"Konsumera mera", Formas Fokuserar (2007)

.
Boken ”Konsumera mera – dyrköpt lycka” (2007) är den andra boken som jag skriver om i bokserien Formas Fokuserar. Bokseriens koncept är korta, populärvetenskapliga texter av svenska forskare som alla (antagligen) förenas av att de har uppburit forskningsmedel från Formas (Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande). I denna bok får man som läsare ta del av 21 korta texter av forskare från ett otal olika discipliner; från neurovetenskap och psykologi till humanekologi, samhällsplanering, ekonomisk historia, ”konsumtionsvetenskap” och flera discipliner därtill.

Eftersom ramen för boken är bred är ingångarna vitt skilda från varandra är resultatet en lättläst, men också spretig och vildvuxen bok. Med så många utgångspunkter och perspektiv är det inte helt lätt att hitta en röd tråd – och således en utmaning för mig att skriva något om boken som helhet. Redaktörerna är troligtvis medvetna om detta, på bokens baksida följs några grundläggande och inte okontroversiella frågor om konsumtion av ett käckt ”Hur ser olika forskare på saken? Läs boken så får du veta!”. Om jag spekulerar lite så gissar jag att forskarna kanske fick en allmän uppmaning i stil med ”du får pengar av oss till ett forskningsprojekt och nu vill vi att du skriver något lättläst om konsumtion”.

Jag tycker tyvärr resultatet är en viss bristande koherens; dialogen mellan texterna är svag och jag skulle personligen önskat att det funnits en klarare idé, en tydligare ram och en fastare hand från redaktörens sida. Kanske kunde man ha försökt vaska fram ett gäng hyggligt generella frågeställningar och bett varje författare att förhålla sig till åtminstone några av dem? Då skulle flera texter ha handlat om (delvis) samma saker och de vitt skilda perspektiven kunde kanske ha fördjupat insikterna istället för att som nu ibland istället dra åt helt olika håll. Nu har jag redan köpt på mig fler böcker i denna bokserie, så jag kommer att återkomma till Formas Fokuserar framöver, men det ska nog till ett mycket spännande ämne för att jag skulle köpa ytterligare böcker bortom de jag nu redan äger…

I den utsträckning man kan säga att boken har ett tema så är mitt förslag de återkommande paradoxer som flera av texterna begrundar; hur ökat välstånd och ökad konsumtion inte leder till motsvarande mängd ökade lycka, samt hur det kommer sig att vi individuellt och kollektivt inte gör det vi borde göra för att maximera vår och andras lycka. ”Andras lycka” inkluderar här även olyckbröder och –systrar i fattigare länder och också kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov. (Fet stil = de tre teman jag tänker belysa i den följande texten.)

Bokens koppling till oljetoppen (peak oil) är förstås att oljetoppen också innebär att vi passerar "peak consumption" - konsumtionssamhällets högsta punkt - varefter konsumtion i allmänhet kommer att minska, och konsumtionssamhället i synnerhet kommer att ligga bakom oss. För mer om kopplingen mellan oljetoppen och ekonomisk nergång, se mina tidigare texter om "krisens effekter" i USA.


Om vi ger oss på första paradoxen om lycka så verkar lycka ha betydligt mer att göra med hur mycket vi äger och konsumerar i förhållande till andra, och mindre med hur mycket vi har i absoluta termer. Det finns alltså ett svagt samband mellan inkomst och livstillfredsställeles - utom för de som ligger långt under genomsnittet:

”det är svårt att hävda att den våldsamma ekonomiska tillväxen och den i ett globalt och historiskt perspektiv närmast ofattbart höga konsumtion som kännetecknar den rikare tiondelen av världens befolkning – och till dessa hör nästan alla svenskar – skulle ha medfört någon radikal förbättring av tillvaron i total mening under senare decennier. Det är kanske snarare så att sociala indikatorer på välfärd såsom missbruk, självmord, kriminalitet och psykisk ohälsa minst lika ofta antyder en försämring som en förbättring av tillvaron i stort. En hel del psykologisk forskning tyder på att individer som är starkt orienterade mot materiell välfärd uppvisar sämre psykiskt välbefinnande än andra.”

”Fattigdom” i Sverige är idag samma sak som relativ fattigdom – att ha mindre än andra – snarare än absolut fattigdom – att ha svårt att sätta mat på bordet. Till saken hör då att relativ fattigdom inte lösas genom ökad tillväxt, utan bara fördelningspolitiskt ("det är synd om de fattiga för de har bara råd att åka till Thailand på semester när alla andra åker till månen"). Hur vi än vänder och vrider på problemet kommer alltid hälften av befolkningen att ha mindre pengar att röra sig med än genomsnittet även om vi alla skulle bli dubbelt så rika. Även om det finns många i Sverige med små ekonomiska marginaler är detta inte det typiska. Vi ”lever […] idag i ett ymninghetssamhälle, men i samhällsdebatten resonerar man fortfarande som om knapphet rådde”.

Lägger vi dessutom in en miljöaspekt i konsumtionen – ökad konsumtion leder till ökat tryck på miljön och ökade CO2-utsläpp – utgör detta ytterligare ett skäl till att minska vår konsumtion individuellt och kollektivt. Idag läggs mycket ansvar på individen och hennes val, men forskning visar att medvetna konsumenter som mest kan minska sina utsläpp med 30% innan det tar stopp och strukturella hinder sätter käppar i hjulen för vidare minskningar (”vi har byggt in oss i ett samhälle som gör det nästan omöjligt att leva klimatanpassat”). Ska vi nå upp till långsiktiga och drastiska mål vad beträffar utsläppsminskningar måste alltså samhället träda in och hjälpa till med infrastruktur och nya lösningar. Idag drar infrastruktur och normer istället åt andra hållet, mot ökad konsumtion, ökad resursförbrukning och ökade utsläpp:

”idag krävs mer saker för att leva ett ”normalt” liv. […] Allt oftare behöver varje arbetande familjemedlem bil för att klara vardagen. Vi bygger infrastruktur som kräver mer persontransporter och som gör det praktiskt taget omöjligt att leva utan bil […] En gång i tiden åtnjöt […] bilägare respekt och avund. Men eftersom det har blivit norm att äga bil […] kan det numera anses som ett tecken på fattigdom att inte äga en.”

En del av standardökningen äts alltså upp av alla dessa ”måsten” som ska till för att tillfredsställa våra (ibland nyckfulla) konsumtionsbehov och för att inte utmärka sig negativt i förhållande till andra i omgivningen. Stor, fin bostad (även om man bor själv), nya kläder allt som oftast, utemat istället för lunchlåda, alltid ny hemelektronik, utlandssemester varje år och så vidare. Min son vet redan nu att önska en Nintendo DS handhållen spelkonsoll till födelsedagen om ett halvår. ”Alla andra” pojkar i klassen förutom han själv och en annan pojke har redan en sådan – i sexårsverksamheten.

Att försöka påverka konsumtionsmönstren i en mer hållbar riktning är en kamp i uppförsbacke mot de drygt 50 miljarder kronor som lades på reklam i Sverige redan för fem år sedan, år 2004. Vad utgör då hållbar konsumtion? Om man hårddrar frågan är i princip endast valet att i möjligast mån avstå från konsumtion ”hållbart”:

”Det finns ett starkt samband mellan […] hur mycket varor och tjänster vi köper […] hur mycket naturresurser vi använder och hur mycket miljön påverkas. Kort sagt, vi kan inte handla för en enda krona utan att det på något sätt någonstans i världen har använts fossila bränslen eller andra naturresurser med utsläpp […] som följd”.

Det är med andra ord svårt att vara rik och samtidigt leva miljövänligt. Att konsumera tjänster (restaurang, konsert) är visserligen bättre än att köpa varor, och att laga eller köpa second hand är bättre än att köpa nytt, men det allra bästa för miljön är helt sonika att konsumera mindre. Kanske kan detta sockras lite och ”säljas in” till allmänheten i termer av mindre arbete och mer fritid?

Till saken hör att omsorg (skola, barn- och äldreomsorg) och även kultur inte går att rationalisera på samma sätt som tillverkningsprocesser i industrin. Det går inte att höja produktiviteten i skolan med några procent varje år, och det behövs fortfarande fem musiker för att kunna spela en stråkkvintett av Mozart. När ekonomin som helhet växer med 10% får vi inte 10% mer vård för pengarna, för även sjuksköterskan vill då ha 10% mer i lön och även hantverkaren vill öka sin konsumtion med 10%.

Paradoxalt nog kan det till och med hända att vi går mindre på teater ju rikare vi blir, för vem vill gå på teater då och då när du kan istället kan använda pengarna till att köpa en industriellt producerad och prispressad TV som du kan titta på varje dag? Och en ny platt HD-TV imorgon? Och en påkostad projektor och hemmabio-anläggning i övermorgon? Och en holografisk 3D-projektor dagen efter i övermorgon? Prylarna känns mer prisvärda än dyra personintensiva tjänster och det blir också ”rationellt” att köpa nytt istället för att lämna in en gammal pryl på lagning. Detta resonemang (om den så kallade Baumoleffekten) borde rimligtvis även betyda att vi glädjande nog skulle ha råd med lika många människor inom omsorgssektorn även om välståndet i samhället minskade och vi alla tjänade lite mindre pengar…

Lägger vi dessutom in ett rättviseperspektiv blir vår livsstil i väst ännu knivigare att försvara. Totalt kräver en genomsnittlig svensk livsstil 6 hektar mark i biologiskt produktiva arealer för att upprätthållas (år 2003). Det mesta av denna mark ligger utanför Sveriges gränser, utspridda över i princip hela jordklotet. Om vi fokuserar bara på maten kan man lite tillspetsat säga att genom att det sker en netto-import av mat till Sverige så ”annekterar” vi i praktiken mark utomlands.

Av den jordbruksmark som används för att producera maten vi äter i Sverige ligger så mycket som en tredjedel utomlands. Största delen av denna mark används till att odla djurforder (kraftfoder) som går på export, till exempel sojabönor som odlas på skövlad regnskogsmark i Brasilien. Där Sveriges ekologiska fotavtryck ligger på 6 hektar mark per person är genomsnittet i världen bara något över 2 hektar mark och om jordens befolkning ökar med 25% till 2050 kommer genomsnittet i världen att minska med motsvarande mängd. Att hävda att vi har rätt att upprätthålla (eller öka) vårt ekologiska fotavtryck rimmar illa utifrån det fakutm att vi redan idag använder ”deras” mark för att upprätthålla vår livsstil. Resonemang om ekologiska fotavtryck är intressanta då de flyttar ansvaret för miljöbelastningen från de som producerar varor och tjänster (till exempel ”miljöboven” Kina) till de som konsumerar dem (vi). Man kan hävda att:

”andra människors arbete och landskap förkroppsligas i varorna på snabbköpshyllorna. Vi funderar i regel inte så mycket över om utbytet är rättvist, eller vilka konsekvenser det får för okända människors hälsa eller natur. […] Grovt förenklat kan vi konstatera att konsumtionen är högst där det finns mest pengar, men att miljöbelastningen är störst där det finns minst. […] De rikare delarna av världssamhället har råd […] att avstå från olika typer av särskilt miljöbelastande produtionsformer som därför har en tendens att istället hamna i områden där landskap och människors hälsa inte värderas lika högt.”

Att leja ut produktionen (och miljöbelastningen) till Asien eller Afrika ser bra ut för de svenska siffrorna i snäv bemärkelse, men gör ur detta perspektiv ingen skillnad för svenskens ekologiska fotavtryck eller för jordklotet som helhet. Dessutom utarmar vår konsumtion här deras miljö och hälsa där. Förutom att snuva de fattiga på deras rättmätiga andel genom de finurliga handels-, finansiella och andra system som vi har upprättat, rånar vi också våra barn och barnbarn på deras rättmätiga andel genom att pantsätta och konsumera upp framtiden redan idag.

I en intressant text beskriver en matematiker, Olle Häggström hur en tillväxt och en diskonteringsränta på 3% per år gör framtiden i bästa fall lättviktig och i sämsta fall betydelselös. Med en tillväxt på i snitt ”endast” 3% per år kommer vår ekonomi att 20-dubblas på 100 år (skänk här en tanke på de utfästelser som gjorts om din framtida pension!). Om det finns problem i vår omvärd (till exempel klimatförändringar) vars effekter kommer att ge sig till känna gradvis och bli kritiska först om 100 år (eller senare) så ter det sig för en nationalekonom rimligt att låta bli att åtgärda dessa problem idag – eftersom vi kommer att vara 20 gånger rikare om 100 år och kan ta hand om problemen då! (Och vi kommer att vara 400 gånger rikare om 200 år, och 8000 gånger rikar om 300 år, och 32 000 gånger rikare om 400 år, och…). Denna metafysiska idé om en fri lunch går alltså ut på att det är bättre att investera pengarna i tillväxtfrämjande verksamheter idag för att därigenom tjugodubbla pengarna på 100 års sikt. Don’t worry, be happy.

Av detta skäl hamnar åtgärder för temporalt avlägsna problem alltid längst ner på prioriteringslistan, till exempel i resultaten från kanaljen Bjørn Lomborgs projekt Copenhagen Consensus där ”en rad världsledande nationalekonomer […] har arbetat med att ta ställning till vilka globala problem som vi genast behöver ta itu med och vilka som gott kan vänta”. De förslag som handlade om att begränsa CO2-utsläppen och bromsa den globala uppvärmningen hamnade allra sist på visa herrar nationalekonomers prioriteringslistor. Men alla möjliga satsningar som sträcker sig många decennier in i framtiden kommer alltid att komma sist på en sådan lista jämfört med allt annat vi kan använda pengarna till idag om diskonteringsränta är tillräckligt hög och tidsperspektivet tillräckligt långt. Är man tveksam inför Lomborgs resultat måste man alltså ifrågasätta själva premisserna för dessa uträkningar och sikta in sin kritik på tillväxten och diskonteringsräntan.

Det finns flera problem med att acceptera dessa premisser. Ett är att vi inte kan ta ut segern på förhand och oproblematiskt förutsätta en 3-procentig tillväxt och en framtida tjugodubbling av ekonomin redan idag, för vem kan sia om tillväxten 5, 15 eller 50 år framåt i tiden? Fast helt klart är det enklare att redan idag förutsätta och inteckna framtida tillväxt än alternativet, att helt enkelt säga att vi skiter i framtiden och att våra barnbarn och deras barnbarn får klara sig bäst de kan (”den dagen den sorgen”).

Ett annat problem är att klimatförändringar på sikt kan hota själva grunden för kommande generationers välfärd, den framtida tillväxten och även hela jävla världsekonomin. Att som Lomborg och herrar nationalekonomer ”välja” att skjuta vissa åtgärder på framtiden är att anta att vi kommer att ha tillväxt under en lång tid framöver oberoende av hur vi agerar idag. Att ökande klimatförändringseffekter kan utgöra ett hot mot den framtida tillväxten finns alltså inte med i beräkningarna.

Jag skulle personligen istället vilja hävda att en tjugodubbling av ekonomins storlek inte är en lösning, utan snarare en del av själva problemet. Genom att fördubbla, eller tjugodubbla världsekonomins storlek, ökar trycket på de naturresurser vi använder oss av och de utsläpp vi begår (se ovan). Att tillväxa världsekonomin ger oss i längden alltså inte större resurser för att lösa de problem vi har idag, utan tjänar bara till att påskynda och göra en ekologisk och miljömässig katastrof i det närmaste oundviklig.

På samma sätt som vi skulle behöva vidga vår solidaritet i rummet (till att omfatta även Syd) skulle vi alltså också behöva vidga den i tiden till att i högre utsträckning omfatta kommande generationer. Matematiker Olle erkänner att han inte har något enkelt förslag bortom att förorda betydligt lägre räntesatser än de som är praxis idag. Men han skriver också att ”vi inser lätt att en konsekvent tillämpad nollränta får besvärliga följder”. Varför? Jag vet inte vilka besvärliga följder den får om den paras med en tro på att tillväxten framöver är begränsad eller till och med stagnerande eller fallande, och jag har tidigare också skrivit en text om räntesatser som är längre än noll procent (pengar med negativ ränta).

Avslutningsvis kan man fråga sig hur man kan hitta eller skapa motbilder, andra ideal, alternativa kriterier för status i samhället och nya hjältar? Liksom vad Orlov uttrycker så borde de som lever goda liv trots låga inkomster/lågt ekologiskt fotavtryck lyftas fram som vardagens hjältar istället för att bli stigmatiserade. Kanske borde den äldre generationen som vänder på varje krona och som inte köper en ny mobiltelefon varje år - men som ändå lyckas skapa trevnad och livstillfredsställelse - vara våra hjältar i vardagen?
.