankegångar kan man känna mer än bara en viss odör av övermänniskoattityd.


Mellan dessa två positioner vill jag här kort placera ytterligare två alternativ som jag tycker är värda att nämna. Det första alternativet är småskaligt, men till skillnad från survivalistens planer inte riktigt lika individualistiskt eller apokalyptiskt. Här tänker jag till exempel på den ekoby-i-tillblivelse jag själv har valt att engagera mig i och som jag skrivit om tidigare några gånger, samt andra projekt av motsvarande, småskalig typ. Det kan även röra sig om att bara några stycken familjer med gemensamma värderingar har valt att flytta ut på landet tillsammans och försöka göra sig så oberoende och självförsörjande som möjligt, samtidigt som de mer pragmatiskt behåller några lönearbeten i staden för att dra in nödvändiga pengar. En slags ny gröna vågen-rörelse av delvis samma och delvis andra bevekelsegrunder jämfört med när det begav sig sist, för 40 år sedan.

Jag har läst en del historier om sådana utflyttare i tidningen Åter vid de tillfällen jag har bläddrat i den. Min egen ekoby-i-tillblivelse är organiserad i form av en bostadsrättsförening som har till uppgift att tillgodose sina medlemmars behov av boende. Tanken är att sikta på en lite större grupp av människor, kanske 10 eller uppåt 20 hushåll som mest (utifrån storleken på det nuvarande landförvärvet). Det borde egentligen vara ett perfekt upplägg för en kollektivistiskt lagd survivalist om man bara lägger upp tillräckligt stora lager med konserver, taggtråd och vapen på förhand ;-) Jag är osäker på i vilken utsträckning det finns kollektivistiska survivalister i verkligheten, det känns lite grann som en paradox.

Det fjärde och sista alternativet är den gräsrotsrörelse som under de senaste åren börjat organiserar sig för att praktiskt och konkret ställa om en viss plats (en småstad eller kanske stadsdel) inför ett liv efter oljan. Jag pratar alltså om Transition Town-rörelsen (eller Ställ Om-rörelsen som den också heter på svenska). Här handlar det om att gräva där man står och försöka övertyga sin grannar om det vettiga (eller roliga, eller trevliga) i att börja odla mat tillsammans och att på andra sätt verka för att frigöra sig från sitt oljeberoende, minska sitt ekologiska fotavtryck och gynna det lokala och småskaliga vad beträffar mat-, vatten- och energiförsörjning. Lyckas man mobilisera sin småstad kan man då gå vidare och påverka eller ”möta” det lokala politiska etablissemanget (i till exempel kommunen).


De är lätt att inse att gränserna mellan termerna inkluderande och exkluderande inte en gång för alla är helt självklara. Flera av kommentarerna på det förra inlägget blottlägger den suddiga gränsen mellan olika typer av resonemang. I den förra texten var det till exempel exkluderande att i första hand tänka mest på Sverige (istället för att sträva mot att lösa hela världens problem). I den här texten är det istället inkluderande att tänka på hela Sverige (istället för att sträva mot att enbart lösa sina egna/sin familjs problem).

Slår man ihop dessa två texterna får man en skala; internationella arena – nationell/regional/lokal politisk arena – transition town – ekoby – survivalist. Alla positioner bortom de på kanterna kan ses som delvis inkluderande och delvis exkluderande på en och samma gång. Alla mellanlägen på skalan kan på en och samma gång kritiseras för att vara tok för naiva och skrämmande cyniska (de på kanterna kan bara vara det ena eller det andra). De moraliskt svåra frågor som belystes i den förra texten – hur sätter man gränserna och vilka får vara med – återkommer här igen. Vilka får vara med när, som survivalisten säger, The Shit Hits The Fan (TSHTF).

Vid en långsam, men speciellt vid en plötslig nedgång eller kris kan det snabbt bli mycket attraktivt att hålla sig väl med sin händige och förberedde granne, att vara med i en framgångsrik ekoby, i en transition town eller en oljetoppsförberedd kommun (mer om kommunen Knivsta i senaste numret av klimatmagasinet Effekt). Men hur många får plats och vilka får vara med? När är ”livbåten” full och hur gör man med alla de som då ändå (desperat) försöker klättra ombord? Det är svåra frågor utan något givet svar.


PS. Jag har precis läst färdigt boken "Piraterna: Framgångssagan om Piratpartiet, Pirate Bay och Piratbyrån". Jag är lite fascinerad av hur Piratbyrån på ett bananskal har blivit Piratpartiets inofficiella tankesmedja. Jag ska själv bli en oljetopps-tankesmedja när jag blir stor - "Will save the world for food" :-)
.