Krisens effekter - del 4

.
Det här är del fyra i en serie med texter om den ekonomiska krisens förlorare i USA. Den första delen beskriver bakgrunden till dessa texter (inklusive kopplingen till oljetoppen). I den föregående texten skrev jag om de som tidigare hade välbetalda jobb, men som i och med den ekonomiska krisen har fallit snabbt och långt. I denna text går jag vidare till de som blivit arbetslösa och om ”kreativa” sätt att lösa sina boendeproblemen.

Vad gör de som förstår att de är finansiellt sårbara och vill göra något åt det genom att sänka sin finansiella risk och sina kostnader? Ett givet alternativ är att flytta till något mindre. Det låter inte märkvärdigt men är man, säg, 50 år gammal och har några tonåriga barn som levt en stor del av sina liv i ett och samma hus, kan det vara nog så emotionellt krävande att ta ett sådant beslut. Dessutom ska man förstås få sitt hus sålt till ett vettigt pris också, men man kan kanske leva med ett lågt försäljningspris om man samtidigt köper något nytt som gått ner i pris... och ifall man kan få sitt hus sålt.

För bara några år sedan utgjorde 4 av 10 hus som såldes investeringar i ett andra boende bortom det man redan bodde i. Allt enligt VDn för “Distressed Property Institute” (härligt namn) som har kurser för mäklare om hur de ska hantera hus där ägarna är på väg att bli vräkta. Kalifornien hade flest vräkningar förra året, runt 500 000, och Florida kom tvåa med knappt 400 000 vräkningar. Även Las Vegas har haft många vräkningar och var 13:e hus där ägs nu av en bank (efter att de tidigare ägarna har blivit vräkta). Tredje kvartalet 2009 slog nytt vräkningsrekord och över 900 000 blev vräkta från sina hem (40 000 fler än under andra kvartalet). Dessutom är sju miljoner hem är "in the foreclosure process or likely to be seized". Nu blir även fler som bor i dyrare hus vräkta, i juni stod den dyraste tredjedelen av alla hus för 30% av alla vräkningar. Så igen, vad gör man om man ser skriften på väggen och inser att man inte har råd att bo kvar i sitt hus? Med en svagare ekonomi, sjunkande huspriser och hög arbetslöshet måste fler hitta lösningar som var svåra att tänka sig för bara några år sedan:

“Siblings are moving in with one another to help pay the mortgage. Adult children who've lost homes to foreclosure are moving back home with Mom and Dad. Even spouses in the throes of divorce are putting off separating, living together in awkward cold wars because they can't sell their houses.”

Som jag skrev i förra texten sitter inte ens de som tidigare tjänat bra med pengar säkra i sitsen – speciellt ifall de har levt över sina tillgångar. Eller som Titus Maccius Plautus sa för över 2000 år sedan; “jag är rik, så länge jag inte betalar mina skulder”! Ta Chris Henning som tjänade sexsiffriga belopp i dollar på 1990-talet (gissningsvis mellan 70 000 och 150 000 kronor/månad) och investerade sina pengar i prylar och i ett andra hem i Florida - som hon ökade belåning på tre gånger bara sedan 2002 för att kunna shoppa, handla, köpa, förvärva och konsumera mer.

“During the boom, Henning subscribed to the conventional wisdom that housing prices couldn't slide. "Looking back, I thought, 'How naive could I have been?' “

Svaret är att hon var tillräckligt naiv för att i sitt 66-åriga liv inte ha tänkt tanken att ekonomin, börsen och huspriserna någon gång kan gå ner istället för bara uppåt och uppåt. Samma otrevliga överraskning har också drabbat andra, till exempel 40-åriga Colt Phipps som efter 15 år i mäklarbranschen var tvungen att flytta hem till sina föräldrar. Efter att ha blivit vräkta från sitt 460 (!) m2 stora hus (som kostande nästan en miljon dollar) flyttade Colt, hans fästmö och deras två hundar in i föräldrarnas 130 m2 stora hus. Nu letar Colt efter ett nytt jobb (han hoppas fortfarande på mäklarbranschen) och hans fästmö som tidigare behandlade låneansökningar jobbar numera på ett byggvaruhus.

Förutom att Colt finns porträtterad i en artikel i USA Today (ovan) har han också fått möjlighet att själv skriva en artikel om sin situation i prestigetidningen New York Times (där föräldrarnas hus plötsligt krympt (?) till 100 m2 och känns trångt). Där får man ta del av historien ur hans eget perspektiv. Jag har svårt att göra mig fri från känslan av att han inte lärt sig någonting alls ännu. Han har bott hos sina föräldrar i ett och ett halvt år och han beklagar sig över att han har för dåligt med pengar för att spela golf eller “vara social” (gå ut på krogen och festa antar jag). Han känner sig isolerad, “som en munk”. Men mest orealistiskt är i mina ögon hans förhoppningar inför framtiden.

Det han mest har sysslat med som mäklare var att fixa FHA-lån och han har kontakt med några mäklarföretag och hoppas att han kan jobba med det igen; “FHA loans have historically allowed lower income Americans to borrow money for the purchase of a home that they would not otherwise be able to afford”.

Andra orealistiska saker han tror på är:
- "I’m still hoping that the mortgage business will take off again."
- "Our elected officials are trying to fix this mess, and Congress may come through with some helpful programs"

Han säger vidare att han kan tänka sig att ta ett jobb med en lön på $10 per timme, men inte ännu. Ett sånt jobb skulle ta för mycket av hans tid, han skulle inte ha tillräckligt med tid kvar för att leta efter något bättre jobb och han föredrar att koncentera sig på att jaga ett jobb med en tillräckligt bra lön för att han och hans fästmö ska kunna flytta till ett eget hus igen – “även om vi inte äger, utan bara hyr det”. Samtidigt säger han att han saknar att ha ett jobb, att det ger en mening till vardagen och att han saknar möjligheten att interagera med andra människor. I ett försök att visa att han har mognat och lärt sig något säger han:

"I never saw this recession coming. I made great money when times were good, but I spent a lot. […] When the economy comes back, I’m going to be a smarter investor."

Trots att han redan är halvt överkörd har han ännu inte förstått att framtiden inte nödvändigtvis ser ut som det han har upplevt hittills. Hur arg kommer han inte bli om (eller när) han måste bita i det sura äpplet och sänka sina förväntningar? Det sägs att "hoppet är det sista som överger människan". Ofta är det bra att hoppas. Men det finns också andra tillfällen när det inte är funktionellt eller vettigt att hoppas - till exempel om det man hoppas på är orealistiskt eller gränsar till rena fantasier eller vanföreställningar. Det svåra är förstås att avgöra vad som är möjligt att uppnå och vad som är orealistiskt.

Personligen tror jag att Colt har sina förhoppningar på tok för högt ställda när han tror att han kommer att få möjlighet att 1) jobba med att fixa lån så att människor som inte har råd att köpa hus har råd att köpa hus, och 2) investera sina pengar bättre "nästa gång". Men vem vet, han kanske kanske kan få ett jobb ändå. Även om det är helt absurt så finns FHA-lånen fortfarande kvar (ännu så länge) - och det finns fler (låntagare) som ingenting lärt sig.

Andra som flyttat hem till sina föräldrar ser fler fördelar än nackdelar. När Kanessa Tixes pappa precis byggt färdigt sitt stora hus och sedan förlorade jobbet flyttade hon, styvbror och styvsyster plus make in i huset för att dela på kostnaderna. De äter måltiderna tillsammans, känner att de kommit närmare varandra och tycker att det är viktigt att hålla ihop när tiderna blir tuffare.

Även Jeffrey Root, som tillsammans med sin unga fru flyttat hem till sina föräldrar, ser många fler fördelar än nackdelar. Flytten verkar ha gjort ett stort intryck på honom och förändrat hans prioriteringar i grunden:

“Root says people should look for unexpected joy in the struggle. “Reading all these negative stories and stuff, I [...] realized people don't know what it's like to live without an iPod," […] "I'd say we're really spoiled ... We really do need to look at what's important. […] Staying close to your family in times of need, that's the most important thing in the economic crisis," he said.”

Dessa vittnesmål till trots varnar vissa “experter” i överdrivet negativa ordalag för att flytta ihop, och får det att låta skämmigt – som om människor som gör det har väldigt många alternativ att välja mellan…

“challenges include lifestyle differences, generational differences, depression, money squabbles and other issues when relatives huddle together for economic relief. […] Moving in with relatives can be ‘demoralizing, humbling, dehumanizing […] You lose that sense of independence, privacy and self-esteem, […] You lose somewhat of your identity’.”

Där kommer vi tillbaka till “identitet” som jag har skrivit om tidigare i denna serie texter om krisens effekter. Jag är fascinerad av, och har på sätt och vis stor förståelse för vilket stort hinder detta kan utgöra för en del människor. “Vi är inte sådana personer som…” får säkert en del att göra irrationella saker och välja att in i det längsta inte se situationen som den är. Trots att paret Jensen gick i personlig konkurs var det svårt att sälja vissa prylar som har stort symbolvärde för dem:

“The couple agonized over the decision to sell their grill and riding mower, two signature representations of homeownership for many people. "It was like some big symbol of our failure," says Jensen.”

Att falla i status är både en yttre och en inre resa. Det går att falla snabbt (förlora jobbet, bli vräkt från huset) utan att man hinner fatta och utan att man hinner ifatt mentalt. Hur länge kan man känna sig som en bostadsmäklare fast det börjar närma sig två år sedan man mäklade en bostad? Hur länge - hur många månader eller år - ska man hålla fast vid drömmen om att återkomma till sitt gamla yrke, med sin gamla lön, sina gamla köpvanor och till sin gamla ställning i samhället? När uppåt en halv miljon amerikaner har blivit arbetslösa per månad i år och vissa branscher (till exempel bygg- och mäklarbranschen) rasar ihop som korthus når man till slut en punkt där det inte längre är rationellt att tro att man kan få tillbaka sitt gamla jobb och sitt gamla liv. När och hur ska man bygga upp en ny identitet som inte bygger på irrationella drömmar om något som med stor sannolikehet inte kommer att hända?

Denna text har handlat om de som har varit tvungna att ge upp den amerikanska drömmen om ett eget stort och fint hus i förorten. I del fem av denna serie kommer jag att skriva om de som har det värre och som är beredda att ta precis vilket jobb som helst.
.