Krisens effekter - del 6

.
Det här del sex i en serie med texter om den ekonomiska krisens förlorare I USA. Den första delen beskriver bakgrunden till dessa texter (inklusive kopplingen till oljetoppen). I den föregående texten skrev jag om de som desperat försöker ta sig in på arbetsmarknaden efter att ha sänkt sina krav substansiellt. I denna text går jag vidare till de som riskerar att gå hungriga om de inte får understöd från statliga myndigheter eller frivilligorganisationer. Känsliga läsare som tror att alla historer och livsöden har (kan ha) lyckliga slut varnas.

I augusti uppgick antalet vräkningar i USA till över 300 000 för sjätte månaden i rad. Öken-delstaten Nevada hade de högsta siffrorna – 1 av 62 hushåll fick en ta emot delgivning om vräkning bara under augusti månad. Hälften av delstatens befolkning bor i Las Vegas med omgivningar. Den bakomliggande orsaken var förstås att de officiella arbetslöshetssiffrorna var i en klass för sig och nådde den högsta nivån på 26 år. “As long as 15 million Americans are unemployed, record foreclosures will continue.”

Här är det på sin plats att påpeka att många av de som nu förlorar sina hus inte har de förtalade och förhatliga subprime-lånen utan mindre riskabla prime-lån. Man kan något förenklat säga att de med subprime-lån aldrig borde ha fått låna några pengar, men nu är det alltså ”vanliga låntagare” som drabbas. När priserna på hus gått ner med upp till 30-40% där man bor kan många inte sälja sitt hus utan att gå med förlust. Om man samtidigt förlorar sitt jobb är det ett klocksäkert upplägg för en vräkning. Det hela är dystert värre, men då antalet vräkningar minskade marginellt med 0.5% från juli till augusti (från 360 000 till 358 500) finns det ändå säkert minst en ekonomireporter som käckt men gravt missvisande då basunerade ut att “botten är nådd”, och “nu vänder det”.

Verkligheten är dock en annan. Frågan är inte längre vilka delar av samhället som har drabbats, utan vilka – om några - som inte har drabbats? Efter de senaste årens köpfest och baksmällan av att medelklassens investeringar har gått ner med 40% i värde de senaste två åren kan arbetslöshet följas av ett hastigt fall in i fattigdomens fängslande famn. Där man tidigare har förknippat fattigdom i USA med landsorten eller nergångna innerstadskärnor håller den nu på att sprida sig till förorterna - inklusive de allra lyxigaste.

“The crisis is also making itself felt in posh Georgetown, a historic residential neighborhood in Washington D.C. which is home to many politicians, lobbyists and attorneys. Anyone who forgets to lock his car at night can expect to see unwanted guests sleeping in it by the next morning. When one local woman, who works at a Middle Eastern embassy in Washington, opened her car door one morning, she was astonished to find a woman holding a purse and wearing a pearl necklace sitting on the seat. The humiliated woman covered her face, apologized politely and quickly left her sleeping quarters.”

Ett mer typiskt offer är dock Sergio Gallardo, en 33-årig före detta byggnadsarbetare i Kalifornien. Han tillhör den före detta amerikanska medelklassen och bodde förut i en fyrarumslägenhet tillsammans med sin fru, sina fem barn på mellan 3 och 13 år och familjens schäfer. Nu har han förlorat sin lägenhet, sin fru och sin bil och han har betalat nästan 7000 kronor i månaden i ett halvår för att tillsammans med sina fem barn bo på ett billigt motell, i ett 10 kvadratmeter stort (litet!) rum med kokplatta. Hundar är inte tillåtna så de var tvungen att lämna sin till ett djurhem. Som om detta inte vore tufft nog är de omgivna av och har utsikt rakt in i en värld av lyx som nu är ouppnåelig för dem.

“The Costa Mesa Motor Inn is in Orange County, an upscale area not far from Los Angeles, familiar to many TV viewers as the setting of "The O.C.," a series about the glamorous love lives of spoiled teenagers. The motel is next to an exceedingly green golf course, and a new shopping center across the street offers lattes for adults and play zones for children. But there is nothing glamorous about the Costa Mesa Motor Inn […] Toy cars lined up on a windowsill in room 1108 serve as a reminder of better days. "We were able to take the toy cars with us, but I had to throw most of the toys into the dumpster," says Sergio Gallardo.”

Den enda trösten är att de inte är ensamma. Att vara tvungna att flytta till ett motell är ett öde de delar med många andra och barnen har åtminstone gott om lekkamrater. Självklart lider barnens skolgång av de nya förhållandena; barn som bor ihopträngda i ett litet motellrum lär vara sämre på att läsa sina läxor eller ens ta sig till skolan.

Ganska många exempel på krisens effekter kommer just från Kalifornien, en stat som dras med så många problem att "California is on the verge of becoming the first failed state in America". Citatet är uppseendeväckande eftersom termen "failed state" inte brukar användas i samband med amerikanska stater, utan när man pratar om vissa av världens fattigaste och mest kaotiska länder så som Somalia, Sudan, Zimbabwe eller Afghanistan.

På andra sidan kontinenten, i en av USAs fattigaste stater, West Virginia, träffar man istället på en annan, mer traditionell bild av fattigdom. I ett trähus med flagnande vit färg i utkanten av en småstad med mindre än 1000 invånare bor en barnfamilj som aldrig trodde att de skulle behöva be om hjälp. Pappan jobbar på en snabbmatsrestaurang och tjänar 6 dollar i timmen, men måste köra nästa 100 kilometer för att ta sig till jobbet. Han säger att de gick ner för räkning förra året när bensinpriset gick i höjden och detta sedan följdes av att priserna på mat steg. Även borgmästaren i staden pekar speciellt ut bensinpriserna som ett ok som de dignar under.

“ ‘I blame everything on the price of gasoline. When it went up to $4 a gallon 18 months ago it affected everybody. It forced up the cost of food and utilities. People were working all day and they still weren't earning enough to pay all the bills,’ he said. ‘Food prices you can combat a bit because people can grow their own gardens. They can kill deer, fox. You can eat 'coon [tvättbjörn]. But gasoline affects everybody. They just can't make it.’ “

De flesta som får understöd i form av matkuponger eller socialbidrag där har jobb, men tjänar inte tillräckligt för att få ihop ekonomin och betala räkningar, bensin och mat. Och många som får matkuponger behöver mer och måste be om matpaket från ”food banks” (food pantries) eller besöka soppkök. Där det tidigare mest kom ensamma hemlösa uteliggare dyker nu hela barnfamiljer upp i soppköken för att få sig ett mål varm mat.

I skolor i West Virgina håller lärare utkik efter barn från familjer som de vet har det tufft och som de tror inte får tillräckligt med mat hemma. Utan att säga något till varken barnen eller föräldrarna låter de ”backpack snack packs” med jordnötssmör, frukt och energy bars glida ner i barnens ryggsäckar på fredagarna för att barnen inte ska gå hungriga över helgen. Lärarna anstränger sig för att vara diskreta eftersom många föräldrar skäms för att inför grannar och vänner erkänna att de måste ta emot hjälp.

Utifrån de höga arbetslöshetssiffrorna och bilden jag tecknar ovan är det inte speciellt förvånande att antalet personer som får ”food stamps” (matkuponger) nu når nya höjder. Efter att siffrorna ökat för sjunde månaden i rad gick antalet behövande över 35 miljoner människor i juni (över 10% av befolkningen och också de högsta siffrorna någonsin sedan programmet startade för 40 år sedan). Vi pratar alltså om ”världens rikaste land”... Även här ligger Nevada i täten och antalet behövande ökade med 45% jämfört med ett år tidigare.

"In a year, despite food stamps and other resources, the USDA reports that 17 million Americans went hungry. One out of every *FIVE* children went hungry last year – a jump from one in six last year. Child hunger is increasing dramatically, much faster than adult hunger. In some states in the midwest, including Ohio and Illinois, the numbers were one out of three. Think about that – about the fact that in the middle of the densest stands of calories in the world, one out of every three kids in a classroom goes hungry. Half a million children are frequently hungry."

Organisationen Food Research and Action Center menar att de höga siffrorna inte enbart beror på arbetslösheten utan också på en kombination av att många har låga löner och nu dessutom i den ekonomiska krisens spår har varit tvungna att (ofrivilligt) gå ner i arbetstid. Som jag påpekat ovan räcker alltså inkomsten inte till mat för en del av de som faktiskt har jobb. En annan svensk bloggare som också uppmärksammar antalet amerikaner som får matunderstöd (till exempel här) är Flute.

När man får matkuponger får man rent praktiskt inte längre papperskuponger i handen utan ett slags kreditkort som bara kan användas till att köpa mat i vissa affärer som är anslutna till programmet (men inte alkohol, tobak, kattmat, tvål, tandkräm, toalettpapper eller receptfria mediciner). I genomsnitt får en ensamstående 900 kronor per månad och en familj på fyra 2 000 kronor. Nästan 80 procent av de utbetalade pengarna går till hushåll med barn (siffran är dock några år gammal).

Vid siden av detta system som staten står för finns det i USA också många privata initiativ. När jag letar efter soppkök i Sverige är det klent med resultat. Frälsningsarméns soppkök i Norrköping fick stänga när en nitisk tjänsteman nyligen dömde ut lokalerna som trånga och svåra att hålla rena. Frälsningsarméns soppkök i Sundbyberg serverar mat två dagar i veckan. Det finns säkert fler, men antingen är de svåra att hitta på Internet eller så är de få.

I USA finns det 63 000 soppköp och ”food pantries” (”mat-skafferier”) som delar ut matpaket till behövande. Dessa håller på att bli översvämmade av behövande och går nu på knäna. Enligt Feeding America, ”The nation's largest domestic hunger-relief charity”, har behovet ökat med 30% från början av 2009 till mitten av året. På Manhattan serverar The Church of the Holy Apostles 1250 måltider per dag, men det räcker inte och många som dyker upp måste gå utan att ha fått sig en måltid. Samtidigt som behovet har ökat minskar dessvärre företag och privatpersoner i dessa kristider sina ekonomiska bidrag till soppkök, härbärgen och andra insatser för de fattigaste.

Sista exempelet rör sig tillbaka till Kalifornien, men inte till något stad, utan till det Kaliforniska jordbrukets hjärta, Central Valley. Central Valley är stor som som en fjärdedel av Sveriges yta och det bor cirka 6.5 miljoner människor där. Jordbruket är den främsta industrin och Central Valley är också en av världens mest produktiva jordbruksregioner. Trots detta har en kombination av olyckor ledit till en olycklig situation för denna kornbod.

“The Central Valley […] has suffered in the recession amid low demand for products like milk and almonds as well as a collapse in its once-booming housing market. At the same time, the region is grappling with drought and federal environmental rulings that have reduced water shipments to local farmers to as little as 10% of their normal allotments.”

Av dessa skäl har många bönder beslutat sig för att i år bara bruka en del av sin mark, och då minskar också behovet av arbetskraft för att ta hand om och paketera jordbruksprodukterna. Arbetslösheten i Central Valley är nu högre än i resten av Kalifornien samtidigt som den är högre i Kalifornien än i nästan alla andra stater i USA (Michigan med sin före detta bilindustri och Nevada har dock allra högst arbetslöshet). Resultatet är att man nu måste dela ut mat till fattiga jordbruksarbetare som bor i en av USAs mest bördiga jordbruksregioner. I vissa samhällen behöver uppåt 80% av invånarna matunderstöd!

“At the recent food distribution in Selma, 46-year-old Leticia Reyes waited to load food in her car. Laid off a few weeks ago from her $1,200-a-month job at a fruit-packing plant, the mother of four said the family is left to pay its $600 monthly rent and other bills on her husband's $900-a-month pay as an auto mechanic and her $600 in monthly unemployment benefits. "We're really struggling, so this food helps a lot," said Mrs. Reyes.”

Denna text har handlat om de som är arbetslösa eller underbetalda och som har svårt att få ihop till livets nödtorft – inklusive mat. Trots erbarmliga levnadsförhållanden har de dock ett tak över huvudet. I nästa text, den sista i serien, går jag vidare till de som befinner sig på botten; de som redan tidigare var fattiga och de som inte var det men som nu tungt har landat i härbärgen, på campingplatser och i tältläger.


PS. Glöm inte att göra reklam för life-after-oil när du pratar med dina utrikiska vänner. Eller länka dit. Jag och Daniel N har som målsättning att översätta och få upp en text per vecka där. Hör av dig (till efteroljan(snabel-a)gmail.com) om du vill hjälpa till - det behöver inte röra sig om att översätta mer än en eller två texter per månad för att din instats ska göra skillnad! Och förresten, har du någon favorit-text härifrån som du speciellt tycker borde översättas och framhållas för en engelskspråkig publik?
.