lördag 30 maj 2009

Den stora omskolningen

.
Rob Hopkins har grundat och populariserat Transition Town-rörelsen. En av hans idéer handlar om är Den Stora Omskolningen (The Great Reskilling). Den grundläggande idén är enkel - de dubbla utmaningarna oljetoppen och klimatförändringar kommer att innebära en enorm omställning av samhället som i sin tur kommer att innebära att vi till mans behöver tillägna oss nya kunskaper och färdigheter. Dessa ”nya” färdigheter är ofta gamla färdigheter; kunskaper om hur man gör saker i en värld med drastiskt reducerad tillgång till energi och där det man gör dessutom har låg påverkan på miljön. Ofta handlar det om gammalt hantverkskunnande eller kunskaper om hushållning eller jordbrukande som var levande för bara två generationer sedan. ”Reskilling” kan översättas till ”omskolning” men mer i linje med Hopkins intentioner är kanske egentligen termen ”återskolning” som bättre förmedlar att det handlar om att plocka upp färdigheter som var allmänt spridda förr:

re-learning the skills that our grandparents took for granted, such as how to use hand tools, how to build our own structures, how to mend and make clothing, how to make our own medicine, how to forage, grow, preserve and store our food.”

Till viss del handlar det om att vrida klockan tillbaka. Inte av dogmatiska skäl (”teknologi är ond”) eller romantiska skäl (”det var bättre förr”) utan för att den nödvändiga färdriktningen - utifrån kommande (energi-)resursbrist och klimatförändringar - är så uppenbar. Och då är det bättre att börja agera redan nu istället för att vänta tills dess att vi inte längre har något val och då behöva lära sig allt samtidigt. Däremot bör vi förstås hålla fast vid all fantastisk teknik som låter sig behållas. Det är ur detta perspektiv uppenbart att personbilar inte är en långsiktigt hållbar transportteknologi och att resurser för att transportera människor i städerna idag borde satsas på att öka spårbunden trafik, cyklar och elcyklar snarare än på att bygga nya vägar.

En bra text om vilka kunskaper vi behöver förvärva skissar upp en lång lista som omfattar att odla och lagra (en del av) sin egen mat, att hålla sig med djur, att sy, snickra, ha grundläggande mekaniska kunskaper och mycket mer. Det går att lägga till många fler saker till en sådan lista, till exempel att kunna hantera lättare medicinska åkommor. I slutänden står man dock där med en lång lista på sådant vi fram tills nu inte har behövt bry oss om eftersom det är mycket lättare att pipa ner till snabbköpet för att köpa vår mat, till HM för att köpa en billig (och moderiktig) tröja och till Järnia för att köpa en ny borrmaskin.

Problemet med en lista som denna är att det kan kännas övermäktigt som individ att ta tag i allt detta och komma igång. Man måste ha en stark drivkraft att själv ta det första och det tionde steget när det faktiskt ÄR så lätt att slänga-och-köpa-nytt och det dessutom finns så många ”måsten” och så mycket populärkultur som distraherar oss och stjäl vår tid. Men omskolning (reskilling) handlar inte bara om vilka kunskaper man behöver utan också om hur man kan gå tillväga för att förvärva sig dessa. Hopkins skriver i detta sammanhang hjälpsamt om ”omskolningsevenemang” (”reskilling events”) - som i princip kan handla om vad som helst - och de positiva effekterna av att ordna eller delta i sådana:

- De lär människor nya (gamla) färdigheter
- De för människor samman och bygger nätverk
- De ger kraft och förmedlar en känsla av ”kan själv” (i motsats till maktlöshet)
- De skapar länkar mellan generationerna när färdigheter förmedelas
- De kan resultera i fysiska manifestationer som i sig själva gör ”reklam” för nyvunna kunskaper

Hopkins gissar att evenemangen till att börja med handlar om kortare kurser men att ambitionsnivån och längden med tiden kan höjas. Självklart kan man delta i dessa evenemang/kurser utan att ha några djupare tankar om kunskapernas (möjliga, framtida) nödvändighet, utan helt enkelt för att man tycker att det är kul och för att man vill fördjupa sig eller lära sig någonting nytt. Från dessa mer observationer gör jag en kort avstickare till den ekoby jag skrivit om tidigare för att sedan återkomma till ämnet omskolning.

Sedan början av innevarande månad är jag delägare i gård med 22 hektar mark i Sörmland. Mycket har redan hänt och ännu mer ska hända framöver. För tillfället finns det 100 frågor på varierande nivå att diskutera, bestämma och genomföra (vem fixar bredband och kopior på nycklarna, hur håller vi reda på vem som har haft utgifter, hur mycket av vad ska vi odla var, vilken policy vi ska ha angående markanvändningen osv.).

Bortsett från sådana praktiska frågor finns den en verksamhet som vi ska genomföra på gården omgående - i sommar - och det är kurser. Kurserna handlar om sådant vi själva vill lära oss och dessa kurser passar dessutom bra in i det om- eller återskolningsperspektiv som beskrivs och förespråkas ovan. Om vi nu ändå vill lära oss praktiska saker och dessutom har en egen gård, varför då inte dra vårt strå till stacken och genomföra aktiviteterna i form av kurser där även andra är välkomna att delta? Sagt och gjort har vi bestämt oss för att genomföra tre kurser som är öppna för allmänheten på vår gård i sommar:

- Permakulturdesign 2-3 juli
- Lokalekonomisk återväxt 7-8 juli
- Lerhusbyggande 21-23 juli

Mer information om varje kurs finns på nätet (följ länkarna nedan), men här kommer kortfattade sammanfattningar av kurserna i ordning utifrån hur enkelt det är att förklara vad de handlar om:

Lerhusbyggande handlar om att bygga med naturliga och lokalt förekommande material (lera, sand, halm, sågspån, kodynga). Kursen är praktisk och handlar om att få pröva på olika moment och tekniker inom lerbyggande. Målsättningen är att bygga något konkret under de tre dagar som kursen pågår.

Permakulturdesign handlar om att skapa/designa ekosystem som är till nytta för oss människor. Idén är inte komplicerad men termen permakultur (”permanent agriculture”) är säkert obekant för de flesta. I permakultur har man naturliga ekosystem som förebild och försöker ”designa” nya ekosystem så att de producerar mat och andra nyttigheter som specifikt är till godo för oss människor. De grundläggande tankarna sammanfattas bra här:

Föreställ dig en naturlig skog. Högst upp finns ett tak av trädkronor, därunder kommer mindre träd, stora och små buskar, örter och marktäckare, samt växter som huvudsakligen existerar under marknivå och klätterväxter som upptar alla nivåer. Produktionen av växtmaterial är förvånande jämfört med till exempel en veteåker, som består av ett enda skikt på cirka en halv meter. Tänk, vilket överflöd denna skog skulle innehålla om den bestod av ätbara växter! Den skulle i hög grad överträffa veteåkerns avkastning!

Lokalekonomisk återväxt är till skillnad från de två andra kurserna mer teoretisk. Utgångspunkten är att nuvarande ekonomiska teorier har fört det kapitalistiska ekonomiska systemet mot en systemkollaps. När vi nu passerar oljeproduktionstoppen är vår tid med billig energi till ända. Mindre energi betyder minskad produktion och innebär också slutet för globaliseringen och för långväga transporter. Trenden kommer att bli att fler varor och tjänster kommer att produceras lokalt (regionalt, nationellt).

Hur skapar vi utifrån detta lokalekonomisk återväxt i en ekonomi bortom tillväxten? Vad ska vi ställa om till, och hur? Vad kan man producera som är lönsamt både idag och under en kommande omställning? Hur gör man för att starta, finansiera och få ekonomi i en verksamhet när det blir svårare att visa en bank att man kan betala tillbaka lånen?

Därmed har denna text gått cirkeln runt och landat där den startade - i de idéer som ligger bakom Transition Town-rörelsen och den stora omskolningen. Vi drar nu som sagt vårt strå till stacken genom att genomföra dessa kurser på vår gård i sommar och med dessa kurser under bältet kan vi därefter gå vidare och anordna andra kurser under hösten. Det finns redan många förslag på kurser (matkonservering, bygga jordkällare, timmer- och stenhus, ätliga växter och örter, brygga öl, biodling, fiskodling och så vidare). Listan kan göras mycket längre för det finns mycket som det vore roligt att kunna mer om.

Idag går man en sån här kurs för att man är intresserad och för att det är kul, imorgon kan denna typ av praktiska kunskaper vara hårdvaluta. Gör dig själv (och oss) en tjänst och gå en kurs i sommar! Möten med spännande människor och ett utökat kontaktnät får du på köpet.
.

måndag 25 maj 2009

"The geography of nowhere" av Kustler (1993)

.
James Howard KunstlersGeography of nowhere: The rise and decline of America’s man-made landscape” (1993) är med bred marginal den äldsta bok jag hittills recenserat på denna blogg. Det finns dock bra skäl till att titta närmare på denna bok. Trots att den är över 15 år gammal är den helt klart mer aktuell idag än när den kom ut och i efterhand kan man till och med se att mycket av det James skriver var mitt i prick - ja närapå profetiskt – även om det först är nu som detta börjar bli uppenbart för fler och fler människor.

James är en man med ett närapå heligt uppdrag och han predikar sin lära lika intensivt som en teleevangelist predikar Jesus härlighet. Han hamrar in sitt budskap igen och igen och återkommer hela tiden till de två områden som interagerar och samverkar och som tränger sig igenom alla aspekter av amerikaners dagliga liv; bilar och bostäder. Den som vill lära känna James mycket kritiska åsikter bättre kan med fördel spana in hans blogg, Clusterfuck nation, där han skriver en ny bitsk krönika varje måndag.

Kring bilar finns det ett helt komplex av frågor och industrier som samverkar; energi (olja), finansiering, vägbyggen, (bristande) kollektivtrafik, politik, världsåskådning etc. Bostäder är egentligen betydligt bredare än bara de ställen vi bor på och omfattar såväl privata boningshus som kommersiella och offentliga byggnader. De sätt man har byggt hus och designat städer på i USA samt bilarnas central roll beror på varandra, möts och binds samman av det amerikanska samhällets artärer - vägarna.

Eftersom jag själv bott i USA har många frågor som väckts där till slut besvaras av denna bok. Varför har man byggt på ett sådant sätt att det är omöjligt att klara sig utan en bil på de flesta ställen i USA? Hur kan man bygga gator i ett villaområde som inte har trottoarer? Varför finns det inga kvartersbutiker och varför är det så långt till närmaste mataffär? Varför är gatorna så himla breda även i lugna villaområden? Varför är så få människor ute och promenerar och varför finns det över huvud taget så få ställen på gångavstånd som är värda att besökas?

Den sista frågan är inte speciellt svår att besvara. Gatorna är breda, kvarteren är enorma och förutom avstånden är det otroligt tråkigt och monotont att gå rakt fram bredvid en helt rak väg i 20 eller 30 minuter. Allt är byggt för att man ska kunna färdas med bil i 40-60 km/h och en människas rastlösa hjärna får helt enkelt inte tillräckligt med stimulans när man är ute och går i ett amerikanskt villaområde. På samma sätt är det oerhört tråkigt att promenera en längre sträcka bredvid en motorväg eller motortrafikled i Sverige.

Oberoende vad hastighetsbegränsningarna egentligen råkar vara är de minst 12 meter breda vägarna i en amerikansk förort byggda för att till och med en medelmåttig förare ultrasäkert (för bilisten) ska kunna svischa förbi i uppåt 70-80 km/h utan att riskera att förstöra sin bil. Vägarnas primära funktion är att slussa förorternas bilar till motorvägen. De stora förlorarna är förstås barn som inte kan röra sig fritt utanför hemmet utan att riskera liv och lem (föruom att det som sagt ofta inte finns något utflyktsmål värt att besöka på gång- eller cykelavstånd). Eftersom barnen ändå måste ta sig till skolan åker många barn skolbuss dit, ett kollektivtrafiksystem som ”operates at huge expense, is restricted to children, and runs only twice a day”. Utifrån sin begränsade röreslefrihet är det lätt att förstå att många amerikanska ungdomars högsta dröm är att få en egen bil så fort de fyllt 16 år. James kommenterar att i princip alla förorter som är byggda i USA sedan 1950 är omöjliga att bo i om man inte har tillgång till bil.

En annan aspekt av den av människan byggda landskapet som James tycker mycket illa om är att det är billigt. Billigt att bygga ("smälla upp"), billigt att riva, och, det syns och ger ett billigt intryck. Många förorter består av identiska hus på identiska tomter längs identiska gator i identiska förorter. Människor reser längs identiska motorvägar längsmed vilka det finns identiska ”strip malls”. Allt ser ut som allt annat och ingen ser ut som något speciellt. Det är detta ”nowhere” som James hänvisar till i bokens titel:

long-distance car travel on an interstate highway is literally like going nowhere fast”. ”There is little sense of having arrived anywhere because everyplace looks like noplace in particular.” ”we chose to live in Noplace, and our dwellings show it. In every corner of the nation we have built places unworthy of love and move on from them without regret.”

James skriver mycket om taskig arkitektur; utanför staden smäller man upp likadana kakforms-hus och köplador av dålig kvalitet som inte är värda att tas hand om. Inget av det som byggs är menat att hålla längre än i något decennium eller två vilket innebär att i takt med att hus gått från att vara hantverk till att bli handelsvaror konsumerar man numera dem; på många ställen i USA är tomten betydligt dyrare än huset och det är vanligt att man river ett gammalt hus och bygger nytt istället för att underhålla något som aldrig var menat att motstå tidens tand. Över tiden har det känslomässigt laddade hemmet gått mot att bli till ett utbytbart hus där en familj för tillfället ”råkar” äta och sova men som det snabbt går att flytta vidare från till något annat.

Redan 1993 var James mycket medveten om oljans vikt för ekonomin och USAs stora oljeberoende. Han varnar för att vandra vidare på den inslagna vägen men predikade självklart för döva öron. Förutom (avsevärda) negativa social effekter av ett atomiserat och utspritt samhälle och negativa effekter på människors fysiska och psykiska hälsa menar James att den byggda miljön i USA är den största felallokeringen av resurser någonsin:

America has now squandered its national wealth erecting a human habitat that […] will not be usable very much longer […] suburban sprawl is too expensive to operate, too costly to maintain […]. To lose it is tragic not because America will be deprived of such wonderful conveniences as K-Marts and drive-in churches […] but becuase it was a foolish waste of resources in the first place, and it remains to be seen whether its components can be recycled, converted to other uses, or moved.”

Idag, 15 år i efterhand kan vi se att man på 1990-talet och början på 2000-talet istället för att ändra riktning gasade ännu mer, lånade ännu mer pengar, byggde fler hus och fler förorter, köpte fler bilar och byggde mer vägar. James insåg redan när det begav sig att man utfrån de enorma resurser som redan blivit nerplöjda i bilsamhället skulle fortsätta att ”slänga bra pengar efter dåliga” hellre än att föreställa sig alternativ och sätt att förändra samhället mot att göra det mindre beroende av bilar (och olja).

En hel del pekar dock på att vi nu nått slutet på den inslagna vägen och att James förutsägelser från 1993 håller på att besannas; ”Today’s posh suburbs could easily become tomorrow’s slums”. Något mer chockerande än denna 8 månader gamla och 12 minuter långa film, ”Foreclosure Alley” från södra Kalifornien har jag inte sett hittills. Filmen tydliggör ett fenomen vi kommer att få se mer av framöver. I spåren av utkörda husägare dyker det upp nya deprimerande affärsmöjligheter; att spraya brunt dött gräs grönt för att göra tomten och huset mer attraktivt, att på kortast möjlig tid tömma och slänga allt som är kvarlämnat i ett övergivet hus, inklusive möbler, foton, leksaker, mat och fungerande hemelektronik. Gårdagens splitternya förorter (de senast byggda som ligger längst ifrån städerna) är på väg att bli att bli spökstäder där ”squatters” och kriminella gäng flyttar in i takt med att husägare flyttar ut och lämnar tomma hus efter sig.

Även om USA befinner sig i stormens öga när våra nuvarande transport- och boendevanor ”utmanas” efter oljetoppen kan vi inte luta oss tillbaka här i Europa och tro att vi kommer undan. Men faktum är att vårt utgångsläge ändå är betydligt bättre. Redan i bilismens barndom, i början av 1900-talet, var Europa tvunget att importera sin olja emedan USA hade egna, till synes oändliga oljefyndigheter. Även om det finns många bilkramare i Sverige är vår relation till bilen en blek kopia av amerikanarnas långa kärleksaffär. Vi har mindre, bränslesnålare bilar, högre bensinpriser, tätare bebyggelse, vi kör mindre, bygger färre och smalare vägar och har bättre utbyggd kollektivtrafik. Vårt utgångsläge är alltså på många sätt bättre, men tyvärr tenderar även vi att ännu i denna sena timme dras mot huvudlösa satsningar på fler flygfält och landningsbanor och utbyggda eller nya motorvägar istället för fler cykelvägar och utbyggd kollektivtrafik.
.

måndag 18 maj 2009

Mexiko i riskzonen

.Bild: Hur länge kommer han att fortsätta att vara glad?

Jag var säkert en av ganska få som uppmärksammade första artikeln om svininfluensan när den dök upp i DN fredagen den 24 april. Efter att jag för några år sedan läste Jared Diamonds bok ”Guns, germs and steel” samt såg det fiktiva dokudramat ”Smallpox 2002: Silent Weapon” blev jag medveten om hotet från sjukdomar och pandemier. Vi är många nuförtiden, vi bor tätt, djuren vi äter är många och bor tätt och dessutom reser vi kors och tvärs som tättingar. Hotet från pandemier måste vi leva med och vi har inget annat val än att ställa vår tilltro till de organisationer som har till uppgift att övervaka och lösa denna typ av problem. I slutet av april växte influensan i termer av antal smittade och döda, antal länder som den spridits till och i termer av mediebevakning.

Efter mindre än en veckas mediebevakning uppmanade Mexicos president landets befolkning att hålla sig hemma under fem dagar (1-5 maj) och bara gå till jobbet om deras arbetsuppgifter var ”oundgängliga” inom statsförvaltningen och näringslivet. Redan tidigare var alla skolor i Mexico City och i fem andra delstater stängda, men måndagen den 27 april beordrade Mexikos regering samtliga skolor i hela landet att stänga i två veckor. ”Andra tecken på den avbrutna vardagsrutinen var den slutsålda fotbollsmatchen mellan Pumas och Cruz Azul, som spelades för tomma läktare, och att många kyrkor höll mässa inför tomma bänkar.”

Förhoppningarna var att dessa åtgärder skulle bromsa influensaepidemin. Färre kontakter leder säkert till bromsad spridning, men så värst isolerad från andra människor kan man inte vara om man bor i 20-miljonersstaden Mexico City. Och när anden väl är ur flaskan är det svårt att stoppa tillbaka den igen. Vi får vara glada för att denna influensa inte var mer smittsam och dödlig, men latent finns förstås hotet från pandemier kvar.

Lika osäker som man kan vara kring hotet från framtida pandemier kan man vara säker på att stängda eller tomma universitet, museer, biografer, konserter, tjurfäkningar, shoppingcenter, restauranger och nattklubbar direkt lämnar efter sig ett avbräck i den mexikanska ekonomin. Koppling till olja då? Den finns i bakgrunden och den går vägen just över ekonomin.

Influensan och den tillfälliga nedsläckningen av det mexikanska samhället (och ekonomin) är ytterligare ett strå till stacken som hotar att knäcka den mexikanska kamelens rygg. Redan tidigare var Mexiko (Latinamerikas näst största ekonomi efter Brasilien) hårt drabbat av den finansiella krisen då inte mindre än 80% av exporten går till (likaså hårt drabbade) USA. Av till exempel de ansenliga mängder bilar man bygger i Mexiko exporterar man 70% till USA - där marknaden som bekant har dykt sedan ett halvår tillbaka.

Jag har funderat över vilka länder som är mer respektive mindre sårbara för de förändringar som oljetoppen för med sig och just Mexiko har av vissa pekats ut som ett land som kan få Mycket Stora Problem inom bara några få år. Mycket Stora Problem kan i värsta fall innebära att landet inte längre kan hålla ihop som en stat. Vad kan en sådan drastisk utsaga grunda sig på? Det åldrande oljefältet Cantarell får här fungera som en central symbol för ett Mexiko på väg utför.

Cantarell upptäcktes 1976 och oljefältet - ett av världens allra största - har länge varit ryggraden i den mexikanska oljeproduktionen. För fyra år sedan, i maj 2005, producerade Cantarell 2.2 miljoner fat olja per dag och detta motsvarade inte mindre än 65% av Mexikos hela oljeproduktion. Det som i sammanhanget är djupt oroande är att utvinningstakten har minskat med flera tiotals procent per år så att Cantarell knappt fyra år senare (januari 2009) inte ens når upp till 0.8 miljon fat/dag. Bara förra året minskade produktionen i Cantarell med mer än 35%. Mexikos hela oljeproduktion föll med nästan 10% år 2008 till knappt 2.7 miljoner fat olja per dag och nådde därmed den lägsta nivån sedan 1995.

Eftersom Mexiko konsumerar ca 2 miljoner fat/dag själv och inte skär ner sin inhemska konsumtion i samma takt som oljeutvinningen minskar betyder det att den olja som finns kvar till export minskar ännu snabbare. Här är ett konservativt räkneexempel:

2007: Mexiko producerar 3.0 miljoner fat olja/dag.
2008: Mexiko producerar 2.7 miljoner fat olja/dag (en minskning med 10%).
2009 (?): Mexiko producerar 2.4 miljoner fat olja/dag (en minskning med 11%).

Om exporten är det som finns kvar utöver den inhemska konsumtionen på 2 miljoner fat/dag så går den ner från 1.0 miljoner fat 2007 till 0.7 miljoner fat 2008 och 0.4 miljoner fat 2009. Det betyder att exporten minskar med 30% från 2007 till 2008 och med mer än 40% från 2008 till 2009. Vissa menar att Mexiko i värsta fall inte längre är en oljeexportör så snart som om ett år. Eftersom Mexiko är ett av tre länder som USA importerat mest olja ifrån (tillsammans med Kanada och Saudi-Arabien) ställer detta också till stora problem för USA.

Cantarell börjar alltså hastigt närma sig slutet av sin livstid och detta gäller även för andra åldrande oljefält i Mexiko där den minskande produktionen näppeligen kan uppvägas av att nya fält tas i drift. Lovande upptäckter av djuphavsolja utanför Mexikos kust kan ta decennier att ta i drift då det utgör en massiv teknisk utmaning att få upp oljan från de extrema djup som det rör sig om.

Även om Mexikos ekonomi stod stabilt på flera ben skulle detta vara illa nog. Nu är problemet dock värre än så eftersom uppemot 40% (!) av den Mexikanska statens budget kommer från det nationella oljebolagets PEMEX export (”PEMEX [...] profits account for a large portion of the country's budget and fund most of its social projects”). Lägg till detta lägre oljepriser än förra året, minskande intäkter från turism, mindre pengar hemskickade av mexikanska arbetare utomlands och eskalerande våld mellan regeringen och drogkarteller och bilden blir mycket oroande alldeles bortsett från effekterna av dagens ekonomiska kris.

Utan en stabil, oljeexport-bekostad bas att stå på kan Mexiko snabbt gå mot att bli ett mer instabilt samhälle. I en spekulativ rapport (”discussion starter”) från USAs Joint Force Command (JFC) pekas Mexiko ut som en svag stat som potentiellt kan fallera inom en nära framtid: "In terms of worst-case scenarios for the Joint Force and indeed the world, two large and important states bear consideration for a rapid and sudden collapse: Pakistan and Mexico". Skillnaden mellan Pakistan och Mexiko är (ur ett amerikanskt perspektiv) att Pakistan ligger på andra sidan jorden emedan Mexiko ligger "runt hörnet" och att inkomstskillnaderna mellan Mexiko och USA redan idag är bland de största man kan hitta hos två grannländer.

Under den Mexikanska revolutionen och efterföljande oroligheter (1911-1940) flydde nästan 10 procent av Mexikos befolkning till USA. Men år 1920 bodde det 15 miljoner människor i Mexiko och idag, bara några generationer senare har siffran stigit till 110 miljoner människor (bara 10 länder i världen har fler invånare). Till detta tillkommer minst 5 miljoner illegala immigranter från Mexiko som redan finns i USA (enligt folkräkningen år 2000). Kunstler skrev redan 2005:

"...immigration from Mexico will continue and probably accelerate as economic problems afflicting the United States are magnified in Mexico. Mexicans will follow the established pattern of looking to El Norte in hard times. This torrent of newcomers will find themselves in a rapidly sinking U.S. economy. Many of the jobs they had hoped to find will have evaporated. [...] The better-off Anglo population will be losing their jobs, too, and they will not have the cash to employ so many Mexican maids and gardeners."

Vissa menar nu att ett turbulent - eller värre - Mexiko snarare än Irak eller Afghanistan kommer att bli USAs största säkerhetsutmaning under innevarande mandatperiod. Redan nu breder gangster- och maffiavälde ut sig i Mexiko och förra året dödades 6000 personer i drog-relaterat våld. Obama har diskuterat hur USA kan hjälpa den Mexikanska staten (med "intelligence, surveillance and reconnaissance technology") i dess utsatta läge. Ingen vill ha en fallerad stat som granne med allt vad det innebär av våld, instabilitet och flyktingar. Säkert underskattar många svenskar problemen med organiserad brottslighet. Som korrektiv citerar jag ur rapporten från Joint Force Command (ovan):

"A serious impediment to growth in Latin America remains the power of criminal gangs and drug cartels to corrupt, distort, and damage the region’s potential. […] In particular, the growing assault by the drug cartels and their thugs on the Mexican government over the past several years reminds one that an unstable Mexico could represent a homeland security problem of immense proportions to the United States."

Som så ofta finns den en återkoppling som kan göra enskilda problem värre tillsammans:

"the increasing instability in Mexico will have a significant impact on PEMEX’s ability to maintain the necessary levels of investment to minimize production declines. This creates a positive feedback-loop: faster declines mean more financial difficulties, more instability, and less investment, precipitating even faster declines."

Finns det då några uppsidor, något positivt som kan framhållas? Tyvärr kan jag inte se några sådana tecken för Mexikos del. Möjligtvis kan man hoppas att Mexikos olycka kan vara vår lycka om den fungerar som en varning för oss och andra länder att ta tag i de utmaningar vi står inför i samband med oljetoppen istället för att stoppa huvudet i sanden och tro att allt fixar sig av sig själv.


PS. Bara en dag senare har två "grannar" i bloggosfären länkat hit och skrivit egna texter om Mexiko. Först skrev Cornucopia? "Är Mexiko det första landet att kollapsa pga peak oil?" och därefter skrev Flute-tankar om "Mexikos predikament".
.

tisdag 12 maj 2009

Komplementära valutor

.
I min förra text om alternativ till det nuvarande ekonomiska systemet skrev jag om ekonomen Bernard Lietaers idé att skapa en komplementär valuta med "negativ ränta".

Hur olika de än är, kan man konstatera att vår vanliga valuta och Lietaers förslag har en sak gemensamt, nämligen att tiden är den viktiga faktorn som avgör hur mycket pengarna är värda just exakt idag. I det ena fallet får man ränta och pengarna blir värda mer allt eftersom och i det andra fallet får man negativ ränta och pengarna blir värda mindre med tiden.

Om man tittar på bilden som illustrerar den förra texten ser man hur man rent praktiskt representerade pengarnas minskande värde i staden Wörgl i Österrike för 75 år sedan. För att en sedel ska vara giltig var man tvungen att en gång i månaden skaffa ett litet frimärke (till en kostnad av 1% av sedelns valör) och klistra dit det på sedeln. För oss moderna människor låter det förstås ganska krångligt att en gång i månaden vara tvungen att "uppdatera" varje enskild sedel. I min föregående text använde jag dessutom ett exempel med en hundralapp som blir värd en krona mindre varje dag. Det är uppenbart att man måste lösa detta praktiska problem på något mer effektivt sätt idag. Det enda som är realistiskt är att vi har pengarna på något slags kreditkort och att en dator gör arbetet med att räkna ut hur mycket pengarna är värda varje enskild månad och dag.

Datorn skulle använda sig av en algoritm; ett "recept" eller en uppsättning regler som tillämpades varje dag för att minska värdet på varje (virtuell) sedel med (ytterligare) en krona. Positiv eller negativ ränta gör här egentligen inte så stor skillnad - vid midnatt låter man datorn tillämpa samma regler/recept och räkna ut ett nytt värde för pengarna som gäller för morgondagen.

Men om man väl har skapat elektroniska pengar med en inbyggd algoritm som hanteras av datorer kan man tänka sig många andra algoritmer som räknar ut värdet på dina pengar men som använder helt andra grunder än just tiden som faktor. En person som tänkt och skrivit lite om detta är Neil Gershenfeld som är professor på MIT Media Lab i Boston. I ett kapitel, "Smart Money", i hans bok "When things start to think" från 1999 slänger han ur sig några fascinerande idéer.

"Think what could happen if [electronic money] contained the means for ordinary people to add rules". Du kan till exempel lägga till regler när du ger ditt barn hennes månadspeng för att uppmuntra till vissa beteenden respektive avskräcka andra. Kanske vill du uppmuntra ditt barn till att inte bränna hela månadspengen första veckan (och komma tillbaka och be om mer veckan efter)? Då kan du lägga in en algoritm som belönar en mer jämna konsumtion av pengarna du ger bort. Vidare kan vem som helst som betalar ut pengar (din arbetsgivare eller Försäkringskassan) lägga till regler som gäller för pengarna eller för en mindre del av dem:

"To encourage regional economies, dollars could have a value that decreases with distance from their origins. Boston dollars would not go as far in Texas, and vice versa. Or, to reflect true environmental costs, dollars might be worth less when purchasing nonrenewable resources than renewable ones"

Kanske skulle små belopp som de tio kronor som du använder för att köpa en liter mjölk få en bonus i förhållande till stora belopp? Kanske ska din tia vara värd mer än en miljondel av de 10 miljoner kronor som ett företag med mycket pengar i kassan kortsiktigt investerar över natten i hopp om att få någon procents ränta på månadsbasis?

Någon som gör mig lite förvirrad är Gerschenfelds idéer om att vem som helst kan bestämma inte bara hur man ska använda sina pengar utan också vilka regler (algoritmer) som ska vara "inbyggda" i pengarna: "These [...matters...] are dynamic decisions to be made by buyers and sellers on an ongoing basis". Rent praktiskt förstår jag inte hur man som privatperson ska kunna hålla reda på och hantera ett dussin olika "valutor" (pengar med olika regler inbyggda) och än mindre hur man ska kunna ta ställning till och bygga in egna regler i de pengar som passerar min hand. Idéerna är spännade men att hålla reda på allt detta och att lära sig att programmera sina pengar låter för mig ohanterligt.

Jag tänker mig istället att det finns en eller max två valutor som man använder parallellt med den vanliga nationella valutan. Man skulle till exempel kunna använda en lokal valuta som är värd mindre in grannkommuner och än mindre längre bort, respektive en regional miljövaluta. Den senare kan belöna eller bestraffa dina inköpsbeslut (t.ex. genom att variera momssatsen på olika varor) beroende på vilket "CO2-bagage" en vara har; mer nedsmutsning i bagaget ger högre "momssats". I andra kommuner och regioner kan man experimentera med andra algoritmer; om man som medborgare alltid har tre valutor varav den ena är nationell kan jag inte se några speciella problem annat än att även detta kan blir lite klurigt att hålla reda på.

Om man på allvar skulle överväga att införa komplementära valutor skulle säkert många komplikationer uppstå som är svåra att förutsäga då det här med pengar inte alltid är helt lätt att förstå. Ett pikant händelse är till exempel när stigande priser på metall år 2006 höjde kostnaderna för att producera mynt i USA. Under årets första åtta månader steg priset på zink med 76%, koppar med 68% och nickel med 42% och för första gången i historien var värdet av mynt på 1 cent och 5 cent mindre än kostnaden för att tillverka dem. Enbart att köpa in metall (nickel) till ett 5 cent-mynt kostade mer än de 5 cent som myntet var värt...


En sista spännade idé som jag presenterar här handlar inte om att bygga in algoritmer i valutor utan beskriver det nystartade försöket med att skapa en lokal valuta, "Mendo credits" i Mendocino County (se bilden ovan). Mendocina County är en liten "kommun" i Californien där man nyligen sålde 600 sedlar på 10 Mendo credits vardera för 10 dollar styck. Varje sedel backas därefter upp av en bestämd mängd lokalt producerad mat (8 kilo rågvete eller 5 kilo pintobönor, brunt ris eller vitt ris). De 6000 dollar man fick in när man sålde sedlarna använder man givetvis till att anförskaffa själva maten från bönder (man kan också använda pengarna till att anförskaffa det man behöver för att själv producera maten). Sedeln är giltig i ett år. Beroende på vad som händer i omvärden kan priset i dollar på nästa års sedlar bli både högre eller lägre.

Sedan nästan 30 år tillbaka backas den amerikanska dollar inte längre upp av en guldreserv utan endast av förtroendet för sedeln och valutan och för den regering och det samhällssystem som intygar/garanterar dess värde. Med Mendo credits backas dina pengar istället alltid upp av en bestämd mängd av en fysisk vara (mat). Sedelns värde är stabilt (fem kilo ris är fem kilo ris) och Mendo credits är därför inflationsresistenta. Istället för att lita på Obama och på dollarns värde måste du dock lita på bonden som ska odla och leverera maten och speciellt på de personer (eller institutioner) som utfärdar Mendo credits och som köper in, tar hand om och distribuerar maten.

Så länga du litar på dess personer kan du känna trygghet och för bondens del behöver han inte vara totalt beroende av fluktuerande världsmarknadspriser utan vet att han kommer att få avsättning för sin mat till ett på förhand bestämt pris. Avsaknaden av mellanhänder mellan producent och konsument gör att priset ändå kan hållas lägre än om man köpte samma mat i en vanlig affär. Samarbetet och prissättningen av maten bygger i sin tur på en stor portion förtroende:

“With respect to the farmers, I talk to them about their prices. I have told them, “Look, we want to make sure what we pay you is fair. You have to stay in business or we don't have your food. So, you may be looking at the commodities market to decide how much to charge us, but we also want to let you know that if the commodities prices go below your cost of production please tell us so and ask for a fair price. Our duty as eaters is to make sure you can be a good farmer. Likewise, if you know we are a good customer, do us a favor and if the commodity prices get extremely high because of speculation don't pass on unreasonable charges to us.”

Bönor och rågvete kommer från familjeägda, organiska gårdar vars verksamhet man stödjer genom att köpa från dem. Tyvärr finns det inte tillräckligt många riktigt lokala bönder så dessa varor måste idag transporteras 25 mil och av detta skäl måste man också betala långväga bönder med "riktiga" dollar istället för med Mendo credits. Men kanske kan existensen av Mendo credits uppmuntra någon att börja odla mer mat lokalt och ta emot betalning för maten i form av Mendo credits? I så fall skulle pengarna kunna cirkulera lokalt och bidra till hela kedjan av lokal matproduktion och lokal matsäkerhet.

En annan idé bakom systemet är att uppmuntra hushåll till att anamma sparsamma vanor och äta hälsosam mat. En sidotjänst som man tillhandahåller är informationsmaterial och recept för hur man kan tillaga nyttiga måltider utifrån säsongens lokala varor.

När man köper mat för sina Mendo credits tas sedlarna ur cirkulation, men genom att använda pengarna har man "röstat med fötterna" och visat att pengarna är till nytta och det går då att utfärda en ny sedel (som gäller i ett år). Några lokala affärsinnehavare har börjat ta emot Mendo credits i sina affärer men det finns också gränser för hur många sedlar man kan utfärda:

"Initial enthusiasm suggests that Mendo Credits will begin circulating like cash within town. However, since the supply of Mendo Credits is limited to the supply of grains and beans in storage, they can’t become a dominant means of exchange until our local economy has very large storage facilities and is on its way towards food self-sufficiency. In the meantime, they are a fantastic educational device and may spur investment towards local food security."

Mendo credits är ett exempel på en lokal valuta som backas upp av en fysisk resurs - mat. Motsvarande förslag på globala valutor som backas upp av (ändliga) fysiska resurser har lagts fram, till exempel att internationell handel ska ske i en valuta som backas upp av energi eller av en varukorg bestående av de viktigaste handelsvarorna (olja, kol, järnmalm, guld, ris, vete etc.).
.

onsdag 6 maj 2009

Prisgolv på olja säkrar framtiden

.
Man skulle kunna tro att ämnen som volatilitet och prisgolv är tunga, jobbiga, ointressanta - fastän de i verkligheten är lika rafflande och spännande som infrastruktur! Jag funderade på att kalla denna text allt från "volatilitet och prisgolv" (informativt men tråkigt) till "när den osynliga handen leder fel" (spännande men ospecifikt). Nackdelen med den senare titeln är att den inte är så informativ - det finns ett oändligt antal texter som skulle kunna heta detta. Fördelen skulle ha varit att det är en bättre mem för att locka nya läsare hit... Men, jag har förtroende för mina läsare. Jag tror att många läser dessa texter regelbundet eller ramlar in efter att ha sökt på vissa specifika termer som leder hit. Efter att ha skrivit om alternativa valutor och ekologisk mat kommer här en text som väldigt specifikt istället handlar om olja och oljepriset.


Volatilitet
-------------
Ingen tycker om volatilitet. Volatilitet betyder att priset på en vara svänger kraftigt och snabbt. Detta skapar osäkerhet om vart priset är på väg i framtiden och denna osäkerhet skapar i sin tur problem med att ta vettiga beslut. Motsatsen till volatilitet är stabilitet. Det betyder inte att priset måste ligga still utan bara att prisets riktning förändras långsamt över tiden. En stabil förändring kan alltså röra sig om en relativt kraftig men stabil uppgång (eller nergång) över en period på flera år. Poängen är dock att att priset inte byter riktning eller rör sig från att falla långsamt till att falla snabbt mest varje vecka, månad eller kvartal.

Om jag köper aktier i två bolag och värdet fördubblas på 7 år kan det bakom den ena aktien ligga en stabil uppgång på 10% per år men bakom den andra ligga häftiga kursrörelser som gjort att jag vissa perioder legat på minus och andra perioder har fyrdubblat de investerade pengarna. Om vi förutsätter att jag inte vet något särskilt om bolagen och jag måste sälja en av aktierna, vilken ska jag då behålla? Den första aktien är lätt att förstå sig på och det är den man ska behålla – inte minst för nattsömnens skull! Den andra aktien ger dig magsår. Det är aldrig rätt tillfälle att sälja den. Om den ligger på minus tar det emot att sälja den till förlust och om den istället har stigit till himlen kanske den kommer att stiga ännu högre nästa vecka? Ja, vem vet? Och det är just detta som är poängen. Ingen vet, och detta ökar osäkerheten. Tänk om du måste få loss pengar vid ett visst tillfälle och aktiens värde just då har sjunkit genom golven? Detta är risken man utsätter sig för om man äger en volatil aktie och risk och osäkerhet har ett pris. Allt annat lika är priset på en aktie med stabil utveckling högre än på en volatil aktie. Bättre en fågel i handen än tio i skogen.

Problemet
-------------
Ovan har jag resonerat kring två aktier men man kan resonera på precis samma sätt om (pensions-)fonder, om att binda räntan eller om oljepriset. Säkerhet är önskvärt och osäkerheten har ett pris. I januari 2008 steg priset på ett fat olja (159 liter) till 100 dollar, ett halvår senare kostade samma fat 147 dollar och i slutet av året hade priset sjunkit tillbaka till under 40 dollar (i skrivande stund kostar ett fat olja runt 50 dollar och för 10 år sedan låg priset stabilt kring 20 dollar per fat).

Vad kommer oljan att kosta nästa år? Det vet förstås ingen men trots detta kan man köpa ett fat olja till ett överenskommet pris idag och få den levererad nästa år. När det nu råder stor osäkerhet om priset på olja nästa år måste man betala en extra stor premie för att binda priset redan nu. Dessutom fluktuerar priset på olja som levereras om ett år kraftigt i takt med att det underliggande oljepriset rör sig upp och ner häftigt.

Man skulle kunna tro att fluktuerande priser är ett problem som uppstått på sistone men i själva verket har priset på olja rört sig i sågtandade rörelser uppåt och neråt allt sedan den första oljekrisen i början på 1970-talet. Men på 1970-talet fanns det gott om olja och 1970-talets två oljekriser hade sitt ursprung i politiska skeenden. Flera potentiella oljekriser har fram tills nu undvikits genom att något land med reservkapacitet (vanligtvis Saudi-Arabien) har pumpat upp extra olja för att kompensera för ett tillfälligt frånfall någon annanstans.

Nu menar dock allt fler att vi håller på att närma oss kapacitetstaket för att pumpa upp olja och i så fall kan vi förvänta oss betydligt starkare prisröresler framöver. Vad som kommer att hända då är alltså att tillfälliga störningar och bortfall i produktionen någonstans i världen (oväder, olyckor, embargo, sabotage eller terrorism) inte kan kompenseras av ökad produktion någon annanstans. Detta slår då igenom direkt och resulterar i en budgivning på ”sista fatet” olja - och detta fat sätter riktpriset för alla fat med olja som handlas. Om den globala oljeproduktionen tillfälligt går ner med bara någon eller några få procent kan alltså priset på olja samtidigt stiga med 10, 20, 40 procent eller mer. Självklart kan priset sjunka tillbaka lika snabbt (vilket är dåligt för oljeproducenternas framförhållning), men poängen här är inte huruvida priset är högt eller lågt utan det faktum att priset rör sig häftigt och att ingen vet vart det är på väg.

David Strahan menar att det var just detta som hände när orkanen Katrina drog in över USA år 2005 och slog ut en del av produktionen och raffineringen av olja vid Gulfkusten. Trots att produktionsminskningen var måttlig (ur ett globalt perspektiv) fanns det inte tillräckligt med reservkapacitet att tillgå och oljepriset pressades uppåt. För att motverka kaos och bensinbrist i USA dirigerade man hastigt över 25 tankers med bensin från strategiska oljelager i olika Europeiska länder vilket i sin tur ledde till höjda bensinpriser i Europa.

Vad är då problemet bortom det faktum att oljan ibland är billig och ibland dyr? Jo, det stora problemet är att man behöver 3 till 10 års framförhållning i oljebranschen för att kunna ta rätt beslut idag (om investeringar, om att få igång produktionen i ett nytt oljefält etc.), men att ingen nuförtiden har en aning om vad priset på olja kommer att vara om 10 eller ens om 3 år. Om man ”visste” att priset kommer att vara högt om 5 år skulle man ta vissa specifika beslut idag och vice versa om priset istället kommer att sjunka.

Det är till och med lite värre än så. Viss olja är dyr att få upp ur marken, produktionskostnaderna kan vara så höga som 50, 60 eller till och med 80 dollar/fat och det kan som sagt ta uppåt ett decennium innan oljan börjar flöda. När oljepriset marscherade uppåt, uppåt, uppåt förra våren steg oljebolagens villighet att påbörja och finansiera projekt för att exploatera "dyr" olja. Sedan kraschade priset och även om det skulle stiga till 150 dollar/fat igen så skulle motståndet mot att investera i dyra och långsiktiga projekt vara mycket större denna gång (förutom det faktum att det nu är mycket svårare att låna pengar för att finansiera sådana projekt):¨

"The principle results of this [...] is that price signals must become increasingly over-exaggerated to create the desired market effect. The level of interest and willingness to invest in oil production that was spurred by 2008's $100+ oil prices will not be regained if oil again hits $100 or $150 - it may be necessary for oil prices to hit $200, $250, or more to provide an adequate incentive for oil companies to invest in oil with a $50+ cost per barrel."

Fluktuerande/volatila oljepriser resulterar alltså i ineffektiva beslut (även frånvaron av beslut är ineffektivt) och dålig allokering av resurser. Efter oljetoppen - när oljan blir knapp och priset skjuter genom taket - kommer vi att önska att vi hade påbörjat också projekt för att få upp "dyr" olja flera år tidigare. Det kan alltså vara bättre med ett högt men stabilt pris än ett i genomsnitt lägre pris som dock fluktuerar kraftigt. I värsta fall rör det sig om en självförstärkande process där varje dal är lägre och varje berg högre än den föregående tills man når den punkt när dagens pris inte säger något speciellt om vad priset kommer att vara om 1, 3 eller 10 år och alltså inte ger något stöd alls för fatta långsiktiga beslut. Ingen aktör utom möjligtvis en spekulant skulle trivas i en sådan miljö.


Lösningen
-------------
Jag har sett två olika förslag som till viss del liknar varandra och som båda har potentialen att råda bot på problemet med volatila oljepriser. Det första förslaget kommer från Dan Badger som har jobbat både på US Department of Energy och International Energy Agency (IEA).

Enligt honom är oljepriset för viktigt för att man ska lämna åt marknadskrafterna att göra upp om vad som är ”rätta priset” idag. Han föreslår därför att alla oljeimporterande nationer borde fastslå ett stabilt och ökande målpris (prisgolv) som gäller i deras land. Differensen mellan oljepriset på världsmarknaden och det egna målpriset tar staten hand om genom en energiimportskatt. Fördelarna är flera. Dels råder man bot på problemet med volatilitet och osäkerhet om framtida priser. Dessutom gör detta målpris/prisgolv att man kraftfullt kan vidta åtgärder för att minska sin oljekonsumtion och sitt oljeberoende genom att sätta marknadskrafter i rörelse för att få till stånd nödvändiga tekniska och strukturella förändringar. En extra bonus är att de extra skatteintäkterna kan användas till att sänka andra skatter eller påskynda en omställning till andra energikällor än olja/fossila bränslen.

Förutom energibranschen finns det förstås många andra aktörer som skulle uppskatta att ”kunna se in i framtiden” vad beträffar olje- och energipriserna; konsumenter, energiintensiv tillverkningsindustri, elkraftbolag, företag som jobbar med alternativa energikällor och banker som finansierar allt ovan. Ifall du är på jakt efter en ny bil och redan idag vet en del om vad priset på bensin kommer att vara om fem år så hjälper det dig att ta vettiga beslut. Kanske kommer du fram till att det är vettigare att gå med i en bilpool än att köpa en ny bil? Det kan hända att du inte är glad över att dra denna slutsats, men det är i vilket fall bättre än att köpa en ny dyr, bensinslukande bil och sedan bli överraskad av bensinprisets utveckling.

Rent konkret föreslår Badger ett målpris på olja på mellan 80-100 dollar/fat och han menar att detta är en kompromiss mellan att sätta krafter i rörelse för att förändra vår energianvändning utan att samtidigt köra vår ekonomi i botten. Observera att han inte vill reglera/fixera priset till denna nivå utan ”bara” vill sätta ett golv under vilket priset aldrig kan tillåtas sjunka. Om priset på världsmarknaden är högre än målpriset är det förstås detta pris som gäller. En höjning rakt av till denna prisnivå är dock lite för extrem för Badger och han föreslår istället att man omgående sätter ett pris som ligger "en bit" över dagens marknadspris (så högt som det av politiskt skäl är möjligt) och som sedan höjs till målpriset över, säg, en period på fem år.

Oljebranschens investmentbankir nummer ett, Matt Simmons (tidigare även energirådgivare till George W Bush), har ett liknande men mycket mer radikalt förslag. Hans bakomliggande resonemang är lite annorlunda jämfört med Badgers eftersom han tror att oljetoppen är mycket nära förestående och att effekterna kan bli katastrofala om vi inte vidtar lämpliga åtgärder för sisådär 15 eller 20 år sedan. Eftersom vi inte gjorde det då måste kuren idag bli drastisk.

Förra sommaren när priserna var som högst sa Simmons att om han var ”energy czar of the world” skulle han omedelbart sätta ett prisgolv vid 150 dollar/fat - och det tycker han fortfarande. Det betyder alltså att priset på olja aldrig skulle tillåtas att gå lägre än så och han föreslår också att vi löpande höjer detta prisgolv ifall priset på världsmarknaden vid något tillfälle når ännu högre. Vad skulle hända med vårt samhälle om oljepriset var så högt? På CNBC’s Fast Money i juli förra året lade han ut texten (5 minuter in i filmen och till programledarens förvåning):

we start living in villages again and we eliminate long-distance commuting […] and growing food locally and we start embracing an enormous amount of research and development [into the alternatives]. And we could actually within 5 to 7 years get ourselves out of a very deep hole but we got to do it real quick.”

Precis innan hade han klargjort vad alternativet i sämsta fall är:

We haven’t run out of oil but we could literally run out of usable diesel and gasoline. And then we would have the great American disaster because within a week we would run out of food

Jag vet inte hur många (hur få) som tar Simmons dunderkur på allvar av de som har makten att genomföra den. Trots att Badgers förslag är beskedligare har även han gissningsvis fått mycket kritik eftersom han proaktivt räknar upp och besvarar fyra möjliga invändningarna mot hans förslag:

- Ingen politiker eller byråkrat kan sätta ”rätt pris”, det kan bara marknaden göra. Svar: marknadens förmåga att sätta rätt pris och allokera resurser effektivt är övervärderad (se ovan).

- Om vi sätter ett högt målpris är detta en inbjudan till oljeproducenterna att höja sina priser till denna nivå. Svar: oljemarknaden fungerar inte på detta sätt, högre pris skulle dessutom reducera oljekonsumtionen och undergräva marknaden för oljeexporterande länder.

- De länder som inte sätter höga målpriser har fördelar av att kunna använda sig av billig olja i sin industri. Svar: på kort sikt stämmer det, men till priset av minskad energisäkerhet och minskad motståndskraft mot framtida produktionsstörningar och prishöjningar.

- Det är dåliga tider nu och inte rätt tidpunkt för att höja priset på olja. Svar: energiskatteintäkter kan återföras till medborgarna på ett sådant sätt att effekten på det stora hela blir neutral samtidigt som en sådan skatt skulle uppmuntra till goda och bestraffa dåliga energi-vanor. Hans svar är bättre utvecklade här.
.