"Powerdown" av Heinberg (2004)

.
Richard Heinberg har tänkt på och skrivit om oljetoppen längre än de flesta. Trots att hans bok “Powerdown: Options and actions for a post-carbon world” är skriven för fem år sedan (2004) är det hans andra bok om detta ämne. Hans första bok “The party’s over” skrev han året dessförinnan (och jag skrev om den här för några månader sedan). ”Powerdown” kom alltså ut tätt inpå, och på vissa sätt känns den som ett appendix till ”The Party’s over”, ett sätt att utveckla en del idéer som kanske inte fick plats. Tyvärr känns ”Powerdown” inte lika genomarbetad som ”The party’s over” och om man bara ska läsa en bok så är valet lätt.

Powerdown bygger på ett enkelt koncept. Oljetoppen är snart här och vi kan välja hur vi ska hantera detta. Bokens ryggrad är fyra scenarier (”options”) för hur de industrialiserade samhällena kan välja att tackla utmaningen ”minskande global tillgång till energi”. Från bokens baksida kan man läsa varje scenario sammanfattat i en mening:

1) Last One Standing: the path of competition for remaining resources
2) Powerdown: the path of cooperation, conservation, and sharing
3) Waiting for a Magic Elixir: wishful thinking, false hopes, and denial
4) Building Lifeboats: the path of community solidarity and preservation

Bokens struktur är enkel. Varje scenario behandlas i ett eget kapitel och förutom detta finns det ett inledande och ett avslutande kapitel. Av de fyra scenarierna är ”Last One Standing” och ”Waiting for a Magic Elixir” mer troliga men också mycket oattraktiva. För att något av dessa scenarier ska inträffa behöver vi inte göra något speciellt bortom att vandra vidare på den redan inslagna vägen. Egentligen vet jag inte ens om de utgör två olika scenarier eller snarare två olika aspekter av ett och samma ”business-as-usual” -scenario.

Last One Standing kallas ibland också ”Recource Wars” och beskriver en hårdnande kamp om strategiska men krympande resurser. Bush och Cheneys neokonservativa politik ligger i linje med denna tradition och invasionen av Irak är kronan på verket (boken kom ut året efter invasionen). Waiting for a Magic Elixir handlar om att ställa sina förhoppningar till att andra energikällor (oljesand, metan, vätgas) kommer att väga upp för minskad oljeproduktion just exakt när det behövs. Problemet är att detta synsätt är tätt knutet till en viss världsåskådning och till ett förnekande av sådant som inte passar in i denna bild:

”We like to think that every problem has a solution. That humankind has an immense problem that won’t easily be solved is a notion that most people would prefer not to entertain. […] Most of the solutions that I hear really need to be shot down, because they are deeply flawed in one way or another. […] I see large numbers of people happily accept these ”solutions” and proceed to file the oil-depletion problem away in a dark corner of memory reserved for ”Possible but Unlikely Catastrophes,” perhaps in a mental folder adjacent to ”Invasion by Space Aliens”.”

Ur Heinbergs perspektiv är oljetoppen i själva verket inte det grundläggande problemet utan bara ett symptom. De två stora problemet är 1) att det finns många människor och att vi tillsammans använder för mycket av jordens resurser för snabbt och 2) att vi inte vågar se detta problem i vitögat och prata om det.

De två återstående scenarierna är mer konstruktiva och tacklar problemen på två olika nivåer. ”Powerdown” är ett förslag på hur nationer globalt kan samarbeta för att fredligt hushålla med krympande energiresurser. För att detta ska fungera måste man samtidigt arbeta mot att skapa en mer rättvis värld. Exakt hur detta ska gå till är ett stort frågetecken vad denna bok beträffar men huvudämnet för Richards tredje bok om oljetoppen, ”The oil depletion protocol: A plan to avert oil wars, terrorism and economic collapase” (2006).

Det största problemet är att vi står inför en monumental utmaning och att småskaliga individuella förändringar inom ramen för det nuvarande (ekonomiska) systemet (sopsortera, cykla, isolera våra hus, släcka alla lampor under en timme) inte är tillräckliga - och i värsta fall bara utgör dimridåer. Boken ”50 simple things you can do to save the Earth” (1989) får illustrera detta synsätt. Böckerna ”Simple things won’t save the Earth” (1997) och ”50 difficult things you can do to save the Earth” (1995) ligger mer i linje med Richards recept. Huvudingridiensen i detta recept är ”a species-wide effort toward self-limitation”. Om det råkar vara så att vi rent biologiskt är dåligt anpassade till att frivilligt begränsa oss (till skillnad från att konkurrera, expandera) står vi inför en stor utmaning - och ett av de första offren måste enligt Richard bli vårt ekonomiska system som är baserat på och uppmuntrar till tillväxt utan gränser.

“Building Lifeboats” handlar slutgiltigen om småskaliga försök att förbereda sig inför det värsta. Här utgår Richard från att samhället i dess nuvarande form går mot en kollaps och att små grupper (“communities”) har bäst möjligheter att härda ut och bygga upp något nytt. Att verka politiska är i detta scenario inte meningsfullt då vi i slutänden inte kommer att lyckas skapa det stöd som skulle behövas för att ta världs-förändrande men nödvändiga beslut. I dessa dagar av G20-stödpaket för att ”sätta igång” och ”stimulera” ekonomin kan man fundera över om detta verkligen är rätt sak att göra eller om det istället handlar om att stötta ett system som inte går att rädda:

”Incompetent leadership often plays a role in the process: the people in charge don’t take the appropriate action, because this would require a dramatic change of policies; instead, they intensify existing efforts, which usually only makes matters worse.”

Richards scenarier är intressanta som grepp men är tyvärr inte så genomarbetade. Det finns hur mycket som helst som skulle kunna tas upp i varje scenario men Richard skriver om sådant som han ”råkar” fästa sin uppmärksamhet på. I Last One Standing använder han t.ex. 15 sidor för att skriva om Irak-kriget och att dissa Bush. Det kanske Bush är värd men kopplingen till scenariot är ganska svag. På motsvarande sätt finns det utvikningar om processen när civilisationer tidigare har kollapsat, att det kanske ligger i människans natur att konkurrera om begränsade resurser, om oljesand i Kanada etc. och det är svårt att se en röd tråd. Scenarierna känns slumpmässigt istället för systematiskt utforskade och blir i slutändan mycket svåra att sätta bredvid varandra och jämföra.

Ett av Richards mest intressanta resonemang i boken handlar inte om svårigheterna att vidta de åtgärder som behövs, utan om våra svårigheter att ens tala om de verkliga problemen. Att öppet prata om hemska problem och svåra utmaningar är helt enkelt oartigt, något man inte gör i städade sällskap:

”Suggesting that any of humanity’s problems may be insoluble is bad form. When engaging in public discourse it is permissible to say, ”If we don’t do thus and so, terrible things will happen.” This is the way in which discussions of global warming, nuclear proliferation, overpopulation, and other worrisome topics are typically framed. But even if the prescribed action is not being taken, and the world is in fact headed at top speed in the opposite direction, it is unacceptable to assume that the foreseen consequences will in fact appear, and to make plans accordingly.”

I slutänden väljer alltså även alla alternativa rörelser (miljö, anti-globalisering, anti-krig, mänskliga rättigheter etc.) att undvika att prata om de verkliga problemen; befolkning och resurser. Att vi helt enkelt är för många och att vi tillsammans konsumerar för mycket (utövar för stort tryck på naturen) är för stort och för hemskt att tänka på. Ingen vågar prata om dessa frågor och ingen orkar lyssna eller tänka på dem. Genom att våga ta upp frågor som dessa slaktar Richard heliga kor och han är inte sen med sin ordination:

”If we are to navigate the next decades peaceably, we must both reduce population and reduce per-capita resource usage in both the wealthier countries and the wealthier segments of poor countries. […] the politically acceptable prescription […] tends to be, raise living standards in poor countries. This benign-sounding strategy goes by the name ”development” […]. In practical effect, development has meant turning poor nations into shabby imitations of rich ones, building cities on the industrial model while undermining traditional subsistence agriculture. It has been a tragedy for indigenous, sustainable cultures worldwide, and the resulting teeming urban centers will likely be sites of immense human tragedy in the decades ahead. What is needed is not the further ”development” of poor countries, but the systematic and intelligent de-industrialization of both rich and poor ones.”
.

Hur länge håller vårt ekonomiska system?

.
I denna text utgår jag från två "axiom" (grundsatser):
1) Vårt nuvarande ekonomiska system bygger på och kräver ekonomisk tillväxt för att må bra (inte stagnera, krisa, kollapsa).
2) Ekonomisk tillväxt har fram tills nu byggt på att vårt resursutnyttjande har ökat, och den viktigaste resursen av alla är billig energi/olja.

Om man kan frikoppla ("decouple") ekonomisk tillväxt från ökad energianvändning skulle det rent teoretiskt kunna vara möjligt med fortsatt tillväxt även när energin blir knapp och/eller dyr. I väst (OECD) har vi under de senaste 40 åren blivit nästan dubbelt så duktiga på att klämma ut ökad ekonomisk aktivitet (BNP) ur den energi vi förbrukar. Men att från detta dra slutsatsen att ökad ekonomisk aktivitet är möjlig även med minskande mängder energi är ett stort steg.

Vi har alltså visserligen blivit duktigare på att skapa större ekonomiskt välstånd/få ut mer BNP ur den energi vi använder, men vi har inte utnyttjat detta till att a) producera lika mycket som 1970 fast med bara hälften av energin, eller ens att b) använda lika mycket energi som 1970 och samtidigt producera dubbelt så mycket saker. Istället har vår energiförbrukning hela tiden ökat under de senaste 40 åren. Vi kan alltså fundera över tre olika exempel på förhållandet mellan energi och tillväxt/ekonomisk aktivitet:

1) Att förbättra energieffektiviteten - öka BNP per mängd energi vi använder. Fixat! Nå, kanske inte fixat en gång för alla, men det är ett pågående projekt som har varit framgångsrikt inom OECD-länderna de senaste 40 åren (se ovan).
2) Att frikoppla BNP från den energi vi använder; att öka BNP utan att samtidigt öka vår energianvändning. Kanske möjligt. Vi har haft chansen att pröva detta under de senaste 40 åren men valde istället att både öka vår energianvändning och vår energieffektivitet, e.g. vi är rikare än någonsin men använder samtidigt mer energi än någonsin.
3) Att frikoppla BNP från den energi vi använder; att öka BNP samtidigt som vi minskar vår energianvändning. Har aldrig hänt tidigare. Verkar vara svårt. Bryter med den utveckling (ökad energi, ökad tillväxt) som vi har haft i minst två-tre generationer.

Steget från en ökande energieffektivitet de senaste 40 åren till förhoppningar om att helt frikoppla energianvändning från tillväxt är alltså en stor utmaning. Ytterligare en komplikation är att under de senaste 40 åren har utvecklingsländerna misslyckats med att härma OECD-ländernas trolleritrick och har istället blivit sämre på att klämma ut ekonomisk aktivitet (BNP) ur den energi de förbrukar. I värsta fall har vi i väst alltså inte ens löst våra egna problem utan bara exporterat energislukande verksamheter utomlands, e.g. Kina får tillverka prylarna som vi importerar till Sverige och vi lyckas därmed trolla bort energi- och CO2-kostnaderna för denna tillverkning från de svenska siffrorna. Förutom de två första axiomen ovan läggar jag alltså här till ett tredje axiom:

3) När tillgången till billig energi/olja minskar så kommer den ekonomiska aktiviteten (BNP) också att minska.

I klarhet: efter oljetoppen kommer den globala ekonomin att krympa. Och eftersom oljetoppen är irreversibel är risken stor att den globala ekonomin därefter fortsätter att krympa tills dess att den når en hållbar nivå som bygger på icke-fossila energikällor (e.g. istället för tillväxt får vi frånväxt på några procent varje år under en lång tid framöver).

Om vi då återbesöker det första axiomet, "vårt nuvarande ekonomiska system bygger på och kräver ekonomisk tillväxt för att må bra" kan man fråga sig hur väl vårt nuvarande ekonomiska system kan hantera en sådan utveckling. Min gissning är "inte alls" och jag kommer att följa upp denna text med spännande idéer om vad som skulle kunna ersätta dagens system.

Här är det kanske på sin plats att påpeka att jag inte är ekonom, har mycket liten formell ekonomisk skolning, och så vidare. Dock är det jag skriver ovan inte direkt "rocket science" utan mer ett antal (i mina ögon) realistiska antaganden. Dessutom misstänker jag att för mycket (traditionell national-)ekonomisk skolning ibland kan vara ett hinder för att ifrågasätta grundläggande samband och sanningar och ett hinder för att tänka utanför ramarna - något som det kommer att finnas ett ökat behov av i finanskrisens efterdyningar. Men varför tro på mig när den ekologiska ekonomins fader, Herman Daly, istället är så mycket bättre på att raljera mot traditionella ekonomers mentala skygglappar:

"The first draft of [the World Bank's] 1992 World Development Report, dedicated to sustainable development, contained a diagram labelled "the relation of the economy to the environment". It showed a rectangle labelled "economy", with an arrow entering it labelled "inputs" and an arrow exiting it labelled "outputs". That was it.

It was my job, as senior economist in the bank's environment department, to review the draft and offer suggestions. I said drawing such a picture was a great idea, but it really had to include the environment. As drawn, the economy was receiving inputs from nowhere and expelling outputs back to nowhere.

I suggested we draw a big circle around the economy and label it "ecosystem". Then it would be clear that the inputs represented resources taken from the ecosystem, and the outputs represented waste returned to it as pollution. This would allow us to raise fundamental questions, such as how big the economy can get before it overwhelms the total system.

When the second draft came back, a large unlabelled rectangle had been drawn around the original figure, like a picture frame. I complained that it changed nothing. In the third draft, the diagram was gone. The idea that economic growth should be constrained by the environment was too much for the World Bank in 1992, and still is today."

Jag rekommenderar helhjärtat hela texten av Daly ("Economics blind spot is a disaster for the planet") som publicerades i New Scientist i höstas.

Överhuvudtaget är de flesta ekonomer snabba på att hävda att "marknaden" är svaret på alla tänkbara och otänkbara problem, men dåliga på att resonera utifrån begränsade naturresurser. Det går emot för mycket av det som de tar för givet (hög efterfrågan & högt pris "skapar" tillgång). Som Ken Deffeyes kärnfullt uttryckt det, "The economists all think that if you show up [...] with enough currency, God will put more oil in the ground". Men ibland kan faktiskt en resurs ta slut och inte ens ett högt pris kan trolla fram några större volymer av en knapp vara (fosfor, olja, litium, grundvatten, matjord, matfisk, fiskmat etc.).

Fallet Nauru förskräcker och belyser kopplingen mellan naturresurser och ekonomi. Det är ganska kört för öriket Naurus del efter att man i hundra år brytit fosfater på ön (för att tillverka konstgödsel). Nu är öns viktigaste (och enda) exportprodukt slut och de 13 000 invånarna har gått från att ha varit rikast i världen i början av 1980-talet till att försörja sig på lite av varje; tvätta svarta pengar på 1990-talet, hålla Australien med ett flytande flyktingläger på 2000-talet, att byta ståndpunkt om Taiwans status som nation (mot bistånd från Kina) och gissningvis på att sälja domänadressen .nr till de som gillar internet och siffror. För att strö salt i såren är ön bara 21 kvadratkilometer stor och "A century of mining has stripped and devastated four-fifths of the land area".

För att sammanfatta: pytteön Nauru har idag en befolkningsmängd som är 10 gånger större än för 130 år sedan, består till största delen av den typ av månlandskap som gruvdrift lämnar efter sig, tillhör sista divisionen i den globala inkomstligan och klarar sig enbart med hjälp av bistånd och småintäkter.

Man kan förstås tillägga att en sådan liten ö redan från början har haft oddsen emot sig men kanske är Nauru ett litet mikrokosmos av varthän det bär för hela jordklotet; överbefolkat och involverat i en frenetisk exploatering av ändliga resurser. I sämsta fall kan detta liknas vid ett krigstillstånd mot den miljö som vi alla i slutänden är beroende av. Ni vet, "jobben först, därefter miljön!". Behöver jag tillägga att jag är misstänksam mot argumentet att vi först behöver rejäl tillväxt för att därefter ha råd att bekosta åtgärder mot miljöförstöring och klimatförändringar... Är inte de tillväxt-skapande aktiviteterna samma aktiviteter som orsakar miljöförstöring och klimatförändringar?

Herman Daly sammanfattar kärnfullt resonemanget ovan med sin retoriska fråga "vilken nytta har man av ett sågverk utan en skog?". Hur mycket är sågverket värt när skogen är borta? Hur mycket är din bil värd när bensinen är dyr, ransonerad eller helt enkelt inte går att få tag på? Och hur mycket är pengarna på ditt kontoutdrag värda om luften och vattnet är nedsmutsat och dina barn blir sjuka?

För att sammanfatta; jag är förvissad om att vissa resurser så som olja, fungerande ekosystem eller ett stabilt klimatsystem är grovt undervärderade i alla nuvarande ekonomiska modeller. Först när en resurs är uttömd inser vi med full kraft dess värde, och att vi borde ha hushållit med den bättre. (Vem tänkte till exempel på att pollinatorer (främst bin) är värda mycket innan de försvann och man i Kina var tvungna att anställa människor för att göra deras jobb för hand?) Att frivilligt hushålla med resurser kommer dock lätt i konflikt med ökad ekonomisk tillväxt. När - inte om - den ekonomiska tillväxten tar slut (se axiom 1-3 ovan) får vi hoppas att vi - till skillnad från Nauru - inte hunnit förstöra för mycket av det som i verkligheten betyder något för mänsklighetens långsiktiga överlevnad - en fungerande miljö.

Detta är första delen i en serie texter som handlar om alternativ när det nuvarande ekonomiska systemet pensioneras (del 2 finns här). Hur kan ett nytt ekonomiska system som istället uppmuntrar till långsiktighet och lokal produktion se ut? Denna text anknyter också till frågor som jag behandlade i en tidigare text, "Inga träd växer till himlen". Frågan om kopplingen mellan tillväxt och energi diskuteras också i ett inlägg på SRs Klotet av Malin Olofsson.
.

"The end of oil" av Roberts (2004)

.
Paul Roberts bok ”The end of oil: The decline of the petroleum economy and the rise of a new energy order” (2004) har fått beröm. Bill McKibben skrev i the New York Review of Books att detta var ”perhaps the best single book ever produced about our energy economy and its environmental implications”. Paul som till vardags är journalist kom förra året ut med sin andra bok, ”The end of food” (som också fått beröm).

"The end of oil" faller i samma fåra som andra böcker som i huvudsak syftar till att berätta vad oljetoppen (peak oil) är, belägga att vi är nära den, basunera ut vilka konsekvenserna är och beskriva de enorma utmaningar vi står inför. Jag har tidigare skrivit om några böcker som gör ungefär samma sak så som Heinbergs ”The party’s over”, Lindstedts ”Olja” och Deffeyes ”Beyond oil”. Allra närmast ligger dock Davaid Strahans ”The last oil shock”, och, om de möts i en duell tycker jag att ”The last oil shock” avgår med segern. Men kanske beror det lika mycket på att jag börjar bli mättad med böcker som har oljetoppen som sitt huvudsakliga ämne? De böcker som väntar på att läsas framöver utgår istället från att oljetoppen (inom en snar framtid) är en realitet och använder detta endast som utgångspunkt och som något som är belagt och avklarat efter några inledande kapitel.

Böcker om olja snabbt åldras när händelseutvecklingen är så dramatisk som den varit de senaste åren. Att ”The last oil shock” är två istället för fem år gammal gör alltså en viss skillnad. Fast på motsvarande sätt är fördelen med ”The end of oil” är att man har möjlighet att reflektera över hur mycket som har förändrats bara sedan 2004. Det som då var otänkbart ligger redan bakom oss idag. I Pauls bok kan man mellan raderna läsa att ett oljepris på över 20 dollar/fat (världen före 9/11) är ”högt” och att priser som pressades upp mot 40 dollar/fat (i samband med oro över att USA skulle inleda ett krig i Irak 2003) utgör ett hot mot den globala konjunkturen. Idag är alla istället glada över de senaste månadernas ”låga” oljepriser på under 50 dollar/fat efter förra sommarens chockerande höga pristopp på nästan 150 dollar/fat…

Jag kommer här enbart koncentrera mig på två teman som hänger ihop och som Paul skriver förtjänstfullt om; vår energiinfrastruktur och marknadsmisslyckanden – när marknaden ur snäva och kortsiktiga perspektiv beter sig rationellt samtidigt som beteendet är irrationellt ur ett större samhälleligt perspektiv. Dessa frågor speglar bara en liten del av bokens innehåll och de behandlas inte i något enskilt kapitel utan dyker upp lite varstans i boken. För denna typ av frågor spelar det inte heller någon roll att boken inte är pinfärsk.

Vi kan börja med lite hårda fakta som borde få alla med överdrivet stor tilltro till att ny teknik kan lösa alla tänkbara problem att stämma till eftertanke. I runda slängar 80-85% av den globala energianvändningen kommer från fossila bränslen (olja, naturgas, kol). Den nuvarande energi-infrastrukturen uppskattas vara värd 10.000.000.000.000 dollar (10 biljoner dollar). I denna siffra ingår till exempel all utrustning för att få upp oljan ur marken, raffinaderier, oljetankers, pipelines, kraftverk, ledningar, oljepannan i villakällaren och bilen i garaget. Individuella delar av denna infrastruktur måste vara i drift i 10-50 år för att betala av sina kapitalkostnader (”asset inertia”). ”Because asset inertia operates most powerfully in those sectors with the greatest capital outlays, it is a hallmark of the energy business. […] The more a company has invested in a particular system, the more reluctant it will be to put those assets at risk”.

Om delar av infrastrukturen kan drivas vidare även efter alla kostnaderna är avskrivna (t.ex. gamla nedsmutsande amerikanska kolkraftverk) blir de kassakor. Motsatsen, en förtida pensionering, kan istället bli en dyr förlustaffär – kanske av konkursframkallande storlek. Inget företag eller ens nation kan skrota infrastrukturen kring fossila energikällor, avskriva kostnaderna och snabbt bygga upp en ny, mer ”miljövänlig” infrastruktur. Energibolag har alltså alla skäl i världen till att försöka krama ur sista kronan ur den befintliga infrastruktur och varje alternativ energiekonomi skulle kosta tusentals miljarder dollar och ta decennier att bygga upp. På detta följer också att ju snabbare en omställning måste ske, desto större blir kostnaderna.

Ett exempel är naturgas som miljömässigt är ”bäst i klassen” av de fossila bränslena. Men att bygga pipelines för gas kostar 1 miljon dollar/mile (1.6 kilometer) och det var fram till 1970-talet olönsamt att bygga gasledningar som var längre än några hundra kilometer långa. Det gick helt enkelt inte att ta ut ett pris för gasen som kunde uppväga för kostnaderna att bygga långa pipelines och de största resurserna (Sibirien, Iran) var ”strandade” – för avlägsna från de marknader som behövde energin (Europa, Japan, USA). I kombinerade gas- och oljefält var det inte ovanligt att man helt enkelt bara tände på och brände upp gasen.

Även om det av flera olika skäl blivit lönsamt att bygga längre pipelines de senaste decennierna är det - till skillnad från för olja – inte så lätt att transportera gas till andra sidan jordklotet. Men det går. Om man fryser gasen får man Liquefied Natural Gas (LNG) som kan transporteras på specialbyggda kylda ”gastankers” (dyrare än oljetankers) mellan specialbyggda (dyrare) terminaler. Den oljeinfrastruktur som idag är på plats har tagit 100 år att bygga upp och inkluderar allt från tankerdesign och finansiering (anpassat till oljans unika egenskaper och projektens storlek) till att utbilda nya generationer av oljeingenjörer. Vissa delar av infrastrukturen kan återanvändas till LNG men andra måste anpassas eller uppfinnas på nytt. Tyvärr är summorna för att bygga upp en LNG-infrastruktur förskräckande stora. Många LNG-avtal är värda tiotals miljarder dollar och kan låsa parterna (företag och stater) till varandra i decennier. Trots att många energibolag tror på gas och väte (hydrogen) har de stora problem med att ta första steget. Att gå in för tidigt kan vara lika dumt som att gå in för sent när ingen vet vad rätt timing är:

”How much should a company invest, and where and how soon? In theory […] a farsighted oil company could easily invest today in a mix of new technologies, assets, and expertise that would give it a clear advantage when the hydrogen economy finally emerges. In the meantime, however, […] it would be sacrificing some of its ability to compete in the oil economy today. In fact, such a right-thinking company would in all likelihood never live to see the hydrogen future, but would instead be driven into bankruptcy by its more conservative competitors.”

På motsvarande sätt är alla aktörer - från individuella konsumenter till oljebolag och hela nationer - så insnärjda i den rådande ordningen att varje grundläggande förändring innebär enorma politiska och ekonomiska risker. Ingen part vill eller vågar ändra på något om det inte är absolut nödvändigt och även då kommer vissa att motsätta sig. Kolindustrin är ett bra exempel. Amerikanska kolkraftverk bidrar idag med ungefär hälften av USAs och en åttondel av hela världens CO2-utsläpp. Varje meningsfull klimatpolicy måste per definition vara en anti-kol-policy.

”This is why, worldwide, the utility industry, the coal-mining industry, and essentially any industry or state with a stake in coal […] have been willing to spend hundreds of millions of dollars to defeat, delay, or weaken climate legislation, as well as to discredit climate science and persuade the public that climate change is mere conjecture.”

De som tjänar pengar på det rådande systemet har mycket makt. Av världens 10 största företag är 6 (!) oljebolag. Om systemet förändrades skulle detta kunna gynna nya företag och industrier men i den utsträckning dessa industrier finns på kartan redan idag har de små möjligheter att göra sig hörda och fungera som motvikt till etablerade intressen. Det finns till exempel ingen industri som tjänar pengar på energieffektivisering. Istället för att planera, spara och hushålla finns det tvärtom starka incitament för energiproducenter att sälja så mycket som möjligt idag, låta industrier och individer vänja sig vid att använda mycket energi och sedan dra åt tumskrivarna och tjäna en extra hacka när tillgången periodvis blir knapp och priserna kan höjas (Enron tjänade stora pengar på detta). Andra paradoxer är att det i dagsläget inte kostar något att förorena och släppa ut ett ton koldioxid, men att rening kräver investeringar och ny teknik.

Även som slutkonsumenter finns det många paradoxer och rekyleffekter, till exempel vad beträffar bilar. I takt med att bilmotorer blivit bättre och mer effektiva har vi byggt större och mer kraftfulla motorer och använt dem till att göra fler och längre bilresor. I USA använder bara en av tio ägare av en pick-up truck någonsin flaket och bara en av tjugo använder sin Sports Utility Vehicle (stadsjeep) för att åka off-road. Och när vi nuförtiden kan bygga bättre isolerade och mer energieffektiva hus tar vi ut vinsten i form av större hus som är fyllda med mer saker. Kortsiktigheten går från triumf till triumf.

Det kanske ”värsta” exemplet från Pauls bok handlar om elkablar. När man bygger hus är tunnare elkablar av koppar mindre effektiva än tjockare elkablar. Men de är billigare. ”contractors rarely use thicker wires, because electrical work is usually done by the low bidder, whose goal, not surprisingly, is to minimize up-front materials costs, and who doesn’t care about the ”life cycle,” or the operating costs of the building. The thinnest wire allowed by law is invariably installed”. De extra kostnaderna för att installera tjockare kabel tjänar man in på elräkningen på mindre än ett halvår, men vem bryr sig? Paul konstaterar dystert att de allra flesta amerikaner och européer tänker lika lite på energin de använder som på luften de andas. Och, skriver Paul, vi kan inte förvänta oss att vare sig individer, organisationer eller nationer frivilligt kommer att använda mindre energi ifall detta innebär sänkt standard. Det enda återstående alternativet är i så fall av vi i framtiden ofrivilligt kommer att få vänja oss vid sänkt standard och att använda mindre energi...
.

Ransonering

.
När tiderna bli dåliga måste man få det man har att räcka längre. Ingen förkroppsligar detta bättre i modern tid än den brittiska hemmafrun under andra världskriget. I verkligheten var dock tiden direkt efter kriget ännu mer bister och till att börja med ransonerade man till och med bröd och potatis. Förutom mat ransonerade man också skor, kläder, bensin, kol och till och med leksaker. En hemmafru klagade på att det svaga ljuset i offentliga miljöer (så som på tåg och i väntrum) ledde till att man måste anstränga ögonen och blev deprimerad. Ransoneringen i England slutade inte förrän 1954 och bland de sista varorna att ransoneras var socker, kött och bacon. Något att ta i beaktning är att trots en 10-15 år lång period av trist och enahanda mat gav den uträknat nyttiga dieten stora positiva hälsoeffekter inklusive de friskaste och mest hälsosamma barnen någonsin i Brittisk historia.

I dagens åter bistra tider har försäljningen av mat som tidigare av många snarast betraktats som avfall (lever, hjärta, njurar, inälvor och till och med hjärna) ökat i England. Främst beror det på ekonomiska skäl men många kockar har länge prisat sådan mat och en engelsk matkritiker skriver gillande "All around me, people are doing something you don't see them do much these days: they're chewing. This is... muscular, workaday food that rewards you with plenty of flavour. Tough times call for tough food."

Men vad kan vi lära av Englands svåra tid under och efter andra världskriget som kan vara till nytta i en värld där de dåliga tiderna verkar vara på väg tillbaka igen? Enligt David Kynaston, författare till ”Austerity Britain, 1945-1951” finns det framförallt två läxor som vi bör komma ihåg från denna period:

"Two fundamental, timeless lessons emerge from the whole experience. First, that most people will broadly accept straitened times if they are genuinely convinced of their necessity and that there is no alternative. Second, that social cohesiveness during such an unwelcome turn of events will rest to a large degree on the extent to which the pain is administered on an equitable, transparent basis."

Även om dessa två kriterier uppfylls skulle ransonering utgöra en enorm utmaning för vårt demokratiska system och för alla människor som aldrig levt under knappa förhållanden (det vill säga nästan alla i Sverige). I Svergie har vi i modern tid haft ransonering under första världskriget (socker, mjölk, bröd), andra världskriget (kaffe, te, kakao) och oljekrisen 1973 (bensin).

Trots att det är svårt att tänka sig har människor vid många tillfällen upplevt ransonering som positivt. Skälet är att om det inte finns tillräckligt av en vara så måste man hålla igen och i detta fall kan ransonering upplevas som det minst dåliga alternativet av de som står till buds. Ingen föredrar ransonering framför att inte ransonera, men det är att föredra framför oro, långa köer och tomma butikshyllor och speciellt är det att föredra framför hungriga barn hemmavid.

På sätt och vis kan man betrakta höjda priser som en slags ransonering. Tyvärr slår detta sätt att ”hushålla med knappa resurser” hårdast mot de sämst ställda (fattiga, gamla, barn, handikappade) - det vill säga mot de som redan sedan tidigare använde minst resurser. Dessutom är sådan ”ransonering” ett mindre effektivt sätta att hushålla med en knapp vara då rika kan köpa sig förbi de ekonomiska hindren och fortsätta att konsumera precis så mycket som de vill (har råd att betala för). Utöver detta ökar förstås också risken för social oro och konflikter när svåra tider råder och vissa ändå njuter av ett (relativt) överflöd emedan andra får gå utan.

Att ransonera kan alltså upplevas som ett rättvist, vettigt och tryggt system som förenar ett samhälle - men bara om undantagen minimeras. Ju fler som delar bördan, desto mer kan pålagan förena istället för att splittra. Ojämlik behandling leder istället till bitterhet och motstånd. Det faktum att ransonering får större konsekvenser för rikare personer (högre fall) kan göra det lättare för den stora massan att acceptera sänkt standard och minskad tillgång på nödvändiga varor. Det är också lättare att acceptera allmän ransonering om man kan rättfärdiga den i patriotiska, krigiska, solidariska eller etiska termer (av att övervinna allvarliga hot som vi alla står inför tillsammans). Människor är beredda att uthärda mycket om de samtidigt känner sig bekräftade och viktiga och att ransonera är lättare om du känner att du därigenom bidrar till någonting av oerhört stor vikt.

Enligt en recension i DN (090320) av den nyutkomna boken "The spirit level: Why more equal societies almost always do better" har minskade social klyftor positiva effekter för alla samhällsklasser bland annat vad beträffar fysisk och psykisk ohälsa, narkotikamissbruk, kriminalitet, tonårsgraviditeter, ångest, övervikt, lycka, livslängd och tilliten mellan medborgare. Boken är skriven av en sociolog och en socialmedicinare och utgår från "enorma mängder sociologisk statistik" från hela världen. Utifrån rönen som presenteras i boken skulle alltså minskade resurser i kombination med ransoneringar (= jämlikare samhälle) till och med kunna göra människor lyckligare (jag anstränger mig här för att hitta en positiv vinkel på ransoneringen).

Idag föreligger det inte något behov, men i bästa fall skulle man alltså kunna välja att se ransonering lika mycket som ett löfte istället för enbart som ett hot. Ett löfte om en ny eller en återupprättad (lokal, regional, nationell) samhällelig solidaritet som förenar oss alla när vi (till exempel) mobiliserar inför att utkämpa ett "krig mot klimatförändringarna". Samtidigt är första offret i ett sådant krig konsumtionssamhället och de företag som frodas i ett sådant samhälle. Jag vet att många kommer att sörja detta offer men jag kan inte ser hur man kan komma ifrån det på något lätt sätt. Det är inte svårt att förstå att varje gång du stoppar en strumpa eller lagar en byxa istället för att köpa nytt (eller lämna bort till lagning), ifall du odlar din egen mat eller väntar ett extra år med att köpa en ny mobiltelefon så utgör detta ett hot mot den ekonomiska tillväxten, mot företagen som producerar alla prylarna och mot jobben. Många nya uppgifter och jobb kan för all del uppstå (småskalig "stadsbonde"?), men det är svårt att se att man skulle kunna tjäna tillräckligt för att upprätthålla vår nuvarande höga ekonomiska standard.

De varor som är mest aktuella att ransonera är de som (förstås) är knappa men som också alla och envar har ett grundläggande behov av – mat, vatten, energi, kläder, skor. En framtid med någon form av stora personliga begränsningar av vår konsumtion, vår energiförbrukning och vårt ekologiska fotavtryck (personliga utsläppsrätter?) välkomnas knappast av någon men kan i bästa fall accepteras om vissa villkor (ovan) uppfylls och om vi alla känner att vi drar vårt strå till stacken för att undvika en nationell eller global (ekologisk, ekonomisk) kris eller kollaps.

Att tidningarna under mars har fyllts av (bort-)förklaringar, ursäkter och pudlar från SEB och AMF Pension skapar tyvärr inte den bästa grogrunden för allmän acceptans av eventuella gemensamma framtida utmaningar och umbäranden. Den nödvändiga solidariteten - "vi sitter alla i samma båt" - undergrävs och ersätts istället av en gnagande tro av att andra (de rika, eliten) skor sig på min bekostnad. Som motvikt till löneökningar på 30% av redan höga miljonlöner följer här istället ett hastigt utkast till ett radikalt förslag på första steget till ett solidariskt samhälleligt kontrakt:

Personer i ledande positioner som "tjänar mycket" inser stundens allvar och behovet av samhällelig solidaritet och går "frivilligt" med på att sänka sin lön med X% per år (t.ex. 5% eller lika många procent som BNP minskade föregående år) antingen tills lönen sjunkit till en viss nivå eller tills dess att krisen är över (om 2, 5, 10, 25 år?). "Tjänar mycket" skulle kunna vara att man tjänar en viss mängd pengar per år (t.ex. 1, 2, 5 miljoner kronor) eller att man tjänar X gånger mer pengar (t.ex. 10 gånger mer) än genomsnittslönen hos de anställda i den organisation man leder/företräder (e.g. genomsnittslön = 200.000 betyder ett löneutrymme för VD och andra beslutsfattare på maximalt 2.000.000).

Jag tror att gemene man skulle känna betydligt större bredvillighet att uthärda försämrade materiella villkor om våra ledare gick före och visade vägen genom denna typ av symboliska handlingar. Självklart kan man resa många invändningar mot resonemanget ovan men jag utgår här ifrån att en fördjupad och långvarig global ekonomisk kris leder till ökad protektionism och minskad handel. Vi ser tidiga tecknen på detta redan nu (Financial Times: "tensions flared up in earnest last week in a dispute between Prague and Paris over protectionism"; Roubini: "Protectionist pressure will become more severe if the global economic slump is more protracted and deep"). Detta skulle leda till att krafter som tidigare verkat för en globalisering avstannar eller "går baklänges". Argumentet att lönerna hos näringslivets toppar ska ligga i paritet med motsvarande löner i andra länder minskar då i tyngd i takt med att avstånden till främmande länder ökar.

Ovan har jag framför allt utgått från en ekonomisk kris men resonemanget fungerar lika bra ifall det istället handlar om frivilliga begränsningar för att minska vår klimatpåverkan (t.ex. som effekt av klimatförhandlingarna i Köpenhamn i slutet av året) eller ofrivilliga begränsningar ifall den globala mängden energi som står till vårt förfogande (och Sveriges andel av denna) minskar framöver. Troligtvis går det i vilket fall inte att isolera dessa faktorer från varandra och exakt vilket scenario som inträffar är mindre intressant i detta sammanhang, det intressanta är att det kan uppstå en situation som kräver "austerity", det vill säga åtstramningar, standardsänkningar och i värsta fall allmän torftighet. Just det faktum att torftigheten är allmän gör den dock lättare att acceptera och uthärda. Det finns alltså relativt goda möjligheter att fördela knappa resurser och hålla människor på (relativt) gott humör om man på politisk nivå tacklar dessa utmaningar med rätt metoder och på rätt sätt.

Avslutningsvis och med hänvisning till bilden ovan undrar jag hur ofta du stoppar dina strumpor istället för att slänga dem och köpa nya? Själv gör jag det tyvärr aldrig. Men kanske kan frivillig "austerity" bli en ny trend? Den svenska termen att hålla reda på är frivillig enkelhet.
.

Livet efter oljan - det första halvåret

.
Bild: Så funkar Internet. ICA fångade nästan direkt upp min förra text om Gunnar Lindstedts bok ”Svart jord” och publicerade en länk till den under rubriken ”Bloggat om ICA och ekologiskt”. Kopplingen är dock tveksam, vad jag skrev i själva blogg-texten var det paradoxala i att bönder i Sverige år 2009 köper sin mat på ICA och Konsum precis som alla andra… Endast en person följde länken från ICAs hemsida till Livet efter oljan. Om ingen alls hade följt länken hade jag aldrig fått reda på kopplingen.


Jag startade den här bloggen i somras (augusti) och den har nu alltså varit igång i lite mer än ett halvår (jag hade ett månadslångt uppehåll i januari-februari). I november summerade jag upp de tre första månaderna och nu är det åter dags att stanna upp och reflektera kring bloggen och bloggandet. Det passar extra bra att göra detta just nu eftersom jag har anmält mig till Miljöbloggforum 2009 (oljetoppen kan alltså - om lusten faller på – betraktas som en miljöfråga). På denna träff (workshop, konferens?) kommer jag i mitten av april att träffa andra ”miljö-bloggare” och prata om bloggande och annat.

Under detta dryga halvår har jag publicerat ett fyrtiotal texter. Antalet texter är inte överväldigande men volymen text är mer imponerande. Jag har klippt in allt i ett ordbehandlingsdokument och hela produktionen blir då nästan 50.000 ord, eller 85 sidor tät text (Times, 12 punkter). Om jag igen går tillbaka och stämmer av mot bloggens ursprungliga intentioner (som de formulerades i det allra första inlägget) så ligger bloggen ganska väl i linje med dessa:

- Skriva minst ett inlägg i veckan.
Stämmer med undantag för uppehållet i början av året.

- Skriva inlägg utifrån artiklar i dagspress, böcker, dokumentärfilmer och andra bloggar.
Nja, det har inte blivit så mycket dokumentärfilm (eller spelfilm) och det lär inte bli så mycket mer framöver heller. Andra bloggar är nog ännu mer tveksamt som källa. Jag läser friskt andra bloggar men brukar av någon anledning inte tycka att de är så bra input till mina egna texter. Jag tror att det beror på att jag tenderar att vara mindre intresserad av vad andra tycker (det finns så många som tycker så mycket) och mer fokuserad på att förstå eller utforska ett ämne och sedan ge min egen vinkel på detta. Dagspress och texter på nätet är däremot en stor källa till inspiration, mer om detta nedan.

- Inte minst kommer jag att reflektera utifrån min egen situation och de val jag och min familj gör.
Nja, de flesta texterna hämtar inte sin inspiration från mitt privatliv. Enda undantaget de senaste månaderna är den text som handlade om att jag nu blivit delägare i en ekoby-i-tillblivelse. Jag räknar dock med att regelbundet återkomma till denna ekoby och planerna för den.

Ursprungligen trodde jag att jag skulle hämta inspiration från svensk dagspress (främst DN som jag prenumererar på men också SvD och DI på nätet). I höstas klippte jag flitigt ut artiklar som handlade om ämnen jag tyckte var intressanta, men rent generellt tycker jag att bevakningen sällan går på djupet i dessa artiklar. Istället hämtar jag mycket inspiration från två bloggar som dagligen aggregerar engelskspråkiga nyhetsartiklar från (främst men inte enbart) amerikanska och andra anglosaxiska medier (England, Australien). Dessa är The Daily Drumbeat på The Oil Drum samt The Automatic Earth. Speciellt Daily Drumbeat är en överväldigande källa till information. Genom Drumbeat får man dagligen referenser till dussintals olika oljerelaterade artiklar och texter i form av ett stycke text eller två och en rubrik/hyperlänk som leder vidare till själva artikeln.

En hel del av det jag skriver om här handlar om eller tar sin utgångspunkt i USA. Det finns flera skäl till detta:
- Det första är att det finns en stor volym av bra texter som handlar om just USA (se ovan). De flesta elektroniska texter jag läser är på engelska.
- Jag och min familj var i USA 2007 och såg med egna ögon hur energi- och konsumtionsmässigt ohållbar den amerikanska livsstilen är.
- Det som händer i USA kan påverka oss alla. USA är världsekonomins centrum och motor. Vi har nyligen fått det bekräftat när effekterna av deras subprime-kris spridit sig över hela världen. Att USA också har världens starkaste armé och därigenom på ett konkret sätt kan påverka världsskeenden är ju inte heller helt oviktigt i sammanhanget…
- USA har varit ett rikt land och ofta ett föregångsland för oss här i Sverige. Samtidigt finns det stora problem i USA med en historia kantad av våld och rasmotsättningar, stora inkomstskillnader och ett samhälle som i modern tid är byggt på och totalt beroende av fortsatt billig energi.
- Många fenomen och trender (inklusive problem och möjligheter) dyker först upp i USA och rör sig sedan över Atlanten för att ta sig till Sverige med något eller några decenniers fördröjning. Att se på USA kan alltså vara som att se in i framtiden…

Man skulle kunna tro att olja är ett begränsat ämne som till sist blir uttömt. Så är det dock inte. Ju mer man börjar nysta, desto mer finns det att skriva om; matproduktion, energi, miljö, transporter, tillväxt, politik, globalisering, livsstil… Jag har nu kommit till den punkt där jag har samlat på mig ett 50-tal uppslag till olika ämnen som jag skulle vilja skriva om framöver. Att notera är alltså att detta överskrider det 40-tal texter som jag har skrivit sedan bloggen startade... Dessutom är vissa uppslag så omfattande att de skulle kunna generera hela serier med texter. Det som det finns brist på är istället tid att läsa, tänka och utveckla alla idéerna och få ihop texter till bloggen. En text per vecka är ungefär vad jag hinner med och även detta kan vara lite betungande ibland.

Under den närmaste framtiden kommer jag bland annat att fortsätta att skriva texter om böcker jag har läst. Det beror inte på att jag har läst kopiösa mängder litteratur på sistone, utan på att jag läste flera böcker under hösten än jag skrev om här. Alltså kan ni se fram emot texter om Roberts ”The end of oil”, Heinbergs ”Powerdown”, Kunstlers ”The geography of nowhere”, Sannes ”Keynes barnbarn”, Tertzakians ”A thousand barrels a second”, Formas ”Är eko reko?” samt förstås de två dussin olästa nya böcker som står i bokhyllan och som räcker året ut och längre därtill…

De första månaderna hade jag ingen aning om hur många som läste min blogg. Allt jag hade att gå på var antalet kommentarer som skrevs - och det var (och är) inte många. Efter att jag skaffade en räknare i oktober blev det dock mer intressant. I november började jag dessutom göra en anteckning om hur många ”unika besökare” bloggen hade varje dag. Då kunde jag se att på de 4-5 dagar som gick mellan jag publicerade nya texter dök det upp ungefär 100 unika besökare. I december lyckades jag ta mig över 150 besökare två gånger. Efter att jag har satt igång att skriva nya texter i februari har det varit ännu fler besökare, uppemot 200 eller fler under varje sexdagarsperiod. Även om antalet besökare varierar från vecka till vecka är den underliggande trenden långsamt stigande. När denna text blir publicerad har bloggen redan haft lika många unika besökare på 20 dagar i mars (> 600) som den hade under den populäraste månaden dessförinnan. När jag i början av november summerade de första tre månaderna hade jag 7 personer som prenumererade på en ”newsfeed” från min blog och i skrivande stund har siffran stigit till 20 prenumeranter (min ”stampublik”).

Lite esoterisk information är att det är nästan dubbelt så många läsare på min blogg på måndagar (knappt 20% av den totala trafiken) jämfört med lördagar (nästan exakt 10%). Om jag ville maximera antalet läsare en viss dag skulle jag publicera ett nytt inlägg med en intresseväckande rubrik en måndag klockan 00.30. Därefter skulle jag annonsera hej vilt och helst försöka få några tidningar att länka till bloggen (genom att själv i min text länka till artiklar i DN och andra nättidningar). Men så utstuderad är jag inte och vi vet ju alla att kvalitet vinner i längden. Inte. Vi vet alla att ytlighet, kändis- och modebloggar vinner i längden.

Vad som är lite svårt att veta är om det faktiskt är så att vissa texter jag skriver lockar fler läsare, eller om det mer är slumpen och händelser utanför min kontroll som styr. Det verkar luta åt det senare. Den enskilda dagen när flest besökare dök upp var tisdagen den 16:e december då 57 unika besökare läste min blogg. Vad hända på min blogg den dagen? Inget speciellt. Varför dök det då upp så många besökare? Jo, för att ”begion” hade hänvisat till min blogg på Dagens Industris börssnack. Detta som svar på en fråga om tips på böcker om olja. Ungefär hälften av mina besökare den dagen hade följt länken från DI.

Där är ganska kul när någon skriver om min blogg i ett oväntat sammanhang och detta genererar en liten våg av trafik. Det har hänt vid några olika tillfällen. Första gången var när en viss ”Lemon” på forumet Forza-motorsport (där man vanligtvis diskuterar Formel 1, NASCAR etc.) i november hänvisade till mina två texter om GM och amerikanska bilindustrin som “bra sammanfattningar”. Effekten blev ett tillfälligt inflöde av bilintresserade från ett diskussionsforum med helt annan inriktningen. På motsvarande genererade survivalist-bloggen ”Att leva efter 2012” trafik när den hänvisade hit i början av mars med texten ”Har funnit en intressant och välskriven svensk blogg om peak oil, vårat sannolikaste globala TSHTF-scenario” [The Shit Hits The Fan].

När ett nytt rekord med unika besökare slogs för knappt två veckor sedan (från 57 till 72) berodde det på att hälften av besökarna kom hit genom att följa en länk på Sweden Rock Festivals diskussionsforum. Jag har själv svårt att se kopplingen och eftersom man måsta logga in för att komma till deras forum har jag ingen aning om vad som är skrivet där och hur detta kunde få 35+ personer att mer eller mindre omgående gå från rockfestivaldiskussioner till Livet efter oljan (?). Om någon som läser detta vet svaret på denna gåta får ni gärna skriva en kommentar om det… I vilket fall är dessa kopplingar helt oförutsägbara men ganska roliga att fundera över.

Andra oförutsägbara och roliga överraskningar uppstår ibland när man tittar på vilka söktermer som lett människor hit. I de flesta fall är det inte så konstigt; om man gör en Google-sökning på ”första elbilen” så är ju kopplingen till texten ”Elbilen förlorade på K.O. i första ronden” ganska rimlig, och söker man på olika kombinationer av ”globalisering”, ”fartygstransporter”, ”sjöfart” och ”container” så är det naturligtvis logiskt att man kan komma till någon av de texter jag skrev om dessa ämnen i augusti.

Men ibland kan jag se framför mig hur någon halkade in till denna blogg på ett bananskal. Till exempel de personer som (kanske) sökt finansiell information om Johan och Helena Tidstrand (äger Kolmården) eller som inför ett besök sökt på en kombination av ”Kolmården” och ”kostnad” eller ”pris”. Det har alltså hänt flera gånger att sådana sökningar (”hur mycke kostar det att gå på skansen”, ”var bo kolmården”) lett människor till att läsa min text om hur kört det är för Kolmården efter oljetoppen (”Kolmården vs Skansen”). På motsvarande sätt har en person som gjort en sökning på ”transportera vin på resan” knappast tänkt sig att läsa en mer filosofisk betraktelse om att ”Energi är gratis”. Och så har vi min favorit, den person som sökte på ”om man har ca 15000 kr varje månad med hyra på 4000 har man råd med bäbis då” och som fick upp min blogg som tredje träff… :-) Googles vägnar äro outgrundliga… Inte för att jag klagar – Google levererar stadigt åtminstone fem till tio personer hit varje dag och en del kanske väljer att återkomma. Till saken hör också att Google i princip är den enda sökmotorn som levererar besökare till min blogg och dessutom "råkar det" (?) förhålla sig så att Google äger verktyget/platsen (Blogger/blogspot) som Livet efter oljan använder sig av...

Till sist har jag syndikerat en text från bloggen! I december blev jag uppringd av Grus & Guld som är den alternativa banken JAKs medlemstidning. De frågade om det gick bra att återpublicera en förkortad version av ”Energi är gratis” i form av en krönika i deras papperstidning. Det gick förstås bra och den kom med på sista sidan i nummer 1/2009. Nu i veckan hörde Grus & Guld av sig igen med en förfrågan om att publicera en förkortade version av min text om Gunnar Lindstedts bok "Svart jord". Dessutom ledde min text om BRF Bybo Ekoenhet till att SVTs nya klimat- och energisajt ”Ställ om” intervjuade mig om mitt beslut att gå med i en ekoby. Ställ om ”vill ge fotfolket ute i landet en röst. Lyfta fram goda exempel och de människor som redan är i gång och arbetar för en omställning av vårt samhälle ”. Ställ om ska ”smygstarta” nu i mars men har ännu inte kommit upp.

Till sist vill jag tacka de som återkommer hit regelbundet och speciellt de (få) som kommenterat inläggen.

PS. Även denna text fångades direkt upp på ICAs hemsida. Ville jag vara riktigt klurig skulle jag alltså kunna ersätta bilden ovan med en nyare bild som avbildar en länk tillbaka till denna text...
.

"Svart jord" av Gunnar Lindstedt (2008)

.
I Gunnar Lindstedts föregående bok, ”Olja”, stod den kommande oljetoppen i fokus och matfrågan var en av flera frågor som figurerade i bakgrunden. I Gunnars nya bok, ”Svart jord: Kommer jordbruket att leverera vårt dagliga bröd när oljan sinar?” (2008) har dessa två frågor bytt plats. "Svart jord" handlar alltså om de genomgripande förändringar som jordbruket genomgått de senaste 60 åren, och de förändringar jordbruket står inför när oljepriset under de kommande decennierna kommer att skjuta i höjden. Varför man valt att illustrera bokens omslag med en bild av en man som håller ett grishuvud framför sig övergår mitt förstånd och jag har istället valt en bild (ovan) från bokpärmens insida. Till skillnad från den nätta ”Olja” är denna bok uppemot 400 sidor lång, men den är skriven på samma lättlästa och medryckande sätt som ”Olja”. Som ofta inom den bokgenre som porträtterar företag (Tetra, Apple) eller entreprenörer (Ingvar Kamprad, Sam Walton), är det framförallt konkreta berättelser som driver bokens ”handling”.

En röd tråd som går igenom boken är kontrasten mellan det storskaliga mekaniserade och högt specialiserade jordbruket samt det ursprungliga kretsloppsbaserade och småskaliga jordbruket. Gunnar sammanfattar i princip hela bokens budskap i denna diatrib (p.115-116):

”Efter drygt femtio år av oljebaserat jordbruk står vi nu vid ett vägskäl. Med hjälp av billig olja och statliga subventioner har det traditionella jordbruket som var ekologiskt hållbart förvandlats till industrijordbruk som är energiintensivt och miljöförstörande. Produktionen av jordbruksprodukter har mångdubblats men å andra sidan undergräver dagens produktionsmetoder våra möjligheter att långsiktigt bruka jorden och försörja framtida generationer. […] Resultatet av femtio år av oljedopning förskräcker: jordbruket är mer energiintensivt än någonsin, monokulturer har minskat den biologiska mångfalden drastiskt, jorderosionen har tilltagit, konsumtionen av vatten, där jordbruket står för 70 procent, är idag så hög att sötvattenreservoarerna töms, konstgödsel har skapat stora områden av döda zoner till följd av övergödning, utsläppen av växthusgaser från jordbruket är idag minst lika stora som från transportsektorn, kemiska bekämpningsmedel har reducerat antalet insekter och djur och har dessutom smutsat ner vårt dricksvatten och ökat förekomsten av cancer och nervsjukdomar. Den industrialiserade matproduktionen ger oss idag mat som är av allt sämre kvalitet, näringsvärdena är sämre, antalet tomma kalorier större; vid sidan av svält och undernäring har övervikt och fetma blivit ett stort problem.”

Boken följer en handfull olika spår och rör sig å ena sidan geografiskt mellan Sverige, Ryssland och USA och å andra sidan temporalt mellan nutid och bakåt två generationer i tiden. Det ryska spåret handlar framför allt om Gunnars försök att följa företaget Black Earth Farming som på stor skala strävar efter att starta ”första världen-jordbruk i ett tredje världen-land”. Runt 12 av bokens 28 kapitel handlar om Ryssland och det är tyvärr för mycket – det händer helt enkelt inte tillräckligt mycket intressant på Gunnars besök i Ryssland. Dessa kapitel kunde halverats till antalet och bokens längd reducerats med 50-100 sidor utan den skulle förlorat något. Bilden ovan kan vara tagen i Ryssland och illustrerar väl det industriella jordbruket drivet till sin yttersta spets; skördetröskor som med militärisk precision (med hjälp av positioneringsteknik) och jämn (hög) fart ”betar av” enorma arealer på minsta möjliga tid. Den historiska aspekten handlar framför allt om hur jordbruk bedrevs förr - på Gunnars fars och farfars tid – i Skänninge i Östergötland. Jag lämnar dock båda dessa och flera andra spår därhän och koncentrera mig här på några spår jag fann speciellt intressanta i Gunnars bok.

Det industriella jordbruket kan sammanfattas med orden specialisering och monokultur. Alternativet kan lika kort sammanfattas med småskaligt kretslopp. Ännu år 1870 jobbade 70% av Sveriges befolkning i jordbruket och detta motsvarar ungefär den andel av befolkningen som idag försörjer sig på jordbrukande i tredje världen. Detta jordbruk är energieffektivt och levererar ofta 10 gånger mer energi i form av mat än den energi (från människor och djur) som lagts ner på att bruka jorden. Olika naturliga begränsningar gör att gårdar som bedriver denna typ av jordbruk inte kan ha för många djur eller för stora marker och därför fungerar bäst när verksamheten drivs småskaligt. Ett svenskt exempel är Börje och Helena Johanssons ekologiska jordbruk med 18 mjölkkor på Hulta gård söder om Linköping. Börje är min idol. Han är ett orakel och varje ord som kommer ur hans mun hyser ett större eller mindre mått av visdom.

Motsatsen är det storskaliga, maskintäta, kapital- och bränsleintensiva moderna jordbruket. Maskinerna är sällan mindre än 40 gånger mer effektiva än handkraft. I denna typ av jordbruk finns det starka drivkrafter mot en (ytterligare) ökad specialisering men få motkrafter som tar hänsyn till långsiktig hållbarhet och som försöker jobba i samklang med naturens kretslopp. Tvärtom, när bönder köper varor utifrån (konstgödsel, bekämpningsmedel, maskiner och kanske mest absurt - mat på ICA eller Konsum som du och jag) skapas det jobb och inkomster i andra sektorer:

”Djur som får parasiter i magen växer inte till sig lika snabbt. Då lägger parasiterna beslag på en del av näringen. Men genom att växla djur i hagen kunde Börje Johansson hålla ner plågan. […] Växlingsarbete är ett biologiskt sätt att bekämpa skadeparasiterna. […] Många av dessa kunskaper har bönder haft i generationer, men under det senaste halvseklet har de fallit i glömska. ”Numer är det närmast rutin att man i stället ger avmaskningsmedel till djuren”, sade Börje Johansson. ”Läkemedelsföretagen vill naturligtvis sälja preparat”. Börje Johanssons metod att ta död på parasiter var helt enkelt mindre kommersiell. Att göra preparat däremot skapade tillväxt och vinster till läkemedelsindustrin. Ett av många exempel på hur användandet av naturens ekosystemtjänster försummas därför att starka kommersiella intressen istället vill sälja produkter.”

Denna utveckling har drivits så lång att vår svenska djuruppfödning idag är beroende av foder som odlas i andra länder och billig olja för att transportera hit det. Förr i tiden ”hämtade” korna sin egen mat på ängar och i hagar. Nu står många kor i ladugården och väntar på att lastfartyget från Brasilien, lastbilen och traktorn ska leverera maten till dem. Något jag alltid reflekterar över själv när jag ser en hästtransport är hur absurt det är att vi människor nuförtiden transporterar våra hästar när vi förr i tiden använde hästarna för att transportera oss...

Samma utveckling mot ett storskaligt industrialiserat jordbruk som vi har haft i nord förespråkas även som vägen framåt för jordbrukande i syd av flera tongivande organisationer (WTO, FNs jorbruksorganisation FAO). Vad man då lätt glömmer (eller bortser ifrån) är att denna modell bygger på fortsatt kontinuerlig och billig tillgång till energi och olja även i framtiden. Och där kommer det att bli problem framöver.

Gunnar hänvisar till prognoser som gjordes av OECDs energiorgan IEA, EU-kommissionen och Deutsche Bank så sent som år 2001. Dessa förutspådde oljepriser på 20 USD/fat år 2010. I år, 2009, betraktar alla förstå-sig-påare dagens oljepriser (i skrivande stund mellan 30-40 USD/fat) som ohållbart rekordlåga efter att oljepriset var upp och vände i över 145 USD/fat förra sommaren. Vår tid med riktigt billig olja ligger bakom oss och många är nu överens om att trenden vi har att förvänta oss framöver är högre (och högre och högre) oljepriser. Om vi jobbade med att förbereda oss inför en sådan framtid skulle vi enligt Gunnar jobba mot långsiktig matsäkerhet genom att:

- stödja jordbrukets nuvarande småskaliga och arbetsintensiva struktur i syd (med många självförsörjande familjejordbruk som säljer överskottet på en lokal marknad).
- förbereda oss inför betydligt mindre (eller dyrare) olja genom att i nord redan idag avindustrialisera/ekologisera vårt eget jordbruk (minska insatsvarorna och kompensera detta genom att öka det manuella arbetet).

Bortsett från den ”praktiska” utmaningen i att ställa om jordbruket till mindre/dyrare olja frågar sig Gunnar hur många personer som skulle behöva arbeta med att framställa mat om man skulle återgå till att bruka jorden helt utan hjälp av fossila bränslen. Uppskattningarna ligger på mellan 20-50% av befolkningen och detta skulle i Sverige betyda att minst 1.8 miljoner människor skulle flytta ut på landet för att bruka jorden!

Förutom okunskap och missriktade insatser som de senaste 60 åren fört oss mot och låst oss till en situation med ett oljeberoende lantbruk finns det en stor skurk i Gunnars bok och det är agribusiness. En handfull multinationella förtag (Cargill, Bunge, Monsanto, ADM, Syngenta, Dupont, Tyson) kontrollerar en stor del av den globala livsmedelsmarknaden. Dessa bolag tjänar stora pengar på att omvandla småskaligt jordbrukande till industriell matproduktion och på att behandla mat som vilken annan produkt som helst som till maximal vinst kan köpas och säljas på en (världs-)marknad. Att knysta om nationell matsäkerhet är att undanhålla en potentiell marknad från dessa företag. Miljoner självförsörjande hushållsjordbruk i syd står också i vägen för agribusiness behov av nya marknader. Dessutom håller nu en ohelig allians på att formeras mellan agribusiness och oljebolag kring odlingsbara bränslen (etanol etc.). Ytterligare ett hot från agribusiness mot den globala matsäkerheten är patentskyddade grödor och genmanipulerad mat (GMO), ett ämne som Gunnar utvecklar i ett fascinerande och minst sagt fullständigt förskräckande kapitel (kap 27, ”Modifierade grödor”).

Ett privat företags första ansvar är gentemot sina aktieägare. Självklart kommer vi aldrig få se privata företag (agribusiness) ta ansvar för svältande människor. Ändå lägger många (regeringar) sina förhoppning till att den privata marknaden kan lösa globala utmaningar vi står inför inom matproduktionen. Att privata företag handlar kortsiktigt är vi alla bekanta med och senaste året har vi lärt oss att till synes stabila system, som det globala finansiella systemet, på kort tid kan kräva tillskott av pengar från stater (och därigenom från oss medborgare) för att inte kollapsa. Vem kan i denna situation känna sig bekväm med en utveckling inom matproduktionen som går mot att lägga alla ägg i en korg? Rimligtvis ingen, men det är ändå dit vi är på väg på grund av en sällsam blandning av oförstånd, kortsiktighet och vinstlystnad.

I väst använder vi idag runt 10% av vår inkomst till mat men fattiga människor kan använda uppemot 70% till mat. Hösten 2007 och våren 2008 steg FN/FAOs matprisindex med över 50%. För oss i Sverige svider sådana prishöjningar men för fattiga är det värre. Hur gör man för att lägga mer än 100% av sin inkomst på mat? Förra året uppstod hungerkravaller i flera länder (Pakistan, Mexiko, Indonesien, Kina, Indien) och många menar att dagens fallande priser på mat istället leder till att mindre planteras och att den globala matproduktionen därför kommer att minska i år. Mörka stormmoln kan skönjas vid horisonten...
.

Grön IT

.
Datorbranschen har blivit kritiserad för att konsumera mycket energi och därmed bidra till koldioxidutsläppen. Något som säkert överraskar många är att branschen (enligt analysföretaget Gartner) bidrar med 2% av de globala koldioxidutsläppen och att detta är lika mycket som den utskällda flygbranschen står för. I flera länder (USA, England, Tyskland) beräknas hälften av alla datorer stå på för jämnan.

Att i denna situation spara och optimera är inte bara ett sätt att minska utsläppen utan också att spara pengar, inte minst med tanke på att många räknar med att priserna på elektricitet kommer att stiga ytterligare framöver. Från att ha varit en ”moralisk” fråga som handlat om miljömedvetenhet och socialt ansvar har grön IT bara senaste året tagit steget till att också bli en fråga om kostnader, resultat och vinst. Ytterligare faktorer som verkar för en rörelse mot grön IT är att till skillnad från flygbranschen ökar datorbranschens energiförbrukning med tvåsiffriga procenttal varje år samt att många redan nu förbereder sig för striktare framtida regleringar och lagstiftning kring ”gröna” frågor.

Vad är då grön IT? Grön IT omfattar frågor om såväl energieffektiv hårdvara, om mjukvara för att övervaka och optimera elanvändning, om att använda mer miljövänliga material samt effekter som följer på tillverkningen och återvinningen av hårdvaran. I förlängningen rör man sig även mot frågor som mer generellt handlar om effektiv användning av energi, t.ex. i kontorsmiljöer och på arbetsplatser och om att använda IT för att effektivisera verksamheter.

Att byta ut hårdvara tar tid - även om det går fortare i datorbranschen än på många andra ställen. En ny dator från Intel använder bara hälften så mycket energi som en tre år gammal dator (beräknad energibesparing = 83 USD/år). Men ännu lättare är det att uppdatera mjukvaran. En så enkel åtgärd som att med central mjukvara stänga av alla datorer på natten sparade 1.8 miljoner USD åt Intel förra året. Just Intel genomförde också ”i det lilla” ett sympatiskt projekt där man använde överskottsvärme från sina servrar till att värma upp sin cafeteria.

Nästa steg är att spara pengar och miljö med mer avancerad mjukvara som övervakar elanvändningen och automatiskt stänger av datorer och andra prylar (IP-telefoner, trådlösa accesspunkter etc.). Ett exempel på detta är Ciscos mjukvara EnergyWise som mäter, rapporterar och reducerar elförbrukningen. I systemet kan man skapa avancerade regler utifrån information om typ av pryl, var den befinner sig, tid på dagen, prioritet och andra faktorer som man själv väljer att definiera upp. En chef från Cisco menar att ett genomsnittligt bankkontor kan tjäna uppemot 40 000 Euro per år bara på att låta EnergyWise övervaka och släcka ner den elektroniska infrastrukturen när bankkontoret är stängt. Nästa steg är att EnergyWise också sköter om värme, luftkonditionering, hissar och ljus. Även Philips forskar och utvecklar system som automatiskt anpassar belysningen inomhus och tar hänsyn till rörelser och händelser i rummet och också till tid på dygnet och ljusinsläpp utifrån.

Dessa åtgärder riktar in sig på datorer på ena änden av ett spektrum – de miljontals stationära eller bärbara datorer som vi slutanvändare användare oss av i vår vardag. I exemplen ovan rör det sig enbart om åtgärder som berör våra arbetsliv och till detta tillkommer sedan alla datorer i privat ägo som är mycket mer tunt utspridda (se t.ex. min tidigare text om avatarers strömkonsumtion). I andra ändan av detta spektrum finns istället datacenter med rack efter rack fyllda med datorservrar som snurrar mest för jämnan (tänk på Google, Facebook, Amazon, World of Warcraft eller ett storföretag eller myndighet).

Bakom ett ökat intresse för grön IT finns – speciellt vad beträffar datacenter – så kallade PCFE-frågor – Power, Cooling, Floor space och Environmental issues. Ett datacenter slukar stora mängder energi och det är där lätt att se att ökade kostnader för strömförbrukning, kylning och för att inhysa datorerna är starka drivkrafter - speciellt när energipriserna gått upp. Fram tills för några år sedan hade dessa frågor liten inverkan på inköpsbeslut men idag utgör de en viktig faktor vars betydelse ökar. Dells globala ”miljö-general” påpekar att vi nu befinner oss i en situation där de största kostnaderna för ett datacenter inte är kostnaderna för att köpa in hårdvara utan för energin som krävs (i snitt 5 MW) för att löpande driva (och kyla) datacentret. Ytterligare ett problem är att stora centraliserade datacenter kan dra så mycket ström att den som finns lokalt tillgänglig helt enkelt inte räcker till och att de av denna orsak inte kan växa mer.

Det första man tänker på när man ska spara elektricitet är att pensionera äldre mer energihungriga servrar och köpa in ny mer energisnål hårdvara. Intels ”Eco-Technology office” låter meddela att deras kommande multi-processor chip Xeon 5500 kan göra samma arbete som nio tidigare servrar (det finns över 10 miljoner servrar i världens alla datacenter). Alltså skulle man då kunna flytta och konsolidera arbetet till färre men kraftfullare datorer/servrar. Det viktigaste måttet för att hålla koll på kostnaderna är dock inte hur kraftfull en enskild dator är utan istället prestanda och produktivitet; hur mycket ”datorkraft per watt” man får ut. Man kan jämföra detta med bilar; det var länge sedan vi bara tittade på prislappen när vi skulle köpa bil, vi är förstås också väldigt intresserade av bilens bränsleeffektivitet (mätt i kilometer/liter bensin)! Förhoppningsvis kan detta betyda att energieffektivitet kan bli en än viktigare faktor - till att börja med i datacenter men så småningom också utanför dessa. Förutom att strömsnåla datorer sparar pengar behöver de också mindre kylning och är därför tystare.

Lite mer sofistikerat är att undersöka hur hård belastningen på alla dessa servrar faktiskt är, och då visar det sig att de är grovt underutnyttjade i dagsläget. Mer kraftfulla servrar har potentialen att ersätta flera äldre datorer och spara energi, men trenden har gått åt andra hållet; rå processorkraft har utvecklats snabbare än mjukvaran hinner tygla denna kraft. Varje år har vi fått tillgång till mer beräkningskapacitet som utnyttjats sämre – ofta kommer bara 10% (eller mindre) av den fulla potentialen till nytta och den siffran har sjunkit – inte stigit - i takt med att servrarna har blivit mer kraftfulla. Detta har ledit till en situation med alldeles för mycket hårdvara som använder alldeles för mycket elektricitet i förhållande till det arbete de har utfört. Och då har vi inte börjat prata om "borttappade" servrar som står på år ut och år in utan att de längre används för något produktivt arbete (företagets förrförra websida kanske fortfarande är igång på en dator som inte ens är möjlig att nå över Internet längre).

För några år sedan skulle Dell bygga ett nytt datacenter och man hade kommit så långt att alla planer och ritningar var på plats. Men istället för att bygga nytt valde man i slutänden att jobba med att göra det existerade datacentret mer produktivt. I korthet kan man konstatera att ”det grönaste datacentret är det du aldrig bygger” (liksom den mest miljövänliga bilen är den du aldrig köper).

IT-förespråkare menar att ännu viktigare än att göra existerande infrastruktur mer energieffektiv är hur ökad IT-användning kan göra företag grönare genom att effektivisera och minska kostnaderna för transport, logistik och lokaler. Det är utifrån sådana skäl som t.ex. U.S. Food and Drug Administration skapat en gräddfil för elektroniskt inlämnade formulär som alltså blir behandlade snabbare än motsvarande formulär inlämnade på papper (motsvarande exempel i Sverige är Skatteverket som behandlar elektroniskt inlämnade deklarationer snabbare).

Mot detta står påståenden om att det inte finns några övertygande bevis för att IT nödvändigtvis reducerar vårt ekologiska fotavtryck. För det första tänker man vanligtvis bara på driftskostnaderna och inte på en dators hela livscykel inklusive tillverkning och skrotning. Det går åt stora mängder energi att tillverka en dator och efter bara några få år förpassas den till soptippen som elektroniskt skräp (varav en del komponenter innehåller ämnen som är mycket giftigt, t.ex. äldre datorskärmar som innehåller kvicksilver.

Av ännu större vikt – men svårare att räkna ut – är troligtvis de oförutsedda följdeffekter (så kallade ”rebound-effekter” eller rekyleffekter på svenska) som ökad datoranvändning medför. När Ford skruvade upp farten vid det löpande bandet för 100 år sedan var det svårt att förutse negativa framtida effekter så som bilköer, smog, ”urban sprawl” och ett ökat beroende av importerad olja. Motsvarande datorexempel handlar om hur fallande priser på lagringsmedia (hårddiskar) har gjort att mycket mer data lagras och finns tillgänglig on-line (t.ex. de artiklar jag länkar till i denna text). Även data som tidigare backades upp och lagrades off-line (t.ex. på band) finns nu ständigt tillgänglig på hårddiskar som snurrar och konsumerar elektricitet för jämnan.

Man man lätt tänka sig att ökad användning av strömsnåla mobililtelefoner är bra dels för att man spar energi jämfört med motsvarande strömslukande mobiltelefon och dels för att båda dessa telefoner spar ström jämfört med att använda en dator för att läsa epost, spela spel eller surfa på nätet. (Låt oss i detta sammanhang bortser från den ”lilla” detaljen att vi i Sverige anser att våra mobiltelefoner är föråldrade efter 18 månader och då köper en ny.) Men att en ny telefon är ”grönare” kan i slutänden stå sig slätt jämfört med det faktum att mobiltelefoner tillåter/uppmuntrar till en mycket mer rörlig - och energikrävande - livsstil. Grönare mobiltelefon är förstås bra med de reducerar inte effekten av en mer rörlig livsstil och den mer grundläggande frågan är vilken grad av rörlighet som är hållbar? I slutändan kan det alltså hända att grön IT inte gör någon större skillnad för energiförbrukning, CO2-utsläpp och klimatförändringar.


Denna text bygger på information från många olika källor, t.ex. en text från Yahoo! Tech och denna från en indisk datatidning som jag snubblade över. Texten kan ses som en introduktion till ämnet grön IT och jag har för avsikt att återkomma till och fördjupa mig i olika aspekter av detta ämne senare. Mitt bakomliggande intresse är att fundera över och försöka förstå vilken roll IT kan komma spela i ett kommande liv efter oljan. När bilar blir för dyra för den breda medelklassen, kommer vi då att ha råd med datorer och Internet? Vilken roll kommer IT att spela i ett sådant samhälle - kommer vi att använda IT mindre eller mer än idag?
.

"Small is possible" av Lyle Estill (2008)

.
"Small is possible: Life in a local economy " (2008) är skriven av Lyle Estill - en man som brinner för det lokala, det småskaligt robusta och den innovativa kraft som kommer ur nätverk av personer som bor nära, som känner varandra på flera olika sätt och som bryr sig om varandra.

Länge hade Lyle en karriär som säljare i sin brors teknikföretag och med ansvar för marknader långt borta, på andra ställen i Kanada och utomlands. ”Canada is a big place. In order to get us positioned in all Canadian markets I opened branch offices. And I lived on airplanes. […] I read books on time management, and I read Tom Peters, who promised everyone that if we didn’t have a percentage of our businesses in the international markets, we were certainly doomed.”

Företaget expanderade men efter att ha varit gift med den globala ekonomin i 20 år kom långa diskussioner kring köksbordet med aktivistiska vänner och Lyles ekologiska samvete ikapp honom och hans fru. Han köpte loss ett litet teknikföretag med en produkt han trodde på (från ett stort teknikföretag som inte brydde sig) och förlade det – av inga andra skäl än att det låg nära hans hem – i den sömniga småstaden Pittsboro i Chatham County, North Carolina. Så startar hans resa från att flänga runt världen till att flänga runt i den lilla kommunen där hans nya passion är att driva lokala företag (som skapar lokala arbetstillfällen) och att verka för Gnosjöanda och robusta strukturer i lokalsamhället. Allt kärleksfullt beskrivet i ”Small is possible”.

Boken är en serie berättelser där Lyle genomgående i sina berättelser hänvisar till vänner, småstadsbor och affärsbekanta (kategorierna överlappar ofta varandra) och ofta bara med förnamn. Det känns som varannan person som dyker upp i boken är mångsysslare och tusenkonstnär, alltid redo att pröva ett nytt jobb eller förmedla en kontakt till någon lokal förmåga som händelsevis råkar vara expert på att, tja, svetsa (”Bruce was a farmer turned generator repair expert, who could incidentally weld, and fit pipe, and wire pumps, and pour cement, and do just about anything else”). Bokens form ger ett lite pratigt intryck, ibland känns det som Lyle inte bara skriver om, utan kanske också för sina vänner. Trots, eller kanske just på grund av detta får man samtidigt en ”fyllig” beskrivning av livet i Pittsboro och grannstäderna Moncure och Sanford.

Hela boken är en lovsång till den lokala ekonomin och till starka beundransvärda människor med fötterna på jorden. Boken består av två delar och efter de mer öppna (bakgrunds-)berättelserna i den första delen går den mer fylliga andra delen metodiskt igenom det lokala samhällets försöka att i så stor utsträckning som möjligt reda sig självt (Lyle har ofta själv ett finger med i spelet). Kapitlena heter Connecting Ourselves, Feeding Ourselves, Housing Ourselves, Fueling Ourselves, Financing Ourselves, Educating Ourselves, Entertaining Ourselves, Healing Ourselves och Governing Ourselves. I dessa kapitel finns sedeslärande och upplyftande berättelser, t.ex. om gänget som startade Chatham Marketplace, en ”organic grocery co-op” (med 30% mat lokalt producerad i North Carolina) och tog upp kampen med stormarknaden Food Lion (3% lokalt producerad mat). Detta co-op gör det lättare för lokala odlare att få avsättning för sina varor och för Pittsboro mot långsiktig matsäkerhet istället för beroende av långväga transporter.

Utifrån sina kunskaper om hur multinationella företag fungerar är Lyle numera en våldsam motståndare till att lokala pengar får vingar och flyger iväg till något företags huvudkontor långt borta, i en annan delstat. Motsatsen är att pengarna cirkulerar många gånger i den lokal ekonomin och därigenom stödjer och skapar lokala arbetstillfällen. Ett extra finurligt sätt att ”fånga” pengarna och sätta dem i arbete lokalt är den lokala valutan Plenty. Den accepteras av tillräckligt många olika personer och verksamheter i Pittsboro för att de flesta - både lokala småföretag och privatpersoner - ska acceptera att få betalt i Plenties. När man behöver en elektriker kan man höra av sig till Deb som accepterar att ta en del av betalningen i Plenties, liksom när man vill köpa lunch, bensin, internet-abonnemang från den lokala operatören eller mat från Chatham Marketplace.

Det jag personligen finner mest intressant är två spår som genomsyrar hela boken; Lyles militanta, nästan religiösa tilltro till småskalig, lokal verksamhet och hans tankar kring hur man kan göra småstaden hållbart ur ett (lokal-)ekonomiskt perspektive. I detta sammanhang är Lyles relation till det lokala bankkontoret inte odelat positiv:

”I went into Capital Bank to discuss moving my account, only to find a woman who doesn’t live in Pittsboro. Doesn’t know anyone in town. Doesn’t know who I am. Which made me pause. […]

The managers who knew me would happily have me submit for loans or lines of credit, or letters of credit, or mortgages, etc., but whether they were approved or not never seemed to be their decision. Small town banks tended to have their decision makers elsewhere, which means their risk profile for me was determined by some formula, or machine, or on some market in a far away place in which my reputation never seemed to factor in. […]

When I call Eileen from my cell phone, to do some emergency tele-banking because I am on vacation and out of cash – she knows me by the sound of my voice. Rather than requiring secret numbers, or my mothers’s maiden name, she asks how Zafer is enjoying fourth grade. I can’t lie to here, since she gets lots of feedback from her granson who is in Zafer’s class.”

Efter att ha varit verksam inom teknikbranschen och vid sidan jobbat som konstnär och tillverkat och sålt stora metallskulpturer är Lyle numera delägare i en lokal biobränsle-fabrik, Piedmont Biofuels (hans föregående bok från 2005 heter "Biodiesel power: The passion, the people, and the politics of the next renewable fuel"). Han är våldsamt lokalpatriotisk till den grad att han inte gärna anställer någon som inte bor lokalt och hans fantastiska engagemang lyser igenom hans bok. Boken är spännande och inte minst en bra inspirationskälla ifall man är intresserad av lokala ekonomier. Ifall man inte tycker att detta låter intressant kan man avvara boken. Den är som sagt lite väl pratig och, tja, lokal. Jag gissar att förlaget inte vetat vilken fot man ska stå på när man lanserat boken - den är märkt med områdestermerna "social science/current affairs/environment" vilken man kanske inte blir så mycket klokare av.
.