onsdag 30 december 2009

Om begränsningar

.
Årets och decenniets sista dagar är ett bra tillfälle att lite mer fritt vika ut tankar och funderingar. Här bjuder jag alltså på lite mer av mig själv och skriver om saker som jag tycker och tänker. Kanske har ni noterat (?) att mycket av det jag annars skriver utgår från rena faktauppgifter eller sammanfattar och återger vad andra tyckt och tänkt (med mina egna kommentarer relativt blygt tillfogade). Jag har alltså, forskarutbildad som jag är, en tendens att återge och till viss del ”gömma” mig bakom (eller referera till) vad andra skriver. Mindre så i denna text.

Och apropå forskning så framhåller nu många klimatskeptiker att några tusen hackade/läckta mail och filer förra månaden (lagom till klimatmötet i Köpenhamn) från en engelsk klimatforskningsenhet är ”sista spiken i kistan” för idén av vi människor påverkar klimatet (och att vi därför har ett ansvar för vad som händer i vår värld, och att vi måste hitta andra vägar framåt än ”Business As Usual”). Jag ser det som en storm i ett vattenglas. Jag tror att några tusen mail från vilken organisation som helst (forskningsinstitution, politiskt parti, företag) skulle kunna resultera i motsvarande ”skandal” om man läser även dessa som djävulen läser bibeln. Den allra bästa texten jag sett som ger en kontext till ”affären” är astrofysikern O’Neills text ””Climategate” and other nonsense” (rekommenderas):

"hackers pulled some "sensitive emails" between climatologists and discovered a few emails sounded a little fishy. However, from the "thousands" of emails, the deniers were only able to pull a tiny selection of text to "prove" their case. However, this is not evidence, it's not proof, all it proves is that the climatologists involved assumed their emails would have remained private. The deniers have cherry-picked small selections of text and taken the discussion out of context. If my inbox from my postgraduate research days was raided, I'm pretty sure -- if given the same treatment as above -- people would think I falsified all of my results, botched all of my programming and worked out that I can't spell, played Unreal Tournament too much and spent 110% of my salary on socializing (actually, the last two points are probably true). In reality, my research was proven to be correct (through peer review, on countless occasions) […] The banter I had via email with colleagues had very little to do with the final outcome of my studies."

Jag älskar det! De outtröttliga nyttiga idioter (eller betalda bulvaner) som gått igenom tusentals mail skulle lika gärna ha kunnat ”bevisa” att 25% av mailen var av mer social än arbetsmässig karaktär och att vi alltså betalar forskare för att de ska sitta och lata sig på arbetstid! Fast av det följer ju att forskarna, om de hade jobbat mer flitigt, kanske skulle ha kommit fram till ännu bättre bevis för den hypotes som skeptikerna är skeptiska emot - och det duger ju inte.

George Monbiot har skrivt om den systematiska desinformation som medvetet pumpats ut i minst ett decennium av organisationer med tjusiga namn (The Heartland Institute, Global Climate Coalition, Greening Earth Society, Foundation for Clean Air Progress) som frontar för företag med starka ekonomiska intressen av Business As Usual (ExxonMobil, Shell, BP, Ford, DaimlerChrysler, The Aluminum Association, Western Fuels Association med flera). Detta är, enligt Monbiot, den verkliga skandalen.

O’Neills text illusterar också hur Martin Saar och hans tappra musketörer måste ha känt sig när deras sajt Ställ Om blev invaderad av ohyra som kidnappade varje diskussion och styrde om dem till att alltid handla om hur fel alla klimatforskare har, hur korrupta de är (speciellt Al Gore), att de vill införa en världsregering och samtidigt föra oss ”tillbaka till stenåldern” etc. Om ni har halkat omkring i bloggosfären känner ni dessa och andra fraser från (O’Neill igen) ”The Land of the Afraid, Ignorant and Lost”:

"When I first blogged about the subject, I went in with a very pure idea that science holds the answer to our problem, and that was enough. […] I was hopelessly wrong. When presenting the scientific facts behind climate change, global warming and the human influence on our biosphere, I was always hijacked by a vocal minority that cried foul about my "bias" to one side of the debate. Debate? There's a debate? For my whole academic life, I've known that humans impact our atmosphere severely and our relentless production of carbon dioxide (and other greenhouse gases) amplify the effects of the naturally occurring "greenhouse effect" that keeps our planet habitable. The more CO2 we pump into our atmosphere, the warmer the atmosphere gets."

Från ”climategate”/”swifthack” ligger det nära tillhands att nämna det strandade Köpenhamnsmötet som tyvärr gick ungefär precis exakt som jag på förhand fruktade och trodde. Eftersom verkningsfulla åtgärder för att skära ner vår användning av fossila, CO2-genererande bränslen (olja, kol, gas) också skulle betyda minskad ekonomiska aktivitet och sänkt levnadsstandard är inget land berett att göra något väsentligt ifall man inte uppfattar att alla andra länder gör (minst) lika stora eftergifter och uppoffringar. Vilket förstås är en omöjlighet. Speciellt ifall nord (OECD) vill att syd ska hålla igen och syd samtidigt pekar på nords nuvarande utstläppsvolymer och vårt historiska ansvar. USA är värst i klassen, EU är inte direkt någon oskyldig lammunge och i Kina ser man inga skäl till frivilliga begränsningar även om levnadsstandarden har fördubblats (från en låg nivå) på bara ett decennium.

Utifrån omkastningen i förra årets rapport från OECDs energiorgan International Energy Agency (IEA) var intresset stort från oljetoppsnördarna inför att årets rapport släpptes i november. Istället för att återigen skriva ner prognoserna om framtida oljeutvinning valde man på IEA att denna gång istället att hålla klimatflaggan högt. Istället för att skriva att det kan hända att vi har nått oljetoppen för ”vanlig” olja (ej oljesand och andra ”icke-konventionella” energikällor) valde man att trycka på klimathotet. Vilket väcker frågan om det finns politiker i Sverige och annorstädes som inser allvaret i vår energisituation men som väljer att formulera det i termer av klimathot och klimatåtgärder för att inte oroa ”verklighetens folk” allt för mycket? [Verklighetens folk enligt KD: "människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Det är alla vi som gjort livsval som vänstern tycker är fel".] Klimatet kan vi ju leva i tron att vi kan påverka eller till och med styra - genom att träffas i Köpenhamn i år eller i Mexiko nästa år, men om oljevolymerna minskar framöver finns det dessvärre ingen geologisk formation vi kan bjuda in till förhandlingsbordet…

Här närmar vi oss flera intressanta problem på det individualpsykologiska planet som jag inte skrivit om hittills men kommer att återkomma till framöver. Hur kan man i en demokrati ”övertyga” flertalet om att impopulära förändringar är nödvändiga? Realistisk som jag är är det svar som ligger mig närmast ”inte alls”. Alltså fortsätter vi i kollektiv förnekelse (eller i värsta fall i en kollektiv självmordspakt) framåt på den inslagna vägen ända tills det så småningom slutgiltigen tar stopp.

Jag är nu ännu mer övertygad om att handling på gräsrotsnivå är vägen framåt för mig och för dig som oljetoppsupplysta individer. Själv har jag valt att engagera mig i en ekoby-i-tillblivelse. Vad gör du? Att engagera sig i den politiska processen ser jag på med tilltagande frustration. Sedan ett år tillbaka är jag visserligen medlem i miljöpartiet, men jag ser inte att de kan göra någon större skillnad ens om de verkligen skulle vilja (vilket jag inte alltid är helt övertygad om). Miljöpartiet verkar tillsammans med de andra politiska partierna på en marknadsplats och budskapet ”evig (exponentiell) tillväxt är inte möjlig på en ändlig planet” är helt enkelt inte ett budskap som någonsin kommer att gå hem i stugorna oberoende av hur sant det är.

Därför är Miljöpartiets partiprogram istället pepprat med texter om sådant som människor idag upplever som oerhört viktigt och som varje politiskt parti måste ha en ståndpunkt formulerd kring, men som jag menar är ”lyxproblem” som bara kan diskuteras i ett mycket, mycket rikt samhälle; aktiv integrationspolitik, funktionshindrades rättigheter, queerpolitik, rätten att tro eller låta bli, mångfald inom barnomsorg och så vidare. Det som jag upplever som riktigt viktigt är sådana frågor som kan komma att bli livsavgörande imorgon - när energin är dyr och tillväxten utmanad. Läs gärna mina texter från oktober och november om den ekonomiska krisens effekter i USA så förstår du bättre vad jag tycker det är viktigt att ha beredskap inför.

De senste decennierna har vi alla (i de rika länderna) varit delaktiga i ett omvänt lotteri. Från år till år har vi alla fått det lite bättre materiellt; prylarna har blivit lite billigare (hemelektronik) eller mer kapabla (mobiltelefoner), semesterresorna har blivit längre (Thailand) och vårt boende har blivit större och fräschare (bättre standard – men större lån). Men varje år har också några av oss dragit en fet nitlott när jobben försvunnit till prispressande lågprisländer. Självklart hänger dessa båda utvecklingslinjer ihop då slimmade organisationer, pressade priser och utflyttade jobb också är grunden för majoritetens ökade materiella välstånd.

Även miljöpartiet, den kanske bästa kandidaten i ett svagt startfält, skyggar för en bild av världen som utgår från dess begränsningar. Vi klamrar oss alla fast vid den naiva tron att bara för att vi vill något tillräckligt mycket (leva på samma sätt och med samma standard som idag) så kommer det med nödvändighet att ske, på ett eller annat sätt. Den tekniska termen som antropologer använder när de analyserar motsvarande föreställningar hos ”primitiva” folk är ”magiskt tänkande”. Så ser alltså inte jag själv på saken. Har vi ett otroligt flyt kaaanske det kommer att gå, men när jag läste inälvorna i julgrisen var det inte riktigt vad jag såg, och jag kan ärligt talat inte ens se hur det skulle kunna gå till.

För att återgå till huvudproblemet har jag svårt att se hur vi människor kan klara av globala utmaningar som dessutom är långsamt uppsmygande och med en startsträcka på flera decennier. Vi är helt enkelt inte evolverade för att förstå och hantera denna typ av problem. Ser vi en tiger så reagerar kroppen instinktivt, omedelbart och kraftfullt; adrenalinet pumpar och vi kutar för allt vad tygen håller. Men om människor lider på andra sidan jorden (till exempel i Kongo) bryr vi oss inte så mycket – så länga vi slipper se bilder av eländet i våra vardagsrum och genom våra stora fina nya platta TV-apparater. Om vi är dåligt utrustade för att hantera elände vi inte kan se i vår (omedelbara) närhet är vi ännu sämre rustade att hantera smygande hot som åtminstone inledningsvis växer till sig långsamt.

Överhuvudtaget verkar de flesta ha en människosyn som är mycket mer positiv och idealistisk än min mer realistiska bild. Jag tror att civilisation och humana värderingar kan liknas vid en tunn fernissa som varje generation måste erövra på nytt. I goda tider och vid växande välstånd (Sverige de senaste 60 åren) är det lätt att vara generös och tro enbart (eller mestadels) gott om sig själv om sina medmänniskor. Men som jag ser det är vår generellt utbredda humana människosyn en ”lyx” som lätt kan slipas av när det blir varmt, trångt, stressigt och knappt om resurserna.

Detta synsätt stöds av intressanta psykologiska experiement från USA som gjordes för 50-talet år sedan (och som av etiska skäl inte längre kan utföras). Det kanske mest kända är The Stanford Prison Experment (läs och låt dig chockeras). Unga universitetsstuderande delades slumpmässigt in i två grupper; fångvaktare och fångar. Sedan genomfördes ett mycket realistiskt vetenskapligt ”experiment” som dock spårade ut och fick avbrytas i förtid när ”fångvaktare” snabbt utvecklade sadistiska beteenden och ”fångar” lika snabbt blev stressade och deprimerade (Abu Ghraib någon?).

En bra filmatisering gjordes i form av den tyska filmen ”Das Experiment”. Andra halvan av filmen handlar om vad som skulle kunna ha hänt ifall experimentet inte hade avbrytits (ledtråd: människor dör innan filmen är slut). Att det var en tysk film är kanske inte en slump. En underliggande fråga i Stanford Prison Experiment (och i Stanley Milgrams välkända experiment om hur långt människor är beredda att gå när de av en auktoritetsperson får order om att tillfoga andra skada) var ”hur kunde det hända?”. Hur kunde vanliga människor medverka till det kollektiva vanvett som nazismen innebar? Hur kunde till synes vanliga hyggliga människor som var snälla mot sina barn, sin hund och sina grannar dra upp planerna för eller bli fångvaktare i dödsläger och behandla sina medmänniskor så inhumant? Och hur kunde de senare försvara sina handlingar med den banala frasen "jag lydde bara order"?

Dessa experiment antyder att det i högre grad är situationen (inklusive institutionellt stöd) snarare än några inneboende egenskaper som avgör vilka handlingar en människa är i stånd att utföra. Var går din gräns? Ja, vem vet? Det är vår smala lycka att inga nu levande (infödda) svenskar någonsin i sina liv har ju varit tvungna att ta ställning till sådana frågor. Men våra gener ljuger inte...

Många känner säkert till BBC-serien ”Walking with dinosaurs” (1999). I efterföljaren ”Walking with cavemen” (2003) är det människans förhistoria som står i fokus. I det första programmet, om en av våra tidigaste förfäder, australopithecus, finns den en nyckelscen när en flock på något dussin individer – kanske för första gången – agerar tillsammans och kastar stenar för att sjasa bort ett stort kattdjur som hotar en flockmedlem (ett föräldralöst ”barn”).

Förutom det faktum att det hela är fiktivt och dessutom fejk (datoranimerat) är det en scen både att vara stolt och rädd inför på en och samma gång. Den råa aggressiviteten som flocken uppvisar (”filmad” rakt framifrån) är skrämmande. Samtidigt är hela syftet att skydda flockens allra svagaste medlem från en säker död. Det intressanta är alltså att beteendet på en och samma gång kan prisas som altruistiskt (inom den egna flocken) eller fördömas som aggresivt (mot fiender och externa hot - men aggressiviteten kan också vändas mot interna "hot" så som en individ som majoriteten finner misshaglig).

Det finns skrämmande slutsatser att dra här. Liksom positiva. Årets ekonomi-pristagare Elinor Ostrom har en hel del klokt att säga om de mer positiva och hoppfulla aspekterna av att agera för gruppens gemensamma bästa. I bästa fall går det att ”skala upp” henne slutsatser till att omfatta alla människor på hela jorden – men glöm inte bort att hon har studerat den lilla byagemenskapen och att byns hållbara användning av den gemensamma betesmarken samtidigt utgår ifrån att man kontrollerar och utestänger ”utbölingarnas” användning av densamma…

Motsvarande starka känslor för gruppen kan vi i mer eller mindre utspädd form återfinna i lagsporter eller i ett militärt kompani (speciellt om de krigat tillsammans). Eller i (för samhället) mer negativa tappningar i motorcykelgäng, bland fotbollshuliganer eller i ungdomsgäng med huligana tendenser. Beredskap att bruka våld gör dig inte nödvändigtvis särdeles framgångsrik i vårt väloljade och samarbetsinriktade samhälle – men vem vet vilka egenskaper som är till nytta i ett framtida samhälle på dekis? Helt säkert är att stora samhällsförändringar kommer att missgynna vissa personer (med vissa egenskaper) och gynna andra (som kanske är missgynnade idag). Darwin myntade termen “survival of the fittest” och när miljön vi lever i förändras så förändras även kriterierna för vad som utgör “fitness”.

Även om jag tror att vi står inför tuffa tider – troligtvis redan under det kommande decenniet - är jag på sätt och vis inte riktigt så pessimistisk som jag var privat för bara ett år sedan. Då trodde jag - liksom många andra som nyligen upptäckt oljetoppen och med förskräckelse insett vidden av de möjliga konsekvenserna - att vi i värsta fall stod inför en relativt nära förestående samhällskollaps. Det ligger nog i sakens natur att tro att man själv eller vår tidsålder är så himla speciell i såväl gott (”den nya ekonomin” som bara för 10 år sedan uppgavs sväva i luften och inte längre följa den gamla ekonomins lagar) som mindre gott (”eftersom vårt sätt att leva är ohållbart kommer samhället att gå under inom några få år”).

Numera tror jag att det lika gärna kan bli en utdragen process som sträcker sig över många decennier. Det kan till och med hända att de som lyckas behålla sina jobb och hålla fast vid sin lön på vissa sätt kommer att få det bättre när andra drar den stora nitlotten. Kom ihåg att det är bättre att ha ett säkert jobb som kassörska än att vara en högutbildad men arbetslös ekonom på väg att bli utförsäkrad.


Nog med löst sammansatta funderingar. Nu har jag relativt spontant lagt ut texten, och just denna text är kanske mer kontroversiell än vad mina texter vanligtvis brukar vara. Så det är dags för dig att kommentera… vad håller du med om, var har jag fel?
.

19 kommentarer:

flute sa...

Klokt och bra skrivet som vanligt!
Du skriver:
"Hur kan man i en demokrati ”övertyga” flertalet om att impopulära förändringar är nödvändiga? Realistisk som jag är är det svar som ligger mig närmast ”inte alls”. Alltså fortsätter vi i kollektiv förnekelse (eller i värsta fall i en kollektiv självmordspakt) framåt på den inslagna vägen ända tills det så småningom slutgiltigen tar stopp."

Det är på pricken, anser jag, som för länge sedan slutat att stödja något visst parti, utan helt enkelt väljer det för tillfället minst dåliga när det är dags för val. John Michael Greer är inne på liknande tankar i sitt senaste inlägg om The Political Ecology of Collapse.

Daniel sa...

Just nu läser jag de utländska bloggar jag prenumererar på i "scrollback mode" (ligger några veckor efter) så jag har inte kommit till Greers senaste text.

Men, jag hade faktiskt tänkt nämna Greer i min text, fast sedan blev texten så lång så det fanns inte plats. Han är nog den bloggare jag gillar bäst och nu står hans bok, "The long descent" i bokhyllan (att läsas någon gång nästa år i konkurrens med många andra spännande olästa böcker som står där och pockar på min uppmärksamhet...). Greer har också precis kommit ut med en ny bok men jag läser dem i ordning.

Anonym sa...

I ett sönderfallande samhälle kommer förstås alla mest tänka på sig själva. Och sin familj eller som du berättat om de som bor under en bro. I fattiga länder håller man ihop i byn eller kvarteret. Fast inte ovillkorligt, familjen går först. Men man får inte vara självisk...

Jag kan täänka mig att storstäderna tunnas ut och ödetomter utnyttjas till potatisodling. Om det sker i organiserad form eller inte spelar inte så stor roll.

Håkan sa...

Märkligt...du skriver vad jag tänker;)
Skämt åsido. Tror själv att det kommer bli en väldigt utdragen process, på väg mot ett väldigt annorlunda samhälle. Finner det interessant, att merparten av dom människor man pratar med ang. framtida oljebrist, bara kopplar det till bilbränsle! Bilbränslet är lätt att byta ut tycker dom...Det är bara att köra på el, etanol, biogas osv, och dom inser inte, att hela våra liv är indränkta i billig olja. Det är väl kanske här nånstans det också blir för abstrakt alltihopa, och istället blir det lättare att prata om senaste idol-programmet...

Önskar dig ett Gott Nytt År!

FB sa...

Menar du att det är bra att miljöpartiet diskuterar "lyxproblem"? (när tillväxtkritik vore politiskt självmord) Är det något som i alla fall inte förvärrar energiproblematiken?

Jag håller generellt med om att idealen om humanare människosyn är hotat, minst sagt. Samtidigt undrar jag om det inte går att tolka tankeparet altruism och aggressivitet som en inbjudan till något mer socialistiska ideer. (vilket inte tycks vara meningen)

Nåja hursomhelst, jag känner mig berörd både av den här typen av inlägg och faktahöjdarna om pråmar och segeltransporter. Ser fram emot ett nytt intressant år med Livet efter oljan!

Daniel sa...

"Menar du att det är bra att miljöpartiet diskuterar "lyxproblem"? (när tillväxtkritik vore politiskt självmord)"

Nja, jag skulle hellre se att de diskuterade "verkliga" problem som kommer som ett brev på posten den dagen tillväxten tar slut. Matförsörjning, ordningsmakten, kollektivtrafik, förnyelsebara energikällor, lokalisering, kursverksamhet (gamla/nya hantverk), omställning, skatter på CO2 (eller ransonering) och så vidare. Jag ser inte att MP kan göra så mycket annat än det de redan gör idag. Vilket alltså gör dem "bäst i ett svagt startfält" ur mitt sätt att se på saken.

"Jag håller generellt med om att idealen om humanare människosyn är hotat"

Här finns det till exempel *mycket* att fundera över och diskutera *innan* vi sitter på pottkanten den dagen (det decenniet) tillväxten uteblir.

"jag känner mig berörd både av den här typen av inlägg och faktahöjdarna om pråmar och segeltransporter"

Berörd hur?

Tack för lyckönskningen, vi ses och hörs Fredrik B!

Kristian sa...

Daniel, tack för utläggningen. Spännande att läsa dina tankar.

Jag kan förstå pessimismen och nödvändigheten att ta sig igenom den medan de flesta andra tycker att naiv optimism löser allt. Men precis som optimisterna klamrar sig fast vid sin ståndpunkt att allt automagiskt kommer att fixa sig, så finns det risk att även pessimisterna klamrar sig fast vid sin - i synnerhet som de senare är i minoritet.

Jag tycker du m.fl. gjort ett fantastiskt jobb hela året, med skrivande och att leva som du lär. Ta lite ledigt och gör det med gott samvete. Ibland behöver man släppa taget för att se allt med nya ögon och hitta nya perspektiv som kan förändra spelet. Det finns tid till det.

Gott nytt år!
Kristian

Daniel sa...

Ett förtydligande. Ovan skriver jag om:

”lyxproblem” som [...] aktiv integrationspolitik, funktionshindrades rättigheter, queerpolitik, rätten att tro eller låta bli, mångfald inom barnomsorg och så vidare.

Jag menar inte nödvändigtvis att dessa och andra frågor är *oviktiga* men hävdar ändå att de är *underordnade* andra, viktigare frågor som knappt ens diskuteras idag (se ovan). Tyvärr.

Vidare önskar jag er alla ett gott nytt år! Ni är alla säkert hederliga och rekorderliga människor. Det är de flesta människor man lär känna lite närmare. Det är alla de däringa typerna man *inte* känner som tenderar att vara opålitliga och skurkaktiga... ;-)

Jörgen Andersson sa...

Tack Daniel!
För allt ditt goda arbete i allmänhet och detta personligare inlägg i synnerhet.

Men jag delar ingalunda alla dina bilder/åsikter.

Jag fastnade för något som Karl Henrik Robert sa för drygt 20 år sedan.

"När människor måste vara duktiga, då är de det."

Han sade det apropå sina erfareneheter som barncancerläkare då människor gång på gång lyfte sin "humanism" till nivåer de inte visste att de var kapabla till.

Men nog kommer det att bli missnöje allt. I synnerhet med de breda grupper som nu tar det för självklart att andra ska försörja dem, och samtidigt helst också stå på knä inför deras märkvärdigt värdefulla färdigheter.

Jag ser mycken falsk fernissa som kommer ryka all världens väg. Människor som alldeles nyligen ansåg det vara en moralisk skyldighet att kosta på sin katt några rejäla operationer innan den kan få avlivas. Pötsligt kan de stå där och dra för gardinerna när grannen blivit en av de där som dragit nitlotten.

Jag tänker mig att vi går från ett stadium av lagom snällhet, till en tid då vi antingen väljer att bli naket elaka eller också lyfter oss till större medvetenhet om vad som ger mest långsiktig tillfredsställelse.

I den här processen ser jag ringa framtid för den sortens politiska yttringar som dominerar idag.

Det kommer inte längre vara okej att låtsas som om politiker kan ta ett särskilt ansvar för utvecklingen.
Varför rösta på någon som uppenbarligen inte har något att dela ut?

Bengt org sa...

Bra skrivet Daniel! Men jag har svårt att se någon som helst riktning just nu. Jag tycker allt står och faller med om man lyckats minska det globala skuldberget.
Att ekonomierna lever, om än på tomgång beror ju som bekant på de gigantiska stimulanspaketen världen över. Men de nödvändiga skatteintäkterna minskar så stimulanspaketen kommer att dras tillbaka, men återbetalningen lär nog dröja. Det enda som jag ser kan skapa den tillväxt som krävs för att beta av detta skuldberg är rik tillgång till billig olja - vilket inte längre är möjligt. Den sanslösa ekonomiska utveckling den billiga oljan gjort möjlig under lång tid skall nu drivas allt mer och mer av alternativa energier som i tillverkning, produktion, underhåll m.m. också är beroende av billig olja för att alternativ energi skall vara säljbar i en ekonomi som förmodligen bara har styrfart under avsevärd tid.

Mattias sa...

Jag är inte säker på att det kommer bli en lång och utdragen process, å andra sidan är jag inte säker på att det kommer plötsligt heller. Såg precis "Collapse" med Michael Ruppert och känner nu mer att det kommer bli en drastisk process. Han tog bl a upp teorin om den 100:e apan som jag tyckte kändes hoppfull. Apropå att få ett demokratiskt samhälle att förändras drastiskt och möjligheten att påverka.
http://en.wikipedia.org/wiki/Hundredth-monkey_effect

Anonym sa...

Lyxproblem: Nej, se frågor du tar upp som "lyxproblem" är inte något som bara "ett mycket, mycket rikt samhälle" kan diskutera. Det är grundläggande mänskliga värderingar som är oerhört viktiga i alla samhällen, även när jorden håller på att gå under. Och även i de allra fattigaste samhällena på jorden måste dessa problem diskuteras och lösas. Handikappade är inte ett "dyrt lyxproblem": Antingen har man humana värderingar och man tar hand om varandra, eller så gör man det inte, och det har inget med lyx att göra.

Anonym sa...

Hej Daniel,
Uppfattar inte alls dina texter som pessimistiska, tvärt om är dom realistiska och det inger ett slags hopp! :-) Jag är övertygad om att vara mentalt förberedd alltid är bättre än att hoppas i största allmänhet på människans uppfinningsrikedom osv. Tack för din vägledning!

Jag tror vi har otroligt dramatiska år framför oss. Vi är ju där redan nu; Island har ju på bara några få år gått från att ha varit världens tredje rikaste till bankrupt! USA är totalt urholkat, flera europeiska länder går på knäna...och då har det inte ens börjat!

Tror inte det är en tillfällighet att Obama liknas med en jesusfigur. Att hans mantra är just hopp. Religionen har ju alltid hållit folk i schack och de som sitter på den verkliga makten idag vet vad vi har framför oss. De är livrädda för hur de ska kunna behålla makten och kontrollen i tider med social oro.

Att vi i Sverige ännu inte riktigt ”märkt” vilka skeenden som är i rullning, kanske kan ha att göra med att vi låter andra ta en stor del av smällen...Se intervju med Michel Hudson nedan om svenska bankers utlåning till Litauen!...
Och så en fråga till Mattias; Var kan man se Collapse???

On the Edge with Max Keiser and Michael Hudson.
http://www.youtube.com/watch?v=Rj4crMCg-XY

Prof Michael Hudson talks about Icelandic debt.
http://video.google.com/videoplay?docid=-1891813807725728505#

John Perkins í Silfri Egils pt1, Icelandic Television.
http://www.youtube.com/watch?v=ushMvvN8y-I&feature=related

John Pilger –Obama and Empire
http://www.youtube.com/watch?v=gXL998q7skI&feature=related

On the Edge with Max Keiser and Catherine Austin Fitts.
http://www.youtube.com/watch?v=oJDZV2inXWc

Mvh, Maja

Daniel sa...

Anonym om "lyxproblem".

Jag håller med om att grundläggande mänskliga värderingar är oerhört viktiga i alla samhällen.

Men jag är inte övertygad om att vi "diskuterar" eller "löser" dessa problem idag - snarare än att vi kastar pengar på dem (och hoppas att de då löser sig själva eller åtminstone försvinner ur vår åsyn). Hur tar vi hand om våra gamla? Personlig omvårdnad av *våra egna* åldringar - besök, utflykter, hemlagad mat - eller genom att betala hög skatt och låta professionella vårdare ta hand om dem på institutioner? Exakt vad är "humant" med det senare sättet att lösa problemet? Att betala någon annan är lätt - att jobba med sina egna värderingar är mycket mer svårt och plågsamt (och tidskrävande).

Dessutom har jag inte, till skillnad från dig, använt termen "handikappad" utan "funktionshindrad". Här ligger dina kunskaper i bakvattnet och du uppvisar en skrämmande brist på de värderingar du efterfrågar ;-).

Ordet "handikappad" förlägger problemen hos individen som då blir "defekt". "Funktionshindrad" är ett mer ekologiskt synsätt som identifierar problemet i interaktionen mellan individen och det omgivande samhället (inklusive dess fysiska strukturer så som trottoarkanter, bussar med höga trappsteg och trasiga rulltrappor).

En person som är färgblind, har glasögon eller ett brutet ben är också funktionshindrad i vissa sammanhang.


Tack Maja. Kopplingen till tro, hopp och religion är intressant. Kyrkan kommer att få ett uppsving efter oljetoppen. Antalet vilsna och rädda människor som behöver stöd kommer att öka. Tyvärr kommer antalet vilsna och rädda präster som behöver stöd också att öka, men man kan hoppas att de finner stöd och styrka i sin relation till gud och sedan har kraft att hjälpa andra.

"Tyvärr" finns det dock så många som inte tror (jag själv inkluderad) och det kan ju hända att det är dåligt för samhället Fast det är troligtvis ändå bättre än bättre avarter som den "framgångsteologi" som predikats i USA:

"God will take care of you. God will not let you be without a house!”

"73 percent of all religious Latinos in the United States agreed with the statement: “God will grant financial success to all believers who have enough faith."

http://www.theatlantic.com/doc/200912/rosin-prosperity-gospel

Jörgen sa...

För att se Collapse:

www.youtube.com/watch?v=Fmk5xA1Rjqo&annotation_id=annotation_484829&feature=iv

Anonym sa...

Hej igen,
Såg Collapse igårkväll, efter tips här att den - äntligen - fanns att finna! ..måste se om den ikväll igen! Den är helt enastående!!! M. Ruppert är en sann hjälte!

Jag sympatiserar så oerhört med Ruppert som har vigt hela sitt yrkesliv åt detta och kämpar i sådan motvind. Vid ett tillfälle konstaterar Ruppert att man måste börja organisera sig med sina närmsta. Sin familj. Att man måste vara starka tillsammans för att klara sig. Vad som för min del känns blytungt är att flera som står mig nära, vägrar att ens tala om peak oil. Dom vill inte veta vad det innebär. Dom vill inte ha länkar, dom blir aggressiva av ”en massa siffror” och ifrågasätter alla fakta oavsett källa. Det ska vara DN eller inte alls. Det gör mig väldigt olycklig. Jag kan inte förstå hur man inte ens kan vara nyfiken...Trots att man har barn. Som ska växa upp post peak kombinerat med en falsk historieskrivning, i värsta fall, om hur vi hamnade där.

Förhoppningsvis kommer Collapse gå länge på festivaler runt om i världen. Den har ju redan fått enastående recensioner sedan den hade premiär i Toronto, ansedd som världens främsta dokumentärfilmfestival!

Mvh, Maja

Anders sa...

Maja: Kanske det är just för att dina nära har barn som de inte vill se eller höra talas om eländet som väntar dessa barn...?

Hälsningar
Anders

Jörgen sa...

Någonstans i trakterna av denial och anger alltså Maja

Anonym sa...

Hej Daniel!

Först ett påpekande. Det var inte jag som skrev som "Fredrik" här ovan i kommentatorsfältet. Men jag instämmer i denne Fredriks kommentar såklart och ser med förväntan och nöje även jag fram mot ännu ett års läsning av din blogg.

Kan för övrigt bara instämma i mycket av det du skriver i inlägget. Du sätter fingret på många ömma punkter i denna text och jag betraktar den som en av dina allra bästa.
Jag ser nämligen liksom du inga större skäl till att vara så där tillkämpat "optimistisk" inför framtiden som man förväntas vara ("för man kan ju inte vara pessimist - det löser ju inga problem!") då utmaningarna som ligger framför oss som mänsklighet under kommande decennier känns så enorma att jag ibland (i vargtimman nå´n natt då och då) brottas med dem och blir oroad över speciellt mina barns framtid.

Erfarenheterna från Köpenhamn förskräcker rejält och kan få den av decenniers och många, många miljöbesvikelser mest härdade att tappa tron på vår samlade förmåga att komma till skott och lösa globala problem, men mig gjorde mötet dock mest bara mer besluten om att på mitt eget sätt, i min egen takt och via mina egna vägar fortsätta jobba för omställning och medvetandegörande om t.ex. oljetoppen och andra energirelaterade frågor. Vikten av att arbeta för ändrade konsumtionsmönster och en större kunskap i samhället om allt miljörelaterat har aldrig varit större.

Att ge upp är inget alternativ.

Tills vi ses IRL:

Ha dé!

/Fredrik B - Ecoprofile