Oljan i golfen (del 9) – skador och ersättningsanspråk

.
Trogna läsare kommer ihåg att jag förra året skrev en lång serie texter om oljekatastrofen i Mexikanska golfen förra året. Explosionen på oljeplattformen Deepwater Horizon inträffade den 20 april och arbetet med att täppa till oljeflödet på havsbotten blev förra sommarens rysare. Jag började skriva i slutet av juni, men när jag i början av oktober hade kommit till del 8 var jag ganska trött på oljespillet och tog ett uppehåll. Det blev ett långt uppehåll för det är inte förrän nu som jag tar tag i att avsluta serien.

Jag tycker att oljekatastrofen (eller ”oljeolyckan” - jag vägrar att hänvisa till den med det förminskande ”oljespillet”) är intressant av flera orsaker, t.ex. att 1) olyckan och efterspelet ger inblickar i det verkliga priset vi betalar för vår olja och för vår energiintensiva livsstil och 2) miljömässiga och andra risker blir nu mer påträngande när vi nu är tvungna att gå från "lättfångad olja" (som helt frivilligt spritter upp ur marken när vi lyfter på en sten) till "svårfångad olja" (som måste pumpas upp från kilometers djup under havets botten etc.).

Eftersom avbrottet har varit långt kommer jag att hoppa över en del saker som jag tidigare hade tänkt skriva om men som nu känns mindre aktuella. Men det finns fortfarande flera aspekter av oljekatastrofen kvar som jag tycker att det fortfarande är intressant att skriva om. För att fräscha upp era minnen kommer här länkar till de tidigare texterna i serien:

Del 1 – De första dagarna
Del 2 – Föregångarna
Del 3 – Oljebekämpning
Del 4 – Riskhantering och olycksberedskap
Del 5 – Blame game
Del 6 – BPs solkade varumärke
Del 7 – När oljan nådde land
Del 8 – En livsstil går i graven

Ämnet för denna text följer direkt på de två föregående texterna (del 7, del 8). Från att ha beskrivit effekterna på de människor som bodde längs kusten och som drabbades ekonomiskt, fysiskt, psykologiskt och socialt, går jag här vidare med ersättningsanspråken från de drabbade (denna text) och den fond som BP upprättade för att kompensera dem (nästa text).

En del av de texter jag samlat på mig finns ett år senare inte längre tillgängliga på nätet. De flesta av de texter jag använder mig av härrör från sådant som skrevs i mitten av förra sommaren, när dessa frågor diskuterades som livligast i tidningarna. Jag noterar dock en ny topp i skriverierna som inträffade i våras, nära olyckans ettårsdag. Ibland är det faktiskt inte helt fel att vänta ett tag med att skriva; ”gårdagens nyheter” låter passé, men de kan också sammanfatta och bjuda till eftertanke.

Den första vågen av artiklar som handlade om ersättningsanspråk från drabbade började strömma in i början av sommaren (”As oil gushes out, damage claims pour in”), men att pengarna var långsamma på att betalas ut. I början av juni hade BP betat av 19 000 ersättningsanspråk och betalat ut 53 miljoner dollar, men många av de som direkt drabbades började skruva på sig och undra varför det tog så lång tid. Inkomsterna förtvinade och BP var långsamma med att betala ut pengar, men detta till trots måste räkningarna hemmavid ändå betalas.

Många drabbades, men det var i första hand ägare till fiskebåtar och deras besättningar som fick ut pengar (relativt) snabbt. Men även de var missnöjda. Den som ägde en fiskebåt fick ett schablonbelopp om 5000 dollar och besättningsmän fick 2500 dollar per månad i maj och juni - men dessa pengar motsvarar bara en del av vad man kan tjäna på en bra månad och under högsäsongen. En i sammanhanget olycklig omständighet var att olyckan inträffade bara några dagar innan säsongen för räkfiske skulle starta. Alltså hade många precis spenderat pengar på att underhålla sina båtar och på andra förberedelser utan att de hade något för det.

Men inte bara fiskare blev drabbade, och för de som drabbades bara en aning mer indirekt av olyckan (till exempel de som jobbade inom turistindustrin) var det krångligare och tog längre tid att få pengar utbetalda. Tidiga ersättningsanspråk delades schablonmässigt ut baserade på lösa uppskattningar och med låga krav på dokumentation för att styrka anspråket. När processen steg för steg stramades upp från juli och framåt, blev detta ett problem för många:

"those who have applied for help through the claims process have encountered a bureaucratic maze of ever-shifting requirements and 17-page forms."

I början av juli hade BP fått in runt 100 000 ersättningsanspråk. Av dessa hade 51 000 godkänts och nästan 150 miljoner dollar hade betalats ut, men nästan hälften hade lagts åt sidan i väntan på bättre underlag. En månad senare hade 145 000 ersättningsanspråk lämnats in, 104 000 godkänts och 319 miljoner dollar betalats ut.

Många hade inte tillräckliga underlag med sig när de skulle lämna in sina ersättningsanspråk och vissa var tvungna att komma tillbaka och komplettera sina uppgifter flera gånger. I sämsta fall hade de inte tillgång till rätt papper och kunde inte styrka vad de hade jobbat med och hur mycket de hade tjänat tidigare år. De som hade jobbat svart eller grått behövde över huvud taget inte göra sig något besvär. De ca 30 000 vietnamesisk-amerikanska fiskare som bodde längs Golfkusten hade speciellt svårt att skaffa fram underlag och hantera processen; många besättningsmän hoppade från båt till båt och fick ofta betalt med kontanter i handen. Dessutom fann de systemet med att lämna in ersättningsanspråk minst sagt ogenomskinlig och fyrkantigt; många hade stora svårigheter att hantera sida upp och sida ner med text (endast på engelska) på alla blanketter.

Vidare var kontoren där man lämnade in sina handlingar små, undanskymda och svåra att hitta, och de som tog emot och behandlade handlingarna var inte alltid lokalt rekryterade och kunde därför ha dålig kännedom om hur saker och ting gick till i de lokala fiske-, oljeutvinnings- och turistbranscherna. De inlämnade handlingarna skickades inte sällan vidare till helt andra delar av landet och utbetalningarna blev ofta fördröjda och försenade.

I mitten av augusti började det dyka upp oroande tecken på att bedragare poserade som fiskebåtsägare och att uppemot 10% av alla inlämnade ersättningsanspråk kunde röra sig om rena bedrägerier. Lousiana Department of Wildlife and Fisheries påkallade BPs uppmärksamhet efter att de noterade att ansökningarna för att skaffa kommersiella fiskelicenser hade stigit markant efter att Deepwater Horizon exploderade. Efter explosionen sålde de, trots att stora delar av fiskevattnen stängdes ner, 2 200 licenser jämfört med knappt 1 400 under det föregående året. Helt legitima fiskebåtskaptener vittnade också om att de hade blivit erbjudna upp till 1000 dollar för att skriva på dokument som visade att ”spök-besättningsmedlemmar” (som var heta på att lämna in ersättningsanspråk) jobbade hos dem.


De både konkreta och filosofiska frågor som dök upp förra sommaren när inkomstströmmarna blev till rännilar eller helt torkade ut kan kokas ner till: 1) exakt vem ska kompenseras, 2) vad man ska kompenseras för och 3) hur mycket pengar man ska få? Jag betar av frågorna i tur och ordning. I nästa text kommer en del av svaren.

1) Vem ska kompenseras?
De fiskare som på ett direkt sätt led skada av utsläppet fick av naturliga skäl ut pengar förhållandevis snabbt. Om du äger en fiskebåt som du inte kan använda på grund av en oljekatastrof så inverkar det menligt på dina möjligheter att tjäna pengar och försörja din familj. Även de 12 000 oljearbetare som blev arbetslösa i samband med att president Obama drev igenom ett sex månader långt moratorium för all djuphavsborrning var lätta att identifiera. Men många fler led ekonomisk skada.

Eftersom hela turistindustrin gick i stå fanns det många som drabbades direkt. Men var drar man gränsen? Ska sysslolösa byggnadsarbetare och elektriker ersättas? Ska den som ordnar strandbröllop och ersättas? Hur blir det med hennes fotograf, ska han ha ersättning? Ska en ägare till en skaldjursrestaurang långt bort i New Orleans få ersättning för att det inte längre går att få tag på råvaror från Mexikanska golfen? Var drar man i så fall gränsen gentemot andra restauranger som inte är specialiserade på skaldjur, men som ändå har en del sådant på matsedeln?
Och så den fråga som kanske stöttes och blöttes allra mest (?); ska en ägare till en strippklubb i New Orleans få ersättning för att hans inkomster har minskat när klientelet, numera arbetslösa oljearbetare, inte längre har råd att besöka klubben†? Vad ska man vidare göra med de båtägare som inte lidit någon skada, men som oroar sig för att utspilld olja och kemikalier ska förstöra deras båtskrov? Och alla strandnära husägare som får se värdet på sina tillgångar minska, och som har svårt att få dem sålda till ”rimliga” priser? Och så vidare.

En tidig uppskattning utgick från att fastigheterna längs kusten skulle tappa 10% av sitt värde under (minst) de kommande tre åren. Sådana siffror blir snabbt astronomiska, men råden var de gamla vanliga som vi alla har lärt oss att känna igen; sitt stilla i båten:

“The best thing you can do if you’re in real estate in this area is bide your time, don’t panic and don’t try to sell in this environment.”

2) Exakt vad ska man kompenseras för?
Det är förhållandevis lätt att uppskatta hur stort inkomstbortfallet är för fiskare och löntagare, men när man rör sig högra upp i näringskedjan blir avvägningarna klurigare. Hur ska man göra med de som är mer avlägsna och som befinner sig några steg längre bort (matgrossist, matförädling, matdistribution, avlägsna restaurangägare), eller hundratals kilometer bort från oljespillets direkta konsekvenser? Hur ska man behandla minskade inkomster hos ett tvätteri som tvättar lakan åt hotell och strandnära uthyrningslägenheter? Ska ett företag som hyr ut varuautomater med godis och snacks ersättas för sin minskade omsättning när beläggningen på hotellen dyker?

De grossister som köper upp fångster av fisk och skaldjur har större företag och större utgifter, och det är då också svårare att räkna hur mycket pengar de förlorar. Tidigt var de tvungna att avskeda stora delar av sina personalstyrkor. Turistindustrins intressegrupp ansåg att BP omgående skulle betala ut 500 miljoner dollar som skulle användas till marknadsföring. Detta var dock bara tänkt som en första utbetalning för att ersätta de uppskattningsvis 7 600 till 23 000 miljoner dollar som deras uträkningar menade att de skulle tappa under de följande tre åren. Här pratar vi alltså om en industri som sysselsätter hundratusentals människor och som drar in häftiga många tiotals miljarder dollar per år. Deras budskap var att om man omedelbart använder 500 miljoner dollar på marknadsföring, så kommer man att reducera de (förväntade) skadliga effekterna på turismen under de närmaste åren, men det hela rör sig förstås om hypotetiska resonemang som man bör förhålla sig till med en viss grad av skepsis (inte minst eftersom de utgör en partsinlaga).

Ska man strikt kompenseras för inkomstbortfall, eller ska man också försöka beräkna och kräva ersättning för framtida inkomstbortfall? Hur? Hur ska man värdera sådant som näppeligen låter sig reduceras till dollar och cent?

3) Hur mycket pengar ska man få?
Ja, detta är förstås tiotusenkronorsfrågan. Det man kan konstatera är att den tidigare gränsen på 75 miljoner dollar i ersättning för skador (enligt the Oil Pollution Act från 1990) tidigt åkte ut genom fönstret. Efter starka påtryckningar beslutade sig BP för att hosta upp astronomiska 20 000 miljoner dollar till en fond, Gulf Coast Claims Facility (G.C.C.F.), som skulle användas till att ge ekonomisk kompensation för de skador som åstadkommits. Summan motsvarar ganska väl den årliga vinst BP hade haft de senaste åren innan oljekatastrofen.

Fortsättning följer i nästa text.


† Jag har läst om strippklubben flera gången. Kanske rör det sig inte om en, utan om flera olika klubbar, eftersom klientelet ibland uppges bestå av arbetslösa oljearbetare, och ibland av arbetslösa fiskare. Eller så kanske alla dessa historier (rykten?) hänvisar till Mimosa Dancing Club som (enligt ägaren) inte är en stipp-klubb utan bara en helt vanlig bar?


Litteratur:

MSNBC, ”As oil gushes out, damage claims pour in” (2010-05-11)

Bloomberg, ”Oil spill may cost $4.3 Billion in property values” (2010-06-11)

Energy Daily, ”Impoverished by oil spill, still waiting for a check from BP” (2010-06-12)

MSNBC, ”Beach weddings canceled over oil spill” (2010-06-22)

Boston.com, ”Far from Gulf, a cloudy picture for oil fund czar” (2010-06-23)

The New York Times, ”New Orleans chef on her lawsuit against BP: 'I am just angry'” (2010-06-28)

CNN Money, ”BP gets stricter with claims” (2010-07-09)

USA Today, ”Travel industry group wants BP to pay $500 million” (2010-07-23)

CBS News, ”BP, Government reach agreement on oil spill fund” (2010-08-10)

The Christian Science Monitor, ”Gulf oil spill: Are con artists posing as fishermen to scam BP?” (2010-08-16)

The New York Times, ”Many hit by spill now feel caught in claim process” (2011-04-18)
.