Rationaliseringens död

.
Bild: I Indien är människor billiga och maskiner dyra. I Sverige är det tvärtom.


Många naturligt förekommande fenomen följer en normalfördelning och beskrivs alltså väl av en ”klock-kurva”. Eftersom medellängden för män i Sverige är 180 cm finns en stor andel av männen i intervallet 175-185 cm. En del är kortare eller längre, men de flesta är i vilket fall mellan 170-190 cm. Vidgar man ramarna ytterligare, till 165-195 är det inte många alls som faller utanför. Samma princip gäller förstås också för kvinnor och barn (till exempel ”viktkurvor” för bebisar) och för många andra egenskaper där det finns en slumpmässig naturlig variation.

På motsvarande sätt är vägnätet i Sverige mer eller mindra ”normalfördelat”. På en karta över Sveriges vägnät (nedan) har de flesta medelstora städer en handfull vägar som leder till och från staden ifråga. En del har bara tre, fler har fyra eller fem och några få är knutpunkter och har sex eller fler (Jönköping, Karlstad, Örebro). Antalet vägar är alltså relativt jämnt fördelat; mellan tre (som är lite) och sex (som är mycket) skiljer det bara en faktor två.


”Motsatsen” till normalfördelning är om förhållandet istället styrs av en potenslag (”power law”). Då är det inte meningsfullt att försöka lokalisera ett genomsnittligt värde och det skiljer mycket mer än bara en faktor två mellan ”mycket” och ”lite”. Om vi tittar på flygnätet i Europa ser vi ett helt annat mönster jämfört med vägnätet; ett litet antal flygtrafiknav (hubbar) och ett större antal ”matarlinjer” som går till naven. Naven - till exempel Frankfurt, Amsterdam, London och Madrid - knyter samman ett stort antal desinationer på nära och långt håll. I Sverige är Arlanda i princip det enda navet där människor byter plan mellan internationella och nationella flyglinjer.


Precis som med normalfördelingen finns potenslagar överallt omkring oss. För jordbävningar gäller att det förekommer många små, en del medelstora och några få enorma jordbävningar. Varje år inträffar det hundratals medelstora, men i snitt bara en enda större jordbävning (mer än 8 på Richterskalan). Försäljningen av kulturella "färskvaror" så som nyutkommen musik, böcker, datorspel och biljetter till biofilmer följer också potenslagen.

I affärslitteraturn brukar man inte prata om potenslagar men väl om 80/20-regeln; 20% av alla X står för 80% av alla Y.
- 20% av alla som ringer kundtjänst står för 80% av alla ärenden
- 20% av alla försäljare står för 80% av all försäljning
- 20% av alla brottslingar står för 80% av alla brott
- 20% av befolkningen äger 80% av resurserna
- 20% av buggarna i ett datorprogram står för 80% av problemen
- 20% av alla websiter står för 80% av alla trafik

I potenslagarnas natur ligger dessutom att 20% av 20% av alla X står för 80% av 80% av alla Y – 4% av jordägarna äger 64% av allt land och 4% av alla buggar står för 64% av alla problem. Poängen är alltså att skillnaderna mellan ”mycket” och ”lite” kan vara enorma - även om de inte alltid måste följa just proportionerna 80/20 - ibland går det lika bra med 70/30 - men det är principen om ojämn fördelning som är av intresse här).

Strukturen på dessa två olika typer av nätvärk (vägnätverket som beskrivs av normalfördelningen respektive flygnätverket som beskrivs av potenslagar) är således väldigt annorlunda. Och nu till hoppet som för oss närmare oljetoppen. Förr var slakterier, bagerier, bryggerier och mejerier små, talrika och jämnt utspridda över landet (som vägnätet). Nu är de stora och finns bara på ett fåtal orter. Scan har bara sex slakterier i Sverige och på livsmedelsverkets tillsynslista över ”storskaliga slakterier” finns det bara 25 slakterier (och vissa är troligtvis mycket mycket större än andra).

Som av en händelse läser jag dessutom att Scans anläggning i Uppsala ska stängas och att större delen av verksamheten i Skara kommer att försvinna under det närmaste året. "Slakt och styckning av nöt samt lamm [ska] centraliseras till Linköping och slakt och styckning av gris huvudsakligen till Kristianstad. [...] Totalt ska personalstyrkan minskas från 3 000 till cirka 2 500. En del av de anställda kan erbjudas jobb på någon av de orter dit verksamheten ska centraliseras". I en krönika i samma nummer av tidningen Jordbruksaktuellt skriver journalisten Erik Brink uppskattande om Scans omstrukturering att:

"nedläggningen av slakten i Skara är bara ännu ett steg i Scans korståg att få de svenska köttproducenterna mer marknadsanpassade. Allt gammalt känslomässigt krafs rensas bort och kvar kommer enbart det affärsmässiga att finnas."

"Marknadsanpassade" betyder här "storskliga". Om man följer transporterna som går från och till dessa (för närvarande) 25 storskaliga slakterier kommer man att se att de är nav och att det går många långa transporter från och till dem. I decennier har det funnits ett tryck på att rationalisera och skala upp storleken på anläggningarna och vi har hela tiden rört oss mot ett jämviktsläge som i grunden beror på relationen mellan kostnaden för energi respektive arbete. Energin har varit billig och arbete har varit dyrt. I jakten på högre vinster har det alltså varit givet att man har skalat upp verksamheten genom att rationalisera, koncentrera, konsolidera och skära bort jobb - trots att en ökad koncentration också leder till ökad sårbarhet och längre transporter. Då energin har varit billig och tillgången stabil i flera decennier har det inte funnits några skäl till eftertanke… förräns nu.

För tänk om energi blir dyrare i framtiden? Tänk om förhållandet mellan arbetskraft och energi förändras radikalt (om än gradvis) efter oljetoppen? Och då menar jag inte att bensinpriserna (eller elpriserna) går upp med några tiotals procent, utan att förhållandet mellan arbete och energi kommer att förändras i grunden. Folke Günter har gjort en graf som visar hur många sekunder en svensk industriarbetare har varit tvungen att arbeta för att kunna köpa en kilowattimme energi i form av bensin vid pumpen:


Två intressanta saker blir uppenbara när man ser denna bild. Det första är att ”vi” (en genomsnittlig LO-arbetare) sedan 1950-talet har behövt jobba mindre än en minut för att kunna köpa en kilowattimme energi i form av bensin. Det andra är att förhållandet mellan arbete och energi förändrades med en faktor 10 på mindre än femtio år (mellan 1920 och 1970) och därefter har legat på en stabilt låg nivå. Parallellt med detta prisfall ökade vår användning av fossila bränslen med 1000% (en faktor 10) under bara den andra halvan av dessa femtio år (från 1945 och 1970). Energiingenjören Bengt Randers har tagit fram motsvarande information vad beträffar kostnaden för energi i form av elektricitet och har dessutom utgått från data som sträcker sig tillbaka ända till 1890-talet:


Utan att göra speciellt stort våld på hans siffror kan man säga att kostnaden för elektricitet i termer av arbetstid halverades på ett decennium från mitten av 1890-talet (från två timmar till en timme). Och sedan halverades kostnaden igen under de nästföljande 10 åren (30 minuter i mitten på 1910-talet). Och sedan halverades kostnaden igen under de nästföljande 10 åren (15 minuter i mitten på 1920-talet). Och sedan halverades kostnaden igen under de nästföljande 10 åren (8 minuter i mitten på 1930-talet). Och sedan halverades kostnaden igen under de nästföljande 10 åren (4 minuter i mitten på 1940-talet). Och sedan halverades kostnaden igen under de nästföljande 10 åren (2 minuter i mitten på 1950-talet). Och sedan halverades kostnaden igen under de nästföljande 10 åren (mindre än 1 minut i mitten på 1960-talet).

Från att en kilowattimme elektricitet kostade 120 minuters arbete på 1890-talet har samma mängd el under de senaste 45 åren kostat mindre än en minuts arbete - en skillnad på mer än en faktor 100! I en bild som visar samma utveckling på en logaritmisk skala ser man bättre hur det hastiga fallet har avstannat och befunnit sig på en jämn och mycket låg nivå under de senaste decennierna.


Hur mycket är då en kilowattimme energi? Om en människa i hårt arbete kan generera 75 Watt (Pimentel och Pimentel, ”Food, energy and society”, 1979) så krävs det 13 timmar av hårt fysiskt arbete för att generera en kilowattimme energi medelst muskelkraft. Att växla mindre än en minuts arbete mot en kilowattimme energi har alltså varit en mycket god affär (tack oljan!). Att säga att energi har varit gratis i ett halvt århundrade är bara en marginell överdrift. I en tidigare text hänvisar jag till studier som visar att en timmes arbete med en traktor motsvarade 19 dagsverken i jordbruket (150 – 225 timmar?) för 200 år sedan.

De senaste femtio åren har alltså kostnaden (i arbetstid) för energi (bensin och elektricitet) varit både stabil och extremt låg - men efter oljetoppen kommer detta inte längre att vara fallet. Man kan nog med fog säga att ”allt” kommer att förändras efter oljetoppen. De energikrävande nav som jag beskrev ovan kommer inte att gå att upprätthålla om energin blir för dyr. Istället kommer de att krympa i storlek och återigen ersättas av många små lokala verksamheter som kräver mindre energi och färre transporter att upprätthålla. Det bästa vore förstås att stödja en sådan omställning redan idag:

"[we should give] support to small, local organic farms where the labor is largely provided by humans and animals, products are marketed to nearby communities, the plants and animals are raised in diverse polycultures that deter pests and prevent diseases, the animals feed the soil with their composted wastes, the soil feeds the plants, and the plants in turn feed the animals in a tight recycling of wastes and nutrients."

Om energi och transporter skulle bli 2, 5 eller 10 gånger dyrare i förhållande till kostnaderna för arbete kommer man förstås att av utifrån rent ekonomiska bevekelsgrunder välja att göra mycket mer lokalt och på precis det sätt som beskrivs i citatet ovan. (Ett tips: förutom lokal matproduktion kommer lokal småskalig matförädling bli en framtidsbransch!)

På samma sätt som rationalisering har mekaniserat jordbruket och avfolkat landsbygden, kommer en mer arbetsintensiv (mat-)produktion att utöva ett tryck åt andra hållet – bort från (speciellt de största) storstäderna och mot en mer jämnt utspridd befolkning som bor i småstäder och på landsbygden. Befolkningen kommer alltså inte att vara så koncentrerad till ett fåtal storstäder (potenslagarna), utan kommer att vara mer jämnt utspridd över landet (normalfördelad). Om till exempel bara en del av de arbetsuppgifter som idag görs med hjälp av maskiner återigen kommer att utföras av människor så kommer det att behövas många fler som bor på landsbygden för att producera den mat vi behöver.

Fram tills nu har man steg för steg ersatt mänsklig arbetskraft med högeffektiva maskiner, storskaliga anläggningar och långväga transporter. En underliggande drivkraft har varit att människor/arbetskraft är dyrt emedan energi (och därmed produktion och maskiner och kapital) har varit billigt. I varje läge där det har gått att spara pengar genom att skära ner i personalstyrkan har man ersatt människor med (ytterligare) en (energislukande och kapitalbindande) maskin. Det handlar förstås inte bara om stora maskiner i industrin och jordbruket, utan också om motsvarande förändringar i tjänstesektorn. I takt med att varenda kotte har blivit en ”kunskapsarbetare” och utrustats med en egen dator har man också i högre utsträckning fått sköta sin egen adminstration och samtidigt passat på att avskeda alla sekreterare.

Där rationalisering i decennier har har varit ekvivalent med arbetsrationalisering kommer vi att framöver vara tvungna att rationalisera utifrån helt andra faktorer. Arbetsrationalisering kommer att ersättas av energirationalisering i alla verksamheter och på alla nivåer. När jag kallar denna text ”rationaliseringens död” så syftar detta egentligen bara till en specifik typ av rationalisering – arbetsrationalisering. Där man tidigare har rationaliserat bort arbetskraft och istället lagt sig till med energislösande vanor kommer pendeln att svänga åt andra hållet när kostnaderna för energi stiger.

När konsekvenserna av oljetoppen gör sig gällande kommer det att vara billigare att anställa en extra person ifall man därigenom kan sänka sin energiförbrukning eller det kapital man har bundet i maskiner. Om inte förr, så kommer det till slut inte längre att vara lönsamt att ersätta en maskin som går sönder med en likadan ny maskin istället för med en extra människa. Om jag försöker tänka på några bensindrivna ”lyxmaskiner” som lätt kan ersättas av arm- och benkraft tänker jag till exempel på gräsklippare. På Husqvarnas hemsida kostar en handdriven gräsklippare 1 000 kr, en motorgräsklippare mellan 3 000-6 000 kronor och en gräsklippare som man sitter i och kör 25 000-65 000 kronor.

En måhända ännu mer onödig pryl är dock de lövblåsare (”leaf blowers”) som man har en viss förkärlek för i USA. Det rör sig alltså om en (högljudd) bensindriven ”ryggsäck” som fungerar som en inverterad dammsugare och som blåser undan löv och skräp från trottoaren. Vid en viss tidpunkt kommer det att vara vettigare att anställa en extra (flexibel, läraktig, mångsidig) människa och ”investera” i en extra kratta eller kvast istället för att köpa en ny lövblåsare (som regelbundet behöver tankas, underhållas och repareras). Dessutom kan man redan idag ifrågasätta lövblåsarnas existensberättigande - se gärna texten ”Grandmother proves rake and broom as fast as leaf blowers”

En del arbetsuppgifter på marginalen kommer inte längre vara vettiga att utföra över huvud taget. Vid vilken punkt kommer man inte längre ha råd att omedelbart dirigera ut en armada av fordon för att ploga bort nyfallen snö från alla promenad- och bilvägar?

Å andra sidan kommer andra arbetsuppgifter att tillkomma. Jag tror att man kan få se en glimt av framtiden även här i Sverige om man spejar efter alla de arbetsuppgifter som fortfarande utförs av människor i mindre välbärgade länder (hisspojke, dörrvakt, portvakt, stationär - ej bilburen - parkeringsvakt) - men som i Sverige idag utförs av maskiner (diskmaskin, tvättmaskin, dammsugare, biltvätt) eller av dig själv (putsa skorna, sy upp ett par byxor, städa, laga mat).

Författaren Agatha Christie har sammanfattat både min text ovan och utvecklingen under hela 1900-talet när hon i sin självbiografi skrev “when I was young I never expected to be so poor that I couldn't afford a servant, or so rich that I could afford a motor car”.

På en blogg ställdes frågan om vad som kommer motsvara Christies bil och tjänare om 100 år. Vissa utgick från business-as-usual och att energi och produktion kommer att bli ännu billigare i förhållande till arbetskraft:

"I never thought I would be wealthy enough to own a holo-deck [alternativt “a private jet”], nor so poor I could not pay someone to cut my hair [alternativt “to go to a restaurant”]."

Andra (färre) drar samma slutsatser som jag gör ovan – att riktningen kommer att ändras, att arbete (tjänster) kommer att bli billigare i förhållande till prylar, och att vi kommer att få se fler tjänare och färre bilar i framtiden. Fast på bloggen finns det också de som tror att alla kommer att äga egna robot-tjänare i framtiden… Jag tror inte att vi kommer ha några robot-tjänare alls eftersom det kommer att finnas så gott om mänskliga tjänare i framtiden – precis som när Agatha Christie var ung. Men eftersom alla sådana resonemang (inklusive mitt eget ovan) bygger på mer eller mindre intelligenta gissningar och förutsägelser om framtiden är dock min favorit-förutsägelse denna:

"I won’t be rich enough to own a varnox. But I won’t be so poor that I can’t afford a glip-thorp."

Doctor Seuss kunde inte ha sagt det bättre! Denna text tillägnas Oscar Kjellberg som har tänkt på frågor som handlar om energi, ekonomi och arbete länge.


PS. Jag kommer att ha mer att göra i åtminstone en månad, troligtvis året ut och kanske även i början av nästa år, så utgivningstakten kommer att framöver att vara en ny text var 8:e dag.

PS2. Från DN/TT den 17 november: "Arla bygger rekordmejeri -
Mejerikoncernen Arla ska bygga världens hittills största mejeri utanför London. Arla Foods UK:s mejeri blir fyra gånger större än de största mejerierna i Danmark och planeras få en kapacitet på en miljard liter mjölk om året, meddelar koncernen. Planerna ingår i Arlas strategi att kraftigt bygga ut den brittiska verksamheter. Mejeriet ska vara färdigt 2012 och då ha omkring 500 anställda"

PS3. Greer skriver om samma saker men går några steg längre i en fantastiskt bra text.

Ps4 (101228). Det finns fler som ifrågasätter lövblåsarens existensberättigande. Till exempel i texten "Leaf blowers must die": "The guillotine and the electric chair at least do something. The leaf blower, by contrast, [only] blows leaves around. [...] the leaf blower proves useful only as an instrument of amplifying our ability to waste and ruin".
.