måndag 13 april 2009

"Powerdown" av Heinberg (2004)

.
Richard Heinberg
har tänkt på och skrivit om oljetoppen längre än de flesta. Trots att hans bok “Powerdown: Options and actions for a post-carbon world” är skriven för fem år sedan (2004) är det hans andra bok om detta ämne. Hans första bok “The party’s over” skrev han året dessförinnan (och jag skrev om den här för några månader sedan). ”Powerdown” kom alltså ut tätt inpå, och på vissa sätt känns den som ett appendix till ”The Party’s over”, ett sätt att utveckla en del idéer som kanske inte fick plats. Tyvärr känns ”Powerdown” inte lika genomarbetad som ”The party’s over” och om man bara ska läsa en bok så är valet lätt.

Powerdown bygger på ett enkelt koncept. Oljetoppen är snart här och vi kan välja hur vi ska hantera detta. Bokens ryggrad är fyra scenarier (”options”) för hur de industrialiserade samhällena kan välja att tackla utmaningen ”minskande global tillgång till energi”. Från bokens baksida kan man läsa varje scenario sammanfattat i en mening:

1) Last One Standing: the path of competition for remaining resources
2) Powerdown: the path of cooperation, conservation, and sharing
3) Waiting for a Magic Elixir: wishful thinking, false hopes, and denial
4) Building Lifeboats: the path of community solidarity and preservation

Bokens struktur är enkel. Varje scenario behandlas i ett eget kapitel och förutom detta finns det ett inledande och ett avslutande kapitel. Av de fyra scenarierna är ”Last One Standing” och ”Waiting for a Magic Elixir” mer troliga men också mycket oattraktiva. För att något av dessa scenarier ska inträffa behöver vi inte göra något speciellt bortom att vandra vidare på den redan inslagna vägen. Egentligen vet jag inte ens om de utgör två olika scenarier eller snarare två olika aspekter av ett och samma ”business-as-usual” -scenario.

Last One Standing kallas ibland också ”Recource Wars” och beskriver en hårdnande kamp om strategiska men krympande resurser. Bush och Cheneys neokonservativa politik ligger i linje med denna tradition och invasionen av Irak är kronan på verket (boken kom ut året efter invasionen). Waiting for a Magic Elixir handlar om att ställa sina förhoppningar till att andra energikällor (oljesand, metan, vätgas) kommer att väga upp för minskad oljeproduktion just exakt när det behövs. Problemet är att detta synsätt är tätt knutet till en viss världsåskådning och till ett förnekande av sådant som inte passar in i denna bild:

We like to think that every problem has a solution. That humankind has an immense problem that won’t easily be solved is a notion that most people would prefer not to entertain. […] Most of the solutions that I hear really need to be shot down, because they are deeply flawed in one way or another. […] I see large numbers of people happily accept these ”solutions” and proceed to file the oil-depletion problem away in a dark corner of memory reserved for ”Possible but Unlikely Catastrophes,” perhaps in a mental folder adjacent to ”Invasion by Space Aliens”.”

Ur Heinbergs perspektiv är oljetoppen i själva verket inte det grundläggande problemet utan bara ett symptom. De två stora problemet är 1) att det finns många människor och att vi tillsammans använder för mycket av jordens resurser för snabbt och 2) att vi inte vågar se detta problem i vitögat och prata om det.

De två återstående scenarierna är mer konstruktiva och tacklar problemen på två olika nivåer. ”Powerdown” är ett förslag på hur nationer globalt kan samarbeta för att fredligt hushålla med krympande energiresurser. För att detta ska fungera måste man samtidigt arbeta mot att skapa en mer rättvis värld. Exakt hur detta ska gå till är ett stort frågetecken vad denna bok beträffar men huvudämnet för Richards tredje bok om oljetoppen, ”The oil depletion protocol: A plan to avert oil wars, terrorism and economic collapase” (2006).

Det största problemet är att vi står inför en monumental utmaning och att småskaliga individuella förändringar inom ramen för det nuvarande (ekonomiska) systemet (sopsortera, cykla, isolera våra hus, släcka alla lampor under en timme) inte är tillräckliga - och i värsta fall bara utgör dimridåer. Boken ”50 simple things you can do to save the Earth” (1989) får illustrera detta synsätt. Böckerna ”Simple things won’t save the Earth” (1997) och ”50 difficult things you can do to save the Earth” (1995) ligger mer i linje med Richards recept. Huvudingridiensen i detta recept är ”a species-wide effort toward self-limitation”. Om det råkar vara så att vi rent biologiskt är dåligt anpassade till att frivilligt begränsa oss (till skillnad från att konkurrera, expandera) står vi inför en stor utmaning - och ett av de första offren måste enligt Richard bli vårt ekonomiska system som är baserat på och uppmuntrar till tillväxt utan gränser.

“Building Lifeboats” handlar slutgiltigen om småskaliga försök att förbereda sig inför det värsta. Här utgår Richard från att samhället i dess nuvarande form går mot en kollaps och att små grupper (“communities”) har bäst möjligheter att härda ut och bygga upp något nytt. Att verka politiska är i detta scenario inte meningsfullt då vi i slutänden inte kommer att lyckas skapa det stöd som skulle behövas för att ta världs-förändrande men nödvändiga beslut. I dessa dagar av G20-stödpaket för att ”sätta igång” och ”stimulera” ekonomin kan man fundera över om detta verkligen är rätt sak att göra eller om det istället handlar om att stötta ett system som inte går att rädda:

Incompetent leadership often plays a role in the process: the people in charge don’t take the appropriate action, because this would require a dramatic change of policies; instead, they intensify existing efforts, which usually only makes matters worse.”

Richards scenarier är intressanta som grepp men är tyvärr inte så genomarbetade. Det finns hur mycket som helst som skulle kunna tas upp i varje scenario men Richard skriver om sådant som han ”råkar” fästa sin uppmärksamhet på. I Last One Standing använder han t.ex. 15 sidor för att skriva om Irak-kriget och att dissa Bush. Det kanske Bush är värd men kopplingen till scenariot är ganska svag. På motsvarande sätt finns det utvikningar om processen när civilisationer tidigare har kollapsat, att det kanske ligger i människans natur att konkurrera om begränsade resurser, om oljesand i Kanada etc. och det är svårt att se en röd tråd. Scenarierna känns slumpmässigt istället för systematiskt utforskade och blir i slutändan mycket svåra att sätta bredvid varandra och jämföra.

Ett av Richards mest intressanta resonemang i boken handlar inte om svårigheterna att vidta de åtgärder som behövs, utan om våra svårigheter att ens tala om de verkliga problemen. Att öppet prata om hemska problem och svåra utmaningar är helt enkelt oartigt, något man inte gör i städade sällskap:

Suggesting that any of humanity’s problems may be insoluble is bad form. When engaging in public discourse it is permissible to say, ”If we don’t do thus and so, terrible things will happen.” This is the way in which discussions of global warming, nuclear proliferation, overpopulation, and other worrisome topics are typically framed. But even if the prescribed action is not being taken, and the world is in fact headed at top speed in the opposite direction, it is unacceptable to assume that the foreseen consequences will in fact appear, and to make plans accordingly.”

I slutänden väljer alltså även alla alternativa rörelser (miljö, anti-globalisering, anti-krig, mänskliga rättigheter etc.) att undvika att prata om de verkliga problemen; befolkning och resurser. Att vi helt enkelt är för många och att vi tillsammans konsumerar för mycket (utövar för stort tryck på naturen) är för stort och för hemskt att tänka på. Ingen vågar prata om dessa frågor och ingen orkar lyssna eller tänka på dem. Genom att våga ta upp frågor som dessa slaktar Richard heliga kor och han är inte sen med sin ordination:

If we are to navigate the next decades peaceably, we must both reduce population and reduce per-capita resource usage in both the wealthier countries and the wealthier segments of poor countries. […] the politically acceptable prescription […] tends to be, raise living standards in poor countries. This benign-sounding strategy goes by the name ”development” […]. In practical effect, development has meant turning poor nations into shabby imitations of rich ones, building cities on the industrial model while undermining traditional subsistence agriculture. It has been a tragedy for indigenous, sustainable cultures worldwide, and the resulting teeming urban centers will likely be sites of immense human tragedy in the decades ahead. What is needed is not the further ”development” of poor countries, but the systematic and intelligent de-industrialization of both rich and poor ones.”
.

1 kommentar:

Fredrik sa...

"om våra svårigheter att ens tala om de verkliga problemen" var mycket tänkvärt och jag har undrat kring det ända sedan jag började läsa denna blogg. Då testade jag på skoj att skicka ett mail till moderaterna:

"Hur tänker sig Moderaterna att hantera oljeproduktionstoppen och det som kommer därefter?"
Svaret kom efter två dar: "Alliansen har genom den historiskt största forskningssatsningen på 15 miljarder gjort ett tydligt trendbrott vad gäller ny miljöteknik. . . [utlägg om miljöteknik, individens val, med mera] "

Ack, ja. En välvillig tolkning är att han som svarade inte var rätt person för de svåra frågorna. En annan vore att associera till det svar Monbiot fick från sitt näringsdepartement:
"With sufficient investment, the Government does not believe that global oil production will peak between now and 2020 and consequently we do not have any contingency plans specific to a peak in oil production." -http://www.monbiot.com/archives/2009/04/14/cross-your-fingers-and-carry-on/