"Tillväxt till döds" av Tengroth (2010)

.
Som jag har nämnt ligger jag efter med att skriva om de böcker jag har läst här på bloggen. Senaste gången jag skrev var för ett år sedan (Maass, "Crude world"). Jag har nu en så stor ”backlog” av lästa böcker att jag får börjar skriva om böcker som jag läste för mer än ett år sedan. En sådan bok (som jag läste förra våren) är Stellan Tengroths nätta (150 sidor långa), självutgivna pocketbok ”Tillväxt till döds”.

En central del av Stellans bok handlar om människors oförmåga att förstå exponentiell tillväxt (ränta-på-ränta). Vi kan förstå detta matematiska fenomen i ytlig bemärkelse, men här handlar det alltså om att förstå exponentiell tillväxt på riktigt, djupt i våra hjärtan och i ryggmärgen. Vår oförmåga att greppa innebörden av exponentiell tillväxt är begränsad trots, eller kanske på grund av mer än 100 år av ekonomisk och teknologisk tillväxt. Jag har skrivit om det tidigare, till exempel i texten "Inga träd växer till himeln". Ett exempel:

Om det var praktiskt och ekonomiskt möjligt att utvinna precis all koppar som fanns i jordskorpan så skulle den räcka i 125 miljoner år utifrån dagens utvinningstakt. Men om man istället skulle öka utvinningen med bara 1% per år så tar kopparn istället ta slut på 1400 år!

Med exponentiell tillväxt (ränta-på-ränta) sker den en fördubbling på 72 år ifall man har 1% tillväxt, på 36 år (72/2) med 2% tillväxt, på drygt 14.5 år (72/5) med 5% tillväxt och 7 år (72/10) med 10% tillväxt per år. Under tiden mellan idag och nästa fördubbling av resursuttaget gör vi av med lika mycket koppar som under alla år dessförinnan i världshistorien sammanlagt. Att vi för närvarande använder relativt lite av en sällsynt resurs (till exempel någon ovanlig metall) är alltså till liten tröst ifall exploateringen ökar i snabb takt. Om det istället rör sig om resurs som vi redan utnyttjar hårt och som vi skulle vilja använda ännu mer av (olja, koppar, energi) utgör denna matematik en uppförsbacke som blir svårare och svårare att betvinga för vart år som går.

Tillväxt i naturen kan se ut på endast tre olika sätt. Snabb tillväxt som senare bromsas (vår längd), tillväxt som (sam-)varierar över tiden (antal kaniner och rävar), eller ohämmad tillväxt ända fram till kraschen (cancer-tumören tillväxt).

Trots att vi till mans inte på djupet förstår matematiken och dess implikationer så lever vi numera i en värld av tillväxt. Alternativen till stigande ekonomisk standard, större boendeyta fylld med fler prylar och över tiden gradvis större ”extra large” på McDonalds är ovana, nästan otänkbara. Att tänka bortom ramarna – på en värld utan ekonomisk tillväxt – har blivit hart när omöjligt, trots att detta är mer nödvändigt än någonsin eftersom en sådan värld är på väg till en framtid nära oss vare sig vi vill det eller inte. Det är just denna uppgift - att förklara varför evig tillväxt är omöjlig på enklast möjliga sätt och med enklast möjliga språk - som Stellan Tengroth tar sig för i sin bok.

I Stellans bok blandas ett liv av tankar och funderingar med ett praktiskt bond- (eller snarare ingenjörs-)förnuft. Han vrider och vänder ut och in på fakta, berättelser, resonemang och sina egna erfarenheter och har en fantastisk förmåga att exemplifiera och konkretisera. När han vill förklara tidens förlopp för sin (då) 7-årige son tar han fram en linjal. Varje år får motsvara en millimeter på linjalen; den industriella revolutionen började för två decimeter sedan, vikingarna levde rövare för en meter sedan, våra och schimpansernas vägar skiljdes åt för mellan 6 och 8 kilometer sedan och dinosaurierna (sonens intresse) levde för 65 kilometer sedan.

Även om perspektivet är ödmjukt och genomsyrat av en slags naiv förundran inför hur världen fungerar, så leder det ofelbart till kritiska perspektiv på mycket av det vi idag tar för givet. Boken är lågmäld, förnuftig och resonerande. De senaste decennierna har vi blivit allt duktigare på att spara på resurserna genom att globalt klämma ur mer BNP ur varje krona. Dessvärre har vi under samma period varit ännu duktigare på att både föröka oss och på att öka vår konsumtion (och därmed vårt ekologiska fotavtryck) per person. De besparingar vi har gjort på gungorna står sig slätt mot de förluster vi gjort på karusellerna.

Tankarna är djupa, men texterna är lätt att förstå. Detta är helt enkelt boken att sätta i händerna på en vetgirig tonåring. Den borde utgöra obligatorisk läsning i grund- eller gymnasieskolan som motvikt till gratis läroböcker sponsrade av Svenskt Näringsliv. Till skillnad från många andra som skriver om dessa ämnen (jag själv till exempel) är allt, inklusive (övesatta) citat på svenska.

Med en förtjusning för exempel och vardagliga liknelser plockar Stellan ner abstrakta resonemang till en nivå som är så konkret att en 10-åring – eller för den delen både en ekonom eller en politiker – kan se det ohållbara i vårt sätt att leva och i vårt nuvarande tillväxt-beroende ekonomiska system. När Stellan 2/3-delar in i boken konstaterar att ”det inte går ihop” är det svårt att se vilka argument som skulle kunna övervinna Stellans jordnära resonemang och hans slutsats. Stellan är ingenjör och räknenisse när han inte får ihop matematiken och konstaterar att det inte går ihop så beror det inte på att han inte har försökt...

Hur kan vi då förändra vårt samhälle och vad finns det för vägar framåt? Att sätta upp mål som ligger decennier framåt vad beträffar minskningen av CO2-utsläpp är riskfritt för en politiker. Mycket vatten kommer att rinna under broarna fram tills dess, och ingen idag levande beslutsfattare kommer att hållas personligt ansvarig för en bristande måluppfyllelse som ligger 20 eller 40 år i framtiden.

Stellans förslag är därför lika elegant ur både ett politiskt och ett matematiskt perspektiv. Om vi ska lyckas minska våra CO2-utsläpp med 75% fram till 2050, så får vi helt enkelt bryta ner målen med hjälp av ”milstolpar”. Ett lämpligt intervall för dessa är var fjärde år, för då kan vi ställa våra politiker till svars för varje gången period.

På samma sätt som har haft en exponentiell tillväxt av våra CO2-utsläpp, får vi framöver istället vänja oss vid en spegelvända strategi som består av en exponentiell minskning av våra utsläpp (och därmed även våra resursuttag). För att nå upp till politiska mål om en minskning med 75% fram tills 2050 måste vi från och med nu och under varje fyraårsperiod framöver minska våra utsläpp med inte mindre än 13%. Om målet istället är en minskning av våra CO2-utsläpp med 95% fram till 2050 blir målet desto tuffare – då måste vi minska våra utsläpp med 26% under varje mandatperiod. Smärtsamt – ja. Nödvändigt – ja. Inga eller mer blygsamma minskningar idag måste i annat fall kompenseras av tuffare mål och större umbäranden för våra barn och barnbarn imorgon.

”Tillväxt till döds” handlar främst om olika samband mellan diverse faktorer i vår omvärld, inklusive matematiska sådana; tillväxt, antal människor på jorden, vår resursförbrukning per capita och vår totala resursförbrukning etc. Men boken tassar också in på frågor som handlar om normer och om våra sätt (eller vår oförmåga) att resonera om sådant som hotar den bekväma tillvaro vi (i väst) idag lever i.

De som bor omedelbart nedanför en stor vattendamm är mindre oroliga än de som bor nedströms. Bor man nedanför dammen gör man bäst i att förtränga alla tankar på att den kan gå sönder. Av precis samma skäl fastslår politiker och ekonomer trovisst att ”när ekonomin vänder upp igen…” istället för att tänka tanken ”om ekonomin vänder upp igen…”.

”de förtränger en obehaglig möjlighet [för] om hotet är övermäktigt är det en överlevnadsstrategi att förtränga. […] man [kan] tänka sig några andra förklaringar till att nästan ingen ställer de viktiga men obehagliga frågorna:

- Kan det vara så att de inte är medvetna om problemet? Det finns tjocka böcker om ekonomisk tillväxt som avfärdar konflikten med miljöproblem med några få meningar om att tekniken har löst tidigare problem och kommer att göra det även i framtiden. Och en eventuell brist på naturresurser, det fixar marknaden med sina prismekanismer på ett elegant sätt. […]

- Eller är det så att de inser motsättningen mellan ekologi och ekonomi, men att de inte upplever det som ett akut bekymmer? Som vi har sett går det att för en tid att leva över de gränser naturen sätter. […] Har man inte tagit till sig budskapet […] kan man leva i övertygelsen att det finns gott om tid.

- Om de som styr inte själva drabbas av problemen är det måhända lätt att ligga lågt med obekväma beslut. […] om sociala motsättningar blir tydliga går det kanske att bygga ett högre staket eller hyra in några säkerhetsvakter till. Eller det kan vara på global nivå där effekterna av ett varmare klimat i första hand drabbar länder längre bort.”

Eftersom boken är självutgiven är den inte helt lätt att få tag på, men den går att beställa för endast 35 kronor på adlibris.se. Själv var jag så förtjust i den att jag faktiskt beställde 10 exemplar för att dela ut som present till vänner och bekanta…

Bokens i mitt tycke största problem är titeln. “Tillväxt till döds” är för konfrontatoriskt och kan verka avskräckande. Hade den istället hetat “Tillväxtens villkor” skulle detta ligga bättre i linje med innehållet och dessutom ha chans att locka fler (inte stöta bort potentiella) läsare.

En intressant aspekt kring boken är dess tillkomst. Om jag själv någonsin får tummen ur (när barnen växt upp?) är jag inte oäven för idén att skriva en bok. Men för Stellans del började det med viljan att skriva en bok och bloggen/websajten tillväxtreflektera.se kom till senare som en plattform på nätet och för att marknadsföra boken. Alla aspekter av boken är bekostad av Stellan själv, inklusive tjänsten att knyta till sig en ”författarcoach” som har färdiga coachnings-paket. Hela processen finns beskriven på Stellans websajt, inklusive hans beslut att självpublicera efter att genomlevt diskussioner och en del strul fram och tillbaka med några olika förlag:

”Efter bokmässan mognade beslutet att utgivning i egen regi är det som får gälla. Jag inser att marknadsföring och att nå ut i mediebruset:
 Här är jag! Jag har något att säga! 
Det är det allra svåraste. 
Därav min närvaro på nätet. Sociala medier är inte min starkaste gren, men det är bara att ge sig i kast med det. Jag känner åtminstone två personer som är både duktiga och intresserade. Jag får lära av dem.”

Eftersom Stellan har koll på min blogg antar jag att det bara är en tidsfråga innan han citerar och länkar till denna text på sidan där han samlar på recensioner av sin bok. Därmed blir denna text inlemmad i ett nät av länkar som (för närvarande!) växer exponentiell ute på Internet. Är det hållbart?
.