Krisens effekter - del 3

.
Det här är del tre i en serie texter om den ekonomiska krisens förlorare i USA. Den första delen beskriver bakgrunden till dessa texter (inklusive kopplingen till oljetoppen). I den föregående texten skrev jag om de som nu har varit tvungna att dra ner på sina utgifter och sin konsumtion. I denna text går jag vidare till de som har varit tvungna att anpassa sig till minskade inkomster – från att tvingas gå ner i arbetstid och lön, till att förlora sitt välbetalda jobb och vara tvungna att radikalt gå ner i sina löneanspråk.

En är Laura Glick, en 29-årig kvinna som under sitt bästa år som bostadsmäklare tjänade över 100 000 dollar. Men efter att ha varit arbetslös i sju månder sökte hon ett av 150 utlysta jobb på varuhuset Kohl’s - i konkurrens med 1200 andra sökande. Som arbetslös var hon tvungen att klara sig på 1400 dollar (ungefär 10 000 kronor) i månaden och skära bort många dyra vanor (till exempel cigaretter och att ta sina husdjur till veterinären). Jobben på Kohl’s betingar löner på mellan 7 och 12 dollar/timme. Får hon ett jobb med en lön i den lägre delen av intervallet måste hon jobba mer än 40 timmar per vecka bara för att komma upp i de 10 000 kronor hon för närvarande får i arbetslöshetsunderstöd.

Ändå är hennes fall inget mot Carlos Arayas. Som oljehandlare på New York Mercantile Exchange, världens största råvarubörs, tjänade han tidigare 200 000 dollar om året (alltså ledigt över 100 000 kronor i månden). Han började som 23-åring och jobbade sig upp från golvet under de följande 15 åren. Han hade inga problem att beställa hummer, det allra finaste köttet och vinflaskor för 1500 kronor på fashionabla Palm Resturant på Manhattan. Nu jobbar han själv på restaurangen och stöter ibland på före detta kollegor där. Några ger honom stöd, några flinar åt honom och andra är arbetslösa och frågar om restaurangen anställer fler.

Carlos är en av 25 000 personer vars jobb i New Yorks finansiella sektor har försvunnit de senaste två åren och han måste nu hanka sig fram på sin nya lön på 14 000 kronor i månaden (hans lön är inte ens 15% av vad han tjänade tidigare). Han börjar bli tveksam till om han någonsin kommer att kunna komma tillbaka till finansbranschen. För att klara ekonomin har hans fru börjat jobba som sekreterare igen. Hon åker hemifrån klockan sex på morgonen och han själv jobbar till ett-två på natten. De löser av varandra för att ta hand om sina två unga döttrar, men det finns inte mycket tid för hela familjen att umgås tillsammans. Deras lägenhet kostande nästa en miljon dollar när de köpte den fyra år tidigare och månadskostnaderna plus skatter och avgifter är över 50% högre än de knappt 30 000 kronor som Carlos och hans fru tjänar tillsammans varje månad. Deras besparingar är på uppehällningen och de vet inte vad de ska göra.

Dessa liksom andra historier innehåller mycket att reflektera över. Hur synd är det om Carlos och hur mycket beror hans nuvarande situation på olyckliga omständigheter respektive dåliga beslut som han och hans familj har fattat? Hur synd är det, och hur mycket sympati "ska" man ha med någon som tjänat 200 000 dollar om året och i åratal beställt in dyra viner utan att blinka - om man till exempel jämför med hans nuvarande arbetskamrater på restaurangen? Och varför bo kvar i en ohållbart dyr lägenhet istället för att snabbt som attan flytta till något mer överkomligt? Det är inte helt lätt att få sin moraliska kompass att hitta riktningen när man läser om Carlos eller porträtten av några före detta anställda på Lehman Brothers lagom till ettårsdagen av investmentbankens konkurs.

Även om man kan tycka synd (eller inte) om Laura och Carlos ovan, har tidigare-välbetalda, nu-försvunna jobb konsekvenser också bortom de individer som drabbas direkt. För när Carlos (med vänner) inte längre jobbar på Manhattan betyder det att också Jack Yangs lunchställe på 46:e gatan får det tufft och måste avskeda personal.

Siffran 25 000 förlorade finansjobb i New York ovan (som kommer från New York State Department of Labor) kompletteras av Bloomberg som beräknar att tio gånger så många jobb har försvunnit i den finansiella sektorn (i hela USA) mellan början av 2008 och mitten av 2009. Och det betyder minskade inkomster också för många egna företagare och yrkesgrupper så som städerskor och hemhjälp av olika slag, servitörer, frisörer, kemtvättar, skönhetssalonger, hunddagis, trädgårdsmästare, barnflickor och juvelerare. När tiderna var som bäst tjände Jessica Rosa som var servitris på en av de hetaste barerna i New York 50 000 kronor per månad – trots att hon bara jobbade tre dagar i veckan. Enligt vissa beräkningar försvinner mer än tre jobb i andra sektorer för varje jobb i finansbranschen som försvinner, och ju högre inkomst du har, desto fler tjänster använder du som andra yrkesgrupper bistår med:

”But every step they take toward self-reliance — each shrub they prune themselves, each cupcake they bake from scratch — hurts the people and small businesses that have long provided these services professionally.”

Det paradoxala är alltså att när en del drar ner på sina utgifter och börjar göra saker själva så skadar det andra som förtjänar sitt uppehälle på att bistå med dessa tjänster. I takt med att det man tidigare betraktade som nödvändigheter nu blivit omdefinierat till lyx kan de som nu börja fixa saker själva på en och samma gång känna sig stolta över sin egen förmåga och samtidigt ha dåligt samvete för de berövar andra deras uppehälle.

En annan historia som jag är mycket ambivalent till är familjen Ferrells som jag beskriver ganska ingående här. Mamma Sharon är hemmafru och familjen har fyra barn (två tvillingpar på 7 år respektive 20 månader). Pappa Jeff jobbar som arbetsskyddsinspektör och tjänar 45 000 kronor i månaden (med dagens försämrade dollarkurs motsvarar detta närmare 40 000 i månaden - reportaget är fyra månader gammalt). På grund av delstatens Kaliforniens katastrofala finanser har han tvingats gå ner i arbetstid och jobba två dagar mindre i månaden med motsvarande (9%) lönesänkning. När familjen varje månad har betalat sina räkningar, boendekostnader och bilförsäkring återstår 9 000 kronor (1 200 USD) till alla andra utgifter (bensin, blöjor, mat). De 3 500 kronor mindre i handen som familjen nu har att röra sig med varje månad har fått dem att gå på knäna.

På sätt och vis är det absurt att en familj – även med fyra barn – inte kan klara sig på en årsinkomst på närmare en halv miljon kronor (och lägre skatter än i Sverige). Ändå lever de idag helt utan marginaler och kan inte direkt ha lyckats sparat några pengar ens i de bästa av tider. Istället har de uppenbarligen – som så många andra både i USA och Sverige - levt ”ur hand, i mun”.

Tittar man på bildspelet som ackompanjerar reportaget och läser texten lite noggrannare får man en del ledtrådar till deras nuvarande situation. Deras jättestora och jättefina hus ligger ute på landet, i mitten av ingenstans (65 kilometer från staden Sacramento). Självklart behöver de därför ha två bilar och Sharon har en minivan. Utgifterna på 2 000 kronor per månad enbart för bensin är svåra att minska (trots att en liter bensin kostar mindre än 4.50 kronor i USA just nu). Istället för att laga den trasiga luftkonditioneringen försöker Sharon köra sin minivan bara när det är svalt ute, eller om hon vet att hon kan parkera i skuggan.

De åtstramningar familjen istället har vidtagit är att dra in på frisörbesök, planera maten en månad i förväg, inte vaccinera familjens fyra katter och hundar, ta fram bakmaskinen istället för att köpa skivat bröd och ta färre foton för att spara in på kostnaderna för film och framkallning. De överväger också att dra in abonnemanget på sattellit-tv (400 kronor per månad) och på äldsta flickornas balettlektioner (2400 kronor per månad).

Familjen Ferrell har försatt sig i en situation där de har svårt att klara sig på mindre pengar än just så mycket som pappa Ferrell tjänade som mest. En enda månad utan inkomster skulle betyda att avgrunden öppnar sig under deras fötter. Även i de bästa av tider är familjen mycket sårbar och nu är det inte längre de bästa av tider. Till saken hör också att villorna (och priserna och kostnaderna för att bo i dem) har svällt i USA de senaste decennierna. För 60 år sedan var en nybyggd villa i genomsnitt något över 90 m2. För 40 års sedan hade boytan på den nya villan ökat med 50% till 140 m2. För 20 år sedan låg boytan på den nya villan på över 190 m2 och för fem år sedan (2004) var den genomsnittliga nybyggda villa nästan 220 m2 stor. Och smakar det så kostar det.

Man kan klandra familjen Ferrell för deras livsstil byggd på frånvaro av eftertanke och långsiktighet. Men om man höjer blicken är också vi familjen Ferrell – ja, hela vår kultur är en familjen Ferrell-kultur. Kurt Cobb citerar författaren Thomas Homer-Dixon som prickar in våra kulturella ramar (skygglappar):

”Collectively we have been behaving like adolescents – believing we're invulnerable, living for today while ignoring tomorrow, and sneering at anything that smacks of prudence.”

I sammanhanget menar han alltså att ungdomar är beredda att med liv och lust kasta sig in i projekt som skulle mana många äldre till eftertanke. Att inse och förstå både i huvudet och i maggropen att allt inte nödvändigtvis går som man vill, och att alla slut inte nödvändigtvis är lyckliga, är alltså enligt Cobb och Homer-Dixon ett tecken på mogenhet. Motsatsen är ”[to] remain in an adolescent state preferring an optimistic gloss on a simple-minded model of the world”.

Det är utifrån att befinna sig (och förbli) på denna plats som till exempel finansbranschen har verkat, och kanske också alla doktrinära neoklassiska nationalekonomer som alltid ser tillväxt som lösningen på alla problem och som alltid ser ny - evig - tillväxt precis bakom hörnet. Och, det är också där familjen Ferrell har befunnit sig. Och ofta även du och jag - även om vi förhoppningsvis inte är just lika sårbara som familjen Ferrell. Det som gör det så svårt och som gör mig så ambivalent är att alla familjer Ferrell samtidigt har varit både offer och villiga aktörer (förövare?) i detta drama. Att se dem (oss) som bara det ena eller det andra är att göra det lite för lätt för sig. Att se dem (oss) som både offer och villiga aktörer/förövare gör det infernaliskt svårt att döma, och svårt att enkelt avgöra vad som är rätt och vad som är fel.

Denna text har utifrån tre porträtt beskrivit de som direkt har drabbats av den ekonomiska krisen och som har fått det tuffare. I del fyra av denna serie kommer jag att skriva om de som har det värre och som har varit tvungna att flytta hem till mamma och pappa efter att deras boendesituation har kollapsat.


PS. Jag kan rekommendera P3 Dokumentär, "Ett år med finanskris" (nedladdningsbar mp3-fil). Det handlar om samma händelseförlopp som jag skriver om i dessa texter, men utifrån ett mer svenskt perspektiv:

"Den nuvarande finanskrisen kallas den värsta globala finanskrisen sen 30-talsdepressionen. Den slog till hårt och snabbt efter Lehman Brothers konkurs 15 september 2008. Konkursen satte skräck i finansvärlden. Banker och företag kraschade och många förlorade sina jobb och hem. Det här är historien om året som har gått, om de stora händelserna och om några personer som fick sin vardag helt förändrad."
.