"Konsumera mera", Formas Fokuserar (2007)

.
Boken ”Konsumera mera – dyrköpt lycka” (2007) är den andra boken som jag skriver om i bokserien Formas Fokuserar. Bokseriens koncept är korta, populärvetenskapliga texter av svenska forskare som alla (antagligen) förenas av att de har uppburit forskningsmedel från Formas (Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande). I denna bok får man som läsare ta del av 21 korta texter av forskare från ett otal olika discipliner; från neurovetenskap och psykologi till humanekologi, samhällsplanering, ekonomisk historia, ”konsumtionsvetenskap” och flera discipliner därtill.

Eftersom ramen för boken är bred är ingångarna vitt skilda från varandra är resultatet en lättläst, men också spretig och vildvuxen bok. Med så många utgångspunkter och perspektiv är det inte helt lätt att hitta en röd tråd – och således en utmaning för mig att skriva något om boken som helhet. Redaktörerna är troligtvis medvetna om detta, på bokens baksida följs några grundläggande och inte okontroversiella frågor om konsumtion av ett käckt ”Hur ser olika forskare på saken? Läs boken så får du veta!”. Om jag spekulerar lite så gissar jag att forskarna kanske fick en allmän uppmaning i stil med ”du får pengar av oss till ett forskningsprojekt och nu vill vi att du skriver något lättläst om konsumtion”.

Jag tycker tyvärr resultatet är en viss bristande koherens; dialogen mellan texterna är svag och jag skulle personligen önskat att det funnits en klarare idé, en tydligare ram och en fastare hand från redaktörens sida. Kanske kunde man ha försökt vaska fram ett gäng hyggligt generella frågeställningar och bett varje författare att förhålla sig till åtminstone några av dem? Då skulle flera texter ha handlat om (delvis) samma saker och de vitt skilda perspektiven kunde kanske ha fördjupat insikterna istället för att som nu ibland istället dra åt helt olika håll. Nu har jag redan köpt på mig fler böcker i denna bokserie, så jag kommer att återkomma till Formas Fokuserar framöver, men det ska nog till ett mycket spännande ämne för att jag skulle köpa ytterligare böcker bortom de jag nu redan äger…

I den utsträckning man kan säga att boken har ett tema så är mitt förslag de återkommande paradoxer som flera av texterna begrundar; hur ökat välstånd och ökad konsumtion inte leder till motsvarande mängd ökade lycka, samt hur det kommer sig att vi individuellt och kollektivt inte gör det vi borde göra för att maximera vår och andras lycka. ”Andras lycka” inkluderar här även olyckbröder och –systrar i fattigare länder och också kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov. (Fet stil = de tre teman jag tänker belysa i den följande texten.)

Bokens koppling till oljetoppen (peak oil) är förstås att oljetoppen också innebär att vi passerar "peak consumption" - konsumtionssamhällets högsta punkt - varefter konsumtion i allmänhet kommer att minska, och konsumtionssamhället i synnerhet kommer att ligga bakom oss. För mer om kopplingen mellan oljetoppen och ekonomisk nergång, se mina tidigare texter om "krisens effekter" i USA.


Om vi ger oss på första paradoxen om lycka så verkar lycka ha betydligt mer att göra med hur mycket vi äger och konsumerar i förhållande till andra, och mindre med hur mycket vi har i absoluta termer. Det finns alltså ett svagt samband mellan inkomst och livstillfredsställeles - utom för de som ligger långt under genomsnittet:

”det är svårt att hävda att den våldsamma ekonomiska tillväxen och den i ett globalt och historiskt perspektiv närmast ofattbart höga konsumtion som kännetecknar den rikare tiondelen av världens befolkning – och till dessa hör nästan alla svenskar – skulle ha medfört någon radikal förbättring av tillvaron i total mening under senare decennier. Det är kanske snarare så att sociala indikatorer på välfärd såsom missbruk, självmord, kriminalitet och psykisk ohälsa minst lika ofta antyder en försämring som en förbättring av tillvaron i stort. En hel del psykologisk forskning tyder på att individer som är starkt orienterade mot materiell välfärd uppvisar sämre psykiskt välbefinnande än andra.”

”Fattigdom” i Sverige är idag samma sak som relativ fattigdom – att ha mindre än andra – snarare än absolut fattigdom – att ha svårt att sätta mat på bordet. Till saken hör då att relativ fattigdom inte lösas genom ökad tillväxt, utan bara fördelningspolitiskt ("det är synd om de fattiga för de har bara råd att åka till Thailand på semester när alla andra åker till månen"). Hur vi än vänder och vrider på problemet kommer alltid hälften av befolkningen att ha mindre pengar att röra sig med än genomsnittet även om vi alla skulle bli dubbelt så rika. Även om det finns många i Sverige med små ekonomiska marginaler är detta inte det typiska. Vi ”lever […] idag i ett ymninghetssamhälle, men i samhällsdebatten resonerar man fortfarande som om knapphet rådde”.

Lägger vi dessutom in en miljöaspekt i konsumtionen – ökad konsumtion leder till ökat tryck på miljön och ökade CO2-utsläpp – utgör detta ytterligare ett skäl till att minska vår konsumtion individuellt och kollektivt. Idag läggs mycket ansvar på individen och hennes val, men forskning visar att medvetna konsumenter som mest kan minska sina utsläpp med 30% innan det tar stopp och strukturella hinder sätter käppar i hjulen för vidare minskningar (”vi har byggt in oss i ett samhälle som gör det nästan omöjligt att leva klimatanpassat”). Ska vi nå upp till långsiktiga och drastiska mål vad beträffar utsläppsminskningar måste alltså samhället träda in och hjälpa till med infrastruktur och nya lösningar. Idag drar infrastruktur och normer istället åt andra hållet, mot ökad konsumtion, ökad resursförbrukning och ökade utsläpp:

”idag krävs mer saker för att leva ett ”normalt” liv. […] Allt oftare behöver varje arbetande familjemedlem bil för att klara vardagen. Vi bygger infrastruktur som kräver mer persontransporter och som gör det praktiskt taget omöjligt att leva utan bil […] En gång i tiden åtnjöt […] bilägare respekt och avund. Men eftersom det har blivit norm att äga bil […] kan det numera anses som ett tecken på fattigdom att inte äga en.”

En del av standardökningen äts alltså upp av alla dessa ”måsten” som ska till för att tillfredsställa våra (ibland nyckfulla) konsumtionsbehov och för att inte utmärka sig negativt i förhållande till andra i omgivningen. Stor, fin bostad (även om man bor själv), nya kläder allt som oftast, utemat istället för lunchlåda, alltid ny hemelektronik, utlandssemester varje år och så vidare. Min son vet redan nu att önska en Nintendo DS handhållen spelkonsoll till födelsedagen om ett halvår. ”Alla andra” pojkar i klassen förutom han själv och en annan pojke har redan en sådan – i sexårsverksamheten.

Att försöka påverka konsumtionsmönstren i en mer hållbar riktning är en kamp i uppförsbacke mot de drygt 50 miljarder kronor som lades på reklam i Sverige redan för fem år sedan, år 2004. Vad utgör då hållbar konsumtion? Om man hårddrar frågan är i princip endast valet att i möjligast mån avstå från konsumtion ”hållbart”:

”Det finns ett starkt samband mellan […] hur mycket varor och tjänster vi köper […] hur mycket naturresurser vi använder och hur mycket miljön påverkas. Kort sagt, vi kan inte handla för en enda krona utan att det på något sätt någonstans i världen har använts fossila bränslen eller andra naturresurser med utsläpp […] som följd”.

Det är med andra ord svårt att vara rik och samtidigt leva miljövänligt. Att konsumera tjänster (restaurang, konsert) är visserligen bättre än att köpa varor, och att laga eller köpa second hand är bättre än att köpa nytt, men det allra bästa för miljön är helt sonika att konsumera mindre. Kanske kan detta sockras lite och ”säljas in” till allmänheten i termer av mindre arbete och mer fritid?

Till saken hör att omsorg (skola, barn- och äldreomsorg) och även kultur inte går att rationalisera på samma sätt som tillverkningsprocesser i industrin. Det går inte att höja produktiviteten i skolan med några procent varje år, och det behövs fortfarande fem musiker för att kunna spela en stråkkvintett av Mozart. När ekonomin som helhet växer med 10% får vi inte 10% mer vård för pengarna, för även sjuksköterskan vill då ha 10% mer i lön och även hantverkaren vill öka sin konsumtion med 10%.

Paradoxalt nog kan det till och med hända att vi går mindre på teater ju rikare vi blir, för vem vill gå på teater då och då när du kan istället kan använda pengarna till att köpa en industriellt producerad och prispressad TV som du kan titta på varje dag? Och en ny platt HD-TV imorgon? Och en påkostad projektor och hemmabio-anläggning i övermorgon? Och en holografisk 3D-projektor dagen efter i övermorgon? Prylarna känns mer prisvärda än dyra personintensiva tjänster och det blir också ”rationellt” att köpa nytt istället för att lämna in en gammal pryl på lagning. Detta resonemang (om den så kallade Baumoleffekten) borde rimligtvis även betyda att vi glädjande nog skulle ha råd med lika många människor inom omsorgssektorn även om välståndet i samhället minskade och vi alla tjänade lite mindre pengar…

Lägger vi dessutom in ett rättviseperspektiv blir vår livsstil i väst ännu knivigare att försvara. Totalt kräver en genomsnittlig svensk livsstil 6 hektar mark i biologiskt produktiva arealer för att upprätthållas (år 2003). Det mesta av denna mark ligger utanför Sveriges gränser, utspridda över i princip hela jordklotet. Om vi fokuserar bara på maten kan man lite tillspetsat säga att genom att det sker en netto-import av mat till Sverige så ”annekterar” vi i praktiken mark utomlands.

Av den jordbruksmark som används för att producera maten vi äter i Sverige ligger så mycket som en tredjedel utomlands. Största delen av denna mark används till att odla djurforder (kraftfoder) som går på export, till exempel sojabönor som odlas på skövlad regnskogsmark i Brasilien. Där Sveriges ekologiska fotavtryck ligger på 6 hektar mark per person är genomsnittet i världen bara något över 2 hektar mark och om jordens befolkning ökar med 25% till 2050 kommer genomsnittet i världen att minska med motsvarande mängd. Att hävda att vi har rätt att upprätthålla (eller öka) vårt ekologiska fotavtryck rimmar illa utifrån det fakutm att vi redan idag använder ”deras” mark för att upprätthålla vår livsstil. Resonemang om ekologiska fotavtryck är intressanta då de flyttar ansvaret för miljöbelastningen från de som producerar varor och tjänster (till exempel ”miljöboven” Kina) till de som konsumerar dem (vi). Man kan hävda att:

”andra människors arbete och landskap förkroppsligas i varorna på snabbköpshyllorna. Vi funderar i regel inte så mycket över om utbytet är rättvist, eller vilka konsekvenser det får för okända människors hälsa eller natur. […] Grovt förenklat kan vi konstatera att konsumtionen är högst där det finns mest pengar, men att miljöbelastningen är störst där det finns minst. […] De rikare delarna av världssamhället har råd […] att avstå från olika typer av särskilt miljöbelastande produtionsformer som därför har en tendens att istället hamna i områden där landskap och människors hälsa inte värderas lika högt.”

Att leja ut produktionen (och miljöbelastningen) till Asien eller Afrika ser bra ut för de svenska siffrorna i snäv bemärkelse, men gör ur detta perspektiv ingen skillnad för svenskens ekologiska fotavtryck eller för jordklotet som helhet. Dessutom utarmar vår konsumtion här deras miljö och hälsa där. Förutom att snuva de fattiga på deras rättmätiga andel genom de finurliga handels-, finansiella och andra system som vi har upprättat, rånar vi också våra barn och barnbarn på deras rättmätiga andel genom att pantsätta och konsumera upp framtiden redan idag.

I en intressant text beskriver en matematiker, Olle Häggström hur en tillväxt och en diskonteringsränta på 3% per år gör framtiden i bästa fall lättviktig och i sämsta fall betydelselös. Med en tillväxt på i snitt ”endast” 3% per år kommer vår ekonomi att 20-dubblas på 100 år (skänk här en tanke på de utfästelser som gjorts om din framtida pension!). Om det finns problem i vår omvärd (till exempel klimatförändringar) vars effekter kommer att ge sig till känna gradvis och bli kritiska först om 100 år (eller senare) så ter det sig för en nationalekonom rimligt att låta bli att åtgärda dessa problem idag – eftersom vi kommer att vara 20 gånger rikare om 100 år och kan ta hand om problemen då! (Och vi kommer att vara 400 gånger rikare om 200 år, och 8000 gånger rikar om 300 år, och 32 000 gånger rikare om 400 år, och…). Denna metafysiska idé om en fri lunch går alltså ut på att det är bättre att investera pengarna i tillväxtfrämjande verksamheter idag för att därigenom tjugodubbla pengarna på 100 års sikt. Don’t worry, be happy.

Av detta skäl hamnar åtgärder för temporalt avlägsna problem alltid längst ner på prioriteringslistan, till exempel i resultaten från kanaljen Bjørn Lomborgs projekt Copenhagen Consensus där ”en rad världsledande nationalekonomer […] har arbetat med att ta ställning till vilka globala problem som vi genast behöver ta itu med och vilka som gott kan vänta”. De förslag som handlade om att begränsa CO2-utsläppen och bromsa den globala uppvärmningen hamnade allra sist på visa herrar nationalekonomers prioriteringslistor. Men alla möjliga satsningar som sträcker sig många decennier in i framtiden kommer alltid att komma sist på en sådan lista jämfört med allt annat vi kan använda pengarna till idag om diskonteringsränta är tillräckligt hög och tidsperspektivet tillräckligt långt. Är man tveksam inför Lomborgs resultat måste man alltså ifrågasätta själva premisserna för dessa uträkningar och sikta in sin kritik på tillväxten och diskonteringsräntan.

Det finns flera problem med att acceptera dessa premisser. Ett är att vi inte kan ta ut segern på förhand och oproblematiskt förutsätta en 3-procentig tillväxt och en framtida tjugodubbling av ekonomin redan idag, för vem kan sia om tillväxten 5, 15 eller 50 år framåt i tiden? Fast helt klart är det enklare att redan idag förutsätta och inteckna framtida tillväxt än alternativet, att helt enkelt säga att vi skiter i framtiden och att våra barnbarn och deras barnbarn får klara sig bäst de kan (”den dagen den sorgen”).

Ett annat problem är att klimatförändringar på sikt kan hota själva grunden för kommande generationers välfärd, den framtida tillväxten och även hela jävla världsekonomin. Att som Lomborg och herrar nationalekonomer ”välja” att skjuta vissa åtgärder på framtiden är att anta att vi kommer att ha tillväxt under en lång tid framöver oberoende av hur vi agerar idag. Att ökande klimatförändringseffekter kan utgöra ett hot mot den framtida tillväxten finns alltså inte med i beräkningarna.

Jag skulle personligen istället vilja hävda att en tjugodubbling av ekonomins storlek inte är en lösning, utan snarare en del av själva problemet. Genom att fördubbla, eller tjugodubbla världsekonomins storlek, ökar trycket på de naturresurser vi använder oss av och de utsläpp vi begår (se ovan). Att tillväxa världsekonomin ger oss i längden alltså inte större resurser för att lösa de problem vi har idag, utan tjänar bara till att påskynda och göra en ekologisk och miljömässig katastrof i det närmaste oundviklig.

På samma sätt som vi skulle behöva vidga vår solidaritet i rummet (till att omfatta även Syd) skulle vi alltså också behöva vidga den i tiden till att i högre utsträckning omfatta kommande generationer. Matematiker Olle erkänner att han inte har något enkelt förslag bortom att förorda betydligt lägre räntesatser än de som är praxis idag. Men han skriver också att ”vi inser lätt att en konsekvent tillämpad nollränta får besvärliga följder”. Varför? Jag vet inte vilka besvärliga följder den får om den paras med en tro på att tillväxten framöver är begränsad eller till och med stagnerande eller fallande, och jag har tidigare också skrivit en text om räntesatser som är längre än noll procent (pengar med negativ ränta).

Avslutningsvis kan man fråga sig hur man kan hitta eller skapa motbilder, andra ideal, alternativa kriterier för status i samhället och nya hjältar? Liksom vad Orlov uttrycker så borde de som lever goda liv trots låga inkomster/lågt ekologiskt fotavtryck lyftas fram som vardagens hjältar istället för att bli stigmatiserade. Kanske borde den äldre generationen som vänder på varje krona och som inte köper en ny mobiltelefon varje år - men som ändå lyckas skapa trevnad och livstillfredsställelse - vara våra hjältar i vardagen?
.

Jemens olösliga problem

.
Bild: Hur länge kommer han att fortsätta att vara glad?


I min föregående text om Jemen skrev jag om hur vi under de senaste åren kunna se hur detta fattiga land i slow-motion håller på att köra slut på sin enda exportprodukt av betydelse - olja. Även om detta är illa nog är det tyvärr inte det enda problem som Jemen har. I denna andra och avslutande text belysera jag den kavalkad av problem som Jemen dras med bortom sinande oljeproduktion.

Om nu oljan håller på att sina, vad annat kan ett fattigt, överbefolkat och resursfattigt land exportera? Bortom olja har den främsta exportprodukten varit jordbruksprodukter, samt att förse rikare grannländer med arbetskraft (som skickar hem pengar, så kallad "remittans"). Eftersom Jemens problem är så många och stora skulle denna text kunna bli mycket lång. Jag försöka hålla igen på längden genom att i punktform stapla upp en del ytterligare utmaningar som Jemen står inför:

- Arbetslösheten ligger på mellan 20-40%. Trots detta anländer det några tusen flyktingar från Somalia varje månad. Dessa flyktingar uppgår nu till åtminstone 150-200 000 och de skärper ytterligare konkurrensen om jobben.

- För 20 år sedan kom det relativt många turister till Jemen. Antalet har sjunkit och sjönk ytterligare när Al-Qaida år 2007 började attackera turister. Idag har turismen minskat med åtminstone 90% jämfört med toppåren. Många av de som nu reser till landet är jemeniter som är bosatta utomlands och som reser hem för att träffa sina familjer.

- Jemen har stora militära utgifter och slåss både mot Al-Qaida i landets östra delar, mot separatister i söder, och speciellt mot (eventuellt Iran-stödda) rebellklaner i norr. Rebellerna i norr hotar att dra in Saudi-Arabien i en väpnad konflikt. För Al-Qaida har Jemen blivit ett viktigt land (de trivs i kollapsande stater). Då det finns starka strategiska och geopolitiska skäl är även USA är på väg att dras in i Jemen, som kan bli “nästa Afghanistan”. "An impoverished country that is strategically located on one of the world's busiest shipping lanes, Yemen has declared war on Al-Qaeda under pressure from Washington and Saudi Arabia." Så sent som förra månaden sa Obama “So as president, I’ve made it a priority to strengthen our partnership with the Yemeni government”.

- Om Jemen avancerar från "failing state" till att bli en fullfjädrad “failed state” (de ligger just nu på 18:e plats på "failed state index") kommer stabiliteten i regionen att försämras ytterligare. Med ökad rebell-, pirat- och terroristverksamhet kan det bli svårt för varu- och oljetransporter att passera genom en av världen viktigaste farleder (med Jemen i norr och "failed state-vinnaren" Somalia i söder) på väg till Suezkanalen. Att vara tvungen att åka runt Afrika är en lång och dyr omväg.

- Landet har mycket hög frekvens av undernäring – över en tredjedel av befolkningen är undernärd (vilket är jämförbart med de fattigaste länderna i Afrika). Nästan hälften av barnen mellan två och fem år är undernärda och visar tecken på hämmad fysisk utveckling ("stunted growth"):

“[The boy] is 18 months old and severely undernourished. In an effort to save his life, his parents traveled a long way to the therapeutic feeding centre here in Taez Town, leaving behind another seven children, all under the age of 15. […] The baby […] had hardly eaten in days. He looked miserable, with sunken eyes and a dry mouth. When [he] did not show signs of improvement, his desperate family – facing a huge hospital expense – took him home. “We decided to take him back to where he belongs and trust God for his salvation,” said the boy’s mother.”

- Vid sidan av olja har jordbruket varit en viktig del av Jemens ekonomi. Men avskogning, jorderosion och expanderande öknar gör det svårt att upprätthålla produktionen. Det allra största problemet är dock det torra klimatet och vattenbristen som “åtgärdats” genom att man (illegalt) har borrat nya brunnar för att pumpa upp grundvatten. Traditionella grödor som klarat att växa endast med hjälp av det sparsamma regnet har över tiden ersattas av frukt och grönsaker som kräver konstbevattning.

- För 50 sedan bodde uppskattningsvis 50 000 människor i huvudstaden Sana. Att förse dagens två miljoner invånare med vatten är en enorm utmaning inte minst för att staden ligger 2000 meter över havet. Sanas eget grundvatten är på uppehällningen och beräknas vara helt slut om bara några år. Det har pratats om flytta huvudstaden i takt med att situationen är på väg att gå från kritisk mot att bli ohållbar.

- Nämnde jag den endemiska korruptionen? Den övertunga adminstrationen? Att sittande presidenten Ali Abdullah Saleh har suttit som president i över 30 år (först i Nord-Jemen och de senaste 20 åren i det förenade Jemen)? Näha. Jag kanske återkommer till det vid tillfälle... om jag får någon liten present "under bordet".

Skrapar man på ytan finns det många fler problem som skulle kunna belysas. Ett historiskt exempel är hur landet bara två månader efter unifieringen 1990 satsade på fel häst och valde att stödja Irak i Kuwaitkriget - trots att Kuwait och Saudi-Arabien (fram tills dess) bidrog med viktigt ekonomiskt bistånd. Saudi-Arabien passade i samband med detta på att slänga ut nästan en miljon jemenitiska gästarbetare ur landet.

Ett kontemporärt exempel visar hur flera av faktorerna ovan samverkar. I ett flyktingläger bor 10 000 flyktingar från oroligheterna i norr. De är fattiga och barnen är undernärda. “Few of the displaced are used to washing regularly because water is scarce in Yemen and few use toilets, preferring to leave waste in the open.” Detta utgör ett problem när 10 000 person bor tätt inpå varandra och nu fruktar man för utbrott av kolera i flyktinglägret.

Förutom alla geopolitiska och humanitära problem som följer på minskad oljeexport, stor och ökande befolkningsmängd, djup fattigdom, inre stridigheter och politiska instabilitet tänkte jag avslutningsvis belysa ytterligare ett stort bekymmer – kanske det största av dem alla - nämligen mat och vatten.

"Yemen's water share per capita is under 100 cubic meters a year, compared to the water poverty line of 1,000 cubic meters". Världsgenomsnittet är 2500 m3 vatten per person och år.

Det är ont om vatten i stora delar av mellanöstern, men fattigdom och lagslöshet gör problemet svårare att adressera i Jemen än på de flesta andra ställen. Till skillnad från rikare grannländer har Jemen inte råd att bygga avsaltningsanläggningar och uppblossande stamkonflikter och oroligheter gör det farligt för ingenjörer och hydrologer att bege sig till många delar av landet. Till och med vattenrening är svårt i Jemen. Befintliga anläggningarna är dåligt skötta och vissa präster “have declared the reuse of wastewater to be a violation of Islamic principles”.

Brunnarna sinar och priset på vatten har fyrdubblats på mindre än ett halvt decennium. Regeringen föröker hindra bönder från att borra brunnar som leder ner till de (snabbt sinande) underjordiska grundvattenreservoarerna, men har lite att säga till om ju längre man kommer från huvudstaden. Det är lätt att se en nedåtgående spiral med vattenbrist och ökande våld som två av de viktigaste komponenterna.

Ett speciellt problem för just Jemen är den starka ställning som den milt narkotiska växten kat (qat, khat, chat) har i kulturen. De flesta jemenitiska män (och en del kvinnor och till och med barn) tuggar dagligen kat (vissa män kan tugga kat i 5-10 timmar eller mer per dag - se bilden ovan). "By 4 in the afternoon, most men walking the streets of Sana'a are high, or about to get high". Eftersom kat är aptithämmande bidrar det till undernäringen. Världsbanken konstaterade 2007 att:

"Qat […] drains the family budget; has adverse health effects; negatively affects work performance and thus contributes to poverty. Weaning consumers from the qat habit will be difficult, because its production accounts for some 6 percent of GDP and 14 percent of total employment. Qat consumption requires around 10 percent of the household budget of all income groups, which comes at the expense of basic food, education and health."

Jag har sett andra (officiella) uppgifter om att uppemot hälften (!) av pengarna i vissa hushåll kan gå till att köpa kat. Och kat är dessutom en mycket törstig växt som ger bättre avkastning om den får mer vatten. Olika uppgifter ger att mellan en fjärdedel och hälften (!) av allt vatten i detta torra och törstiga land används för att odla kat. Produktionen av kat har växt varje år, inte minst för att det är en lätt växt att odla och för att bönderna tjänar mycket mer på att odla kat än på att odla mat. Enligt vissa uppgifter har kat-odlingarnas storlek mer än 10-dubblats mellan 1970 och 2000 och de har även fortsatt att växa explosivt därefter. Som så mycket annat är kat-odlingen och -användningen ihopkopplat med andra problem i ett till synes olösligt kluster:

"Despite the danger, Yemen isn't about to go cold turkey anytime soon. Not only are most of the country's leaders landowners deeply involved in khat production, the leaf may be one of the few things still holding Yemen together. [...] "Khat plays a big role in keeping people calm, and keeping them off the streets. But it's also delaying change. It's hard to convince people to act now."

Det är svårt att avsluta mina två texter om Jemen med ett "happy chapter" om hur allt i slutänden ändå kommer att ordna sig för de 25 miljoner människor som bor där idag (eller de 60 miljoner som "beräknas" bo där år 2050 - hur nu det ska gå till). Det bästa jag kan komma på är att jag inte kan dra mig till minnes att jag läst något om att Jemen skulle ha drabbats av AIDS - till skillanad från många fattiga länder i Afrika...

Men även utan AIDS är Jemen ett torrt, överbefolkat, fattigt och våldsamt land som lever på lånad tid. Det är svårt att se hur till och med mycket generösa lån och bistånd skulle kunna hålla ett tilltagande samhälleligt sönderfall i schack ens under de närmaste åren. Troliga effekter av ett samhälleligt sönderfall kommer istället att omfatta migration, svält, tilltagande laglöshet och mer därtill. Vi kan förvänta oss att läsa mer om Jemen i tidningarna framöver (på samma sätt som det idag står en hel del om bekymmer i och kring Somalia). En försmak fick vi på juldagen när "kalsongbombaren" Umar Farouk Abdulmutallabs misslyckade försök att spränga ett amerikansk passagerarflygplan satte förövarens jemenitiska Al-Qaida-träning i strålkastarljuset.


Tillägg (20 februari). Här är en rykande färsk artikel som egentligen inte tillför så mycket bortom mina två texter om Jemen, men som ända stödjer dem genom att skriva om samma problem jag har belyst, det vill säga vatten, våld, kat, al-Qaida och om att Jemens huvudstad, Sana, kan bli en spökstad om något decennium eller två. "Yemeni water trader Mohammed al-Tawwa runs his diesel pumps day and night, but gets less and less from his well in Sanaa, which experts say could become the world's first capital city to run dry".
.

Jemens stora bekymmer

.

För lite mer än ett halvår sedan skrev jag en text om Mexikos problem i samband med att deras oljeproduktion sjunker dramatiskt. I somras publicerades BP Statistical Review of World Energy för 58:e gången och Mexiko var det land som i absoluta tal minskade sin oljeproduktion mest under 2008. Minskningen jämfört med föregående år uppgick till över 300 000 fat olja/dag. Det motsvarade mer än 9% av Mexikos hela produktion, men bara något mer än 0.3% av den globala oljeproduktionen. Jag placerade dock texten om Mexiko i ett större sammanhang; vilka länder är mer respektive mindre sårbara för de förändringar som oljetoppen för med sig?

Här väljer jag nu att gå vidare med temat “länder som får det tufft efter oljetoppen” och beger mig till Arabiska halvön. Arabiska halvön domineras av Saudi-Arabien och det har också varit en del hullaballoo kring Dubai ganska nyligen, men jag tänkte här bege mig till Saudi-Arabiens mindre och betydligt fattigare granne i söder, Jemen. Där både Saudi-Arabien och Jemen står inför liknade utmaningar (stor befolkning i förhållande till matproduktionen och tillgången på vatten) har de väsentligt olika förutsättningar att hantera dessa utmaningar då Saudi-Arabien är ett mycket rikt land emedan Jemen är mycket fattigt. Men först en liten avstickare.

Innan en resa till Marocko för 10 år sedan läste jag en reseskildring om “Arabien”. Boken, “Det lyckliga Arabien”, handlade om en vetenskaplig expedition till Jemen där en lärjunge till Linné, den begåvade Peter Forsskål deltog. Expeditionen startade 1761 och två och ett halvt år senare dog Forsskål av malaria i staden Jerim. Förhållandena på expeditionen var tuffa, och endast en av expeditionens fem medlemmar återkom till Europa sex år eftar att expeditionen startade. Mina minnen av boken är numera något vaga, men jag kommer ihåg att bilden av “Jemen” (södra Arabiska halvön) inte var speciellt attraktiv. Sparsamt befolkat, mycket fattigt redan då och med ett olidligt klimat:

“Klimatet är mycket varmt och fuktigt längs kusterna; tempererat i de västra bergstrakterna med monsunregn; extremt varmt och torrt ökenklimat i det inre av landet. Här förekommer betydande temperaturskillnader särskilt mellan natt och dag. På sommaren kan dagstemperaturen gå upp till 40 grader, under vintern kan temperaturen på nätterna nå under fryspunkten.”

När Syd-Jemen och Nord-Jemen unifierades 1990 var det ett av världens fattigaste länder och det är fortfarande det fattigaste av alla länder i arabvärlden (BNP/capita ligger på under 1000 USD/år). Runt 40% av befolkningen lever på mindre än 2 dollar/dag. Bara 50% av kvinnorna är läskunniga. Samhället är starkt patriarkaliskt med polygami och stor barnadödlighet.

Befolkningsutvecklingen i detta karga och resurssvaga land har trots, eller kanske på grund av fattigdom och patriarkala traditioner varit explosiv; på bara 50 år har befolkningen fyrdubblats! Den genomsnittliga familjestorleken är sju personer och hela två tredjedelar av befolkningen är under 24 år. På en yta som bara är något större än Sveriges bor det nästan 25 miljoner människor. Eftersom nativiteten även idag är den fjärden största i världen beräknas befolkningsmängden stiga till 40 miljoner år 2030 och 60 miljoner till år 2050. Jag förhåller mig skeptisk till huruvida detta verkligen kommer att ske, för Jemen har Mycket Stora Problem.

Jemen är inte är särdeles känt land, och eftersom vissa arabländer sitter på stora oljereserver och andra inte, är det inte helt lätt att kunna placera ett land på oljekartan. Jemen är dock ett land som har olja, om än i mindre mängder. Och dessa krymper snabbt. Om Mexiko var det land som minskade sin oljeproduktion mest i absoluta termer 2008 så var Jemen det land som minskade sin produktion mest i relativa termer - oljeproduktionenen sjönk med 11.6%.

Det är svårt att veta hur man ska sätta ett ansikte på ett lands oljeproduktion men i ett försök att göra siffrorna förståeliga kan man jämföra Jemen med oljeproducenterna Danmark och Norge. Alla tre länderna nådde sin oljeproduktionstopp under första halvan av det föregående decenniet (2001-2004). Som mest producerade Jemen 457 000 fat olja/dag (165 miljoner fat år 2002). Det är knappt 20% mer än Danmarks maximala oljeproduktion (år 2004) och det motsvarar 1/8 av Norges maximala oljeproduktion (år 2001). Enligt BPs siffror för 2008 har oljeproduktion i alla dessa tre länder sedan dess gått ner med mellan 26% (Danmark) och 33% (Jemen).

Mexiko har “bara” minskat sin oljeproduktion med 17% sedan den toppade år 2004 och även i ett annat avseenden får Mexiko se sig klådda av Jemen. Där inkomsterna från oljan står för 40% av den Mexikanska statens budget, står oljeinkomsterna för över 70% av Jemens nationella budget! Vidare står oljan för uppåt 90% av värdet på Jemens export och hela 30% av Jemens totala BNP. Nu är inte siffrorna för hela 2009 klara ännu, men siffrorna för årets första 10 månader ser katastrofala ut. Jag hade lite svårt att få ihop alla siffrorna, men lite detektivarbete från diverse olika källor gav följande:

År 2002 toppade Jemens oljeprodukton på över 450 000 fat olje/dag. Några år senare, år 2006 producerade Jemen nästan 390 000 fat olja/dag (140 miljoner fat på årsbasis). Av denna olja använde man 55 miljoner fat själva och exporterade resten, 85 miljoner fat.

Två år senare, år 2008, producerade Jemen bara 305 000 fat olja/dag (110 miljoner fat på årsbasis) och under årets första 10 månader exporterade man bara knappt 40 miljoner fat. Om vi utgår ifrån att man lyckades exporterade 50 miljoner fat sammanlagt under hela året (vilket är tveksamt, eftersom oljeproduktionen är sjunkande), så betyder det att den inhemska konsumtionen stigit från 55 miljoner fat till (åtminstone) 60 miljoner fat på två år. Det ligger också i linje med siffror som indikerar att den inhemska konsumtionen steg med ytterligare 2.5 miljoner fat från 2008 till 2009.

Denna utveckling illustrerar väl den så kallade “Export Land Model”, det vill säga att exporten från ett oljeproducerande land kan sjunka mycket snabbt ifall man väljer att bibehålla (eller öka) sin inhemska konsumtion samtidigt som produktionen faller. Och, den inhemska oljekonsumtionen har verkligen stigit. Enligt vissa uppgifter (i en bra analys som i ganska stor utsträckning överlappar denna text) har den inhemska (subentions-stimulerade) oljekonsumtionen ökat med hela 50% från 2001 till 2009 - det vill säga under samma period som oljeproduktion minskat med över 30% och oljeexporten således minskat med över 50%!

Siffrorna från de första 10 månaderna år 2009 indikerar att man endast lyckades exportera knappt 25 miljoner fat (vilket blir max 30 miljoner fat på årsbasis). På fyra år, från 2006 till 2009, ser det alltså ut som den inhemska oljekonsumtionen ökat varje år samtidigt som oljeexporten - statens största, totalt dominerande och nästan enda inkomstkälla - sjunkit med chockerande två tredjedelar (från 85 till knappt 30 miljoner fat). Trenden är tydlig och exporten har alltså sjunkit med runt 20 miljoner fat per år under de senaste tre åren. Om inget drastiskt händer kan det hända att man redan om ett år, 2011, skulle behöva importera olja för att täcka det inhemska behovet. Men för vilka pengar då?

Förutom att den inhemska oljekonsumtionen “stjäl” olja som kunde exporteras för att få välbehövliga inkomster, så lägger staten dessutom hundratals miljoner dollar varje år på att subventionera den inhemska (ökande) energikonsumtionen. Redan år 2005 var olika subventioner den enskilt största posten i statens budget och bara subventionerna av bränsle uppgick till nästan 25% av statens totala utgifter. Trots att världsbanken har haft som krav att Jemen (bland annat) måste minska subventionerna på olja och elektricitet har man inte lyckats med detta (all elektricitet i Jemen kommer från olje-eldade kraftverk). När man faktiskt försökte år 2005 resulterade det i upplopp. Och eftersom man alltså inte lyckades med detta skar världsbanken därefter ner sina bidrag till Jemen med en tredjedel.

Förutom en dramatisk minskning av oljeexporten med en tredjedel från 2008 till 2009 sjönk dessutom det genomsnittliga priset på olja från 107 till 60 dollar/fat. Detta resulterade i att exportinkomsterna från oljan sjönk från över 4 till under 1.5 miljarder dollar för årets första 10 månader (en minskning med otroliga 2/3 från ena året till nästa!). Jemens oljaproduktion beräknas fortsätta minska varje år och kan vara ett helt avslutat kapitel inom 10 år. Föregående årens uppåtgående trend vad beträffar oljepriset har fram tills 2009 maskerat Jemens problem med sjunkande produktion och sjunkande export, men dessa framträder nu förskräckande tydligt.

Det är på sin plats att påpeka att Jemen på sistone börjat exportera flytande naturgas (LNG), “Production of LNG began in October 2009. The Yemen government expects the LNG project to add US$350 million to its budget”. Att detta fullt ut skulle väga upp för minskande oljeproduktion är dock en omöjlighet; "Yemen has done little planning for a post-petroleum economy, and most analysts doubt state expectations that natural gas will be able to fill the void left by oil".

I den andra och avslutande texten belyser jag Jemens alla övriga bekymmer (jo, det finns många fler problem än den sinande oljeproduktionen). Redan efter denna text kan man konstatera att Jemen ligger pyrt till - men det blir värre.
.