Kolmården vs Skansen

.

I somras var vi på Kolmårdens djurpark. Jag var där på en kick-off för 10 år sedan men har dessförinnan inte varit där sedan jag var barn. Nu har jag egna barn och eftersom äldsta pojken fyllde fem i somras tyckte vi att det kunde vara trevligt att åka dit tillsammans. Vi koordinerade vår resa med några vänner som också har två pojkar i samma ålder (rekommenderas varmt). Enligt djurparkens hemsida är Kolmården Djurpark "ett av Sveriges populäraste resmål för barnfamiljer. Under en säsong har Kolmården drygt 500 000 besökare".

Det var trevligt, men det blev dyrt. Bara en dags inträde på Kolmården för två vuxna och ett barn (minstingen går in gratis) kostar nästan 650 kronor. Lägg till safariparken och priset börjar närma sig 800 kronor. Lägg till två dagar i parken + safari och priser går över 1 100. Eftersom vi ville vara där två dagar och också sova över slog vi till och tog en övernattning på Vildmarkshotellet. Nära, bekvämt, mycket genomtänkt för barnfamiljer men också förstås dyrt. Inträde till djurparken ingår i priset som landade någonstans mellan 2 500 och 3 000. Till detta tillkom en middagsbuffé på hotellet och mat (lunch) i själva djurparken. Och kostnaden för bilresan (300 kilometer tur och retur).

Nu har jag försökt återskapa priserna utifrån hotellets hemsida med det är lite svårt att veta exakt vad vi betalade i somras. Gissningsvis kostade hela kalaset (djurpark, hotell, mat, bensin) någonstans i krokarna kring 4 000 kronor. Och då valde vi ett helt vanligt standardpaket utan några tillägg. Väljer man att som vi bo på Vildmarkshotellet är det svårt att pressa dessa kostnader speciellt mycket mer än 10% eller kanske maximalt 20%. Och att slå på stort, åka till Kolmården och sedan äta medhavd lunch och middag går lite emot syftet med en sådan resa.

Efter besöket reflekterade jag över kostnaderna. För mig personligen finns det en avtagande marginalnytta av att lyxa till det. Att gå på restaurang är väldigt trevligt. Att gå på en dubbelt så dyr restaurang är trevligare, men kanske inte dubbelt så trevligt. Att gå på en fem gånger så dyr restaurang... och så vidare. Därför är jag tveksam till att värdet av ett besök på Kolmården står i proportion till priset.

Eftersom vi bor i Stockholm har vi en djurpark på nära håll, Skansen. Inte lika exotiska djur men detta kan till viss del vägas upp av den trevliga historiska miljön. Priset för inträde under högsäsong för vår familj är 2 x 100 kronor för två vuxna och inget för barnen (40 kronor från 6 års ålder). Om vi låtsas att vi går dit två dagar i rad och äter måltiderna ute kanske vi kommer upp i 400 (inträde) + 400 (två luncher) + 400 (middag) = 1 200 kronor. Kostnaden för resan är försumbar eftersom man kan nyttja kommunaltrafiken för att ta sig dit. Dessutom är 1 200 högt räknat eftersom det är mycket enklare att snåla "på hemmaplan". Ett besök på Skansen behöver inte kosta mer än 200 kronor + kostnaden för en medhavd matsäck.

Att ett besök på Kolmården skulle vara tre, tio eller tjugo gånger "bättre" (mer värt) än motsvarande besök på Skansen är svårt att tänka sig. Vi åker till Kolmården för att vi har kan, för att vi har råd, för att det är en utflykt som heter duga och för att det är lite mer exotiskt (långt bort + spännande djur). Men jag misstänker att om sonen fick välja mellan Kolmården eller Skansen + så mycket glass han orkar äta under en hel dag så är chansen stor att det skulle bli Skansen. Om valet stod mellan Kolmården med familjen eller Skansen också tillsammans med bästa kompisens familj skulle det definitivt bli Skansen.

Det är nu vi lägger till oljan (eller finanskris/lågkonjunktur). Om oljan blir dyrare, människor fattigare och bensinpriset skjuter i höjden ligger helt plötsligt Kolmården väldigt långt bort från Stockholm. Om människor inte längre har råd att bara sådär göra utflykter på hundratals kilometer, eller om de över huvud taget inte har egna bilar, så ligger Kolmården en bit bort även från Norrköping (närmare bestämt 25 kilometer bort). Hur kommer Kolmårdens djurpark och Vildmarkshotellet att må bortom oljetoppen? Ganska dåligt misstänker jag - även om djurparken (+23 miljoner) och vildmarkshotellet (+7 miljoner) gjorde ett rekordresultat 2007.

För ett hotell är beläggningen A och O då de fasta kostnaderna är höga. Man sitter alltså med en mängd kostnader oberoende om det är många eller få som bor på hotellet och vi vet att resor och lyx är bland det första som det dras in på när det blir knapert. Kolmårdens djurpark kan kanske bussa in gäster från Norrköping men detta kan väl knappast hålla parken under armarna besöks- eller inkomstmässigt? Ännu värre blir det för så kallade "destination parks" - nöjesparket som människor bygger upp en hel semester kring för att besöka. Jag tror att antalet interkontinentala resor med DisneyWorld (Florida, USA) som mål kan komma att sjunka dramatiskt i framtiden...

Mycket av det jag skriver ovan kommer att påverka även Skansen, men eftersom det ligger mitt i Stockholm och ett besök där inte behöver gå på mycket mer än 200 kronor har de ett mycket bättre utgångsläge. Även, eller kanske speciellt när tiderna är hårda vill människor ha förströelse - fast de kanske inte har råd med dyr förströelse. Stockholmare finns det ganska gott om (jämfört till exempel med Norrköpingsbor), och när dessa drar sig för, eller inte har råd att åka till Kolmården kan det ju hända att Skansen får fler snarare än färre besökare. Dessutom händer det mycket annat på Skansen bortom djurmatningen, allsång och julmarknaden och det skulle säkert gå att anpassa och utveckla verksamheten även till en besökspublik som håller hårdare i plånboken.

På det personliga planet då, kommer vi att åka tillbaka till Kolmården? Nja, jag är i vilket fall inte så sugen på att detta ska bli en "destination park" för oss igen. Jag skulle möjligtvis kunna tänka mig att stanna till i parken en heldag ifall den ligger på vägen till någon annan destination. Istället slår jag gärna ett slag för att bo på lantgård eller på vandrarhem. Då kan man få en hel veckas boende för vår två-dagars Kolmården-budget ovan. Åker man tillsammans med vänner (och barn i passande ålder) är det än bättre. Dessutom vill jag mycket hellre gynna lokala ekonomier - en enskild familj som bor på landet eller någon som driver ett vandrarhem - än ett stort vinstdrivande företag.

Nå, det är inte så att jag har något speciellt emot just Parks & Resorts Scandinavia AB som driver Kolmården (och Gröna Lund, Skara Sommarland etc.) och som ägs av Clas Ohlson-arvtagarna Johan och Helena Tidstrand. Det är bara det att de är "en av Nordens ledande aktörer inom temaparksbranschen som är en del av upplevelseindustrin". Vidare är upplevelseindustrin "ett samlingsbegrepp för människor och företag med ett kreativt förhållningssätt som har till huvuduppgift att skapa och/eller leverera upplevelser i någon form". Själv föredrar jag att skapa egna upplevelser på ett icke-industrialiserat sätt istället för att för dyra pengar få dem levererade till mig. Jag tycker bättre om de aktiviteter och upplevelser som en lantgård eller ett vandrarhem har att erbjuda mig och mina barn. Jag föredrar att tillsammans med min son klättra upp på berget bakom vandrarhemmet i Sankt Annas skärgård och titta på utsikten över vattnet framför allt liv och stoj (och oväsen) på Vildmarkshotellet.

När jag ovan skrev att Vildmarkshotellet var genomtänkt för barnfamiljer betyder det att de har stor vana av barn och barnfamiljer, de har lyxig pool, stora lekrum med hög standard (mycket leksaker, filmrum, spelkonsoller etc.) och många aktiviteter för barn dagarna i ända (ansiktsmålning, knattedisco). Genomtänkt men också mycket kommersiellt och konsumeristiskt. Deras spelkonsoller (PlayStation 2 och PSP) är inte bara en service gentemot besökande barn utan också ett marknadsföringsfönster för Sony. Frågan är ens om de betalar något för spelmaskinerna och mjukvaran eller om det tvärt om är Sony som betalar för att få vara där och visa upp sig?

Vad tycker du kära läsare är en hållbar/miljövänlig semester för en barnfamilj från stan? Eller är att resa bort på semester i sig själv ohållbart i längden?
.

"Eating fossil fuels" av Dale Pfeiffer (2006)

.

Vad jag vet är Dale Allen Pfeiffers "Eating fossil fuels: Oil, food and the coming crisis in agriculture" (2006) den enda boken hittills som specifikt handlar om kopplingen mellan olja och matproduktion. Åtminstone fram tills nu eftersom Gunnar Lindstedts nya bok, "Svart jord: Klarar jordbruket att leverera vårt dagliga bröd när oljan sinar?" kom ut i veckan. Och kopplingen mellan olja/fossila bränslen och mat manar till eftertanke. Jag skulle aldrig ha kunnat tro att den läskigaste boken jag läst inte skulle vara en roman... Dales bok är en riktig rysare och den är skrämmande framför allt för att det boken förtäljer (på 100 sidor) kan bli verklighet.

Dale är geolog. Och författare och journalist och musiker och aktivist. Och han bor med sin familj i Appalacherna i Kentucky - det vill säga ute på vischan. Flera texter av Dale finns för övrigt tillgängliga på From The Wilderness. Han bok är kort men väldigt bra (nå, uppskakande i alla fall). Dock irriterar jag mig på att Dale överutnyttjar ett fåtal källor, varav många är uppåt 10 år gamla. Jag önskar att det hade funnits fler och modernare källor; två kapitel i boken handlar om händelser i Nordkorea och Kuba på 1990-talet och de bygger tyvärr i huvudsak på källor från just 1990-talet (väldigt nära inpå händelserna som beskrivs).

I Eating fossil fuels driver Dale en tes i form av en trestegsraket:
1) Det sätt som vi globalt bedriver jordbruk på är långt ifrån hållbart.
2) Om vi dessutom snart passerar oljetoppen blir läget mycket sämre ändå.
3) Har vi tur kan vi imitera Kuba, har vi otur blir Nordkorea vår förlaga.
Jag kommer här enbart behandla de två första punkterna ovan. Punkt tre tänker jag återkomma till i en separat text senare.

Efter andra världskriget påbörjades en utveckling inom jordbruket, "den gröna revolutionen", som gick mot storskalighet, mekanisering och ökad avkastning. Redan för 50 år sedan använda vi i princip all mark på planeten som är lämplig för jordbruk - det som inte användes var antingen för vått, torrt, brant eller näringsfattigt. Sedan dess har ökad produktion bara kunnat ske genom ökad produktivitet på befintlig mark. Och produktionen har ökat med flera hundra procent. Men allting har ett pris och i detta fall stavas priset energi. Den gröna revolutionen drivs av fossila bränslen (olja, naturgas, kol) och energianvändningen i jordbruket ökar hela tiden snabbare än avkastningen i form av mat. Till vad går energin åt? Jo, till (i fallande ordning) konstgödsel, drift av jordbruksmaskiner, transporter, bevattning, torkning av grödor och insektsbekämpning. Den gröna revolutionen har gjort mat till en industri.

Dessvärre överutnyttjar det industrialiserade jordbruket tillgängligt vatten och utarmar kvaliteten på matjorden ("soil"). Underjordiska källor med vatten fylls på så långsamt att det i praktiken rör sig om en icke-förnyelsebar resurs. Utarmning av jorden döljs av intensifierad användning av gödningsmedel. Detta ökar avkastningen tillfälligt (så länge man använder mer och mer konstgödsel) men förvärrar problemet på sikt. På global basis överges 10 miljoner hektar land varje år på grund av att det inte längre är tjänligt för jordbruk ("severe degradation"). 10 miljoner hektar motsvarar mer än 20% av hela Sveriges yta och det är fyra gånger så mycket åkermark som vi idag brukar i Sverige. Det tar naturen 3 000 år att skapa så mycket matjord som behövs för att man ska kunna bedriva odling (15 cm) men USAs kornbod, prärien, har förlorat 50% av matjorden efter 100 år av jordbrukande. Den kombinerade kostnaden för jordförsämringen beräknas i USA uppgå till 100 dollar/hektar eller 25% av produktionskostnaderna.

Ett annat exempel på avtagande marginalnytta är användningen av insektsbekämpningsmedel. Trots att användningen (i USA) har ökat med en faktor av 33 under de senaste 20 åren förlorar man idag ändå mer jordbruksprodukter till skadeinsekter - främst beroende på att man odlar samma gröda över stora områden och många år i rad.

För att upprätthålla den nuvarande produktionen och uppväga för utarmning av jorden, ökad insektsbekämpning och ökade energikostnader för konstbevattning måste det moderna jordbruket hela tiden öka inflödet av energi. Användningen av fossila bränslen i USA har ökat med en faktor av 20 under de senaste 40 åren och jordbruket står idag för 17% av energianvändningen i USA.

Vi har nu nått den punkt där det åtgår ungefär 10 gånger mer energi till jordbruket än den energi jordbruket levererar i form av mat till konsumenterna. Och detta inkluderar ändå inte hushållens substansiella energianvändning för att förvara (kyl och frys) och tillaga maten.

Som om detta inte vore illa nog kan det nu hända att vi är nära oljetoppen - den punkt där vi måste vänja oss vid att leva med mindre och mindre (och mindre och mindre) olja. Om mängden fossila bränslen minskar globalt kan vi på sikt inte producera lika mycket mat som idag och här blir Dale närmast apokalyptisk. "Without hydrocarbons [fossila energikällor], much of the world's farmlands would quickly become unproductive. [...] As the cost of hydrocarbon production increases, food could be priced out of the reach of the majority of our population. Hunger could become commonplace in every corner of the world, including your own neighborhood" (p.2). Det är uppenbart att även om Dale hoppas på en kontrollerad minskning av jordens befolkning så gissar han att ett mycket dystrare scenario är det troligaste; "depopulation has never been managed before without a die-off".

Finns det då någon lösning inom synhåll? Jo, möjligtvis, men endast om den startar på gräsrotsnivån och tar sin utgångspunkt från lokala lösningar. Enligt Dale bör vi inte förvänta oss någonting alls från dagens beslutsfattare. "It is naive to think that government and corporate decision makers are genuinely concerned with the common good [...] The job of government is to promote business as usual. Politicians don't want to focus on anything beyond the next election, particularly if the solution might hinder the economy. Likewise, corporations are only interested in their immediate profits" (p.75). Följdaktligen är bokens avslutande 25 sidor proppfulla med råd och tips om vad man kan göra som individ (lokal ekologisk hållbar matproduktion, ekobyar, böcker om odling och självförsörjning etc.).

Det lilla man kan glädja sig åt i sammanhangen är att icke-industriella blandade produktionssystem hållbart kan producera 15-50 kilo mat per kvadratmeter! Det är mycket mer än dagens industriella jordbruk kan producera, men, sådant jordbruk är mer arbetsintensivt och kräver mer mänsklig involvering. Är vi beredda att gå man ur huse för att bruka jorden igen? Har vi något alternativ?

"Jordbruket i välfärdssamhället" av Flygare och Isacson (2003)

.
För ett år sedan skulle jag aldrig ha gissat att jag nu skulle läsa en bok som denna. Boken ifråga, "Jordbruket i välfärdssamhället 1945-2000" av Iréne Flygare och Maths Isacson från 2003 utgör band 5 i serien "Det svenska jordbrukets historia". Denna serie täcker 6000 år av jordbrukande i Sverige (de första 5000 åren avhandlas i band 1). Författarna är docent i agrarhistoria respektive professor i ekonomisk historia och båda har också vuxit upp på var sitt jordbruk under den period som boken behandlar.

Detta är den första gången jag inte kunde förmå mig att använda bokens omslag - oljemålningen "Slaghack" från 1970 - som illustration till texten. Den som av någon anledning ändå vill se denna bild kan hitta den på sida 3 i konstnärens katalog.

Mitt intresse för boken ska förstås mot bakgrund av att jag inte finner det otänkbart att vi redan under min livsstid kan komma att se en "ruralisering" (motsatsen till urbanisering) där människor flyttar tillbaka till landsbygden. En effekt av att kostnaderna för energi i förhållande till arbetskraft förändras (det vill säga att oljan blir svindyr) kan bli att en del uppgifter där man idag använder maskiner kan komma att ersättas av människor och djur.

Av naturliga skäl påkallar stagnerande, ekonomiskt marginella branscher inte så stort intresse och jordbruket måste sägas vara en sådan bransch då den idag endast sysselsätter 2% av befolkningen och står för ungefär samma andel av BNP. Ännu i början av 1950-talet var en miljon människor knutna till jordbruket men sedan andra världskriget har 75% av alla jordbruksföretagare och "brukningsenheter" (gårdar) försvunnit. Men ingenting säger att detta inte kan komma att förändras framöver. Vi måste ju alla äta och det finns knappt någon gräns för hur stor del av vår inkomst vi är beredda att lägga på mat ifall det kniper.

Boken täcker väldigt många olika aspekter av jordbruket. Inte bara grödor, husdjur och jordbruksmaskiner utan också jordbrukspolitik, växtförädling, djuravel, familjestruktur och generationsskiften, könsroller och arbetsuppgifter, agrokemins utbredning och mycket annat. Trots att jag har nästan obefintlig erfarenhet av denna värld (och ibland inte förstår vissa termer som tas för självklara av författarna) är boken lättläst och överraskande intressant. Bara en sådan sak som att kommentera hur ljudlanskapet på landsbygden har förändrats tycker jag är lysande:

"Fyrtiotalets ljudbild utmärktes av ett konstant brus. Det var aldrig helt tyst. Ljuden var å andra sidan inte lika höga som dagens. De kom från många små och stora husdjur, hästdragna vagnar och redskap, från människor som rörde sig till fots i landskapet. Hundar skällde, kor råmade, hästar gnäggade och människor pratade, skrek och svor. Under de senaste årtiondena har människorna blivit långt färre, hundarna har flyttat inomhus, kobesättningarna har gått till slakt eller vuxit i storlek, medan hästarna har samlats på hästgårdar. Idag är ljudnivån temporärt mycket hög. De mekaniska ljuden dominerar över ljuden från människor och djur. Under vårsådden, slåttern och spannmålsskörden bryter traktorer, skördetröskor, bilar, höfläktar och spannmålstorkar igenom med intensiva ljud. [...] Däremellan är det tyst" (p.20).

Boken beskriver jordbrukandets förändrade villkor under andra halvan av 1900-talet och jordbruket inträde i välfärdssamhället. Årtiondena efter andra världskrigets slut var familjejordbruket det politiska idealet och man verkade också för att jordbrukarnas inkomster skulle ligga i nivå med industribarbetarens. Denna period handlar framför allt om jordbrukets mekanisering och om "en övergång från ett ekologiskt blandjordbruk till ett mekaniserat kemijordbruk" (p.22). Ledstjärnan har hela tiden varit rationalisering, det vill säga högre avkastning till lägre arbetsinsats. Utvecklingen har steg för steg drivits mot att färre bönder mer effektivt brukar mindre arealer men producerar större mängder mat. Två exempel sammanfattar linjerna i utvecklingen:

- Antalet mjölkproducenter har sjunkit från över 300 000 till 10 000 på knappt 50 år och antalet kor har gått från 1 700 000 till 400 000 under samma period. Mjölkproduktionen har dock bara sjunkit med 25%.
- Höstvetets avkastning har ökat med 250% från 2 500 kg per hektar 1945 till över 6 000 kg idag.

Ett tidigt offer för utvecklingen var den kallblodiga arbetshästen som på några få decennier utkonkurrerades av bilar och traktorer. Redan i början av 1950-talet var jordbruket beroende av förbränningsmotorn och på 20 år (1945-1965) sjudubblades antalet traktorer (till 160 000) samtidigt som antalet arbetshästar minskade med fem sjättedelar.

Inte bara hästar blev utkonkurrerade av jordbruksmaskiner utan även människor. När priset på maskiner och redskap utvecklades positivt i förhållande till löner blev det mer rationellt att investera i maskinparken. Det är dyrt att anställa och idag hjälper få till på gården som inte tillhör familjen. Rationaliseringen har nu löpt linan ut och varit så "framgångsrik" att det blivit sällsynt att åkerbruk och boskapsskötsel kan ge arbetstillfällen eller ens försörjning till en hel familj. Ofta måste kvinnor ta arbete utanför gården och deras inkomster från offentliga sektorn är i många fall avgörande för jordbrukets överlevnad. Andra sysslor får också ökad betydelse; lokal service, hästuppfödning och ridning, gårdsbutik, jakt och turism (till exempel Bo på Lantgård).

Framsidan är att utväxlingen i jordbruket har varit oöverträffad. Tar man ett steg tillbaka i historien så beräknas det att det gick åt 19 dagsverken för att skörda ett ton spannmål i början på 1800-talet. Idag tar det mindre än en timme! Det finns dock flera orosmoln. Traktorn kostade i snitt 7 700 kronor 1946 men närmare 400 000 vid millenieskiftet. Arbetskostnaderna har sjunkit men kapitalkostnaderna ökat. Eftersom de flesta jordbruk har två eller fler traktorer utgör de en betydande del av värdet på jordbrukarens maskininnehav och runt 1980 gick kapitalkostnaderna förbi arbete (eget och lejt) som största kostnadsposten. En avancerad maskinpark kräver också underhåll och reparationer. Det klarade tidigare ofta bonden själv i egen verkstad, eller så kunde bysmeden eller den lokala mekaniska verkstaden rycka in. De senaste decennierna kommer allt oftare service-bilarna ut till gården med reparatörer och reservdelar från maskinfirman. För att allt ska löpa friktionsfritt måste alltså en alltmer komplex (och därmed sårbar) infrastruktur kring bonden upprätthållas.

Bakom ökningen av produktiviteten finner vi skäl så som växtförädling, konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel samt kortare bärgningstid med mekaniska redskap. Med undantag för växtförädlingen är en förutsättning för allt detta - liksom för traktorn, mjölk-tankbilen och reparatörens timligt anländande service-bil - riklig tillgång till billig energi/bränsle. Vad skulle då hända ifall vi inte kan räkna med låga oljepriser framöver?

En intressant aspekt som lyfts fram flera gånger i boken är kopplingen mellan kön, makt och arbetsdelning. Det finns en fallande skala av prestige i gårdens arbetsuppgifter. Vissa är reserverade för bonden (man), andra kan utföras av barn, ynglingar, den äldre generationen eller gårdens fru. Äldre bönder trappar ner endast successivt när barnen tagit över, att fortsätta att ansvara för (även mindre krävande) arbetsuppgifter ger prestige. Projektartade uppgifter (svetsa fast ett stag) värderas högre än regelbundet återkommande uppgifter (sopa ladugården). Arbete utomhus värderas generellt högre än sådant som utförs i bostaden. Att manligt hantera displayen i skördetröskan ger därför mer status än att kvinnligt sköta gårdens ekonomiska administration vid datorn hemmavid. Förr var djurhållningen och speciellt mjölkningen en uppgift för kvinnor, men numera har männen följt med den nya tekniken in i ladugården där de sköter mjölkningsmaskinen.

Författarna avslutar med några tankar om jordbruket och dess plats - eller brist på plats - i det (post-)moderna samhället:

"Människors förankring i det lokala antas [i det postmoderna samhället] vara upplöst och ersatt med det globala samhället, där våra nätverk utvecklas med hjälp av datorer och mobiltelefoner. Den plats vi råkar befinna oss på för stunden är utbytbar mot andra platser i världen. Skulle samhället verkligen se så ut är jordbruk närmast en motsägelse. I själva ordet bonde ligger ju betydelsen att vara bofast. Jordbruket är kanske också den mest platsberoende verksamhet vi känner. Ett kontor, en industri kan flytta till andra lokaler, rentav till andra delar av världen, men ett jordbruk ligger där det ligger. Går det inte att bedriva på en bestämd plats så upphör det. Jordbruk är dessutom långsamt och trögt. Odling tar sin tid på den plats man förlagt den" (p.313).

Alltså, i det postmoderna samhället kan vad som helst finnas var som helst, men någon självklar plats för det otidsenliga och i myllan förankrade jordbruket finns det därmed inte.

Ekoby - att förbereda sig på det värsta?

.

En del personer som har tänkt på oljetoppen (peak oil) och dess samhälleliga konsekvenser är mycket pessimistiska, för att inte säga apokalyptiska. Vad händer med vårt ekonomiska system när den totala mängden energi som står till vårt förfogande inte längre kan öka utan istället kommer att börja minska? Klarar vårt samhälle och vårt ekonomiska system utebliven tillväxt under en längre tid, eller ännu värre, en lång ekonomisk recession (tänk ett decennium eller mer)? Om vi utgår från att vi förr eller senare måste ställa om till att leva i ett lågenergisamhälle, kan denna omställning ske på ett ordnat sätt eller kommer den att föregås av en ekonomisk och samhällelig kollaps? Och allra mest intressant, hur kan man i så fall förbereda sig för ett sådant "worst case scenario"?

Självklart hoppas vi alla på det bästa, men hur skulle man gå tillväga om man ändå vill förbereda sig för det värsta? En grupp som alltid klarar sig även utan att förbereda sig är de (få) som är tillräckligt rika för att kunna köpa sig fria från alla tänkbara problem som kan uppkomma. Men vilka andra personer i Sverige lever redan idag på ett sådant sätt att de skulle klara av de allra värsta tänkbara scenarierna? Mitt svar är de (få) människor som redan idag relativt lätt skulle kunna frigöra sig från vårt nuvarande ekonomiska system under en kortare eller längre tid och ändå överleva. Vilka är de? Jo, de som har flyttat ut på landet och som har valt att anamma en alternativ livsstil med lågt ekonomiskt fotavtryck/låg ekonomisk standard där de strävar efter att i så hög grad som möjligt vara självförsörjande. Viktigast då är att vara självförsörjande vad beträffar mat och energi/uppvärmning och eventuellt också vad beträffar annat (hantverk av olika slag, att kunna använda verktyg och metoder från forna tider).

Dessa personer hänger på alternativ.nu - "en hemsida för praktiskt kunskap om självförsörjning" - och de förkovrar sig i ämnen som småskalig odling, djurhållning, ekologiskt byggande och hantverk av alla de slag. Vidare läser de tidsskriften Åter (upplaga 5 100 exemplar) eftersom varje nummer är fullspäckat med information om en sådan livsstil och de beställer sina böcker från Åters bokklubb. De flesta skulle nog betrakta dem som kufar och kanske är de kufar ifall man med det menar icke-konformister som valt en position mycket långt från konsumtionssamhällets huvudfåra. Men vem vet - i ett radikalt annorlunda samhälle kan det hända att man istället kommer att kalla dem "vinnare"? Det går i vilket fall inte att utesluta möjligheten.

Nå, att för en modern familj välja att bryta upp och att bryta ny mark (eventuellt även i bokstavlig mening) kräver stora umbäranden som få är beredda att bära och kunskaper som få av oss har. Ett alternativ är istället att välja att bo i en ekoby ("ecovillage"). Boverket fastställde 1991 en ganska luftig definition av vad som utgör en ekoby. Ett trettiotal kriterier är listade och "många" av dessa bör vara uppfyllda för att man ska kunna kalla bebyggelsen för en ekoby. Den bärande idén är dock att byn ska ha ett långtgående lokalt kretslopp av råvaror och energi, det vill säga att man ska vara så självförsörjande som möjligt vad beträffar matproduktion, vatten, energi, återvinning etc. En lista på ett 80-tal kollektivhus och ekobyar finns här.

Min egen gissning är att de flesta som söker sig till en ekoby idag inte gör det av de skäl som denna text tog sin avstamp ifrån, utan av andra, mer "spirituella" eller estetiska skäl samt en generell olustkänsla inför hur samhället idag ser ur och utvecklas (civilisationskritik). Man vill bo nära naturen, nära/tillsammans med andra människor, vill anamma en mer ekologiskt hållbar livsstil, odla sin egen mat etc. Jag och min fru tyckte att denna idé var intressant nog för att vi skulle vilja veta mer om den och vi gick därför på ett informationsmöte om en sådan ekoby-i-tillblivelse som just nu är på jakt efter mark på pendlingsavstånd från Stockholm.

Denna ekoby har valt att organisera sig i form av en bostadsrättsförening och man har nu nått det stadium där man är ute och tittar på lämpliga objekt och parallellt med detta försöker värva medlemmar. Innan vi gick på deras informationsmöte laddade vi ner och läste deras prospekt noga. Jag måste säga att jag är imponerad av tankehöjden i dokumentet. Just denna ekoby bygger på idéer om en "ekoenhet" (eco-unit) som är formulerade av systemekologen Folke Günther. Mer information om ekobyn finns på denna hemsida men vad jag förstår är dessa texter på väg att flyttas hit.

Efter att ha gått på informationsmötet tror jag att de stora problemen (utmaningarna) som BRF Bybo Ekoenhet står inför just nu är:

- Gruppen som kommer att bo i ekoenheten är lite flytande, det kostar ju inte så mycket att anmäla sitt intresse men betydlig mer att faktiskt ta det stora beslutet att flytta och samtidigt (kanske radikalt) ändra sin livsstil. Det måste alltså finnas en stor osäkerhet om vem som faktiskt är med på projektet och kommer att löpa linan ut och i slutänden flytta till ekobyn.

- Att tillsammans skjuta till pengar för att köpa mark är effektivt, man kan få mycket för pengarna om många går ihop och lägger var sin del. Men objekt (mark, gårdar) dyker upp och försvinner och att kunna ta ett snabbt beslut när det verkligen gäller måste vara svårt. Bara att för en kommitté ta ett beslut och komma till skott när drömobjektet (eller "good enough") dyker upp måste vara ganska svårt. När denna kommitté dessutom företräder en större grupp med delvis oklart medlemsskap och många dessutom ska skjuta till pengar (med kort varsel?) blir det inte lättare.

För oss som familj finns det också en del stora frågor att ta ställning till:

- Att välja denna typ av boende är ett enormt steg för oss utifrån vår nuvarande boendesituation och livsstil. Att vi har två små barn gör det inte direkt lättare, för dem skulle omställningen bli ännu större än för oss vuxna (eftersom vi skulle fortsätta att pendla till våra nuvarande jobb). Det är ju heller inte så att vi inte trivs eller inte har råd med vårt nuvarande boende, det är "bara" det att det finns en gryende insikt om att vårt nuvarande boende och vår livsstil inte är ekologiskt hållbar och på sikt kanske inte heller ekonomiskt hållbar.

- BRF Bybo Ekoenhet har för avsikt att satsa på en hög grad av gemensamma lösningar, till exempel gemensamt storkök och badhus (kompletterat med egna pentryn, badrum). Att leva så nära andra är man inte van vid och det utgör både ett löfte och ett hot. Det största problemet är helt enkelt att dessa människor skulle bli mer än bara grannar, de skulle till viss del bli vår nya "familj" - men vi känner dem inte!

- Vad skulle hända om man valde att ta detta stora steg men att det av någon anledning inte skulle fungera (ekobyar kan fallera på det sociala planet - vad gör man om man inte trivs med sina grannar - sin nya "familj")? Är det då möjligt/lätt att få tillbaka den pekuniära insats man investerat i detta boende?

Det finns förstås också andra faktorer som lockar. Jag tror till exempel att boende "på landet" är både bättre och roligare för barn (åtminstone innan de blir tonåringar). Att som barnfamilj ha en utökad "familj" i sin omedelbara närhet tror jag också är en stor fördel.

Tanken på ett ekonomiskt och ekologiskt radikalt annorlunda och framtidssäkrat hållbart boende är lockande och skrämmande på en och samma gång. Vissa uppoffringar idag kan vara en vinstlott imorgon. Om BRF Bybo Ekoenhet lockar dig och du bor i Stockholmsområdet kan du själv läsa inbjudan och gå på nästa informationsmöte tisdagen den 21 oktober.

Du kommer garanterat att få fler nya tankar än om du fortsätter att läsa dagstidningarnas bostads-bilagor. En artikel med rubriken "Vem kan se in i framtiden?" utgår från globala börsras och fallande bostadspriser men landar sedan makligt i hemtama funderingar om man ska binda sin ränta och om det är tid att köpa bostad nu. Detta vid sidan av en oändlig ström av artiklar om hem i balans, ansiktslyftning i köket och att terassen inte gick att motstå. Guldkorn till undantag är artiklarna om ekobyn i Baskemölla samt framtidens miljövänliga husbåt som DN publicerade förra månaden.

Om avatarers strömkonsumtion

.

Är virtuella världar miljömässigt hållbara? Utifrån sådana funderingar skrev Nicholas Carr en bloggtext i december 2006 om hur mycket ström vi använder när vi använder virtuella världar. Den väckte starka reaktioner, inte minst utifrån titeln som var "Avatars consume as much electricity as Brazilians". Fortfarande snart två år senare dyker texter (som denna :-) om avatarer, eletricitet, klimatpåverkan och brasilianare upp som gubben i lådan. Jag kommer här att gå igenom Nicks resonemang och den kritik han möttes av innan jag går vidare och analyserar de sätt på vilka man kan resonera kring dessa frågor. Framöver hoppas jag att kunna skriva mer om klimatpåverkan och strömförbrukningen i hemdatorer och i datacenter (ibland kallade server-farmer). I dagens DN står det att dator-servrar förbrukar 1% av all elektricitet i världen och att förbrukningen ökar med hela 17% per år (vilket motsvarar en femdubbling på 10 år).

Vid tidpunkten ifråga besöktes (beboddes?) den virtuella världen Second Life av mellan 10 000 och 15 000 avatarer vid varje enskild tidpunkt. För att driva det hela togs inte mindre än 4000 servrar i anspråk. I brist på verkliga siffror för elkonsumtionen från företaget som driver Second Life (Linden Lab) gjorde Nick några antaganden:
- Varje server i Linden Labs datacenter använder 200 Watt och till detta tillkommer 50 Watt för kylning av datacentret.
- Varje hemdator som är uppkopplad mot Second Life använder 120 Watt.

Detta ger att 4 000 servrar använder (4 000 servrar) x (250 Watt) x (24 timmar) = 24 000 kWh (kilowattimmar) varje dygn. Till detta tillkommer strömförbrukningen från alla hemdatorer (12 500 i snitt) x (120 Watt) x (24 timmar) = 36 000 kWh varje dygn. Sammanlagt blir det alltså 60 000 kWh per dygn. Om man fördelar denna elförbrukning på 12 500 avatarer använder varje avatar 4.8 kWh för 24 timmars existens i spelet/den virtuella världen Second Life.

Och hur mycket är 4.8 kWh per dygn då? Ja, på ett år blir det 1750 kWh och saken var alltså den att det ligger i paritet med elförbrukningen per capita i Brasilien (år 2003, som hans data kom ifrån).

I den efterföljande diskussionen blev Nick snabbt korrigerad av en person som var anställd på Linden Lab. Tidigare drev varje datorserver en "region" i spelet men nu kan en server driva upp till fyra "regioner". De riktiga siffrorna för Linden Lab blir därför (1 000 servrar) x (225 Watt) x (24 timmar) = 5 400 kWh per dygn - alltså mindre än 1/4 av den ursprungliga uppskattningen (som dock i sin tur berodde på luddiga uttalanden av Linden Labs VD). De nya beräkningarna ger att en avatars strömförbrukning är ca 1 200 istället för 1 750 kWh per år, och att Linden Labs servrar står för en mindre del emedan den egna hemdatorn står för mer än 85% av den totala strömförbrukningen.

Nästan ett halvår senare (maj 2007) blir Nick återigen korrigerad när en ny, bättre informerad (?) person från Linden Lab dyker upp med nya siffror. Till att börja med är det genomsnittliga antalet avatarer nu 30 000 och antalet servar har stigit till 2 000. Dessutom uppger han att både servrar och hemdatorer drar betydligt mer ström när de kör Second Life. Nu är Linden Labs strömförbrukning istället (2 000 servrar) x (500 Watt) x (24 timmar) = 24 000 kWh. Tumregeln är att för varje Watt som en server drar behövs lika mycket energi för att kyla datacentret. Strömförbrukningen på hemmaplan beräknas vara (30 000 datorer) x (250 Watt) x (24 timmar) = 180 000 kWh per dygn. Sammanlagt blir dessa 204 000 kWh fördelade på 30 000 avatarer 6.8 kWh per dag. Det blir nästan 2 500 kWh per år varav hemdatorn står för närapå 90% av strömförbrukningen. Några länder som år 2005 hade av en elförbrukning i krokarna kring 2 500 kWh per capita var Lettland, Rumänien och Argentina. (I Sverige förbrukade vi mer än 15 000 kWh per capital år 2005.)

Nå, denna motstridiga (och föränderliga) informationen till trots, vad kan man dra för slutsatser så här långt?

- Internet är under konstant omdaning. Att få tag på aktuella siffror är att jaga ett rörligt mål. Vilka siffror gäller för Second Life idag? Enligt de allra senaste siffrorna (7 oktober 2008) finns den just nu sammanlagt 15 miljoner registrerade avatarer i Second Life men endast 300 000 av dem (2 %) har loggat in under den senaste veckan. Hur mycket tid som dessa 300 000 avatarer har spenderat i Second Life finns det ingen uppgift om. Utifrån att endast 1 miljon avatarer har loggat in minst en gång under de senaste 2 månaderna får man utgå ifrån att majoriteten av avatarerna inte är aktiva.

- Uppgifter om antal servrar och strömförbrukning varierar starkt och verkar därför inte vara så tillförlitliga (se punkt 1). Uppenbarligen kan inte detta vara en av de tyngre kostnadsposterna när man driver virtuella världar - för då borde man ha haft bättre koll. Antagligen gäller då samma sak för andra företag som använder datacenter så som Google, YouTube, Flickr etc.

- En dator som jobbar drar 120-150 Watt, men en dator som kör Second Life (eller World of Warcraft eller något annat datorspel) kan dra uppåt dubbelt så mycket ström eftersom dessa applikationer utnyttjar datorns kapacitet till max. Datacenter drar mycket ström men hemdatorerna som är uppkopplade mot dem drar mycket mer och får ut mindre arbete (datorcykler) per enhet använd energi.

- Det är svårt att avgöra nyttan (eller skadan) av att använda virtuella världar. Å ena sidan använder man betydligt mindre energi (och genererar betydligt mindre utsläpp) om man ställer in en resa och istället genomför mötet i en virtuell värld. Å andra sidan använder en dator i arbete en hel del elektricitet ifall alternativet är en strömlös aktivitet (ta en promenad, samtala med en vän, hjälpa barnen med läxan).

- Idéer är svåra att ta död på. Trots att Nicks siffror blev refuterade och modifierade omgående så lever "memen" om Second Life och brasilianares elkonsumtion fortfarande kvar till vissas förtret.

Den största invändningen som restes mot Nicks resonemang ovan var att ingen verklig person sitter uppkopplad mot Second Life 24 timmar om dygnet och att Second Life egentligen hade 700 000 "aktiva användare" (vad nu detta betyder) när det begav sig. Alltså blir elförbrukningen för varje person som använder Second Life ungefär en 1/50-del av den ursprungliga uträkningen. Vidare förbrukar en dator som används 24 timmar om dygent 365 dagar per år mer energi än en genomsnittlig brasilianare oavsett vad man använder just den datorn till (spela Second Life eller göra något helt annat).

Båda sätten att se på saken är rätt men man väljer att fokusera på lite olika saker. Varje fysisk person som spelar Second Life gör det mindre än en timme om dygnet i snitt och använder alltså en måttlig mängd energi då. Men varje avatar i Second Life har samma elförbrukning (per dygn eller per timme) som många människor på jorden har.

Jag tycker att Nicholas perspektiv är intressant, inte minst utifrån att en del förespråkare för informationssamhället ibland tenderar att helt negligera att datorer är fysiska tingestar som kräver resurser (råvaror, energi) för att bli till, som förbrukar elektricitet under sin livstid och som en dag ska skrotas/återvinnas. Även datorer har förstås ett ekologiskt fotavtryck och dess storlek bör undersökas närmare.

"Beyond oil" av Kenneth Deffeyes (2005)

.

Till skillnad från många andra författare till böcker om olja är Kenneth Deffeyes forskare och fram till sin pension var han professor i geologi vid Princeton University. Dessutom var han tidigt ute och skrev sin bok Hubbert's Peak: The Impending World Oil Shortage redan år 2001. Först därefter har böcker i detta ämne gått från någon enstaka bok per år till en veritabel störtflod. Denna text handlar dock inte om hans bok från 2001 utan och Kenneth Deffeyes "Beyond Oil: The view from Hubbert's Peak" från 2005.

Om man inte redan är insatt i problematiken kan man undra vem den där Hubbert är som finns i titeln på båda Kens böcker? M. King Hubbert var den geolog som först diskuterade olja som en begränsad resurs och att oljeproduktionen vid något tillfälle måste nå en topp ("peak oil") för att därefter börja avta. Redan 1956 förutsade Hubbert att USAs produktion skulle nå sin topp någon gång mellan 1965 och 1970. För detta blev han inte tackad utan mer eller mindre motarbetat i 15 år tills man kunde konstatera att han hade haft rätt och att USAs produktion verkligen nådde sin topp 1970. Hubberts förutsägelse från 1969 om den globala oljetoppen sammanfattas av denna graf. Hubbert var alltså nestorn och Ken jobbade med honom i Shells forskningslabb i Houston, Texas efter sin examen från Princeton i slutet av 50-talet.

Kens arbete bygger vidare på Hubberts och i sin nätta bok (<200 sidor) konstaterar han nyktert att vi nu står inför en enorm utmaning som vi är dåligt förberedda inför. För första gången sedan den industriella revolutionen kan tillgången på en essentiell geologisk resurs inte möta efterfrågan. Ken menar att vi redan passerat oljetoppen men att vi inte kommer att kunna se det förräns några år i efterhand, när kurvan börjar falla. Hans uträkningar ger att den totala mängden utvinningsbar olja på jorden är 2 013 miljarder fat (159 liter/fat) och att vi nu, efter 150 år har använt hälften av den.

Bara att inte kunna öka tillgången på olja är illa nog för den globala tillväxten och världsekonomin. Fast enligt Ken är det värre än så för redan år 2019 kommer den globla oljeproduktionen att ha gått ner 10% från oljetoppen. Att anpassa kostymen till detta kommer att bli både smärtsamt och svårt. Och när man har gjort det kommer produktionen att ha fallit ytterligar för att sedan falla igen och sedan igen.

Ken menar att vi borde ha börjat investera mycket stora pengar i forskning och utveckling för 15 år sedan. Att göra det nu är för sent eftersom vi skulle behöva resultaten lång tid innan ny forskning kan påverka och avhjälpa den situation vi just nu är på väg in i. Mindre finkänsligt skriver Ken att "After you drive a car off a cliff, it's too late to hit the breaks. In effect, we have gone over the edge of the cliff" (p.179). På kort sikt kommer vi istället att vara tvungna att byta till betydligt mer energisnåla bilar samt bygga fler vind-, kol- och kärnkraftverk. Det är inte så att Ken förespråkar detta, han mer bara konstaterar att det kommer att bli nödvändigt, punkt slut. Sitt mycket dystra budskap till trots dyker en kärv humor upp på oväntade ställen i boken: "I was sorely tempted to title this book Beyond Petroleum in the hope that BP would give me some free publicity by filing a large lawsuit".

Ken är som sagt geolog och huvudparten av boken ägnas åt att underbygga resonemangen ovan. En del av boken handlar om hur oljeborrning och oljebranschen fungerar och hur olja har bildats. Mer än halva boken ägnas åt att metodiskt gå igenom alternativen till olja. Hela 6 av bokens 10 kapitel handlar i tur och ordning om naturgas, kol, tjärsand, oljeskiffer, uran och väte. Boken är informativ, ofta intressant, men ibland lite för detaljerad för att hålla mitt intresse som icke-geolog på topp rakt igenom.

Rent geologiskt måste en rad villkor ha blivit uppfyllda för att resultatet ska bli olja. Olja är alltså ovanligt och oljefält täcker endast en lite del (0.1%) av jordens yta. Liksom andra naturresurser är oljan väldigt ojämnt fördelad. De metoder som används för att leta efter olja är idag mycket avancerade och väl utvecklade. Vi kan alltså med säkerhet veta att det inte finns några enorma men okända fyndigheter kvar att upptäcka. Det går till och med att utifrån matematiska modeller konstatera att vi nu har upptäckt mer än 80% av all olja som vi någonsin kommer att upptäcka (och har pumpat upp hälften av den). Eftersom det kan ta decennier från upptäckt till produktion finns alltså en hel del av den upptäckta oljan ännu kvar i marken (i "kö" för att tas upp).

Oljeindustrin är idag en mogen industri och det finns inga nya revolutionerande lösningar runt hörnet. Av den totala mängden olja som finns i ett oljefält kan man få upp ungefär 25% relativt enkelt genom att pumpa upp den ("primary recovery"). Om man pumpar in vatten och höjer trycket under marken kan man få upp 25% till ("secondary recovery"). Den kvarvarande oljan går dessvärre inte att få upp på något ekonomiska sätt ens om oljepriserna stiger. Redan på 60-talet kunde oljebolagens forskningslabb ha större budgetar än stora amerikanska universitet och det är resultatet av den forskningen som industrin lever på idag, 40 år senare. Idag gör man bara små inkrementella förbättringar, men förbättringspotentialen är rent generellt låg i alla led (leta efter, borra efter, ta upp olja ur marken). Det är alltså utifrån en sådan bakgrund som Ken uttalar sig så tvärsäkert ovan.

När vi nu nått produktionstoppen krymper oljereserverna. Det betyder att tillfälla störningar på ett ställe inte kan kompenseras med olja från andra ställen. Detta leder i sin tur till stora svängningar i priserna (volatilitet) och osäkerhet om framtida prisnivåer. Tyvärr är det då svårt att ta beslut om nya projekt eftersom den viktigaste faktorn är vilket det framtida priser på olja kommer att vara. Osäkerhet om framtida priser och fördröjningar i projekt inom oljebranschen leder också till en viss handlingsförlamning som gör att det är svårt att "på förhand" bygga ut andra energikällor som idag - men inte imorgon - är dyrare än olja.

Även om priset på olja spelar stor roll för ekonomin menar Ken att priset inte spelar lika stor roll för tillgången på olja: "The economists all think that if you show up [...] with enough currency, God will put more oil in the ground". I själva verket är det förstås tvärtom. Det finns så mycket olja som det finns och om priset är högt eller lågt gör i slutändan liten skillnad för mängden olja som vi kan få upp ur jorden.