lördag 1 januari 2011

Ut ur garderoben

.

Det har varit ett dåligt år för bloggen. Åtminstone i termer av regelbundenhet och volym. År 2010 har jag bara publicerat 25 texter till skillnad från 2009 då jag lyckades klämma ur mig över 50 texter. Detta till trots hade jag nästan 25% fler besökare 2010 än 2009. Sedan jag startade bloggen i augusti 2008 har antalet unika besökare fördelat sig enligt följande; 2008 - 3%, 2009 - 43.5% och 2010 - 53.5%.

Eftersom varje text tar en hel del tid i anspråk för sin tillblivelse är det som heltidsarbetande småbarnsförälder ibland svårt att få ihop ambition och vilja med den konkreta, tidsknappa verkligheten. Jag uppskattar att varje text tar uppåt 10 timmar i anspråk att skriva (inklusive research och inläsning på ämnet). Och då har jag inte inkluderat den tid det tar att läsa en bok – till skillnad från att skriva om den på bloggen, och inte heller den tid jag lägger på att löpande inhämta ”allmän” (men olje-relaterad) information som inte kan hänföras till ett specifikt blogginlägg som är under tillblivelse för tillfället.

Dilemmat är förstås att skivandet är en hobby, en fritidssysselsättning, och som sådan konkurrerar den med allt annat man kan tänkas göra på sin fritid – inklusive att leka med sina barn eller kanske se att avsnitt av ”Bonde söker fru” med sin fru ;-)

Fast det är värre än så. Under hela hösten, men speciellt från mitten av oktober till mitten av december, har jag haft så fruktansvärt mycket arbete att även fritiden har blivit ”koloniserad” av jobb. Under denna period har obetalda hobbies – som att skriva denna blogg –blivit utpressade ur schemat. Den för mig glädjande nyheten är att mitt arbete under det senaste året, och speciellt under hösten, har börjat ta en delvis ny inriktning som mer och mer börjar sammanfalla med mitt ”fritidsintresse” – det vill säga sådant jag skriver om här i denna blogg. Fast det paradoxala är att ju mer spännande mitt jobb har blivit, och ju mer det ser ut som att jag kan börja ägna mig åt Livet efter oljan-relaterade arbetsuppgifter, desto mindre tid har jag haft att ägna åt bloggen… Faktum är att relationen mellan mitt arbete och bloggen i flera år (2008-2009) sett ut så här:


Eftersom jag villigt erkänner att jag har haft doomeristiska tankar sedan jag snubblade över oljetoppen för tre år sedan har jobbet periodvis känts ganska meningslöst under dessa år. Då har jag istället lagt min energi på att läsa relativt kopiösa mängder oljetoppsrelaterad litteratur och sedan tänka, systematisera och här skriva om det som är källan till min frustration över sakernas och världens tillstånd. Jag måste vidare erkänna att det ibland har skett på bekostnad av jobbet, som i sammanhanget har känts relativt meningslöst. Någon närmare koppling mellan å ena sidan jobbet som universitetslärare (och, vid högtidliga tillfällen, forskare) och å andra sidan visioner av en framtid på dekis har länge känts avlägsna.

Men, liksom ”naturen avskyr en dammsugare” (”nature abhors a vacuum”) ligger det i sakernas tillstånd att över tiden överbrygga sådana klyftor. Ibland går det och ibland går det inte (att leva med ”kognitiv dissonans” - eller personlighetsklyvning - är ett exempel på när det inte går). Som forskare och universitetslärare har jag dock privilegiet att kunna forma mina egna arbetsuppgifter. Jag behöver alltså inte söka ett nytt jobb för att byta jobb utan kan själv, över tiden, lyfta mig själv i håret och omforma mina egna arbetsuppgifter. Det går inte nödvändigtvis i en handvändning och känns ofta mer som att vända på en oljetanker, men över tiden har jag ändå även professionellt lyckats närma mig frågor som för mig är ödesfrågor både för oss i Sverige och för hela mänskligheten.

Andra frågor som jag en gång i tiden tyckte var oerhört viktiga och spännande känns nuförtiden totalt irrelevanta, för att inte säga helt meningslösa. En sådan fråga är (jag skojar inte) hur nästa generations spelkonsoler (bortom Nintendo Wii, Microsoft Xbox 360 och Sony Playstation 3) kommer att se ut och fungera. Jag antar att svaret på den frågan delvis besvarats under hösten när Nintendos rörelsekänsliga handkontroller fått konkurrens när Microsoft och Sony har lanserat Kinect respektive Playstation Move, men jag har bara i ögonvrån noterat dessa ”revolutionerande” nyheter med förstrött intresse.

Ärligt talat, vem bryr sig om exakt på vilket sätt vi kommer att apa oss framför TVn samtidigt som 200 år av industrialisering, teknisk utveckling, urbanisering, globalisering och, för vår del i väst, välstånd – inom de närmaste decenniet eller två kommer att klinga av för att sedan byta riktning? (Förhoppningsvis kommer dessa förändringar att ske under relativt ordnade eller möjligtvis delvis kaotiska former – vilket i vilket fall är att föredra framför en, eller en serie, kollapser...)


I takt med att de två sfärerna som tidigare har känts väsensskilda har börjat närma sig varandra (se bild ovan), har också arbetet börjat kännas mer och mer meningsfullt och engagerande efter en svacka på några år. Detta närmande har bestått av tankar och idéer som såtts (och som delvis kan spåras till bloggen) långsamt har börjat gro. Långsamheten i tillväxtförloppet till trots ser det nu ut som frukten av detta arbete börjar mogna, även om det är för tidigt för att sia om skördens eventuella utseende och storlek. Men där jag tidigare inte såg några kopplingar alls mellan å ena sidan oljetoppen och å andra sidan dator- och medieteknikens senaste landvinningar har jag under de senaste året långsamt börjat se fler och fler.

Nå, kanske finns det inte så många kopplingar just till teknikens landvinningar, men det kan finnas desto fler kopplingar mellan till exempel vår (just din och min) vardagliga, prosaiska användning av teknik och det arbete som försiggår (ditt och mitt) med att materiellt, mentalt och fysiskt förbereda oss inför oljetoppens konsekvenser. ”Gräv där du står” heter det. Det kan alltså hända att jag en dag kommer att sträcka ut handen och be om att få ”beforska” just exakt dig. (Att beforska sig själv är dock en dålig idé som blev diskrediterad redan på 1800-talet när ”forskningsmetoden” introspektion sågades vid fotknölarna.)

Kanske kan man få insikter om framtiden redan idag inte genom att fördjupa sig i vad som försiggår i olika forskningslabb, utan genom att fördjupa sig i en studie om hemlösas bloggande i USA? (Denna studie har faktiskt blivit gjord, jag kanske återkommer till den senare.)

Ni som läser denna blogg befinner er förstås på olika stadier i ert oljetoppsmedvetande och i er ”utveckling”. En del snubblade över bloggen för fem minuter sedan efter att ha gjort en Google-sökning på någon oljetopps-relevant term. Andra läser varje text och har så gjort i åratal. En del är aktiva i olika organisationer och rörelser som vill förändra samhället, andra går kurser, odlar sina intressen och lär sig nya färdigheter. En del odlar i bokstavlig, snarare än i metaforisk bemärkelse emedan många andra gör ingenting alls (ännu). Många håller ”bara” på att läsa in sig, andra skriver själva på sina bloggar eller professionellt (som journalister). Somliga känner storstadens puls dagligen (som jag under den dagliga tunnelbanependligen eller Flute på sina cykelturer i Stockholms omnejder), andra bor i lite mindre städer (som Östgötska Ylven) och några bor ”på landet” (Cornucopia). Jag tror dock att det egentligen är väldigt få förunnat att kunna få betalt för att ägna sig åt jobba med oljetoppen (eller för den delen något annat som de verkligen brinner för), men jag börjar till min stora tillfredsställelse alltså närma mig denna skara.

Mitt eget arbete på Kungliga Tekniska Högskolan består förstås till stor del av vardagligt tråk – administrativt arbete och en drös med andra prosaiska arbetsuppgifter som bara måste göras, och helst igår. Men det andhål som skapas av att en skärv av arbetstiden kan ägnas åt oljetoppen är befriande – en frisk fläkt i den ibland dammiga och överadministrerade vardagen som är varje universitetslärares lott.

När jag för 10 år sedan lade fram min doktorsavhandling hette den ”Code begets community: On social and technical aspects of managing a virtual community”. Då fick jag strategiskt positionera (”sälja in”) min avhandling som en avhandling om en specifik virtuell gemenskap som händelsevis också råkade vara ett dator-/onlinespel.

Några år senare, när jag efter ett gästspel i näringslivet återvände till akademin, hade datorspel som område börjat tilldra sig den akademiska världens intresse. Man började organisera forskningskonferenser som bringade samman forskare från olika akademiska discipliner och som med olika utgångspunkter och med olika perspektiv var intresserade av datorspel (se t.ex. datorspelsforskningsparaplyorganisationen DiGRA). När jag i detta sammanhang skulle presentera min avhandling gjorde jag en strategisk omformulering och presenterade den i termer av att jag hade skrivit min avhandling om ett specifikt (online-)datorspel som händelsevis också råkade vara en virtuell gemenskap.

För att kunna beforska oljetopps-relaterade frågeställningar måste man på motsvarande sätt hitta vägar till att strategiskt omformulera dessa frågor på lämpligt sätt. Som jag ser det är det idag svårt – kanske omöjligt – att skriva en ansökan om forskningmedel som man hänger upp på ett resonemang om att oljetoppen är (relativt) nära förestående. Att strategiskt omformulera oljetoppen – och dess konsekvenser – är ett pågående arbete som jag jobbar (kämpar) med. Jag har inte hittat någon färdig mall eller lösning ännu, men det nya är ändå att jag under året har lyckades hitta sätt att börja utforska och bända upp den port som (för mig) tidigare skiljt dessa världar åt. Eftersom jag känner att porten nu står på glänt börjar som sagt arbete (datorkultur, Internet, sociala medier, onlinespel etc.) och fritid (oljetoppen, hållbarhet, energi, Livet efter oljan) att flyta ihop och ser numera ut enligt nedan:


En följd av denna överlappning är att det blir svårare och svårare att hålla isär de båda sfärerna, och med denna bloggpost öppnar jag mer explicit upp för kopplingar dem emellan. Jag kommer att steg för steg de-anonymisera denna blogg i år och göra kopplingen till min professionella blogg tydligare. Min professionella blogg startade jag under hösten och målsättningen är att skriva ett inlägg i veckan där. Till skillnad från denna blogg är det betydligt mindre arbetsamt att skriva dessa inlägg eftersom de vanligtvis är kortare, men framför allt för att de vanligtvis utgår från något konkret som har hänt under den gångna arbetsveckan. Ett sådant inlägg går att skriva ihop på någon timma – till skillnad från de betydligt mer arbetskrävande texter som jag skriver till denna blogg.

Förutom min professionella blogg har jag även en annan blogg där min målsättningen är att publicera något eller några inlägg varje kvartal och där varje text utgör ett uppslag (förslag) till ett examamensarbete (vissa av dem är oljetoppsrelaterade, se vidare nedan).

Det mesta som finns publicerat på min professionella blogg är troligtvis av begränsat intresse för er som läser denna blogg, men en del kan ändå vara intressant. Speciellt för denna texts skull har jag precis publicerat ett inlägg på min professionella blogg som handlar om ”Media Technology and Sustainability”, ett temaområde som under min ledning håller på att startas upp på min avdelning. Ännu så länge har det inte hänt så mycket, men man kan väl säga att det finns en handfull personer som är intresserade av att verka inom området, att vi har en massa idéer om vad vi vill göra på kort (nästa temin) och medellång sikt (närmaste åren) och att vi håller på att snickra på en avsiktsförklaring. Jag kommer att återkomma till detta ämne på den andra bloggen under våren och kommer kanske att hänvisa till det här ifall jag tycker att det är relevant. Saker som jag redan skrivit om i mina professionella bloggar och som kan vara av intresse för er som läser denna blogg är till exempel:

Ett exjobbsförslag om att designa en parallell valuta, en koldioxidvaluta. Detta exjobbsförslag är sprunget ur min läsning av David Jonstads bok ”Vår beskärda del” som jag skrev om för ett år sedan här.

- Ett exjobbsförslag om IT-användning i industristäder ”på dekis”. Jag återkommer till detta ämne redan i de nästföljande blogginläggen.

- Ett exjobbsförslag om Omställningsrörelsens (e.g. den svenska delen av Transition Town-rörelsens) användning av IT och sociala medier.

- Ett exjobbsförslag om energi, IT och design.

- Ett exjobbsförlsag om att kartlägga den svenska "gröna" bloggosfären (till vilken jag räknar denna blogg).

- En kort text (med länkar) om en konferens jag var på tidigare i höst, ”Engineering Education for Sustainable Development” (EESD). Där samlades lärare från hela världen (fast i praktiken främst från Europa) för att diskutera och utbyta erfarenheter om hur man kan få in hållbarhet i ingenjörsutbildningarna (främst grundade i dessa eldsjälars egna erfarenheter).

- En text om idéerna bakom vagga-till-vagga-konceptet (cradle-to-cradle) som jag läste om inför en föreläsning jag lyssnade på om detta ämne.

- En text om utbildnings- och sällskapsspelet "CarbonOpoly" som jag speltestade i november.

- En text om ett föredrag jag höll för gymnasieungdomar på Vetenskapens hus ("Blir världen bättre eller sämre? Om framtidens utmaningar") i november.

- En text om det 24-timmarsinternat jag var på med KTHs ”Center for Sustainable Communications” (CESC) i november.

För närvarande håller fyra personer på att göra examensarbeten inom tre av de fem föreslagna områden ovan, och ett till är på gång att (förhoppningsvis) starta i januari. Allt detta kan framöver generera texter antingen här eller på min professionella blogg (eller bådadera).


Jag tänkte fira det faktum att jag i år - i och med detta inlägg - har valt att ”komma ut ur garderoben”. Under de följande veckorna kommer jag att stycka upp och publicera den första (semi-)akademiska text jag skrivit som tar sin utgångspunkt i oljetoppen. Egentligen är status för texten fortfarande ett utkast (”draft”), men den känns ganska färdig och ”polerad” även i dess nuvarande form. Texten heter ”Ubiquitous information in a world of limitations” (ungefär ”Allstädes närvarande information i en värld av begränsningar”). En värld av begränsningar ”råkar” till namnet ligga väldigt nära den sista text jag skrev innan det nya decenniet tog vid för ett år sedan, "Om begränsningar", och detta är alltså ett konkret exempel på hur tankar jag utvecklat här på bloggen nu börjat göra avtryck i min akademiska produktion. Som en liten aptitretare delar jag här med mig av den korta sammanfattningen (”abstract”) jag skrev ihop innan själv texten hade blivit skriven (för att ”sälja in” texten och för att få presentera den på en konferens):

"Many of us take for granted that the future can be extrapolated from the present and the recent past, and be based on a narrative of expanding borders and scientific progress. A growing number of scientists (and activists) however point at the triple crisis (ecology, economy, energy) and imagine radically different futures based on narratives of limitations and perhaps even decline (ecological crises, climate change, water scarcity, peak oil, recession without end or jobless growth, social instability etc.).


So what if 3G (2001) mobile phone services are not followed by 4G systems (2011-2013) and 5G systems (≈2020)? What if “the future of ubiquitous information” is already here, and it’s name is… Detroit? Detroit, also know as “Motor City,” has fallen on hard times in tandem with the decline of the “big three” American automakers, and has lost half its population since 1950.


If we posit a scenario where economic growth will be slow to return (or absent), and unemployment will continue to be high, the future use of computing will for a gradually larger segment of the population consist of inexpensive portable computing equipment (laptop/notebook computers, smart or not-so-smart cell phones) and wireless internet access. Once again we have to look for inspiration from the United States of America as this model (products and services for the permanently unemployed consumer) is being pioneered already today in declining cities such as Detroit, and elsewhere."


Det börjar bli dags att avsluta årets första text och jag gör det med en kort reflektion. När jag startade denna blogg för 2.5 år sedan tyckte jag att avståndet mellan bloggens innehåll och mitt arbete var mycket stort. Jag tyckte också att en del av det jag skrev om här eventuellt skulle kunna ses som extremt i mina kollegors ögon. Det tror jag i och för sig fortfarande, men efter att ha bearbetat dem i några år är innehållet i denna blogg inte nödvändigtvis så himla överraskande för många av dem - om de över huvud taget har något intresse och tid att läsa något här (vilket i sig är mycket tveksamt). Jag fick nog också en liten tankeställare när jag på CESC-internatet (ovan) träffade på en nyantagen doktorand från en helt annan avdelning på KTH som visserligen inte regelbundet läste, men som ändå hade ”hört talas om” Livet efter oljan. Att komma ut ur garderoben kan ju också ha positiva effekter som uppväger eventuella negativa effekter (eller eventuellt inbillade negativa effekter).

Men, när jag under åren har skrivit har jag ändå uttryckt mig helt fritt i vetskapen om att jag dolt mig bakom en slöja av anonymitet. (Något som jag för övrigt fortfarande finner överraskande är att det har gått att göra det - att de som vet vem jag är har respekterat min anonymitet och inte "avslöjat" mig i bloggens kommentarsfält.) I vilket fall kan det hända att jag skulle ha formulerat en del saker annorlunda om jag inte hade varit anonym, eller om jag från början eller senare hade vetat att jag skulle frångå anonymiteten vid ett senare tillfälle.

Det är svårt att spekulera om eller hur detta hade gjort skillnad vad beträffar val av ämnen, tillspetsade åsikter eller formuleringar etc. Det är inte något som jag direkt kommer att förlora sömn över, det som redan står får stå kvar – jag orkar definitivt inte läsa igenom de 113 lååånga blogginläggen jag skrivit bara för att i efterhand se om jag (fortfarande) kan stå för innehållet. Däremot undrar jag lite över hur frånvaron av anonymitet kommer att förändra eller påverka bloggen framöver… Men hur skulle man kunna veta något om det innan man har prövat? Nä, det är bara att kasta sig ut i det okända; tuta och köra och se var man hamnar.

Gott nytt år!

Oj, det lät lite väl käckt. Inte riktigt i linje med bloggens linje. Jag gör ett nytt försök:

Gott nytt år! Låt oss hoppas att festen fortsätter i åtminstone ett år till och att det alla varningstecken till trots inte går åt h**v**e i år heller!
.

7 kommentarer:

ylven sa...

Välkommen ut ur garderoben! det är inte så farligt som man tror när man står där inne och trycker...

Widing sa...

Kul att läsa om din bakgrund med studier av virtuella världar, osv. Jag har ägnat mycket tid åt spel och spelstudier och försöker ibland få ihop det med oljetoppstänk, verkligen är en utmaning... Kul om du kan få ihop intressena.

Friedrich Kittler beskrev ju någonstans hur han på dagarna skrev om romantikens litteratur och på nätterna meckade med sina synthezisers. Han bestämde sig för att sammanföra de två intressena och utvecklade därmed en utmärkt materialistisk medieteori.

Lycka till!

Kristian sa...

Hihi, jag har också nyligen kommit ut ur garderoben:
http://fication.se/2010/12/jag-lever-ett-dubbelliv/
Också jag försöker korsbefrukta arbete och bloggintresse.

Gott nytt år!
Kristian

Martin Saar sa...

Daniel, välkommen tillbaka på arenan. Oljegruppen träffas den 27 jan 2011.
Träffarna blir allt intressantare allteftersom utvecklingen går åt fel håll. Det är sorgligt! Atlantångaren går inte att stoppa. Det är bara att hoppas att det finns tillräckligt med livbåtar.

Daniel sa...

Tack för välönskningarna.

Jag har missat oljegruppens möten för att jag har gått en kvällskurs (Tillstånd och Trender) under hösten, men jag kommer helt säkert att komma på möten under våren!

Clemens sa...

Ifånen inbjuder inte till några längre utläggningar så jag nöjer mig med ett kort och gott: "Äntligen!".

Anonym sa...

Välkommen ut i friska luften! :)

/ Johan (pseudonym)