Egypten och köttet

.
Jag kommer ihåg en rolig historia från min ungdom (innan Sovjetunionen gick i graven). En undersökning skulle utföras utifrån en till synes enkel fråga som skulle ställas i flera olika länder; ”Excuse me, what is your opinion about the meat shortage?”

I USA fick man inga vettiga svar då ingen förstod vad brist (”shortage”) betydde. I Sovjet fick man inga svar då ingen visste vad ”åsikt” betydde. I Polen fick man inga vettiga svar då ingen förstod vad ”kött” var. Slutgiltligen svarade Israelen (känd för sitt hänsynslösa beteende bakom bilratten) ”vad betyder ’excuse me’?”.


Texten nedan är en fristående fortsättning på min förra text om Egypten och den bygger till mycket stor del på texter från Almasry Alyoums engelska nätupplaga. Tidningen betraktas trots sin ringa ålder (den startade 2004) numera som den mest inflytelserika tidningen i Egypten.


Alla gillar kött. Jag misstänker i vilket fall att det inte finns så många (frivilliga) vegetarianer i Egypten. Men antalet personer som har råd att äta kött har minskat väsentligt det senaste året. Under förra årets första kvartal ökade priserna stegvis och händelseutvecklingen kulminerade (utifrån antalet tidningsartiklar i frågan) i april förra året. Under denna period sjönk köttkonsumtionen med över 20% till följd av stigande priser på kött och annan mat ("skyrocketing food prices"):

"I haven't been buying meat for a while because I can't afford it," said Mohamed Fathi, a resident in Beheira. "The price of beef has climbed from LE32 a kilo to LE50." Esam Habiba, an agricultural engineer, also a resident in Beheira, said he hasn't bought meat since prices went up because he considers his children's private tutoring and health care to be a priority."

[I en artikel som skrevs nio månader senare, den 20 januari i år och fem dagar innan upproret i Egypten startade uppgavs marknadspriset för kött ligga på LE70 per kilo.]

I april vidtogs därför konsument-bojkotter (spridda bland annat genom Facebook) för att ”tvinga ner” kött-priserna, och även en dagslång strejk där 3000 restauranger bojkottade och lät bli att servera rött kött i protest mot de höga priserna. Jag utgår från att sådana (tillfälliga) aktioner mest bara skadar slaktare och restaurangägare (som säljer kött till slutkonsumenterna) och att effekterna för hela branschen på struktur, incitament och värdekedjor är negligerbara.

En för oss svenskar lite bisarr grej är hur olika myndigheter, samfund och organisationer i Egypten hanterade denna kött-kris. Jag har alltså läst om hur en enskild guvernör ”beordrar” fram 25 ton kött från Brasilien (hur?) och också fastställer ett (rabatterat) pris som köttet ska säljas för (vem betalar mellanskillnaden?). Vidare har jag också läst om hur kristna koptiska kloster och hur ”military meat outlets” säljer kött till rabatterade priser (och med stor trängsel som följd) för att ”göra folket glada”. Eller i vilket fall mindre missnöjda. Jag har för övrigt svårt att hålla reda på alla departement och ministerier som har ett finger med i spelet kring köttet (t.ex. ”the Ministry of Social Solidarity’s "Department of Meat"”, “the General Authority for Fish Resources Development” och så vidare).

Jag skrev ovan att händelseutveckling kulminerade i april. Fast så var det inte, det bara verkade vara så vid den tidpunkten. I efterhand var april bara ett ”lokalt maxima”, för även därefter fortsatte priserna att öka. Enbart under juli månad, när man började närma sig den religiösa högtiden ramadan - med sin traditionellt högre köttkonsumtion - steg priserna på kött med (ytterligare) 20%. Detta föranledde ”[the] head of the General Authority for Fish Resources Development [to urge] Egyptians to replace red meat with fish to help control the increase in prices”.

Vad är det då som har hänt på sistone och vad beror de stigande köttpriserna på? Ett skäl är rädsla, ändrade preferenser och minskad efterfråga på fjäderfä (fågelinfluensa) och fläsk hos den kristna minoriteten som äter gris (svininfluensa). Ett annat skäl är helt enkelt minskad tillgång på kött, men bortom detta enkla konstaterande är relationen mellan de bakomliggande faktorerna mycket komplicerad.

Jag kan helt enkelt inte ge något entydigt svar, men å andra sidan verkar det inte finns någon i Egypten som kan göra det heller. En sak är dock säker och det är att anklagelserna flyger åt alla håll och kanter. Speciellt utpekade är slaktare, boskapsuppfödare, importörer, korruption samt myndigheternas byråkrati och allmänna oförmåga. Cirka fem år tillbaka i tiden spökar också ett utbrott av mul- och klövsjuka som kom med sjuka kalvar från andra delar av Afrika (eventuellt Sudan) och som tvingade Egyptierna att döda hälften av all sin boskap på ett bräde. När Argentina som dessutom är ett av de länder som Egypten har importerat kött från stoppade sin export i våras passade Brasilien på att höja sina priser med 15%.

Slaktare och ägare till små restauranger menar att de höga köttpriserna skadar dem och pekade ut bönderna (boskapsuppfödarna): ”Essentially, our fate lies with the farmers […] They control the prices”. Mot slutet av året (november) var situationen ännu värre och en slaktare menade att botten helt hade fallit ur marknaden och att all handel med kött hade avstannat.

“Nobody’s buying and nobody’s selling,” said [the butcher]. “Butchers' sales are down 80 percent across the country. The customers just aren’t coming; or those who bought five kilos of meat last year are now just buying one or two.”

Om problemen skulle bero på spekulation och manipulationer av marknaden kan man nog i vilket fall konstatera att det inte är småbönder som står bakom. Tvärtom har bönder nu inte råd att hålla sina djur med mat efter abrupta prisökningar på (importerad och beskattad) kreatursfoder som måste köpas in till stigande världsmarkandspriser: ”it costs breeders roughly LE100 per month to feed a single young calf. ‘This is unaffordable for most farmers,’ “

Vissa kritiker menar att dessa prisökningar borde ha motverkats av ökade statliga subventioner till boskapsuppfödare. I frånvaron av sådant direktstöd låter många fattiga bönder unga kor (kvigor) och kalvar gå till slakt. Detta påverkar i sin tur ytterligare tillgången på mejeriprodukter (idag) och kött (i framtiden). Åtminstone i just detta fall verkar en hel del egyptier tydligen inte tro att den osynliga handen kan lösa alla problem eftersom ett förslag till lösning är att ”The government should support farmers by subsidizing animal fodder or facilitating bank loans to help them continue breeding livestock”.

Som det är nu befinner man sig istället i en nedåtgående spiral. Alla vill ha kött men det går helt enkelt inte att producera inhemskt kött till ett pris som den lokala marknaden kan acceptera. Ekonomiskt trängda boskapsuppfödare tvingas skicka iväg djur till slakt trots att de ”borde” behållas flera år till och växa till sig.

De problem jag räknat upp ovan kan inte lösas på ett enkelt sätt. Det är till exempel svårt att se hur ett regimskifte kan stoppa denna negativa spiral. Personligen tolkar jag istället händelseutvecklingen som resultatet av en (långsam) process som startade förra året och där många egyptier från arbetar- och från medelklassen håller på att bli "utprisade" från marknadssegmentet "köttätare". Eftersom man måste köpa in foder till sina lokala kossor från utlandet är man beroende av världsmarknaden och de priser som råder där, och när dessa stiger går det inte längre att "hitta någon affär" (tjäna pengar på) att föda upp boskap i Egypten. För övrigt skrev Kvantitativt bara igår om en parallell utveckling i Sverige där den svenska kronan är så stark att det är billigare att importera kött från kontinenten än att föda upp kor och grisar i Sverige (till skada för de som sysslar med det).

Jag kan framöver se en värld där det inte går att "hitta en affär" i att över huvud taget exportera jordbruksprodukter till ett importberoende land som Egypten, för i takt med att Egyptens kapaciteten att exportera olja (eller nu senast landets kapaciteten att locka till sig turister) förtvinar blir det förstås svårare och svårare att betala marknadsmässiga priser för det vete man vill importera (i konkurrens med alla andra vete-importerande länder). Det rör sig alltså om vete som Egypten måste importera om de över huvud taget ska kunna föda sina talrika medborgare.

Notera även båtlasterna av unga män som nu flyr Tunisien för Italien (Europa) efter maktskiftet där. De ser revolutionen till trots (fortfarande) inte någon framtid i ett Tunisien med grasserande arbetslöshet och fattigdom. Sedan förra veckan har jag för övrigt snubblat över två bra analyser av läget i Tunisien och i resten av arabvärlden som ligger nära min.

Jag kan trots dessa dystra framtidsutsikter samtidigt se en framtid där omvärlden kan "hitta en affär" i att exportera jordbruksprodukter från fattiga till rikare länder - även ifall det råkar finnas människor som svälter lokalt. De lokala fattiglapparna (som numera inte sällan bor i storstädernas slum och som därmed inte har möjlighet att odla sin egen mat) har helt enkelt inte tillräcklig köpkraft för att konkurrera med rikare utlänningar (oss) om den lokalt producerade maten.

Ibland blir lokala fattiglappars behov av mat till och med utkonkurrerad av rika européers behov av att symboliskt ge utlopp för sin kärlek. Vår kärlek till oss själv alltså, inte till fattiga människor i Afrika som vi uppenbarligen inte bryr oss så mycket om utifrån att 90 000 ton snittblommor numera flygs (bra för klimatet?) in till Europa från Kenya varje år. Eller så hyr man helt enkelt bara ut jordbruksmarken på flera decennier långa kontrakt till utländska rikingar (även kallat "land grabbing"). Den typ av uttalanden jag gör med dessa utsagor är dock mycket osäkra - som vi vet finns det också en gräns och när missnöjet (eller hungern) hos en tillräckligt stor andel av befolkningen bubblar över är konsekvenserna oförutsägbara. Även de "bästa" planerna (USAs i flera decennier långa stöd till Mubaraks regim, "land grabbing") kan då gå i stöpet.


Huruvida det är myndigheternas uppgift att se till att medborgarna har tillgång till (billigt) kött kan man förstås diskutera. Dessutom sitter inte de Egyptiska myndigheterna (varken de föregående eller vilka det nu är för tillfället) i någon avundsvärd sits, för om importrestriktionerna hålls höga (och är krångliga att följa) blir det brist på kött, men om de istället är låga så slår (relativt) billigt importerat kött ut de inhemska egyptiska uppfödarna. Utan inhemsk köttproduktion blir landet dessutom i ännu högre grad beroende av och utlämnade till nyckfulla och ibland rusande priser på den globala marknaden för råvaror och mat. Damned if you do and damned if you don’t!

I Egyptens fall verkar det dock som myndigheterna genom brist på eller genom missriktade handlingar har bidragit till att medborgarna inte har tillgång till kött. En viktig nyckel i min egen förståelse av situationen var en mycket bra artikel (i samma egyptiska dagstidning) om ”The meat market mystery”. Här är ett utdrag ur en bekännelse av en anonym tjänsteman som jobbar vid ”Department of Meat”:

”‘Not that long ago, there were 10 or 12 different importers bringing in the meat. Now there are only two,’ he says. According to him, the majority of importers have given up on their business due to the excessive demands imposed on them by the government. For each shipment of frozen meats, importers must receive permits from the Ministries of Health, Trade, and Agriculture, as well as a series of sub-committees and councils. Until the permits are presented, the imported meat is kept in quarantine, which importers pay for on a daily basis.”

Eftersom inte staten, utan importören själv måste bekosta att (underbetalda) veterinär och läkare inspekterar köttet kan man gissa på att det finns ”ett visst tryck” på att släppa igenom en last, och att inspektionerna är ganska opålitliga. Vilket i sin tur skapar stor oro och ”oräkneliga” skandaler - som vid leveransen av tusentals ton infekterat Indiskt kött ”nyligen” (i en artikel från april 2010). Alltså föredrar egyptiska konsumenter att köpa inhemskt kött – bortsett från den lilla lilla detaljen att man inte längre har råd med det. Man har helt enkelt blivit utprisade från marknaden – drabbad av ekonomisternas eufemiska ”demand destruction”.

En skarpögd slaktare (samma artikel) pekar på en del underliggande faktorer och påpekar att emedan Egyptens befolkning skjuter i höjden förblir mängden boskap densamma. En skarpögd ekonomiprofessor påpekar att det är värre än så eftersom prima jordbruksland bebyggs, och att bebyggelsetakten har ökat under de senaste åren.

”Jaha, men låt dem äta kakor då” kan ju vän av ordning utbrista. Kan de inte klara sig utan kött? Jag skjuter det lätta svaret framför mig och börjar istället med det mer flyktiga och svårfångade som handlar om traditioner, vanor och preferenser. ”Mat som mat” kan man tänka, men vi människor är inte riktigt funtade på det viset. Mat är kultur och mat är identitet. En egyptisk pappa sa i en artikel; ”if things keep going the way they are, our children’s children will never know the taste of meat”. Och den upplevelsen är uppenbarligen viktig åtminstone för honom (och för många andra).

Vi är våra vanor och många svenskar skulle säkert också bli väldigt upprörda om det inte stod att uppbringa skinka och köttbullar till julbordet – för att inte tala om svårigheterna med att genomföra en traditionella kräftskiva om det inte finns några kräftor på bordet. Mat är mer än bara mättnad. Mat är också trygghet, traditioner, lukter och minnen. En ”simpel” (?) sak som att inte längre ha råd att köpa kött till en religiös festmåltid eller ett bröllop kan skapa nog så mycket frustration och ilska i de breda folklagren som "nyss" hade råd med detta. Då vidtar jakten på syndabockar. Speciellt när det sker i kombination med att andra (till exempel samhällstopparna) inte ser ut att drabbas, eller kanske till och med misstänks sko sig på den nuvarande situationen. Det går lätt att se hur det kan jäsa i leden av sådant.

Det lätta svaret på frågan om de inte kan äta annat än kött är att situationen är problematisk av flera skäl ändå eftersom bristen och priset på kött hänger ihop med priset på andra matvaror:

”When meat prices increase, so does everything else. Fishmongers and chicken farmers take advantage of the situation and increase their prices too. Nobody wants to get left behind.”

"Spiraling food prices [...] have affected all but the richest echelons of society and extended beyond the butcher’s counter to such basic food staples as tomatoes and cooking oil."

Skenande matpriser har alltså drabbat alla delar av befolkning (utom den lilla minoritet som befinner sig samhällets absoluta topp). Dessutom sträcker sig effekterna bortom slaktarens disk, och bortom fjäderfä och fisk vidare till annan mat:

“The past three months [skrivet april 2010] have witnessed a sudden increase in food prices that has forced most Egyptians to make the difficult choice between empty wallets and rumbling stomachs”.

Om jag återknyter till min förra text så kan åtminstone jag tänka mig att mat är en minst lika viktig, eller kanske till och med ännu viktigare faktor bakom revolten i Egypten än ledarskapet. Så länge Mubarak levererar en stigande levnadsstandard, eller åtminstone mätta magar och idén (eller illusionen) av en ljusnande framtid så kunde nog en tillräckligt stor del av befolkningen tänka sig att leva med honom. Men om man inte har råd att köpa kött, eller framför allt bröd – ja då blir det revolution. Speciellt i kombination av att hoppet om en ljusnande framtid ter sig mer och mer avlägset för vart år som går.

"Due to budget cutbacks, the light at the end of the tunnel has been turned off".

Är det bara en slump att Egypten regering, i spåren av händelseutvecklingen i Tunisien och mindre än en vecka innan oroligheterna i Egypten började (den 25 januari) kungjorde att man skulle öppna nya försäljningsställen som "inom några veckor" skulle sälja ”subsidized agricultural commodities, meat, fish, poultry, dates, and dairy products at a discounted price”? Jag skulle inte tro det... En av cheferna på jordbruksministeriet påstod att detta var ett led i en ”integrerad policy” för att bryta ”monopolet på vissa matvaror” och ”förebygga kommersiell girighet” av de som "sökte största möjliga profit utan att tänka på de sociala konsekvenserna". Då ska man dock ha i åtanke att Egypten redan innan sådana utspel" devotes 20 percent of its budget to subsidies for food and fuel".

Känner ni igen den där med monopol, profitörer och girighet från oljediskursen? Att skylla på spekulation och profithunger i ett försök att deflektera skulden är en beprövad strategi. Hade det fortfarande bott judar i Egypten kan man gissa att de skulle ha det hett om öronen vid det här laget, men antalet judar i Egypten minskade från 75-80 000 på 1920-talet till färre än ett hundra personer (!) för fem år sedan. Jag kan inte så mycket om den kristna koptiska minoriteten i landen trots att den utgör inte mindre än 10% av Egyptens befolkning, men det känns inte som en högoddsare att gissa att kopterna ligger risigt till i största allmänhet om temperaturen skruvas upp ytterligare.


PS. Hoppsan. Vissa av er fick en insikt av hur jag jobbar igår kväll när jag råkade trycka på fel knapp på datorn.
.