Inlägg
Min fru är bortrest i två veckor så jag är gräsänkling - men mest av allt är jag ensamstående förälder just nu. Dessutom åkte jag på en förkylning förra veckan och var utslagen några dagar. Och så har jag varit datorbefriad i helgen. Nästa text blir därför försenad.
Men under tiden kan ni hålla till godo med ett reportage som sändes på Östnytt igår om ekobyn jag är med i. Tryck på fliken "senaste sändning", vi kommer in knappt en minut in i sändningen. Hur man gör för att hitta detta två minuter långa reportage om en månad vet jag inte, men det verkar i vilket fall som man kan hitta åtminstone den senaste veckans reportage här. Vi finns med i alla de sex senaste sändningarna från och med igår kväll (17/4) klockan 18.10 (just det reportaget är dessutom 30 sekunder längre och lite annorlunda klippt).
Tidigare texter om ekobyn här på bloggen (inklusive en beskrivning av tankeprocessen som föregick beslutet att gå med) finns här:
- Ekoby - att förbereda sig på det värsta? (oktober 2008)
- BRF Bybo Ekoenhet (februari 2009)
- Den stora omskolningen (maj 2009)
- Att ge kurser och att märka träd (december 2009)
- "Rädda Sverige" eller "sköt dig själv och skit i andra" (mars 2010)
Läs mer om Änggärdet här (prospekt, pdf-fil) och om hur du blir medlem här. Till skillnad från riktiga survivalister tycker vi uppenbarligen inte att OpSec är så viktigt och vi hemlighåller inte var vår gård finns. (OpSec = Operations security.) Istället poolar vi våra resurser och välkomnar nya medlemmar (vi bistår till och med med en vägbeskrivning för hur man hittar ut till oss...). För att vara riktigt tydlig: det brukar oftast finnas någon på gården, men vi har inte möjlighet att ta emot besök när som helst - spana istället in de "event" som finns listade här och välj en lämplig aktivitet att delta i och ett lämpligt tillfälle att hälsa på.
Som alternativ till att i vardagen per "default" hela tiden se snett på våra medmänniskor och att misstänkliggöra alla och envar, så förlitar vi oss på nummer-magi ("safety in numbers"), och, förstås, på våra enorma förråd av eldkastare, spanska ryttare, bazookas, mörkersikten och landminor (OBS, skämt).
Jag ber om ursäkt för den lite onödigt raljerade tonen gentemot survivalister ovan - var och en blir salig på sin tro. Jag tycker egentligen att det är berömvärt att förbereda sig inför kriser och katastrofer (eller bara inför sämre tider) och att alla typer av förberedelser i vilket fall är bra mycket bättre än att leva på hoppet och förlita sig på att "någon annan" (samhället) ska fixa alla eventuella problem som kan uppstå. Men, jag kan ändå inte låta bli att personligen känna mig lite kluven inför en del av survivalisternas trosövertygelser (ensam-men-beväpnad är stark och hemligt är bäst).
"Borta bra men hemligt bäst" är för övrigt Kent Agents (trailer) oslagbara motto. ("Kent Agent är en hemliga agent som jobbar på uppdrag av Sveriges barn. Han bor i ett torn med utsikt över hela Sverige och stora delar av världen.").
.
6 kommentarer:
Ni behöver väl inte så mycket skydd, eftersom ni inte odlar den mark ni förfogar över? Eller har ni börjat med det nu?
Skämt å sido, jag tror inte heller på att gömma sig utan mer på att inspirera andra att följa. Om det skulle bli riktigt illa så går det ändå inte att dölja att man inte svälter, medans de andra gör det.
Det är ganska få som tror på "ensam är stark" eftersom det uppenbarligen är fel. Survivalister tror på "den hemliga gruppen/individen får färre oinbjudna gäster", inget annat.
Retas lagom, Ylven!
Jag tänkte just att du skulle dyka upp, överlevare.
Fast alla (?) survivalister gör väl upp sina egna planer? Det är väl inte direkt så att ni har gemensamma lager/stugor, eller hur?
Nä, vi till skillnad från er världsräddare håller lite distans. Men om det är en röd tråd i synen på samarbete så är det att man förlöjligar de som tror på den ensamma överlevaren. Som en följd kan man läsa oräkneliga berättelser om försök till att skapa en MAG (mutual assistance group, survivalister älskar förkortningar) eller något fungerande samarbete. Ensam är stark är verkligen inget du ska försöka dig på att hävda i survivalistsammanhang för du blir sågad längs med fotknölarna.
Dessvärre verkar det vara mycket lättare för människan att samarbeta om man ska rädda hela världen/valarna/den fläckiga ugglan än om man ska rädda sig själv och dom man bryr sig om. En fråga för psykologerna kanske men så verkar det vara... Vidare har man fenomenet med läpparnas bekännelse. Det är lätt att säga att man borde förbereda sig, få agerar på den påstådda insikten. Men det vet väl peak oil-gänget allt om? Hur många vet inte du om som inte har några problem med insikten om oljetoppen men inte gör ett skvatt åt något håll?
Och det klart jag hittar hit, du länkade ju. Man försöker väl hålla lite koll?
He, he, "världsräddare". Jag vet vissa i vårt gäng som blivit beskyllda för att vara osolidariska eftersom vi "snickrar på vår egen livbåt" *istället* för att vara ute och försöka "rädda välden". Men för en survivalist är det alltså vi som är "världsräddare" istället.
Men nå, låt gå för att det finns MAGs, men hur ska man då ge "assistance"? Jag kan lätt se "handel" av tvål mot bönor, men vad händer om en survivalist har mer av allt jämfört med en annan? Får den lite sämre förberedde "assistance" då eller är han en del av "amatörerna" som inte förtjänar annat än att lida på grund av sub-optimala förberedelser?
Jag hänger inte på survivalist-forum, men för mig känns det lite som att det finns en air av revanschism, av att "jag ska minsann visa dem alla" (alla de som inte lyssnade på mig förut). Jag kan också se ett "du skulle ha lyssnat på mig förut, nu får du gå hem och titta på när dina barn gråter för att de är hungriga - och allt är ditt fel" (du skulle lyssnat på mig).
Lite så. Jag kan ha fel för att jag inte är tillräckligt insatt, men det finns i vilket fall en konflikt (spänning) mellan att å ena sidan bilda MAG-grupper och att å andra sidan vara så hemliga. Typ, "mutual assistance" i all ära, men jag tänker aldrig berätta om mina enorma förråd av ammunition ens för mina survivalist-"kompisar".
Vad betyder att "hålla lite distans". Till vem/vad? Hur? Och, vad har du emot fläckiga ugglor? ;-)
Det där med psykologer är intressant, men utifrån att jag läst lite evolutionär biologi tänker jag mig att "stammen" är det primära. Idén att man ska försöka överleva som ensam individ (familj) har nog något att göra med vårt moderna individualistiska samhälle.
En fråga: om man som survivalist klarar sig länge på sina lager, betyder det att andra dukar under under tiden? Finns samhället kvar eller är det bara individer och mindre grupper kvar? Vad händer då? Ska man bygga upp ett nytt samhälle (tillsammans med andra överlevare), eller vad?
Eftersom svensk socialdemokrati har fått stå modell för The Borgs och deras assimileringskrav i Star Trek, är det enda säkra alternativet än så länge faktiskt att välja isolering.
Varför ska någon som har identifierat problemen med tillväxttänkande, familjepolitik och annat lita på att ett miljöstöd/Landsbygdsutvecklingsstöd INTE åtföljs av samma baksida som Alva Myrdals barnbidrag vilka syftar till hennes variant av proletariatets diktatur?
Det sitter en ny regering vid makten som pratar lite Hållbar utveckling då och då, men hela tiden utan att nämna att det skulle finnas någon motsättning mot vad som varit tidigare.
Svensk kollektivism uppstod säkert naturligt för att öka de individuella medlemmarnas i gruppen överlevnadsmöjligheter i en tid med huvudsakligen självförsörjning. Det är en ENORM skillnad mot att låta individerna i en grupp utan individuellt ansvar leva på vad andra grupper bortom horizonten tillhandahåller.
Tobias Wallin
Skicka en kommentar