Points of departure

.
Bild. Optisk illusion av samtidig expansion och kontraktion.


Ylven skrev nyligen en text om hur nollställda människor är när hon försöker förklara vad oljetoppen är, trots att hon droppar ledtrådar höger och vänster om vad detta kommer att innebära. Antingen förstår människor överhuvudtaget inte problemet, eller så tror de att “det löser sig”. Kanske har de ätit för många kinesiska lyckokakor för dessa innehåller ju som bekant enbart positiva meddelanden. När jag hade några gäster över och bjöd på lyckokakor i våras berättade jag att på min lyckokaka stod det minsann helt överraskande ”oil will peak and you will starve” (alla i just detta sällskap förstod skämtet). Här ryms det faktiskt både en folkupplysningskampanj och en affärsidé som jag gärna bjuder på, ”Peak Fortune Cookies” med meddelanden som ”oil will peak and your car will run out of gas”, ”oil will peak and you will eat turnips and bark bread”, ”oil will peak and you will loose your job” eller varför inte ”oil will peak and you will be drafted to fight a resource war”?

Jag är universitetslärare och vid det här laget har jag några gånger lyckats peta in en del om oljetoppen som bakgrund till annat jag pratar om. Reaktionen från åhörarna är vanligtvis lika nollställd som den Ylven rapporterade om, trots att jag faktiskt har en ”captive audience” som inte direkt kan resa på sig och gå därifrån. Utifrån detta har jag fått fundera en del över vilka utgångspunkter (points of departure) jag numera tar för självklara och som jag trycker på för att (öka chansen att) poängen (kanske) ska gå hem. Dessa utgångspunkter utgör alltså antaganden som jag numera har inkorporerat i min egen världsåskådning och också argument för att övertyga andra. Dessa antaganden hänger ihop och bildar tillsammans en logisk kedja som är lätt att följa men svår(are) att slå hål på:

1 Peak oil är nu. Och om inte exakt nu, så åtminstone mycket snart. Fast redan dagens ”normala” oljepris är många gånger högre än för ett decennium sedan och ingen tror numera att den långsiktiga trenden kommer att brytas och att priset kommer att gå ner framöver. Det är svårt att idag se hur vi skulle kunna höja oljeproduktionen nämnvärt över någon längre tid. Vi måste istället springa snabbare och snabbare och jaga svårare och svårare olja bara för att lyckas stå kvar på samma ställe (se den röda drottningen). Kan vid behov backas upp av tabeller och grafer.

2 Peak oil är ett predikament, inte ett problem. Ett problem kan lösas, men predikament måste man förhålla och anpassa sig till genom att anamma bättre eller sämre strategier. Ett predikament kan inte en gång för alla ”lösas” eller ”övervinnas”. Exempel: vi ska alla dö. Du kan förlänga eller förkorta ditt liv (genom att t.ex. äta hälsosamt och motionera eller genom att röka och ta risker i trafiken), men i slutänden spelar det ingen roll, för du kommer i vilket fall att dö. Du kan inte lura liemannen, någonstans står han och väntar på att ta dig till sin famn.

3 Peak oil = peak energy. Olja står för ca 37% av den globala energianvändningen och uppemot 95% av alla transporter beror på olja. När oljan blir dyr(are) blir det dyrt att transportera varor (globaliseringen tar stopp) och att transportera människor (resandet blir dyrt). Inget enskilt energislag och ingen kombination av energislag kan täcka upp för ett bortfall i oljeproduktionen på någon eller några procent per år. Dessutom har vi redan plockat ”de lägst hängande frukterna” också vad beträffar kol och gas som tillsammans med oljan utgör 85% av den globala energiproduktionen. Som grädde på moset sägs det dessutom att det finns en del problem som har med klimatet att göra när vi bränner upp dessa ändliga fossila bränslen.

4 Peak oil = peak economy. Det finns ett starkt samband mellan energiförbrukning och ekonomisk tillväxt. Visst kan vi hoppas på ”decoupling” – att kunna ha fortsatt ekonomisk tillväxt med bibehållen eller till och med minskad energianvändning – men ingen land har någonsin lyckats med detta och det bådar alltså inte gott. Kanske är vi höga på energi och det är ruset som talar - innan det obevekligen ersätts av den förestående baksmällans kranka blekhet?


Punkt två ovan är för övrigt ett påstående med oöverträffade besserwisser-kvaliteter. Om man först förklarar vad ett predikament är utifrån exemplet med döden kan man sedan enkelt gå vidare och förklara varför Peak gold (som inträffade för ett decennium sedan) är ett bra exempel på ett predikament som handlar om ändliga resurser. Vad beträffar brytningen av guld får man för varje år mindre guld för pengarna (investeringarna) – från 12 gram guld per ton malm 1950 till 3 gram guld idag. Guld är ett bra exempel på varför produktionen av alla icke-förnyelsebara resurser till slut alltid når en topp för att därefter börja falla och/eller varför vi måste springa snabbare för varje år för att kunna stå kvar på samma ställe (bryta mer malm för att få samma mängd guld).

Alla vidare invändningar mot vilket som helst av argumenten ovan kan därefter avfärdas med att invändaren lider av förnekelse och försöker omvandla vårt oljetopps-predikament till ett problem som relativt enkelt kan lösas (med ny teknik - elbilar, nya energikällor – vind- eller kärnkraft, utjämning av ekonomiska klyftor i världen eller i Sverige, politisk jävlaranamma, globala överrenskommelser eller någon annan mirakelkur).

Ungefär där brukar jag i vilket fall stanna med att föra fram relativt tvärsäkra påståenden (som vid behov kan underbyggas) och istället inta en mer ödmjuk attityd. Ungefär här börjar det också bli riktigt intressant när jag vidare påstår att:

5 Framtiden bär med sig ”disruptiva” förändringar. (Från Peak Fortune Cookies: ”Oil will peak and you will face disruptive changes”). Vi kommer att genomgå många och stora förändringar framöver, men ”riktningen” kommer att ändras. Oljetoppen innebär som sagt Stora Förändringar. Men inte förändringar inom ramarna för det nuvarande systemet, utan förändringar av dessa ramar. Obama gick till val på ”change” (”change we can believe in”). I valkampanjen var förändring ett lockrop fullt av löften, något att hoppas och tro på. Dessvärre kommer de förändringar som väntar oss knappast att välkomnas av någon.

Jag tänker mig att vi någon gång under det nästkommande decenniet (2010-2020) eller på sin höjd decenniet därefter kommer att gå från ett expanderande system (ökning av mängden energi och naturresurser vi exploaterar, av den globala befolkningen, av välstånd, av välfärd, av människors förväntningar på framtiden och så vidare) till ett system i kontraktion. Kontraktion betyder ”en process i vilken något drar ihop sig och blir mindre”.

Vi har levt med ett expanderande system i några hundra år och alla våra ekonomiska och politiska strukturer (samt våra förväntningar på framtiden) är således avpassade för en värld av Mer, Bättre, Större, Snabbare, Mer Avancerat, Nyare, Billigare och Två-Till-Priset-Av-En. Att politiskt fördela det materiella överskott som en växande kaka för med sig är förstås en barnlek jämfört med att fördela de neddragningar och åtstramningar som en krympande kaka för med sig. Vårens kravaller i Grekland ger en försmak av de problem vi står inför. Förändringen från det förra (ett expanderande system) till det senare (ett system i kontraktion) kommer alltså att bli ”svår”. Som ni förstår är detta en grov underdrift eftersom (alla) våra nuvarande strukturer är dåligt anpassade för att hantera denna nya verklighet.

Om jag tillåter mig att vara lite pessimistisk så går det inte att utesluta att alla våra nuvarande politiska strukturer (inklusive ett demokratiskt styrelseskick och kanske nationalstaten i sig själv) visar sig vara dysfunktionella och bryter ihop i takt med att de visar sig vara oförmögna att hantera de problem vi kommer att ställas inför under de kommande decennierna. Tänk kollapsade stater (”failed states”) som Somalia, Sudan, Zimbabwe, Kongo, Afghanistan etc. där staten har trätt tillbaka från många av sina åtaganden (hälsa, skola, polis- och rättsväsende, infrastruktur etc.) och mindre grupper/klaner/regioner får klara sig bäst de kan och inte sällan i kamp med andra grupper/klaner/regioner.

Det här är väl i och för sig ett spekulativt worst-case-scenario, men jag känner mig i vilket fall mycket bekväm med att hävda att vi kommer att få se disruptiva förändringar där riktningen hos förändringarna och samhället kommer att bryta av från vad vi och våra föräldrars generation har vant oss vid att betrakta som normalt (expansion och bättre tider bortom hörnet).

Att närmare beskriva exakt vad detta kommer att innebära - vad som kommer att hända, i vilken ordning och utifrån vilket tidsschema - är förstås en oändligt mycket svårare uppgift. Trots svårigheterna är det ändå just dessa svåra frågor som intresserar mig allra mest personligen, snarare än till exempel frågor om produktionsvolymer och exakt när oljetoppen inträffar, dvs sådant som Kjell Alekletts forskningsgrupp i Uppsala främst sysslar med. Det som fångar mitt intresse är inte ”när inträffar oljetoppen?”, utan snarare ”vad händer sedan?”. Och även om specifika förutsägelser är svåra eller omöjliga är breda utvecklingslinjer om inte lättare så åtminstone möjliga att uttala sig eller spekulera om.

En del av mina tidigare texter har varit inne och tassat på just dessa frågor om vad som kan tänkas hända när energi blir dyrare, t.ex. Energi är gratis, Transporter är gratis, Effekter av 2:a ordningen och Rationaliseringens död.


Jag har en del halvt utvecklade tankar som anknyter till texten ovan men som inte är färdiga än. Jag kanske utvecklar dessa till ett på detta uppföljande inlägg.
.