Hur länge håller vårt ekonomiska system?

.
I denna text utgår jag från två "axiom" (grundsatser):
1) Vårt nuvarande ekonomiska system bygger på och kräver ekonomisk tillväxt för att må bra (inte stagnera, krisa, kollapsa).
2) Ekonomisk tillväxt har fram tills nu byggt på att vårt resursutnyttjande har ökat, och den viktigaste resursen av alla är billig energi/olja.

Om man kan frikoppla ("decouple") ekonomisk tillväxt från ökad energianvändning skulle det rent teoretiskt kunna vara möjligt med fortsatt tillväxt även när energin blir knapp och/eller dyr. I väst (OECD) har vi under de senaste 40 åren blivit nästan dubbelt så duktiga på att klämma ut ökad ekonomisk aktivitet (BNP) ur den energi vi förbrukar. Men att från detta dra slutsatsen att ökad ekonomisk aktivitet är möjlig även med minskande mängder energi är ett stort steg.

Vi har alltså visserligen blivit duktigare på att skapa större ekonomiskt välstånd/få ut mer BNP ur den energi vi använder, men vi har inte utnyttjat detta till att a) producera lika mycket som 1970 fast med bara hälften av energin, eller ens att b) använda lika mycket energi som 1970 och samtidigt producera dubbelt så mycket saker. Istället har vår energiförbrukning hela tiden ökat under de senaste 40 åren. Vi kan alltså fundera över tre olika exempel på förhållandet mellan energi och tillväxt/ekonomisk aktivitet:

1) Att förbättra energieffektiviteten - öka BNP per mängd energi vi använder. Fixat! Nå, kanske inte fixat en gång för alla, men det är ett pågående projekt som har varit framgångsrikt inom OECD-länderna de senaste 40 åren (se ovan).
2) Att frikoppla BNP från den energi vi använder; att öka BNP utan att samtidigt öka vår energianvändning. Kanske möjligt. Vi har haft chansen att pröva detta under de senaste 40 åren men valde istället att både öka vår energianvändning och vår energieffektivitet, e.g. vi är rikare än någonsin men använder samtidigt mer energi än någonsin.
3) Att frikoppla BNP från den energi vi använder; att öka BNP samtidigt som vi minskar vår energianvändning. Har aldrig hänt tidigare. Verkar vara svårt. Bryter med den utveckling (ökad energi, ökad tillväxt) som vi har haft i minst två-tre generationer.

Steget från en ökande energieffektivitet de senaste 40 åren till förhoppningar om att helt frikoppla energianvändning från tillväxt är alltså en stor utmaning. Ytterligare en komplikation är att under de senaste 40 åren har utvecklingsländerna misslyckats med att härma OECD-ländernas trolleritrick och har istället blivit sämre på att klämma ut ekonomisk aktivitet (BNP) ur den energi de förbrukar. I värsta fall har vi i väst alltså inte ens löst våra egna problem utan bara exporterat energislukande verksamheter utomlands, e.g. Kina får tillverka prylarna som vi importerar till Sverige och vi lyckas därmed trolla bort energi- och CO2-kostnaderna för denna tillverkning från de svenska siffrorna. Förutom de två första axiomen ovan läggar jag alltså här till ett tredje axiom:

3) När tillgången till billig energi/olja minskar så kommer den ekonomiska aktiviteten (BNP) också att minska.

I klarhet: efter oljetoppen kommer den globala ekonomin att krympa. Och eftersom oljetoppen är irreversibel är risken stor att den globala ekonomin därefter fortsätter att krympa tills dess att den når en hållbar nivå som bygger på icke-fossila energikällor (e.g. istället för tillväxt får vi frånväxt på några procent varje år under en lång tid framöver).

Om vi då återbesöker det första axiomet, "vårt nuvarande ekonomiska system bygger på och kräver ekonomisk tillväxt för att må bra" kan man fråga sig hur väl vårt nuvarande ekonomiska system kan hantera en sådan utveckling. Min gissning är "inte alls" och jag kommer att följa upp denna text med spännande idéer om vad som skulle kunna ersätta dagens system.

Här är det kanske på sin plats att påpeka att jag inte är ekonom, har mycket liten formell ekonomisk skolning, och så vidare. Dock är det jag skriver ovan inte direkt "rocket science" utan mer ett antal (i mina ögon) realistiska antaganden. Dessutom misstänker jag att för mycket (traditionell national-)ekonomisk skolning ibland kan vara ett hinder för att ifrågasätta grundläggande samband och sanningar och ett hinder för att tänka utanför ramarna - något som det kommer att finnas ett ökat behov av i finanskrisens efterdyningar. Men varför tro på mig när den ekologiska ekonomins fader, Herman Daly, istället är så mycket bättre på att raljera mot traditionella ekonomers mentala skygglappar:

"The first draft of [the World Bank's] 1992 World Development Report, dedicated to sustainable development, contained a diagram labelled "the relation of the economy to the environment". It showed a rectangle labelled "economy", with an arrow entering it labelled "inputs" and an arrow exiting it labelled "outputs". That was it.

It was my job, as senior economist in the bank's environment department, to review the draft and offer suggestions. I said drawing such a picture was a great idea, but it really had to include the environment. As drawn, the economy was receiving inputs from nowhere and expelling outputs back to nowhere.

I suggested we draw a big circle around the economy and label it "ecosystem". Then it would be clear that the inputs represented resources taken from the ecosystem, and the outputs represented waste returned to it as pollution. This would allow us to raise fundamental questions, such as how big the economy can get before it overwhelms the total system.

When the second draft came back, a large unlabelled rectangle had been drawn around the original figure, like a picture frame. I complained that it changed nothing. In the third draft, the diagram was gone. The idea that economic growth should be constrained by the environment was too much for the World Bank in 1992, and still is today."

Jag rekommenderar helhjärtat hela texten av Daly ("Economics blind spot is a disaster for the planet") som publicerades i New Scientist i höstas.

Överhuvudtaget är de flesta ekonomer snabba på att hävda att "marknaden" är svaret på alla tänkbara och otänkbara problem, men dåliga på att resonera utifrån begränsade naturresurser. Det går emot för mycket av det som de tar för givet (hög efterfrågan & högt pris "skapar" tillgång). Som Ken Deffeyes kärnfullt uttryckt det, "The economists all think that if you show up [...] with enough currency, God will put more oil in the ground". Men ibland kan faktiskt en resurs ta slut och inte ens ett högt pris kan trolla fram några större volymer av en knapp vara (fosfor, olja, litium, grundvatten, matjord, matfisk, fiskmat etc.).

Fallet Nauru förskräcker och belyser kopplingen mellan naturresurser och ekonomi. Det är ganska kört för öriket Naurus del efter att man i hundra år brytit fosfater på ön (för att tillverka konstgödsel). Nu är öns viktigaste (och enda) exportprodukt slut och de 13 000 invånarna har gått från att ha varit rikast i världen i början av 1980-talet till att försörja sig på lite av varje; tvätta svarta pengar på 1990-talet, hålla Australien med ett flytande flyktingläger på 2000-talet, att byta ståndpunkt om Taiwans status som nation (mot bistånd från Kina) och gissningvis på att sälja domänadressen .nr till de som gillar internet och siffror. För att strö salt i såren är ön bara 21 kvadratkilometer stor och "A century of mining has stripped and devastated four-fifths of the land area".

För att sammanfatta: pytteön Nauru har idag en befolkningsmängd som är 10 gånger större än för 130 år sedan, består till största delen av den typ av månlandskap som gruvdrift lämnar efter sig, tillhör sista divisionen i den globala inkomstligan och klarar sig enbart med hjälp av bistånd och småintäkter.

Man kan förstås tillägga att en sådan liten ö redan från början har haft oddsen emot sig men kanske är Nauru ett litet mikrokosmos av varthän det bär för hela jordklotet; överbefolkat och involverat i en frenetisk exploatering av ändliga resurser. I sämsta fall kan detta liknas vid ett krigstillstånd mot den miljö som vi alla i slutänden är beroende av. Ni vet, "jobben först, därefter miljön!". Behöver jag tillägga att jag är misstänksam mot argumentet att vi först behöver rejäl tillväxt för att därefter ha råd att bekosta åtgärder mot miljöförstöring och klimatförändringar... Är inte de tillväxt-skapande aktiviteterna samma aktiviteter som orsakar miljöförstöring och klimatförändringar?

Herman Daly sammanfattar kärnfullt resonemanget ovan med sin retoriska fråga "vilken nytta har man av ett sågverk utan en skog?". Hur mycket är sågverket värt när skogen är borta? Hur mycket är din bil värd när bensinen är dyr, ransonerad eller helt enkelt inte går att få tag på? Och hur mycket är pengarna på ditt kontoutdrag värda om luften och vattnet är nedsmutsat och dina barn blir sjuka?

För att sammanfatta; jag är förvissad om att vissa resurser så som olja, fungerande ekosystem eller ett stabilt klimatsystem är grovt undervärderade i alla nuvarande ekonomiska modeller. Först när en resurs är uttömd inser vi med full kraft dess värde, och att vi borde ha hushållit med den bättre. (Vem tänkte till exempel på att pollinatorer (främst bin) är värda mycket innan de försvann och man i Kina var tvungna att anställa människor för att göra deras jobb för hand?) Att frivilligt hushålla med resurser kommer dock lätt i konflikt med ökad ekonomisk tillväxt. När - inte om - den ekonomiska tillväxten tar slut (se axiom 1-3 ovan) får vi hoppas att vi - till skillnad från Nauru - inte hunnit förstöra för mycket av det som i verkligheten betyder något för mänsklighetens långsiktiga överlevnad - en fungerande miljö.

Detta är första delen i en serie texter som handlar om alternativ när det nuvarande ekonomiska systemet pensioneras (del 2 finns här). Hur kan ett nytt ekonomiska system som istället uppmuntrar till långsiktighet och lokal produktion se ut? Denna text anknyter också till frågor som jag behandlade i en tidigare text, "Inga träd växer till himlen". Frågan om kopplingen mellan tillväxt och energi diskuteras också i ett inlägg på SRs Klotet av Malin Olofsson.
.